foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken? — juni 11, 2015

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken?

av Erik Schyberg

Idag existerar över tusen internationella organisationer och många av dem är centrala för global politik. Generellt har dock forskningen tidigare fokuserat på vilken vikt internationella organisationer har för mellanstatligt samarbete, inte hur organisationerna själva agerar som aktörer. Det har dessutom inte skrivits mycket om krishantering inom internationella organisationer. En inblick i hur Världshälsoorganisationen (WHO) agerade under influensapandemin 2009, ”svininfluensan”, visar på ett nytt sätt att se på internationella organisationers aktörskap med grund i krishanteringsstudier.

Tidigare studier har delat upp forskningen om internationella organisationer i tre olika läger. Neoliberaler anser att internationella organisationer framförallt fungerar som arenor där stater kan öka sitt välstånd genom att lösa gränsöverskridande problem. Den realistiska skolan ser däremot enbart internationella organisationer som en spegling av hur makten är fördelad i världen. Gemensamt för dessa två skolor är att de är statscentrerade, rationalistiska och vinstmaximerande. En tredje skola, konstruktivister, belyser istället vikten av normer och lämpligt beteende. De anser att internationella organisationer kan påverka staters agerande även när det går emot staters rationella antaganden.

Internationella organisationer anses kunna använda vissa verktyg för att utöva aktörskap. Tillgång till och möjlighet att kontrollera unik information, samt auktoritet i form av teknisk expertis, är bl.a. faktorer som gör att internationella organisationer kan påverka världspolitiken. En fallstudie av WHO och dess agerande under influensapandemin 2009 stärker påståendet om dessa faktorer och visar att internationella organisationer under vissa förutsättningar kan utgöra aktörer i snäv mening, med egenskaper som normalt tillskrivs stater. Dessutom upptäcks att krishanteringsrelaterade faktorer som tidsbrist kan stärka aktörskapet, åtminstone tillfälligt.

WHO, pandemiskalan och influensapandemin 2009
WHO är FN:s hälsoorgan och i princip världens samtliga stater är medlemmar. Organisationen består bl.a. av en lagstiftande församling, en exekutiv styrelse och en generaldirektör. Utöver detta är en mängd internationella experter knutna till WHO genom en resurspool, där experternas kunskaper kan tillfrågas vid behov.

Influensautbrottet 2009, inledningsvis kallad svininfluensan, uppstod i ett sammanhang där världens samlade forskare stod på tårna och ansåg att det bara var en tidsfråga innan en ny influensapandemi skulle drabba världen. Mentala bilder av pandemin 1918, som orsakade miljontals döda över hela världen, låg ständigt i bakhuvudet. SARS-utbrottet 2003 hade visat att dagens globaliserade värld kunde drabbas hårt av en snabbt resande smitta. En muterad fågelinfluensa i Asien ansågs vara den mest sannolika starten på en sådan pandemi. Ett verktyg, pandemiskalan, hade därför tagits fram av WHO för att kunna varna och vägleda världens länder om en smitta uppstod.

Asien skulle dock inte hamna i centrum denna gång. En farlig influensasmitta hittades plötsligt i Nordamerika. Förvirringen, informationsbristen och den smittans snabba spridning gjorde att WHO hamnade i centrum för händelsen. Dels utfärdade organisationen en formell varning om ett internationellt hot mot människors hälsa, dels började WHO tillämpa pandemiskalan.

WHO går balansgång
Inledningsvis mötte inte WHO något politiskt motstånd. De första två stegen i pandemiskalan kunde tillämpas efter rådgivning av en internationell expertgrupp, uppsatt enbart för denna smittas skull. De stora protesterna kom när steget precis innan en fullskalig pandemi, nivå 5, skulle utlysas. Länder som Storbritannien, Japan och Kina m.fl. ville att skalans kriterier skulle ändras och räkna in hur allvarlig smittan var, inte bara dess geografiska spridning.
En utdragen process inleddes, där WHO balanserade politiskt hänsynstagande med den formella, tekniska uppgift som tillämpningen av pandemiskalan innebar. I slutändan utlystes pandemifas 6, vilket innebar att många höginkomstländer tvingades att köpa influensavaccin p.g.a. förberedda kontrakt med tillverkare. Influensan hade visat sig vara mindre dödlig än förväntat och många länder var motvilliga att köpa vaccinet.

Följande faktorer gjorde att WHO, trots politiskt motstånd, lyckades agera aktör och driva igenom svåra beslut under krisen:

–Kärnan i den tekniska diskursen behölls. Även om det fanns en oro för att medlemsländer motsade sig pandemiutlysningen medgav WHO sällan att frågan hade politiska element. Under de dagliga presskonferenser som organisationen höll var det tydligt att frågan ramades in som en ren smittskyddsfråga. När politiska hinder fick organisationen att fördröja och skjuta upp utlysningen av pandemiskalans högre nivåer beskrev WHO detta som omtanke om medlemsländernas hälsoarbete. Trots att WHO delvis gick ifrån uppgiften att strikt upplysa om influensans spridning behöll de utåt bilden av en organisation som löste tekniska frågor, utan politisk hänsyn.

–Detaljer i den tekniska diskursen anpassades.
Pandemiskalan hade tagits fram för att hjälpa WHO:s medlemsländer att förbereda sig inför och skydda sig mot en pandemi, i synnerhet en eventuell fågelinfluensa. När många länder hade drabbats av smittan förstärktes instrumentets pedagogiska roll av WHO:s talesman. Detta innebar att WHO inte behövde tolka pandemiskalan bokstavstroget, samtidigt som det gick att argumentera att WHO fortfarande utgick från de kriterier som hade antagits från början.

–Informationsbristen var omfattande utanför WHO.
På grund av virusets snabba spridning och oklara ursprung satt WHO med en unik överblick över sjukdomsspridningen. Enskilda stater hade inte kapaciteten att avgöra smittans globala fara genom egna verktyg och WHO fick en mycket central och unik roll i att tolka och kommunicera ut information om smittan.

–Tiden för beslutsfattande var mycket begränsad.
Möjligheten att agera i vissa frågor begränsades av att beslutsfattandet upplevdes som brådskande p.g.a. spridningens hastighet och den långa tid som behövdes för att sätta in motåtgärder, t.ex. att tillverka vaccin. Även detta gav WHO en central roll i hanteringen av smittan.

Utblick
WHO fortsätter trots kritik emot hanteringen av svininfluensan att vara en central aktör för globalt hälsoarbete, för närvarande inte minst p.g.a. Ebola- och MERS-smittorna. Krishanteringsperspektivet på internationella organisationer är relativt nytt och värt att fördjupa sig i. Influensautbrottet 2009 visar att krisens dynamik – informationsbrist, stora värden på spel och tidsbrist – kan bidra till att stärka aktörskapet hos internationella organisationer.

Erik Schyberg är analytiker vid Nationellt centrum för krishanteringsstudier-Crismart, en del av Försvarshögskolan.

Andrew Alexander. 2007. “To What Extent Are International Organizations (IOs) Autonomous Actors in World Politics?” Opticon 1826 nr. 2: 1–2.

Barnett, Michael & Finnemore, Martha (2004) Rules for the world: International organizations in global politics. New York: Cornell University Press.

Schyberg, Erik. 2013. WHO och utbrottet av H1N1-influensa under våren 2009 – Aktörskap under en internationell kris. Nationellt centrum för krishanteringsstudier – Crismart. Studie inom Forbe.

Den humanitära fallgropen: reaktiv katastrofhantering på bekostnad av riskreducering — maj 9, 2015

Den humanitära fallgropen: reaktiv katastrofhantering på bekostnad av riskreducering

av Simon Hollis, gästbloggare

Den enorma förödelse som jordbävningen i Nepal lämnat efter sig är än mer omfattande än den ödeläggelse som orsakades av cyklonen Pam i Vanuatu förra månaden. Båda katastroferna visar likväl på en gemensam företeelse som måste tas på större allvar: behovet av att investera i förebyggande och proaktiv, snarare än reaktiv, katastrofhantering. Endast 1 procent av det globala biståndet är ämnat att undanröja risker. Större påtryckningar för ökad riskreducering, både nationellt och globalt sett, hade kunnat förhindra många dödsfall i Nepal och minskat behovet av storskaliga internationella insatser i Vanuatu.

Världens blickar riktades under förra månaden mot Vanuatu och den förödelse som cyklonen Pam orsakat i Stilla havets södra regioner. Många liv gick där till spillo, människor förlorade sina hem och var med om traumatiska upplevelser. Effekterna av den här sortens katastrof skakar självfallet om en liten nation som består av 85 öar och har 260,000 invånare. Eftersom Vanuatus ekonomi främst utgörs av jordbruksexport men även får betydande inkomster från turism, lämnar en cyklon i femte kategorin tveklöst djupa sår i landets redan sköra näringsliv.

Omvärlden reagerade snabbt och tämligen effektivt med tanke på de kommunikations- och logistiksvårigheter som råder i regionen. Viktiga livsmedel, medicinska förnödenheter och tekniskt bistånd lämnades, vilket var helt rätt – eller?

Jo, detta är sådant som Vanuatus befolkning var i behov av och av allt att döma framgent behöver. Men förhållandena på öarna i Stilla havet har inte alltid varit av samma karaktär som idag. Många stillahavsöbor har traditionellt sett skapat en miljö som varit mycket motståndskraftig mot katastrofer. Långt före vad man kanske kan kalla ”det moderna konceptet” beträffande humanitär katastrofhjälp har bybor arbetat fram och skapat användbara metoder för att klara eventuella katastrofer.

Som exempel kan nämnas att brödfrukt traditionellt bevarats och lagrats under jord. Man har vidare lärt sig mycket om lokala växters och djurs medicinska effekter och själva utnyttjat dessa. Extra mycket rotfrukter har planterats och sparats i förråd, och man har byggt vindtåliga hus som likväl kunnat återuppbyggas inom någon vecka. Detta har varit allmän praxis hos lokalbefolkningarna i Stillahavsregionen (brödfrukt och rotfrukter är viktiga livsmedel som motsvarighet kan nämnas potatisens tidigare betydelse för Sverige).

Det internationella samfundets, som vi anser, effektiva katastrofbistånd under senare år kan, skulle man kunna påstå, generellt sett faktiskt ha minskat lokalbefolkningars invanda motståndskraft och vilja att förebygga katastrofer. Idag är man sålunda mindre benägen att gräva ner brödfrukt eller att bygga upp förstörda hus, och det upplevs självklart att istället vänta på matpaket och på att statliga utbetalningar ska effektueras. En framväxande kultur av och mänsklig förväntan har skapats, där vi utgår ifrån att stillahavsöbor skall reagera på samma sätt som invånarna i andra utvecklingsländer.

Shadrack Rubart Welegtabit, chefen för katastrofhantering i Vanuatu, förstår och påtalar denna problematik med det moderna konceptets återverkningar på samhället i vilket han verkar. Med ambitionen att minska beroendet av utomstående hjälp var han, för att uttrycka det rakt på sak, en vecka före det att cyklonen Pam drabbade ön, tveksam till att skicka förnödenheter till byarna, såtillvida det inte tedde sig absolut nödvändigt. Jag är inte helt säker på att det finns full förståelse för detta i det internationella samfundet. I dag är onekligen synlighet i media det mest effektiva medlet, påpekar han, för organisationer som traktar efter att få ta hand om en bit av den humanitära kakan.

Om fler investeringar kunde kanaliseras till riskreducering skulle behovet av biståndshjälp däremot sannolikt minska. Detta skulle i sin tur kunna täppa igen den ”humanitära fallgropen”.

Låt oss nu återgå till de senaste händelserna i Nepal. Den inhemska krishanteringen kritiseras för att vara långsam och verkningslös, något som man inte har klandrats för i Vanuatu. Bristen på uppfyllda byggnormer i kombination med korruption, bristfällig sjukvård, dålig utbildning och underutveckling är förklaringar till varför riskreducering inte prioriteras. Mer kraft måste läggas på proaktiv utveckling och mindre på reaktiv katastrofhjälp.

Den humanitära fallgropen i Vanuatu och de ineffektiva nationella ansträngningarna i Nepal kräver utifrån detta synsätt investeringar som minskar riskerna istället för att man förlitar sig på och blir beroende av humanitärt stöd. Situationen i Nepal visar att investeringar i riskreducering skulle ha sparat otaliga liv och försörjningsmöjligheter. Även då det internationella samfundet är effektivt vad gäller att leverera katastrofbistånd, vilket vi har sett i Vanuatu, kan det på lång sikt leda öka sårbarheten. Det är inte enkelt att övertala stater med begränsade tillgångar och kapacitet att investera i något som kanske kommer att inträffa, men påtryckningar bör göras om vi vill åstadkomma en säkrare morgondag.

Den tredje världskonferensen om katastrofhantering har precis avslutats i Sendai, Japan. Förhoppningsvis kan samtalen därifrån resultera i flera hållbara, kulturbejakande lösningar som kompletterar befintliga metoder som erbjuds av det internationella samfundet. Det skulle lyfta Stillahavsöarna upp ur den humanitära fallgropen och uppmuntra länder som Nepal att minska riskerna i samband med framtida katastrofer.

Simon Hollis arbetar som postdoktoral forskare på Försvarshögskolan. För närvarande genomför han en sju månader lång forskningsresa med fokus på riskreducering i Karibien och Stillahavsöarna.

Källor:

India Today (2015) ‘Nepal earthquake: Rescue operations ineffective, says PM Sushil Koirala’. Accessed 9 May 2015: http://indiatoday.intoday.in/story/nepal-earthquake-rescue-operations-koirala-sushil-prime-minister/1/432501.html

Kellett, J and Sparks, D. (2012) ‘Disaster Risk Reduction: Spending where it sould count’. Accessed 9 May 2015: http://www.globalhumanitarianassistance.org/wp-content/uploads/2012/03/GHA-Disaster-Risk-Report.pdf

Kelman, I. (2015) ‘How earthquake safety measures could have saved thousands of lives in Nepal’. The Conversation 29 April 2015. Accessed 5 May 2015: https://theconversation.com/how-earthquake-safety-measures-could-have-saved-thousands-of-lives-in-nepal-40907

Washington Post (2015) ‘The Pentagon’s role in Nepal earthquake relief is about to expand’. Accessed 9 May 2015: http://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2015/04/30/the-pentagons-role-in-nepal-earthquake-relief-is-about-to-expand/

Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången? — maj 8, 2015

Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången?

Kommentatorerna som jämför resultaten från brittiska parlamentsvalet den 7:e maj med opinionsundersökningar genomförda dagar och veckor innan själva valdagen kämpar för att förstå varför skillnaden mellan de två är såpass stor. Naturligtvis måste man beakta att det brittiska valsystemet förstärker svängningar genom att vinnaren inom varje valkrets inte bara slår ut sin motståndare, utan även att den senares röster ”går förlorade” och inte representeras i Westminister. Men oavsett detta hade knappt någon undersökning förutsagt att det konservativa partiet (Tory) skulle segra stort. Faktum är att ett antal studier t o m prognostiserat en knapp vinst för arbetarpartiet (Labour).

På kvällen efter valdagen framgick att Torypartiets seger till och med skulle räcka till egen majoritet i parlamentet (Glaze 2015). Alla spekulationer om intrikata koalitionsförhandlingar med vad som man i förväg visste skulle bli ett kraftigt decimerat liberaldemokratiskt parti (Liberal Democrats), eller med det växande skotsk-nationella partiet (Scottish National Party) som traditionellt är mycket kritiskt till Tory, kom därmed av sig.

Företrädare för opinionsundersökningsinstituten är defensiva om vad som slagit fel och huruvida det beror på metodologiska antaganden eller på opinionsskiften i sista stund. En tolkning skulle kunna vara att de brittiska väljarna upplevt en oro inför allt fler förutsägelser om politisk oreda och långa komplicerade förhandlingar för att få till stånd ett stabilt regeringsunderlag. Givet detta scenario, som media med stor ihärdighet upprepat under de senaste veckorna, kan det tänkas att en väsentlig andel väljare lät sig påverkas av en vilja till en stark regering snarare än önskemål om en ny politisk riktning.

Med stor sannolikhet kommer man att under kommande veckor och månader försöka förklara den stora skillnaden mellan valutgång och opinionsundersökningar bland annat med hänvisning till det allt större utrymme som nya, sociala media spelar för väljarbeteende. Frågan är om snabbare och större svängningar, så kallad ”volatilitet” hos väljarna, delvis kan tillskrivas dessa teknologier och vårt sätt vi använda dem. Forskare har på senare år alltmer intresserat sig för så kallad ”medborgarinitierad kampanjverksamhet” (Gibson 2015), vilken tycks äga rum via nya, sociala media och därmed kan bli svåra att fånga upp av opinionsinstitut som fortfarande ofta förlitar sig på enkäter och intervjuer.

Reaktionen på Londonbörsen visar att marknaderna åtminstone på kort sikt uppskattar det tydliga utslag som valresultatet gett. På längre sikt kan dock precis samma valresultat generera svårigheter vad gäller att förutsäga framtiden för Storbritannien och dess plats i världen. Där Labourpartiet ”imploderat” har bland annat det skotsk-nationella partiet vunnit mark och vidare förnyat sina långtgående krav på självstyre. Dessutom har premiärminister David Cameron upprepat att han vill ha en folkomröstning om landets eventuella utträde ur den Europeiska Unionen inom två års tid (Khan 2015).

KE

Gibson, Rachel (2015) “Party change, social media and the rise of ‘citizen-initiated’ campaigning”, Party Politics, vol. 21, nr. 2, ss. 183-197.

Glaze, Ben (2015), ”The 15 hours that changed the face of the UK with shock exits and a ballot box bloodbath, Daily Mirror, 8 maj, http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/15-hours-changed-face-uk-5664327

The Guardian (2015), “Live election results”, 8 maj, tillgänglig via http://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2015/may/07/live-uk-election-results-in-full

Khan, Mehreen (2015), “Election 2015 markets live: sterling storms but Brexit prospect looms over investors”, The Telegraph, 8 maj, tillgänglig via http://www.telegraph.co.uk/finance/economics/11591272/General-elections-markets-live.html

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april — maj 1, 2015

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april

Dödssiffran fortsätter att stiga efter de omfattande jordskalven som drabbade Nepal den 25 april. Försvarshögskolans Helena Hermansson som lever och arbetar i Istanbul – ett annat riskområde för jordbävningar – reflekterar här kring jordbävningar som fenomen och internationellt riskreduceringsarbete.

Istanbul kommer enligt källor att drabbas av ”the big one”, en förödande jordbävning inom en inte alltför avlägsen framtid. Jordbävningar kommer sällan som totala överraskningar. Även om tidpunkten för framtida jordbävningar är svåra att fastställa, vet ofta seismologer var de kommer att ske, och ungefär hur stora de kan komma att bli. Tillgång till bra data är avgörande för bra prognoser. Professor Naci Görür från ett högt ansett universitet i Istanbul beskrev det i juni 2008 som att:

The bullet is in the gun now. It awaits the pulling of the trigger. Emissions of gas and water from the fault line under the Marmara prove that the fault is active and may produce an earthquake soon.

Istanbul innehar andraplatsen på den lista av städer som anses ha hög risk för att drabbas av en jordbävning. 2014 toppades den listan av Nepals huvudstad Katmandu, och så sent som 2011 skakades Nepal av en jordbävning med dödlig utgång. Sedan dess har flera skalv rapporterats i landet under både 2011, 2012 och 2013. Blotta närvaron av bergskedjan Himalaya är en ständig påminnelse om regionens seismiska aktivitet eftersom bergskedjan skapades då den indiska och euroasiatiska kontinentalplattan kolliderade.

Högriskområden är ofta kända. Det finns därmed incitament att förbereda samhällen inför, och på så vis lindra konsekvenserna av, kommande liknande händelser i dessa områden. United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNISDR) bedriver som namnet avslöjar, ett arbete som syftar till att reducera katastrofrisker i samhällen. I självskattningsrapporter går det att läsa om både nationella och lokala regeringars ansträngningar inom olika fokusområden för att förbättra motståndskraften mot katastrofer. För städer finns en särskild kampanj, ”Making Cities Resilient” och i Nepal har tio städer anslutit sig. I förra årets rapport från Pokhara, som ligger på ungefär samma avstånd från den senaste jordbävningens epicentrum som Katmandu, påtalades att det saknas lager av förnödenheter och tält, och enligt Pokharas egen bedömning är dessutom skolor, sjukhus och hälsoinrättningar lokaliserade i byggnader som inte är jordbävningssäkra.

I den landsomfattande rapporten för Nepal står att läsa att ett nätverk av sensorer som övervakar seismisk aktivitet har införts, men att det ännu inte finns något effektivt sätt att kommunicera den information som systemet genererar till allmänheten. Informationsspridning är inte bara viktigt innan jordbävningar inträffat, utan även efter. Radiostationer kan här fylla en avgörande funktion, men även dessa sägs i Nepal ofta vara lokaliserade i hus som inte är säkrade mot jordbävningar.

Den dåliga byggnadsstandarden är allt som oftast orsak till att byggnader inte är jordbävningssäkra. Det gäller även privata bostäder. Snabb befolkningsökning till följd av omfattande migration till det drabbade området i kombination med svag efterlevnad av standarder och riktlinjer för konstruktion av byggnader är bidragande orsakar till fenomenet i Katmandudalen i Nepal, liksom för många andra länder som befinner sig i riskzonen för förödande skalv, som exempelvis Turkiet.

De internationella policyramverken för riskreducering som UNISDR ligger bakom och förespråkar, innehåller en uppsjö av åtgärder som stater och lokala myndigheter åtar sig att arbeta mot för att reducera riskerna relaterade till katastrofer. Åtgärderna bidrar sannolikt både enskilt och i kombination till att samhällen blir mer resilienta mot katastrofers konsekvenser. Det finns dock en åtgärd som tydligt skulle sänka dödssiffran efter jordbävningar och det är striktare tillämpning av byggnadsstandarder. Som talesättet lyder, ”jordbävningar dödar inte människor men byggnader gör det”. Ofta finns nationella byggnadsstandarder inskrivna i staters lagar. I fallet Nepal finns sådana regleringar inskrivna sedan ungefär tio år, men implementeringen går trögt.

Detta gäller även i andra länder där politisering, korruption eller nationella konflikter sätter käppar i implementeringshjulen. Internationella policyramverk kan bidra till att skapa medvetenhet om riskreducering. ”Peer pressure” och spridning av policyer och ”bättre praktiker” är andra positiva effekter. Men för att öka chanserna för att dessa förverkligas och att risker reduceras, skulle ett större fokus och mer resurser behöva läggas på att följa upp staters och kommuners rapporterade framsteg gällande byggnadssektorer och de aktörer som certifierar byggnader. För att lyckas med detta krävs också en god förståelse för olika politiska och administrativa system och kulturer, eftersom dessa inverkar på hur riskreduceringsstrategier och implementeringsprocesser faller ut.

Förhoppningsvis får både uppföljning av rapporterade framsteg och effekter av olika politiska och administrativa system större utrymme i det FN-ramverk för riskreducering som skall gälla efter 2015.

HH

Källor:

http://www.todayszaman.com/national_istanbul-waiting-for-the-big-one_144212.html

http://www.unisdr.org/campaign/resilientcities/cities

http://www.preventionweb.net/files/41338_LGSAT_5HFA-Pokhara(2013-2014).pdf

http://www.preventionweb.net/files/41755_NPL_NationalHFAprogress_2013-15.pdf

http://www.irinnews.org/report/96639/nepal-radio-stations-ill-prepared-for-earthquakes

http://www.latimes.com/science/la-me-nepal-quake-science-20150426-story.html

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering — april 3, 2015

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering

Sent på torsdagskvällen europeisk tid presenterades det ramavtal om atomenergi som förhandlats fram mellan USA och Iran, med deltagande av samtliga permanenta medlemsländer i FN:s säkerhetsråd samt EU, under två års tid av tidvis intensiv diplomatisk aktivitet. Som väntat har kritiska synpunkter från Israels regering och kretsar närstående revolutionsgardet i Teheran inte låtit vänta på sig, men andra länder och oberoende experter har i flera fall sagt sig vara imponerade av att en såpass heltäckande överenskommelse kunnat komma till stånd (Bar-el 2015, Charbonneau och Nebehay 2015, Gordon och Sanger 2015). En del går så långt som att påstå att president Obama håller på att sent omsider göra sig förtjänt av det fredspris han förlänades redan i början av sitt första mandat.

Emellertid är detta inte det färdiga avtalet innehållande alla specifika detaljer, och därför återstår att se dels om det är möjligt för parterna att nå ända fram, och dels vilka politiska processer detta ramavtal nu väcker till liv i Washington, Teheran, samt i en rad huvudstäder i Mellanöstern och Europa (Ibid). Givet ramavtalet kan man för första gången göra sig en tydlig bild av slutdestinationen och därmed bestämma sig för att antingen understödja förhandlingarna, eller med olika manövrer försöka avstyra ett definitivt avtal. Flera relevanta aktörer, bland andra Israels premiärminister Netanyahu, har flera gånger demonstrerat att han inte har någonting emot att axla rollen som ”spoiler” med hänvisning till att överenskommelsen på sikt annars undergräver fred och säkerhet i Mellanöstern. En analogi framförd av senator Ted Cruz häromdagen gick tillbaka till 1938 års Münchenöverenskommelse med Adolf Hitler, vilken Storbritanniens premiärminister Chamberlain stolt men överoptimistiskt proklamerade skulle frambringa ”fred i vår tid” (McCabe 2015).

Enkelt uttryckt handlar kontroverserna om tre huvudproblem. Är kompromissen en rimlig avvägning mellan å den ena sidan normen om icke-spridning av atomenergiteknologi i händerna på aktörer som kan vilja använda denna för politiska och militära syften, och å den andra sidan Irans krav på legitimt bruk av densamma för företrädesvis civila syften (Sagan och Waltz 2012)? Är regelverket som Iran ska underkastas tillräckligt väl utformat för att uppnå detta? Och för det tredje, är de kontrollmekanismer och sanktionsmöjligheter som aviserats så robusta att de i realiteten kan bidra till att upprätthålla regelverket?

Beträffande den första punkten är det uppenbart att Iran inte nöjer sig med ett instrumentellt utnyttjande av atomenergi för civila syften, utan eftersträvar själva kunnandet på området (Kroenig 2014). Teheran har naturligtvis rätt i att ingenting i internationella icke-spridningsavtalet hindrar Iran från att eftersträva denna kompetens. Israel har den uppenbarligen redan, utan att detta officiellt bekräftas, medan just Teherans ambitioner riskerar att väcka anspråk på motsvarande förmåga hos andra länder i Mellanöstern (Pollack 2013). Genom att indirekt tillerkänna Iran legitima anspråk på att utveckla nämnda förmåga finns med andra ord en risk att den förmågeutvecklings- och rustningsspiral som redan förekommer på det konventionella området övergår till att handla om kärnvapen.

Vad gäller själva regelverket har den något artificiella principen om tolv månaders ”break-out time” varit vägledande för den amerikanska sidan (Gordon och Sanger 2015). Iran ska med andra ord kunna ha förutsättningar för att kunna bearbeta uran upp till halter och kvantiteter nödvändiga för att producera kärnvapen, men detta ska kräva minst ett år av intensivt arbete. Därmed ska USA också ha tillräcklig förberedelsetid för att kunna förhindra detta, och grannländer möjligheter att svara på en sådan utveckling. Israel och många republikaner i den amerikanska senaten anser att detta är otillräckligt, men i praktiken innebär det att Iran monterar ned två tredjedelar av sina befintliga centrifuger, liksom den reaktor i Arak som har kapacitet att anrika uranet till mycket höga halter, samt nöjer sig med att använda 5 060 centrifuger under de närmaste femton åren (New York Times 2015). En öppen fråga är dock vad som sker bortom dessa femton år.

Inspektionsregimen i termer av de parametrar som redan kommit på plats beskrevs på onsdagen av president Obama som heltäckande. Det tycks stämma vad gäller de befintliga och kända installationerna i Arak, Fordow and Natanz, vilket oberoende experter bekräftar (Gordon och Sanger 2015). Därutöver ska inspektioner av försörjningskedjan av uranbrytning och hantering pågå i tjugofem år, enligt avtalet, vilket skapar ytterligare trovärdighet åt långsiktigheten i överenskommelsen (New York Times 2015).

Men beträffande de exakta betingelserna för inspektionerna, som ska skötas av det Internationella atomenergiorganet (IAEA), så måste parterna som sagt också åstadkomma en detaljreglering i slutet av juni. Och det är först när IAEA bekräftat att nedmonteringen av centrifuger, Arak-reaktorn, samt ytterligare komponenter av existerande infrastruktur, som USA och EU lovat att helt avveckla sina sanktioner. Även här kommer detaljerade kriterier vara centrala för att berörda parter ska kunna verifiera implementeringen på ett transparent sätt.

Den initiala reaktionen hos allmänheten i Iran tycks vara lättnad över att en förhandlingslösning ser att vara i sikte (Charbonneau och Nebehay 2015). På vilket sätt denna diplomatiska process kan föranleda en mindre konfliktfylld, bredare och mer varierad typ av relation mellan USA och Iran återstår att se (Foskbloggen 2013), bland annat eftersom båda sidor nogsamt frikopplat atomenergifrågan från andra spörsmål. Sannolikt växer förutsättningarna för ett politiskt närmande ju längre man kan fördjupa det diplomatiska samtalet och få till stånd en atomenergiregim som åtminstone temporärt inskränker förutsättningarna för en militär konflikt mellan USA och Iran, eller Israel och Iran, under mer än ett decennium framöver.

Samtidigt bör det politiska motståndet emot en dylik utveckling i många kretsar, samt svårigheterna med att återuppbygga ömsesidigt förtroende i denna symboltyngda och dessutom tekniskt komplicerade fråga, ingalunda underskattas.

KE

Bar’el, Zvi (2015) “Iran’s ‘Republicans’ at Home, Haaretz, 3 april, http://www.haaretz.com/news/middle-east/.premium-1.650334

Charbonneau, Loius och Stephanie Nebehay (2015) “Iranians celebrate, Obama hails ‘historic’ nuclear framework”, Reuters, 3 april, http://www.reuters.com/article/2015/04/03/us-iran-nuclear-idUSKBN0MQ0HH20150403

Foskbloggen (2013), ”Argo, västvärlden och Iran: alltjämt klichéer och hjälteepos”, 3 mars, https://foskbloggen.wordpress.com/2013/03/03/vastvarlden-och-iran-myter-och-beteendemonster-i-repris/

Gordon, Michael R. och David E. Sanger (2015) “Iran Agrees to Detailed Nuclear Outline, First Step Toward a Wider Deal”, New York Times, 3 april, http://www.nytimes.com/2015/04/03/world/middleeast/iran-nuclear-talks.html?ref=todayspaper&_r=0

Kroenig, Matthew (2014). A Time to Attack: The Looming Iranian Nuclear Threat. New York: Palgrave Macmillan.

McCabe, David (2015) “Cruz: Iran, US Talks ‘Like Munich in 1938’”, The Hill, http://thehill.com/policy/international/235462-cruz-iran-us-nuclear-talks-like-munich-in-1938

New York Times (2015), “Details of Agreement to Limit Iran’s Nuclear Program”, 2 april, http://www.nytimes.com/interactive/2015/04/02/world/middleeast/iran-nuclear-agreement.html?action=click&contentCollection=Middle%20East&module=RelatedCoverage&region=Marginalia&pgtype=article

Pollack, Kenneth M. (2013) Unthinkable: Iran, the Bomb, and American Strategy. New York: Simon & Schuster.

Sagan, Scott D. och Kenneth N. Waltz, (2012) The Spread of Nuclear Weapons: An Enduring Debate, tredje upplagan. New York: W.W: Norton & Company.

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder — november 9, 2014

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder

Den 9:e november 1989 uppstod genom en kombination av långsamt verkande och mer tillfälliga omständigheter en bräsch i Berlinmuren. Såvitt vi vet hade den betydligt mer kompromissvilliga attityd den östtyske ledaren Egon Krenz representerade, i jämförelse med sin föregångare Erich Honecker, redan påverkat kommunistpartiets hållning till västländerna och viljan hos många östtyskar att åtminstone få besöka sitt närmaste grannland. När politbyråmedlemmen Günther Schabowski så läste upp ett handskrivet meddelande från det senaste mötet där man precis diskuterat utresefrågan saknade han information om den exakta tidpunkten för en mer liberal reglering av gränspassering, och mumlade ansträngt att han trodde den skulle gälla ”från och med nu” (”ab sofort”).

Få var nog de som föreställde sig att detta verkligen var kommunistpartiets nya policy, men tillräckligt många var förhoppningsfulla och djärva nog att gå ner till närmaste gränspostering i Östberlin. När gränspolisen Harald Jäger, som det beskrivs av historikern Mary Elise Sarotte i hennes nya bok, i telefonsamtal med sina överordnade inte fick vare sig instruktioner eller ens blev trodd när han rapporterade om den allt större folkmassa som samlats vid hans del av muren, gav han till slut i frustration upp och släppte igenom människorna utan sedvanligt visum. Och kollapsen var ett faktum (Sarotte 2014).

Berlin var av historiska skäl epicentrum för skeendet hösten 1989, men som bekant inte den enda skådeplatsen. Polen hade gått före med partiellt fria val under sommaren, medan de massiva protesterna i Tjeckoslovakien utbröt först under andra hälften av november. Sedan gick islossningen desto hastigare i Ungern, där inte heller förtrycket varit lika brutalt under 1970- och 80-talen.

Dagen efter Berlinmurens fall i Sofia, däremot, där en annan auktoritär kommunistledare lett landet i mer än tre decennier, gjorde man sitt bästa för att förekomma det folkliga upproret. Den 10:e november 1989 avsattes så en chockad Todor Zjivkov av de individer han omsorgsfullt handplockat utifrån deras lojalitet mot den kommunistiska ideologin och sitt eget ledarskap. Genom att under de närmaste månaderna därefter iscensätta reformer, utlova demokratiska val, genomföra rundabordssamtal med oppositionella och byta namn till Bulgariska Socialistpartiet (BSP) lyckades man bevara makten i händerna på den gamla eliten under ett antal kritiska månader (Engelbrekt 1995).

I grannlandet Rumänien gick motsvarande palatskupp i slutet av december inte lika smidigt, utan åtföljdes av öppna gatustrider mellan en fraktion trogen Nicolae Ceausescu och mer reformvänliga delar av kommunistpartiet. Som många av oss minns från TV-rapporteringen under jul- och nyårshelgen 1989-1990 slutade den politiska krisen med att paret Ceausescu arresterades och så småningom summariskt avrättades. Därmed blev det betydligt enklare för de reformvänliga delarna av eliten att svära sig fria från ansvar för den brutala regim som undertryckt all kritik sedan 1950- och 60-talen (Völkl 1995: 209-213).

En av de viktigaste skillnaderna mellan ett hastigt regimsammanbrott och ett långsamt i ett auktoritärt samhälle är att tvångsmakten i det förra paralyseras, medan det fortsätter att verka som förut i det senare. Detta återspeglas med all önskvärd tydlighet i den dokumentation som numera finns att tillgå om respektive lands säkerhets- och underrättelsetjänster. Medan det östtyska Stasi drabbades av ett slags ”organisatorisk infarkt” fungerade de bulgariska och rumänska motsvarigheterna ungefär som tidigare en bit in på 1990-talet.

Med stöd av dessa säkerhets- och underrättelsetjänster kunde också den informella privatiseringen av kapital och tillgångar i Bulgarien och Rumänien ta sin början. Medan vissa delar av det gamla kommunistpartiet förberedde sig på ett politiskt system där de behövde konkurrera om makten, skodde sig andra på statens bekostnad för sig själva och sin familjs räkning genom att utnyttja sin ställning i statliga företag eller på förtroendeposter av andra slag (Pop 2006, Ganev 2007).

Förutom de kortsiktiga kostnaderna kan de långsiktiga återverkningarna av denna tidsperiod svårligen överskattas (Stark & Bruzst 1998, Cerami & Vanhuysee 2009). Dels hamnade de före detta kommunistländerna i en betydligt djupare och utdragen ekonomisk kris än sina nordliga grannar, och dels utövade säkerhets- och underrättelsetjänster ett negativt inflytande genom sitt informationsövertag i förhållande till medborgarna med avseende på de hundratusentals hyllmeter med hemliga handlingar som ackumulerats sedan 1940-talets mitt. Därutöver innebar eftersläpningen att merparten av västerländska investeringar gick till de nordliga delarna av Central- och Östeuropa (förutom att det enade Tyskland givetvis särskilt generöst finansierade återuppbyggnaden av före detta DDR).

Endast den institutionella och rättsliga stabilitet som EU-medlemskapet medför har potential att motverka den redan avsevärda klyfta i levnadsstandard mellan före detta kommunistländer som uppstått sedan 1989. En rad olika omständigheter, inklusive de historiskt-kulturella betingelser som nordöstra respektive sydöstra Europa ärvt i termer av djupare erfarenheter och synsätt, kommer att fortsätta göra sig gällande i framtiden. Men de lägre produktionskostnader som bulgariska och rumänska näringslivet kan erbjuda relativt de dyrare och mer välmående EU-länderna i norr tycks nu åtminstone börja attrahera fler investerare, husköpare, och låginkomstpensionärer (Vienna Institute for International Economic Studies 2014, Bank Austria 2014).

Det inflytande som den kommunistiska reformeliten lyckades utöva under det tidiga 1990-talet är i stort sett förverkat. Emellertid bidrog densamma till att återuppväcka det starkt populistiska drag i politik som kännetecknade politik på Balkanhalvön under mellankrigstiden, och som ofta går hand i hand med maktmissbruk, korruption och bristande ansvarstagande. Endast ett långsiktigt, konsekvent reformarbete drivet av engagerade beslutsfattare, med stöd från europeiska institutioner, har sålunda en möjlighet att kompensera för frånvaron av ett hastigt och otvetydigt brott med den kommunistiska epoken i samband med Berlinmurens fall.

KE

Bank Austria (2014) Neglected Real Estate Markets in Romania and Bulgaria? Real Estate Country Facts, 05/2014, tillgänglig via http://www.bankaustria.at/files/Final_E_RealEstate_RO_BRG_0413_20140516_1220.pdf

Cerami, Alfio & Pieter Vanhuysse, red. (2009) Post-Communist Welfare Pathways: Theorizing Social Policy Transformations in Central and Eastern Europe (Basingstoke: Macmillan)

Engelbrekt, Kjell (1995) The Bulgarian Socialist Pary: Unity at Any Cost, i Wolfgang Höpken, Revolution auf Raten: Bulgariens Weg in der Demokratie (München: Sudost Europa Verlag), 83-116

Ganev, Venelin (2007) Preying on the State: The Transformation of the Bulgaria after 1989 (Ithaca: Cornell University Press)

Pop, Liliana (2006) Democratising Capitalism? The Political Economy of Post-Communist Transformations in Romania, 1989-2001 (Manchester: Manchester University Press)

Sarotte, Mary Elise (2014) The Collapse: the Accidental Opening of the Berlin Wall (New York: Basic Books)

Stark, David & Laszlo Bruzst (1998) Postsocialist Pathways: Transforming Politics and Property in East Central Europe (Cambridge: Cambridge University Press)

Vienna Institute for International Economic Studies (2014) Foreign Direct Investments 2013 and Forecast for 2014, May, tillgänglig via http://wiiw.ac.at/files/news/fdi-2014-table-1-n-48.pdf

Völkl, Ekkehard (1995) Rumänien. Geschichte der Länder und Völker (Regensburg: Verlag Friedrich Pustet)

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning? — september 13, 2014

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning?

Den alltid lika välformulerade och slagfärdige John Mearsheimer vid University of Chicago har sett till att få vår uppmärksamhet igen. Denna gång, i inflytelserika Foreign Affairs, beskyller han helt och hållet västländerna och framför allt USA för att ha provocerat fram Ukrainakrisen genom att ha ignorerat ryska nationella intressen och president Putins återkommande varningar om inblandning i östeuropeiska länders inre angelägenheter, och framför allt de till vilka Ryssland gränsar. Mearsheimer underkänner inte bara hur man hanterat Ukraina-problematiken, utan menar att orsakerna står att finna i NATO-utvidgningen.

Det är för all del rimligt att kritiskt reflektera över de sätt på vilka västerländska beslutsfattare under senare år agerat längs med EU:s östra gräns, inte sällan utan närmare kännedom om Ukraina och dess relationer till Ryssland. Men när Mearsheimer tar fram den riktigt breda penseln utelämnar han inte bara värdefulla nyanser utan även avgörande sakförhållanden.

Det är för det första otvetydigt att NATO-utvidgningen bidrog till europeisk stabilitet och säkerhet i åtminstone tre avseenden: 1) kandidatländerna såg till att leva upp till de politiska krav, bland annat frånvaro av gränstvister med andra länder, som alliansen krävde för medlemskap; 2) ett nära samarbete mellan NATO och postkommunistiska försvarsmakter hjälpte de senare att snabbt modernisera och utbilda officerare och soldater, inte sällan i sammanhang där flera länder deltog samtidigt (Krupnick 2003); 3) en känsla av trygghet infann sig via NATO-medlemskapet, vilket stärkte central- och östeuropeiska länders politiska autonomi.

Det för det andra obestridligt att Ryssland militärt aldrig angripit ett enskilt NATO-medlemsland, men däremot just de båda stater som i april 2008 vid NATO-toppmötet i Bukarest nekades klartecken att gå vidare med så kallade handlingsplaner, det vill säga Georgien och Ukraina. Putin intervenerade vid toppmötet och lyckades av allt att döma personligen utverka detta, något han då sade sig vara mycket nöjd med. Redan samma år utbröt det rysk-georgiska kriget och drygt fem år senare annekterade Ryssland Krimhalvön under samme ryske ledare. Rent empiriskt är det sålunda bara ”allianslösa” länder som drabbats av stridshandlingar som destabiliserat regionen, oavsett vilken part man anser utlöste respektive kris.

För det tredje är det uppenbart att NATO, EU och USA:s regering hållit sig till den geopolitiska uppgörelsen med Putin, och att någon handlingsplan inte ställts i utsikt till vare sig Georgien eller Ukraina efter 2008 (Croft 2014). Till och med Ukrainas regering har i princip respekterat Bukarest-överenskommelsen. Det är endast under de senaste veckorna, det vill säga med ryska trupper närvarande på sitt territorium, som man lyft upp frågan på nytt, och då utan att förvandla den till officiell utrikespolitik.

Därför kan NATO-utvidgningen inte gärna utgöra vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor bakom det geopolitiska hot som Mearsheimer menar att Putin upplever. Betraktar man händelseförloppet under 2013-2014 riktigt nära så ter det sig snarare som att det faktiskt är det ambitiösa handelsavtal som Kiev eftersträvat med EU, det så kallade associationsavtalet, som är det springande punkten. Det var detta avtal som den ryske ledaren efter omfattande påtryckningar lyckades få den dåvarande ukrainska presidenten, Janukovitj, att avstå från till förmån för en tullunion med Ryssland i november 2013. Detta blev ju också startpunkten för Maidan-rörelsen, som initierades av ukrainska medborgare och deras upplevelse av att villkoren dikterades från Moskva (BBC News 2013).

Det är Putin som hävdar att västländernas geopolitiska strävanden att stänga in Ryssland utgör själva upphovet till krisen, och Mearsheimer har nu mer eller mindre sällat sig till denna argumentationslinje. Artikeln i Foreign Affairs har snabbt översatts till ryska och uppfattas i vissa kretsar validera flera av de centrala anspråk som Kreml artikulerat under ett knappt års tid. Anti-amerikanska konspirationsteoretiker uppmärksammar naturligtvis också hur en ansedd Chicagoprofessor förlänar legitimitet till uppgifter om hur amerikanska diplomater skulle ha spelat en mycket betydande roll i det dramatiska skeendet i Kiev häromåret.

Som sagt, säkert behöver beslutsfattare som haft att hantera relationer till Ukraina och Ryssland ägna sig åt självkritik. Men att en president som bedrivit valkampanj för europeisk integration plötsligt förkastar ett associationsavtal med EU, och därefter genast undertecknar en tullunion med Ryssland, generar kraftig frustration i det ukrainska samhället är förståeligt. Att protesterna som kan härledas ur denna frustration avfärdas som ”fascism” och av Kreml används för att rättfärdiga annektering av, och olagliga militära aktiviteter inom, ukrainskt territorium är knappast något västerländska beslutsfattare ska klä skott för. Det vore betydligt värre om de stillatigande accepterade desamma.

KE

BBC News Europe (2013) ”Ukraine Protests after Yanukovych Deal Rejection,” 30 November, tillgänglig via http://www.bbc.com/news/world-europe-25162563

Croft, Adrian (2014) ”NATO Will Not Offer Georgia Membership Step, Avoiding Russia Clash,” Reuters, tillgänglig via http://www.reuters.com/article/2014/06/25/us-nato-enlargement-idUSKBN0F00IJ20140625

Krupnick, Charles, red. (2003) Almost NATO: Partners and Players in Central Eastern European Security (Lanham: Rowman & Littlefield, 2003).

Mearsheimer, John J. (2014), ”Why the Ukraine Crisis is the West’s Fault: The Liberal Delusions That Provoked Putin, Foreign Affairs, September/October.

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning? — september 10, 2014

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd — augusti 7, 2014

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd

Medierapporteringen kring den omfattande branden in Västmanland har varit intensiv de senaste dagarna. En hel del uppmärksamhet har getts åt de vattenbombningsflygplan som Frankrike och Italien har skickat för att bidra till räddningsinsatsen. Tre aspekter som relaterar till planens närvaro i Sverige har däremot (hittills) inte belysts i någon större utsträckning av media. Den första är de strukturer som idag finns inom EU för att förmedla hjälp vid en större katastrof eller olycka. Den andra är de krav i form av mottagarkapacitet som ställs på det land som tar emot hjälp. Den tredje är den roll som EU:s medlemsländer önskar att EU ska spela som krishanterare. Den sista frågan är till stor del beroende av olika inhemska traditioner av decentralisering/centralisering av räddningstjänst.

De franska och italienska planen har sänts till Sverige via EU:s civilskyddsmekanism. Med hjälp av denna kan vilket land som helst i världen få hjälp i en kris. Hjälpen förmedlas via EU:s centrum för samordning av katastrofberedskap (Emergency Response Coordination Centre). EU:s roll inom civilskydd har utvecklats succesivt sedan 1970-talet. År 2001 etablerades civilskyddsmekanismen (tidigare kallad räddningstjänstmekanismen). Mekanismen har till största del (men inte uteslutande) aktiverats i samband med naturkatastrofer och olyckor, i de allra flesta fall i länder utanför EU. Inom EU har den framför allt använts vid skogsbränder och översvämningar.

Att ta emot hjälp från utlandet i händelse av en stor naturkatastrof, stor olycka eller annan storskalig kris har inte varit en självklarhet för Sverige. Första gången som man tog emot hjälp var efter stormen Gudrun, då fanns inte de organisatoriska förutsättningarna för att ta emot hjälp. Enligt EU:s krishanteringssystem är det mottagaren som betalar för transport och andra kostnader. I samband med stormen Gudrun fick man göra tillfälliga arrangemang. Behovet av flyttbara generatorer var akut eftersom området varit strömlöst i tre veckor. Efter denna händelse ändrades budgeteringen så att det i framtiden skulle finnas pengar att betala hjälpinsatser utifrån.

Olika inhemska traditioner vad gäller decentralisering av räddningstjänst, har gjort att EU:s medlemsländer har haft olika syn på EU:s roll som krishanterare. Sverige har haft en annorlunda syn än länder som t.ex. Spanien där man haft en möjlighet att flytta ansvaret uppåt i systemet och ytterst göra en insats till en nationell snarare än regional eller lokal angelägenhet. I Sverige däremot, är räddningstjänsten av tradition decentraliserad, den tillhör kommuner eller kommunförbund. I den nuvarande insatsen valde man efter några dagar att ge länsstyrelsen (dvs. staten) ansvaret för samordningen av insatsen, men ett sådant beslut är ingen självklarhet utifrån hur räddningstjänst traditionellt har bedrivits i Sverige. Denna fråga gällande möjligheten att flytta ansvar för en storskalig insats uppåt i organisationen har aktualiserats under den pågående insatsen då mycket av kritiken hittills handlat om dålig och motstridig information till allmänheten.

Diskussioner om utformningen av EU:s befintliga krishanteringskapacitet, Sveriges mottagarkapacitet, samt ansvarsfördeling i storskaliga kriser,  kommer förmodligen överleva den svårsläckta branden.

/MB

Bremberg, Niklas & Malena Britz (2009) ”Uncovering the diverging institutional logics of EU civil protection” Cooperation and Conflict. No 3 September/October 2009.

Britz, Malena (2010) ”Från civilförsvar till (utrikes)politik?” i Engelbrekt, Kjell & Jan Ångström (red.) Svensk säkerhetspolitik i Europa och Världen. Stockholm: Nordstedts Juridik.

Boin, Arjen & Magnus Ekengren & Mark Rhinard (2013) The European Union as Crisis Manager. Patterns and Prospects. Cambridge: Cambridge University Press

Europeisering av civilskydd (Britz föreläsnings ppt)

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kritiken-vaxer-mot-myndigheterna_3804508.svd

http://www.svtplay.se/video/2191410/aktuellt/6-8-21-00

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19322564.ab

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler” — juli 21, 2014

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler”

Det kommer att krävas en grundlig, oberoende flyghaverikommission för att fastställa händelseförloppet och omständigheterna kring katastrofen med flight MH17 i onsdags, men tesen att en luftvärnsmissil avfyrats från separatistkontrollerat territorium i Ukraina ter sig alltmer övertygande (Barker, Parker & Olearchyk 2014). Flertalet alternativa hypoteser har preliminärt kunnat vederläggas och den ryska politiska ledningens beteende antyder att man inser att man inte kommer att kunna helt undandra sig ansvaret. Att president Putin och premiärminister Medvedev uttryckte sina kondoleanser till de drabbade redan torsdag morgon är givetvis en tydlig fingervisning.

Det faktum att Kreml i praktiken tycks ha delegerat våldsanvändningen till separatisterna och de ”små gröna män” som (inom ramen för eller utanför sin reguljära tjänstgöring) befinner sig i östra Ukraina kommer på intet sätt att skydda den ryska regeringen från den allt starkare kritik som riktas mot de ansvariga för nedskjutningen.

Att det kan ha handlat om en förväxling av mål eller ett oprofessionellt handhavande av missilsystemet mildrar inte heller kraven på att de skyldiga identifieras och ställs till svars. Vidare var separatisterna under flera dagar ovilliga att tillåta ovillkorligt tillträde till nedslagsplatsen för internationella observatörer och utredare, vilket snabbt genererade kraftiga protester. Allt fler av dessa protester riktas av förståeliga skäl emot Moskva snarare än mot lokala befälhavare i Donetsk och Luhansk. Problemet med de senare är bl a att makten inte tycks koncentrerad i någon enskild befälhavare eller gruppering (Suchoy 2014).

Därmed har två av Putins innovationer inom försvars- och utrikespolitiken under senare år visat sig inte bara föra med sig fördelar för Kreml, utan även svårhanterliga oavsiktliga konsekvenser. Den ”skuggkrigföring” och delegering av taktiskt agerande till de krigförande styrkorna på fältet som kännetecknat operationerna i Ukraina sedan invasionen på Krim i mars månad underlättade för Kreml att fortsatt hävda att separatisterna var lokalt organiserade. Stämmer emellertid uppgifterna om att samma separatister, dessutom med stöd av professionell rysk expertis, av misstag skjutit ned ett civilt flygplan med åttio barn och etthundra AIDS-läkare och ytterligare hundratalet civila illustrerar detta riskerna med att försumma sätta in/utbilda ”strategiska korpraler” med förståelse för potentiella återverkningar av sitt eget handlande i ett vidare sammanhang (Krulak 1999).

Den andra av Putins innovationer som alltmer förvandlats till en börda under de senaste dagarna är den aggressiva och medvetna blandning av utrikespolitik, strategisk kommunikation och informationsoperation som sedan ett drygt år tillbaka kännetecknat Kremls sätt att meddela sig med omvärlden. Efter att under flera månader ha bedrivit en obeveklig krigspropaganda via sociala medier, diplomatiska kanaler och redaktionellt inflytande över inhemska tevekanaler har man plötsligt behövt slå om till defensiva åtgärder, åtminstone temporärt. Märkbart ansträngda journalister har sedan slutet av förra veckan undvikit att visa starka bilder från nedslagsplatsen, spelat upp det faktum att USA 1988 av misstag sköt ned ett iranskt civilflygplan och att Ukraina 2001 gjorde detsamma, samtidigt som man varje dag visar bilder på dödsoffer från striderna i Donetsk, Luhansk och omgivande regioner (Pjervij kanal 2014, RTR Planeta 2014).

Ambivalensen mellan att indirekt medge ansvar för den uppkomna situationen och en obeveklig vägran att acceptera Kievs överhöghet över östra Ukraina genomsyrar rysk mediebevakning, liksom Kremls förhållningssätt och själve Putins kroppsspråk. Torsdagsmorgonens regeringssammanträde, lett av Putin, innehöll en tyst minut för de drabbade av flygkatastrofen, samt ett kort uttalande från presidenten om den tragiska händelsen. Såvitt jag kunde se tittade Putin inte in i kameran en enda gång under detta uttalande.

KE

Krulak, Charles C. (Gen.), “The Strategic Corporal: Leadership in the Three Block War,” Marines Magazine, 28, nr. 1 (1999): 32.

Barker, Alex, Andrew Parker & Roman Olearchyk “MH17 crash: Putin handed ultimatum over site access,” Financial Times, 20:e juli 2014, http://www.ft.com/cms/s/0/f0ec9426-102b-11e4-90c7-00144feabdc0.html#slide0

Pjervij kanal, tillgänglig via: http://stream.1tv.ru/live

RTR Planeta, tillgänglig via: http://live.russia.tv/index/index/channel_id/82

Suchoy, Oleg, “Border with Russia Helps Luhansk Republic Hang On,” Radio Free Europe/Radio Liberty, 19:e juli 2014, http://www.rferl.org/content/ukraine-luhansk-republic-border-crossing-russia/25463115.html

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.