foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte — juli 9, 2017

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte

av Kjell Engelbrekt

Att jämka samman förberedelser som pågått under många månader med förhandlingsresultat som föds i stunden är ingen enkel konst, och ibland syns skarvarna trots idogt diplomatiskt arbete in i det sista. Den som läser igenom slutdokumentet från G20-toppmötet i Hamburg den 7-8 juli 2017 kan inte för ett ögonblick tvivla om att några centrala formuleringar klippts in på ett sent stadium. Här finns framför allt en uttrycklig ”särskrivning” om USA:s förhållningssätt till klimatfrågan som direkt följs av ett förnyat åtagande av övriga nitton G20-medlemmar till Parisavtalet från 2015 (G20 2017).

Nästan lika tydlig är oenigheten i handelsfrågan, vilken däremot uttrycks genom den ansträngda kompromissen om att ”fortsätta bekämpa protektionism inklusive alla former av otillbörlig konkurrens samt erkänna den roll legitima instrument till försvar för den [egna] handeln har i detta avseende”. Därutöver sägs i dokumentet att nyttan och vinsterna med ökad internationell handel och utlandsinvesteringar inte fördelats tillräckligt brett. Dessa skrivningar, som åtminstone delvis bär amerikansk prägel, åtföljdes dock av en bekräftelse av WTO:s ställning som garant för konfliktlösning på handelsområdet.

Migration, som var ett av förbundskansler Angela Merkels tre huvudteman vid sidan om klimat och handel, hamnade förhållandevis långt ner i slutdokumentet. Det tycks som om ordförandelandet Tyskland i sista stund nedprioriterat denna allt hetare fråga i västvärlden i ljuset av att både USA och en rad europeiska länder eftersträvar betydligt mer gränskontroll och att texten därför blivit alltför abstrakt och icke-specifik.

Samtidigt är Tyskland, Merkel och staden Hamburg värda en eloge för ett mycket generöst, välplanerat, och tålmodigt genomfört G20-toppmöte. Med tanke på förutsättningarna med avsevärda slitningar i Europa i samband med Brexit och migrationsproblematiken, i den transatlantiska länken kring bördefördelning, samt globalt beträffande en rad rättvise- och utvecklingsfrågor, kunde man inte utesluta risken för ett regelrätt fiasko. Naturligtvis gjorde inte heller de kraftfulla sammandrabbningarna mellan tiotusentals demonstranter och ordningsmakten, som ledde till drygt tvåhundra skadade poliser, uppgiften enklare. Det bilaterala mötet mellan USA:s och Rysslands presidenter kunde inrymmas i programmet utan att överskugga helheten, och denna gång därmed erbjuda två uppmärksamhetskrävande individer det manöverutrymme de anser sig behöva (BBC 2017, TASS 2017).

Hamburgtoppmötet visade att G20-formatet faktiskt kan leverera ett någorlunda tydligt fokus för internationellt samarbete utan ett starkt amerikanskt ledarskap i bakgrunden. Men den riktigt stora framtidsfrågan är ifall detta räcker eller om de destruktiva krafter som fanns på plats i Hamburg, innanför och utanför avspärrningarna för själva toppmötet, på sikt kan komma att urholka samarbetet. I den mån enskilda ledare känner sig begränsade av formatet och inte ser poängen med kollektiva möten, och inte heller med det omfattande koordineringsarbete som under knappt ett års tid berett vägen för detsamma, kan det bli si och så med engagemang och uppslutning i Argentina 2018, Japan 2019 och Saudiarabien 2020.

 BBC (2017). Trump Hails Talks as ”Success” Despite Divisions, 9 juli, tillgänglig via: http://www.bbc.com/news/world-europe-40546621

G20 (2017). G20 Leaders’ Declaration, Hamburg, 8 juli, tillgänglig via: https://www.g20.org/gipfeldokumente/G20-leaders-declaration.pdf

TASS 2017). Putin Notes Practical Significance of Issues Discussed at the G20 Summit, 9 juli, tillgänglig via: http://tass.com/politics/955448

Annonser
Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält — april 7, 2017

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält

Kjell Engelbrekt

I vad som ytligt sett kan se ut som en politiskt och emotionellt svar på ett angrepp med kemiska vapen på rebeller och civila i Idlib-provinsen i nordvästra Syrien, enligt flera bedömare utfört av president al-Assads flygvapen, tycks Trumpadministrationen plötsligt ha återställt en rad principer och relationer som USA stått för under decennier (el-Deeb 2017, Francis 2017).

För det första har amerikanska stridskrafter genom att fyra av vad som sägs vara sammanlagt femtionio kryssningsrobotar som ett slags bestraffningsåtgärd bekräftat sitt åtagande till grundläggande folkrättsliga principer gällande massförstörelsevapen (Lamoth, Ryan & Gibbons-Neffe 2017). Här hade också Syriens president al-Assad lovat förstöra alla lager och anläggningar som producerat kemiska vapen i samband med den överenskommelse man ingick 2013, och som antogs i formen av en bindande resolution i FN:s Säkerhetsråd (UN Security Council 2013).

För det andra kan man tolka agerandet som en signal om att USA vill återupprätta sitt rykte som den främsta militära makten i världen, som dessutom inte ryggar tillbaka från militär maktutövning när man anser detta vara nödvändigt. I detta avseende återvänder Trumpadministrationen till den ”röda linje” som företrädaren Barack Obama gav uttryck för i förhållande till användning av massförstörelsevapen, men som han sedan inte agerade utifrån utan föredrog att förhandla fram ett avtal om förstörelse av kemiska vapen med stöd av rysk diplomatisk hjälp. Detta blev i sin tur startpunkten för Kremls inblandning i Syrienkonflikten, och som följdes upp med omfattande ryska militära insatser under 2015-2016.

För det tredje bidrar angreppet riktat emot al-Assad, och därmed indirekt även Hezbollah, Iran och Ryssland, till att förbättra traditionellt goda relationer mellan Vita huset och en rad betydelsefulla regionala aktörer i Mellanöstern. Det är m a o ingen tillfällighet att flera politiska företrädare för sunnitiska stater, såsom Saudiarabien och Turkiet men även Israel, genast gav uttryck för sitt stöd för USA:s militära agerande.

För det fjärde visar USA ett tydligt ledarskap, en signal som en rad politiskt närstående länder uppskattar (även om inte alla öppet erkänner detta). De som oroat sig över att den nya adminstrationens ”America First”-slogan skulle leda världen emot en mer instabil världsordning, där subversiva krafter ges flera och större möjligheter att utnyttja, kan mycket väl bli lugnade. Indirekt skickas en signal om beslutsamhet gentemot Nordkorea, och i förhållande till Kina en fasthet som kan göra intryck på president Xi Jinping f n på besök hos sin amerikanska kollega i Florida.

Sist men inte minst är USA:s militära agerande givetvis en synnerligen skarp markering mot Ryssland, som ju exploaterat USA:s tveksamhet i Syrien och i övriga Mellanöstern. Här kan man förvänta sig en väsentlig försämring av relationerna på kort sikt. Följer Vita huset upp med tydlig diplomati är det dock inte lika säkert att rysk-amerikanska relationer undergrävs i ett länge perspektiv. Enligt uppgift riktades kryssningsrobotarna medvetet emot delar av flygfältet som rysk personal inte använde i ett försök att minimera risken för storpolitiska förvecklingar.

Avslutningsvis kan påpekas att Trump vid upprepade tillfällen talat om behovet att bevara handlingsutrymme inom utrikes- och säkerhetspolitiken, bl a genom att i förväg inte avslöja sina planer och därmed underlätta för motståndare att planera motåtgärder. Han har med all sannolikhet lyckats överraska såväl Syrien som Ryssland denna gång. Samtidigt innebär detta att utrymmet för framtida handlande begränsats i o m att Trump ”bekänt färg” och dessutom på ett sätt som bekräftar många av USA:s traditionella värden och intressen. Det är dessutom oklart hur vad som ser ut att leda till ett djupare engagemang i Mellanöstern kommer att påverka honom inrikespolitiskt.

—-

El-Deeb, Sarah (2017) “Syria Chemical Attack: Father Says Goodbye to Twin Babies Killed in Idlib Strike”, The Independent, 6 april, http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/syria-chemical-attack-idlib-gas-father-abdel-hameed-alyousef-twin-babies-aya-ahmed-killed-khan-a7669491.html

Francis, Ellen (2017) ”Scores Killed in Gas Attack on Syrian Rebel Area”, Reuters (Beirut), 5 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-idlib-idUSKBN1760IBG20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Lamoth, Missy Ryan & Thomas Gibbons-Neffe (2017) “U.S. Strikes Syrian Military Airfield in First Direct Assault on Bashar al-Assad’s Government”, Washington Post, 6 april, https://www.washingtonpost.com/world/national-security/trump-weighing-military-options-following-chemical-weapons-attack-in-syria/2017/04/06/0c59603a-1ae8-11e7-9887-1a5314b56a08_story.html?hpid=hp_hp-banner-main_syria-315pm-banner%3Ahomepage%2Fstory&utm_term=.bfc393dd7cbf

UN Security Council (2013) “Security Council Requires Scheduled Destruction of Syria’s Chemical Weapons, Unanimously Adopting Resolution 2118 (2013)”, press release, http://www.un.org/press/en/2013/sc11135.doc.htm

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet — september 18, 2016

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet

En kraftig explosion på 23:e gatan nära 6:e avenyn i nedre Manhattan i Chelsea, ett kvarter känt för restauranger, konstgallerier och mindre butiker, satte New York-polis och räddningstjänst på prov kvällen den 17:e september. Ett stort antal skadade, minst 29, har rapporterats men flertalet fick lättare skador (Wilson och Celona 2016). Emellertid spärrade man genast av de berörda gatorna för trafik och även närbelägna tunnelbanor fick avbryta sin verksamhet.

I en första presskonferens sent på lördagskvällen, amerikansk östkusttid, talade New Yorks borgmästare Bill de Blasio om en ”mycket allvarlig incident” och en ”avsiktlig handling”. Däremot menade att han det i nuläget inte fanns bevis för en koppling till terrorism (Mele och Baker 2016).

New York har en av världens största och välorganiserade polis- och räddningstjänster och efter terroristattackerna 2001 har man byggt upp en stor kapacitet för att snabbt kunna svara på liknande utmaningar. Man har även kontraterrorismenheter med större resurser än många mindre länders (Horowitz 2003, Ljungkvist 2015). I och med att en bomb detonerade i New Jersey i en park tidigare under dagen valde man genast att ta incidenten på stort allvar. Polisen beskrev redan tre timmar efter explosionen, som ägde rum 8.30 på lördagskvällen, den sannolika orsaken som improviserad bomb placerad i en soptunna. Journalister hade strax innan spekulerat i en olycka med byggmaterial.

Platsen för explosionen är belägen några kilometer från World Trade Center i söder, där två flygplan störtade in i och förstörde tvillingtornen för femton år sedan. Andra omständigheter som beaktas för att tolka eventuella terroristmotiv är att Chelsea har en betydande gaygemenskap, att FN:s generalförsamling påbörjar en ny session denna vecka och att dussintals utländska politiska ledare därför befinner sig i New York.

Därutöver måste man givetvis uppmärksamma att endast femtiotalet dagar återstår av amerikanska presidentvalet och att båda huvudkandidaterna har sina högkvarter i New York. Det kan inte uteslutas att motivet är att påverka utfallet i amerikanska valet. Oavsett vad undersökningen visar om bakgrund och motiv kan explosionen bidra till att höja temperaturen i valet och generera uttalanden från Hillary Clinton och Donald Trump som kommer att nagelfaras av kommentatorer och delar av väljarkåren som försöker utvärdera ledaregenskaper hos dem båda (Olsson, Söderlund och Falkheimer 2015).

Borgmästare de Blasios nedtoning av terroristkopplingar kan tyda på att man medvetet velat ge myndigheter och politiker en möjlighet att invänta de preliminära undersökningsresultaten, så att det inte gör långtgående eller spekulativa utsagor samt oroar allmänhet eller tillresta utländska ledare och diplomater i onödan. Eventuellt har man också redan erhållit indikationer på att explosionerna inte kan knytas till internationell terrorism, men som man ännu inte vill redovisa.

På söndagsmorgonen tycktes oron i New York vara relativt begränsad och tilltron till myndigheternas kapacitet god. Information om att myndigheterna undersökte en möjlig andra bomb i ett närbeläget kvarter vidmakthöll vid midnatt, amerikansk östkusttid,  en hög nivå av beredskap i staden men operationen minskade i omfattning under morgonen.

KE

Horowitz, Craig (2003) ”The NYPD’s War on Terror”, 2 februari, New York Magazine, http://nymag.com/nymetro/news/features/n_8286/

Ljungkvist, Kristin (2015) The Global City 2.0: An International Political Actor beyond Economism? (London: Routledge)

Mele, Christopher och Al Baker (2016) ”At Least 25 Injured in Explosion in Manhattan,” New York Times, 17 September (11:20 p m).

Olsson, Eva-Karin, Malin Söderlund och JesperFalkheimer (2015) ”Communicating Terror: Selecting, Reinforcing and Matching Frames in Connection to the Attacks in Norway on July 22, 2011”, Scandinavian Journal of Public Administration 19(1): 3-22.

Wilson, Tom och Larry Celona (2016) ”Explosion Rocks Chelsea in New York City,” New York Post, 17 September (9:18 p m) http://nypost.com/2016/09/17/explosion-rocks-chelsea-in-new-york-city/

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning? — september 5, 2016

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning?

Världsordningen har beskrivits på alltmer divergerande sätt under senare år, i och med att många länder men företrädesvis liberala demokratier ser ut att eftersträva multilaterala arrangemang och att en kombination av auktoritära, västfientliga och framväxande stormakter betonar och t o m uppmuntrar fragmentering. De två motstridiga trenderna sammanföll nu i dagarna reellt och symboliskt med en kinesisk folkkongress som precis innan toppmötet i Hangzhou inleddes ratificerade klimatavtalet från Paris 2015, men en president som endast två veckor tidigare förkastat den Internationella domstolens underkännande av Beijings anspråk på överhöghet i stora delar av Sydkinesiska sjön (Philipps, Holmes & Bowcott 2016).

Den kinesiske presidenten Xi Jinpings kraftfulla uppmaning på lördagen, i sin egenskap av värd för G20-toppmötet, att de samlade ledarna borde sätta handling bakom orden om att stärka global ekonomisk tillväxt var tveklöst avsett att demonstrera Beijings nyvunna självförtroende med sin roll i världen, och fick ytterligare eftertryck genom den vältalige ordföranden för den nyinrättade Asian Infrastructure Investment Bank, Jin Liqun. Därutöver har Kinas hastiga omvändelse från världens största producent av koldioxid och andra växthusgaser till en ledarnation inom förnybar energi landet bidragit till att man i vissa avseenden kan framställa sig som progressiv kraft i det internationella samfundet.

Samtidigt återspeglar de ansträngningar Beijing lagt ner på att undertrycka öppet motstånd emot hur man projicerar makt gentemot grannländerna kring Sydkinesiska sjön en ganska konventionell geopolitisk kalkyl som Xi öppet stödjer. Länderna i ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) har såvitt man kan se misslyckats med att skapa en kollektiv motvikt mot Kinas beteende genom att flera av organisationens medlemmar, särskilt de som mottagit betydande investeringar från det stora grannlandet på senare år, blockerat kritik i officiella uttalanden trots ett väsentligt missnöje hos flertalet. Under de senaste två åren har den kinesiska militären dessutom stärkt sina positioner genom allt mer framskjutna positioner och endast enstaka amerikanska flott- eller flygstridkrafter har kunnat störa, dock knappast alls försena, denna styrkeuppbyggnad.

Det kan tyckas paradoxalt att en amerikansk president som gjort mer än någon av sina föregångare för att dra sig tillbaka från globala krishärdar, samt intensifierat diplomatiskt samarbete och internationell handel, tvingas bevittna denna slående avvikelse från folkrättsliga normer och brist på stöd för en legitim utrikespolitisk hållning hos flertalet allierade och partnerländer. Men det är desto mer begripligt utifrån perspektivet av en stormakt vars inflytande ökar och som agerar i sitt egenintresse också för att manifestera sitt nyvunna handlingsutrymme. President Obama, som inte längre utnyttjar sitt ämbetes fulla befogenheter utan låter de två huvudkandidaterna i presidentvalskampanjen utveckla sina respektive idéer om hur USA ska utöva sitt inflytande i världen, kan inte göra mycket mer än uppvisa ett sofistikerat symboliskt ledarskap, en konst han dock bemästrar.

Emellertid kan Xi inte ens på hemmaplan–vilket den gemensamma kommunikén med all önskvärd tydlighet visar–fullt ut kontrollera dagordningen eller toppmötets utfall. Det blev till slut inte något gemensamt åtagande vad beträffar ekonomisk tillväxt, som Xi upppmanat till (G20 Leaders’ Communiqué 2016). Den kinesiska regeringen kunde givetvis inte förhindra att bilaterala möten mellan vissa ledare överskuggade förhoppningarna hos värdlandet om att lyckas orkestrera nyhetsflödet under de två dagar som toppmötet pågick. Inte heller kan man påstå att kinesiska preferenser gällande utelämnande av utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål från G20-toppmöten respekterades, framför allt för att sådana frågor genererar alltför stor uppmärksamhet i den internationella opinionen för att kunna lämnas därhän (Engelbrekt 2015).

Till syvende g sist blev kanske G20-toppmötet i Hangzhou helt enkelt en fingervisning om att varken den multilateralt orienterade, liberaldemokratiska visionen representerad av EU, den klassiskt geopolitiska motbilden bland annat företrädd av Ryssland, eller en dystopisk variant om tilltagande politiskt kaos, terrorism och upplösning av det internationella samfundet ter sig särskilt realistisk. Möjligen representerar vicepresident Joseph Bidens försök att teckna konturerna av en framväxande världsordning där USA fortfarande spelar en central roll, men som samtidigt ter sig mer prekär och avhängig av att både små och stora tillskyndare av stabilitet, välstånd och hållbar utveckling kontinuerligt samverkar mycket närmare än förr, en mer nykter inställning. I artikeln, publicerade i ärevördiga Foreign Affairs, förutsäger Biden att just relationen USA-Kina, den nuvarande supermakten och den ”i vardande”, under överskådlig tid kommer att präglas av ”utökat samarbete men tillika konkurrens under ansvar” (Biden 2016).

KE

—-

Biden, Joseph R. (2016) “Building on Success: Opportunities for the Next Administration”, Foreign Affairs, sept/okt.

G20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance, Årg. 21, Nr. 4, 2015, 537-556.

Phillips, Tom (2016 “China Ratifies Paris Climate Change Agreement Ahead of G20”, The Guardian, 3:e september, https://www.theguardian.com/world/2016/sep/03/china-ratifies-paris-climate-change-agreement

Philipps, Tom, Oliver Holmes & Owen Bowcott (2016) “Beijing Rejects Tribunal’s Ruling in South China Sea Case, The Guardian, 12:e juli, https://www.theguardian.com/world/2016/jul/12/philippines-wins-south-china-sea-case-against-china

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte” — november 16, 2015

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte”

”Vi har nu nått en punkt där ord inte räcker i kampen mot terrorismen”, sade Turkiets president Tayyip Erdogan, tillika värd för G20-toppmötet i Antalya 15-16 november, med anledning av terrordåden i Paris natten till lördagen. Även om flykting- och Mellanösternproblematiken redan i förväg funnits på mötesdagordningen förklarade Erdogan att G20-länderna nu skulle ägna betydligt mer uppmärksamhet åt denna samt terroristhotet, på bekostnad av ekonomisk tillväxt och andra ”mjuka spörsmål” som ofta noga beretts under det gångna året (Kandemir och Tattersall 2015).

Den geografiska närheten till kriget i Syrien och territoriet kontrollerat av Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) har skapat en inramning av G20-mötet med potential att sporra till utökat samarbete kring åtminstone partiella lösningar på konflikterna i denna del av världen. Drygt två miljoner flyktingar vistas uteslutande på turkiskt territorium. Saudiarabien, ett annat, G20-land, är synnerligen bekymrat över det allt sämre säkerhetsläget och återverkningarna på hela regionen.

Ryssland, som blockerat förslag till FN-resolutioner under fyra års tid, tycks nu blivit aktivt, även om önskemålet om att bevara den syriska regimen intakt och därmed en allierad i Mellanöstern fortfarande är en överordnad målsättning. Den alltmer spridda uppfattningen om att det civila ryska flygplan som störtade på väg hem från Egypten den 1:a november faktiskt utsatts för ett attentat planerat av ISIS kan dock eventuellt komma att övertyga Kreml om att systematiskt även bekämpa den senare.

En rad bilaterala samtal, inklusive ett mellan USA:s president Barack Obama och hans ryske motpart Vladimir Putin, ägde rum i korridorerna under sön- och måndagen, varav ett flertal sägs framför allt ha gällt aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Sammanfallande intressen om att mer effektivt kontrollera inflödet av cirka 900 000 flyktingar i Europa endast under 2015 (UNHCR 2015), att bättre bekämpa terroristhotet, samt att på sikt få till stånd en fredsprocess i Syrien och en stabilisering av de delar av Mellanöstern som idag präglas av krig och krigsliknande tillstånd, har åtminstone gett europeiska diplomater mer att arbeta med än tidigare.

Att döma av de preliminära uttalanden som cirkulerar i Antalya kommer som vanligt finansiella, ekonomiska och sociala teman helt dominera det huvudsakliga gemensamma dokumentet. Däremot förväntas en särskild text beröra terrorproblematiken, och uppmana till närmare transnationellt samarbete vad gäller underrättelseutbyte och behovet av att se till att terrorism inte finansieras via reguljära finansiella institutioner (Dolan 2015).

Det senare arbetet har pågått aktivt sedan attackerna mot USA i september 2001 och gradvis blivit mer framgångsrikt. Från att ha uppstått inom ramen för G7 och G8 har samtliga G20-länder kommit att involveras i antiterrofinansiering via myndigheter och privata banker och kapitalförvaltningsföretag (Gardner 2007, Engelbrekt 2015). Undantaget från framgångarna är just ISIS, som genom att ha säkrat tillgång till oljefyndigheter lyckats finansiera mycket av sin verksamhet utanför den internationella kapitalmarknaden.

Ingredienserna till en mer proaktiv och systematisk strategi gentemot ISIS, i termer av en koalition av stater som söker eliminera dess materiella maktbas med hjälp av flygattacker och ekonomiska instrument i kombination, skulle eventuellt kunna formas med utgångspunkt i de senaste dagarnas överläggningar i Antalya. Obama, i en presskonferens på måndagen i Antalya, tycktes dock mer inställd på en långsiktig kamp via både politiska, ekonomiska och militära medel.

Trots flera kritiska frågor från företrädare från amerikanska media, som uppenbarligen förväntade sig ett mer robust svar från västländer och USA i synnerhet på terrordåden i Paris, upprepade den amerikanske presidenten att han inte avsåg kortsiktigt revidera sin strategi för att stilla sådan kritik. Obama uppmanade däremot muslimska ledare att närmare samarbeta med lokala och nationella myndigheter samt civilsamhället för att motverka terrorism men också misstänksamhet i samhällen där de utgör en minoritet (Obama 2015).

KE

Dolan, David (2015) “G20 leaders pledge robust fight against patchy economy – draft communique”, Reuters, 16 november , tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-g20-turkey-communique-idUKKCN0T40N420151115

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance 21( 4): 537-556.

Gardner, Kathryn L. (2007) “Fighting Terrorism the FATF Way”, Global Governance 13(3): 325-345.

Kandemir, Asli, och Nick Tattersall (2015) “Paris attack puts terrorism centre-stage as world leaders meet in Turkey”, Reuters, 16 november, tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-france-shooting-turkey-idUKKCN0T30XE20151115

Obama, Barack (2015) “Obama holds news conference at the G20 summit”, NBC News Special report, 16 november, tillgänglig via http://www.nbcnews.com/video/watch-live-obama-holds-news-conference-at-the-g20-summit-322484291648

UNHCR (2015) “Refugees/Migrants Emergency Response – Mediterranean”, direktuppdaterad statistic 16 november, tillgänglig via http://data.unhcr.org/mediterranean/regional.php

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering — april 3, 2015

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering

Sent på torsdagskvällen europeisk tid presenterades det ramavtal om atomenergi som förhandlats fram mellan USA och Iran, med deltagande av samtliga permanenta medlemsländer i FN:s säkerhetsråd samt EU, under två års tid av tidvis intensiv diplomatisk aktivitet. Som väntat har kritiska synpunkter från Israels regering och kretsar närstående revolutionsgardet i Teheran inte låtit vänta på sig, men andra länder och oberoende experter har i flera fall sagt sig vara imponerade av att en såpass heltäckande överenskommelse kunnat komma till stånd (Bar-el 2015, Charbonneau och Nebehay 2015, Gordon och Sanger 2015). En del går så långt som att påstå att president Obama håller på att sent omsider göra sig förtjänt av det fredspris han förlänades redan i början av sitt första mandat.

Emellertid är detta inte det färdiga avtalet innehållande alla specifika detaljer, och därför återstår att se dels om det är möjligt för parterna att nå ända fram, och dels vilka politiska processer detta ramavtal nu väcker till liv i Washington, Teheran, samt i en rad huvudstäder i Mellanöstern och Europa (Ibid). Givet ramavtalet kan man för första gången göra sig en tydlig bild av slutdestinationen och därmed bestämma sig för att antingen understödja förhandlingarna, eller med olika manövrer försöka avstyra ett definitivt avtal. Flera relevanta aktörer, bland andra Israels premiärminister Netanyahu, har flera gånger demonstrerat att han inte har någonting emot att axla rollen som ”spoiler” med hänvisning till att överenskommelsen på sikt annars undergräver fred och säkerhet i Mellanöstern. En analogi framförd av senator Ted Cruz häromdagen gick tillbaka till 1938 års Münchenöverenskommelse med Adolf Hitler, vilken Storbritanniens premiärminister Chamberlain stolt men överoptimistiskt proklamerade skulle frambringa ”fred i vår tid” (McCabe 2015).

Enkelt uttryckt handlar kontroverserna om tre huvudproblem. Är kompromissen en rimlig avvägning mellan å den ena sidan normen om icke-spridning av atomenergiteknologi i händerna på aktörer som kan vilja använda denna för politiska och militära syften, och å den andra sidan Irans krav på legitimt bruk av densamma för företrädesvis civila syften (Sagan och Waltz 2012)? Är regelverket som Iran ska underkastas tillräckligt väl utformat för att uppnå detta? Och för det tredje, är de kontrollmekanismer och sanktionsmöjligheter som aviserats så robusta att de i realiteten kan bidra till att upprätthålla regelverket?

Beträffande den första punkten är det uppenbart att Iran inte nöjer sig med ett instrumentellt utnyttjande av atomenergi för civila syften, utan eftersträvar själva kunnandet på området (Kroenig 2014). Teheran har naturligtvis rätt i att ingenting i internationella icke-spridningsavtalet hindrar Iran från att eftersträva denna kompetens. Israel har den uppenbarligen redan, utan att detta officiellt bekräftas, medan just Teherans ambitioner riskerar att väcka anspråk på motsvarande förmåga hos andra länder i Mellanöstern (Pollack 2013). Genom att indirekt tillerkänna Iran legitima anspråk på att utveckla nämnda förmåga finns med andra ord en risk att den förmågeutvecklings- och rustningsspiral som redan förekommer på det konventionella området övergår till att handla om kärnvapen.

Vad gäller själva regelverket har den något artificiella principen om tolv månaders ”break-out time” varit vägledande för den amerikanska sidan (Gordon och Sanger 2015). Iran ska med andra ord kunna ha förutsättningar för att kunna bearbeta uran upp till halter och kvantiteter nödvändiga för att producera kärnvapen, men detta ska kräva minst ett år av intensivt arbete. Därmed ska USA också ha tillräcklig förberedelsetid för att kunna förhindra detta, och grannländer möjligheter att svara på en sådan utveckling. Israel och många republikaner i den amerikanska senaten anser att detta är otillräckligt, men i praktiken innebär det att Iran monterar ned två tredjedelar av sina befintliga centrifuger, liksom den reaktor i Arak som har kapacitet att anrika uranet till mycket höga halter, samt nöjer sig med att använda 5 060 centrifuger under de närmaste femton åren (New York Times 2015). En öppen fråga är dock vad som sker bortom dessa femton år.

Inspektionsregimen i termer av de parametrar som redan kommit på plats beskrevs på onsdagen av president Obama som heltäckande. Det tycks stämma vad gäller de befintliga och kända installationerna i Arak, Fordow and Natanz, vilket oberoende experter bekräftar (Gordon och Sanger 2015). Därutöver ska inspektioner av försörjningskedjan av uranbrytning och hantering pågå i tjugofem år, enligt avtalet, vilket skapar ytterligare trovärdighet åt långsiktigheten i överenskommelsen (New York Times 2015).

Men beträffande de exakta betingelserna för inspektionerna, som ska skötas av det Internationella atomenergiorganet (IAEA), så måste parterna som sagt också åstadkomma en detaljreglering i slutet av juni. Och det är först när IAEA bekräftat att nedmonteringen av centrifuger, Arak-reaktorn, samt ytterligare komponenter av existerande infrastruktur, som USA och EU lovat att helt avveckla sina sanktioner. Även här kommer detaljerade kriterier vara centrala för att berörda parter ska kunna verifiera implementeringen på ett transparent sätt.

Den initiala reaktionen hos allmänheten i Iran tycks vara lättnad över att en förhandlingslösning ser att vara i sikte (Charbonneau och Nebehay 2015). På vilket sätt denna diplomatiska process kan föranleda en mindre konfliktfylld, bredare och mer varierad typ av relation mellan USA och Iran återstår att se (Foskbloggen 2013), bland annat eftersom båda sidor nogsamt frikopplat atomenergifrågan från andra spörsmål. Sannolikt växer förutsättningarna för ett politiskt närmande ju längre man kan fördjupa det diplomatiska samtalet och få till stånd en atomenergiregim som åtminstone temporärt inskränker förutsättningarna för en militär konflikt mellan USA och Iran, eller Israel och Iran, under mer än ett decennium framöver.

Samtidigt bör det politiska motståndet emot en dylik utveckling i många kretsar, samt svårigheterna med att återuppbygga ömsesidigt förtroende i denna symboltyngda och dessutom tekniskt komplicerade fråga, ingalunda underskattas.

KE

Bar’el, Zvi (2015) “Iran’s ‘Republicans’ at Home, Haaretz, 3 april, http://www.haaretz.com/news/middle-east/.premium-1.650334

Charbonneau, Loius och Stephanie Nebehay (2015) “Iranians celebrate, Obama hails ‘historic’ nuclear framework”, Reuters, 3 april, http://www.reuters.com/article/2015/04/03/us-iran-nuclear-idUSKBN0MQ0HH20150403

Foskbloggen (2013), ”Argo, västvärlden och Iran: alltjämt klichéer och hjälteepos”, 3 mars, https://foskbloggen.wordpress.com/2013/03/03/vastvarlden-och-iran-myter-och-beteendemonster-i-repris/

Gordon, Michael R. och David E. Sanger (2015) “Iran Agrees to Detailed Nuclear Outline, First Step Toward a Wider Deal”, New York Times, 3 april, http://www.nytimes.com/2015/04/03/world/middleeast/iran-nuclear-talks.html?ref=todayspaper&_r=0

Kroenig, Matthew (2014). A Time to Attack: The Looming Iranian Nuclear Threat. New York: Palgrave Macmillan.

McCabe, David (2015) “Cruz: Iran, US Talks ‘Like Munich in 1938’”, The Hill, http://thehill.com/policy/international/235462-cruz-iran-us-nuclear-talks-like-munich-in-1938

New York Times (2015), “Details of Agreement to Limit Iran’s Nuclear Program”, 2 april, http://www.nytimes.com/interactive/2015/04/02/world/middleeast/iran-nuclear-agreement.html?action=click&contentCollection=Middle%20East&module=RelatedCoverage&region=Marginalia&pgtype=article

Pollack, Kenneth M. (2013) Unthinkable: Iran, the Bomb, and American Strategy. New York: Simon & Schuster.

Sagan, Scott D. och Kenneth N. Waltz, (2012) The Spread of Nuclear Weapons: An Enduring Debate, tredje upplagan. New York: W.W: Norton & Company.

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning? — september 13, 2014

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning?

Den alltid lika välformulerade och slagfärdige John Mearsheimer vid University of Chicago har sett till att få vår uppmärksamhet igen. Denna gång, i inflytelserika Foreign Affairs, beskyller han helt och hållet västländerna och framför allt USA för att ha provocerat fram Ukrainakrisen genom att ha ignorerat ryska nationella intressen och president Putins återkommande varningar om inblandning i östeuropeiska länders inre angelägenheter, och framför allt de till vilka Ryssland gränsar. Mearsheimer underkänner inte bara hur man hanterat Ukraina-problematiken, utan menar att orsakerna står att finna i NATO-utvidgningen.

Det är för all del rimligt att kritiskt reflektera över de sätt på vilka västerländska beslutsfattare under senare år agerat längs med EU:s östra gräns, inte sällan utan närmare kännedom om Ukraina och dess relationer till Ryssland. Men när Mearsheimer tar fram den riktigt breda penseln utelämnar han inte bara värdefulla nyanser utan även avgörande sakförhållanden.

Det är för det första otvetydigt att NATO-utvidgningen bidrog till europeisk stabilitet och säkerhet i åtminstone tre avseenden: 1) kandidatländerna såg till att leva upp till de politiska krav, bland annat frånvaro av gränstvister med andra länder, som alliansen krävde för medlemskap; 2) ett nära samarbete mellan NATO och postkommunistiska försvarsmakter hjälpte de senare att snabbt modernisera och utbilda officerare och soldater, inte sällan i sammanhang där flera länder deltog samtidigt (Krupnick 2003); 3) en känsla av trygghet infann sig via NATO-medlemskapet, vilket stärkte central- och östeuropeiska länders politiska autonomi.

Det för det andra obestridligt att Ryssland militärt aldrig angripit ett enskilt NATO-medlemsland, men däremot just de båda stater som i april 2008 vid NATO-toppmötet i Bukarest nekades klartecken att gå vidare med så kallade handlingsplaner, det vill säga Georgien och Ukraina. Putin intervenerade vid toppmötet och lyckades av allt att döma personligen utverka detta, något han då sade sig vara mycket nöjd med. Redan samma år utbröt det rysk-georgiska kriget och drygt fem år senare annekterade Ryssland Krimhalvön under samme ryske ledare. Rent empiriskt är det sålunda bara ”allianslösa” länder som drabbats av stridshandlingar som destabiliserat regionen, oavsett vilken part man anser utlöste respektive kris.

För det tredje är det uppenbart att NATO, EU och USA:s regering hållit sig till den geopolitiska uppgörelsen med Putin, och att någon handlingsplan inte ställts i utsikt till vare sig Georgien eller Ukraina efter 2008 (Croft 2014). Till och med Ukrainas regering har i princip respekterat Bukarest-överenskommelsen. Det är endast under de senaste veckorna, det vill säga med ryska trupper närvarande på sitt territorium, som man lyft upp frågan på nytt, och då utan att förvandla den till officiell utrikespolitik.

Därför kan NATO-utvidgningen inte gärna utgöra vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor bakom det geopolitiska hot som Mearsheimer menar att Putin upplever. Betraktar man händelseförloppet under 2013-2014 riktigt nära så ter det sig snarare som att det faktiskt är det ambitiösa handelsavtal som Kiev eftersträvat med EU, det så kallade associationsavtalet, som är det springande punkten. Det var detta avtal som den ryske ledaren efter omfattande påtryckningar lyckades få den dåvarande ukrainska presidenten, Janukovitj, att avstå från till förmån för en tullunion med Ryssland i november 2013. Detta blev ju också startpunkten för Maidan-rörelsen, som initierades av ukrainska medborgare och deras upplevelse av att villkoren dikterades från Moskva (BBC News 2013).

Det är Putin som hävdar att västländernas geopolitiska strävanden att stänga in Ryssland utgör själva upphovet till krisen, och Mearsheimer har nu mer eller mindre sällat sig till denna argumentationslinje. Artikeln i Foreign Affairs har snabbt översatts till ryska och uppfattas i vissa kretsar validera flera av de centrala anspråk som Kreml artikulerat under ett knappt års tid. Anti-amerikanska konspirationsteoretiker uppmärksammar naturligtvis också hur en ansedd Chicagoprofessor förlänar legitimitet till uppgifter om hur amerikanska diplomater skulle ha spelat en mycket betydande roll i det dramatiska skeendet i Kiev häromåret.

Som sagt, säkert behöver beslutsfattare som haft att hantera relationer till Ukraina och Ryssland ägna sig åt självkritik. Men att en president som bedrivit valkampanj för europeisk integration plötsligt förkastar ett associationsavtal med EU, och därefter genast undertecknar en tullunion med Ryssland, generar kraftig frustration i det ukrainska samhället är förståeligt. Att protesterna som kan härledas ur denna frustration avfärdas som ”fascism” och av Kreml används för att rättfärdiga annektering av, och olagliga militära aktiviteter inom, ukrainskt territorium är knappast något västerländska beslutsfattare ska klä skott för. Det vore betydligt värre om de stillatigande accepterade desamma.

KE

BBC News Europe (2013) ”Ukraine Protests after Yanukovych Deal Rejection,” 30 November, tillgänglig via http://www.bbc.com/news/world-europe-25162563

Croft, Adrian (2014) ”NATO Will Not Offer Georgia Membership Step, Avoiding Russia Clash,” Reuters, tillgänglig via http://www.reuters.com/article/2014/06/25/us-nato-enlargement-idUSKBN0F00IJ20140625

Krupnick, Charles, red. (2003) Almost NATO: Partners and Players in Central Eastern European Security (Lanham: Rowman & Littlefield, 2003).

Mearsheimer, John J. (2014), ”Why the Ukraine Crisis is the West’s Fault: The Liberal Delusions That Provoked Putin, Foreign Affairs, September/October.

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning? — september 10, 2014

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.