En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies — december 15, 2016

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies

At a ceremony at the UN Headquarters on 12 December 2016, Antonio Guterres was sworn in as the new Secretary-General of the United Nations. What kind of leadership will he provide on the all-important security issues? Given his experience as the prime minister of a small European country and as a longstanding UN official – most recently devoted to problems of migration and refugees – will he be a traditionalist or will he embrace some of the broader agendas promoted by the UN?

Roughly a year before the inauguration of Guterres, the international community released the Sustainable Development Goals (SDGs) that will guide the international development agenda for the next 15 years. It is a blueprint and a call for international organizations, NGOs, private companies, states and individuals to ‘free the human race from the tyranny of poverty and want and to heal and secure our planet’. The ambitious 17 goals and 169 targets issued in a 35 page document range from improving global health, and building resilience to climate change, to creating sustainable consumption and strengthening international coordination. The SDGs are designed around the three E’s of sustainability: the environment, the economy and equity.

The term ‘development’ in the SDG directs our attention to the developing world, and the term ‘sustainable’ directs our attention to the classical interaction between humans and nature. What they do not do, is direct our attention to emerging security concerns in a globalized age. While not advocating the securitization of global development, it can be helpful to think about SDGs through the lens of human, societal and environmental security. In the words of Ashok Swain they represent ‘global sustainable security’ (Swain 2013). Resource scarcity, climate change, pollution, water scarcity and internally displaced people directly or indirectly challenge the survival and endurance of social, ecological and political systems.

This challenge has at least two dimensions. First, an unsustainable world economy and ecological system increases the likelihood of violent conflict. A neoliberal global economy that encourages over consumption, population growth, and increasing levels of urbanization, places severe stress on nonrenewable resources, such as water aquifers and fossil fuels as well as food production, which can lead to inter- and intra-state conflict.

Second, the referent object of security is no longer limited to the survival of the state but now includes the individual, the environment, values, ideology and religious beliefs. Traditional aspects of security, such as territorial disputes, now exist in a more complex and wider threat environment. This is by no means an intellectual fad; it is real and it is inescapable. The annexation of Crimea, an emerging global coalition against ISIS, regional tensions over the Spratly islands, the migrant crisis, the containment of Ebola, natural hazards and terror attacks in Brussels and Paris reflect just some of the threats that make up this complex system of global risk.

This dark side of globalization paints a depressing picture for the future of the human race. ‘Top-down’ solutions through increased international coordination and cooperation on global sustainable security is certainly helpful, but it remains doubtful if this alone can provide any profound change to existing threats. Instead, ‘bottom-up’ initiatives that strengthen the long-term resilience of societies are needed. Individuals and societal groups need to be better equipped to mitigate risk and respond to crises. But how can a community of people effectively resist disorder, ‘bounce back’ or adapt from catastrophe?

One method is to invest in social capital by promoting accessible forms of music, art, sport and dance. Studies have shown that investment in tangible (public places, museums, libraries) and intangible (rituals, festivities, carnival) cultural heritage can produce increased level of social trust, common values, a ‘sense of place, local pride and sense of belonging’ (Murzyn-Kupisz & Dzialek 2013). Increasing social trust and a sense of self-worth can modify temporal perceptions of risk from short-term thinking to a holistic understanding of risk whereby society emphasises the need to invest in the future to preserve the present and past. Like the Swedish NGO, Star for Life (that promotes an anti-HIV/AIDS education scheme based on encouraging students to realise their future potential in Southern Africa), cultural heritage can help individuals forge a definite and positive view of the future where aspirations can be fulfilled. This universal approach towards societal resilience is reflected in the opening paragraphs of the SDGs, which aims to ‘ensure that all human beings can fulfil their potential in dignity and equality and in a healthy environment.’

Cultural heritage provides not only a vehicle for self-recognition as a society, but also provides a mirror for society to manage the past and to discuss, mould and create their own identity through critical reflection. It provides an important tool for cultivating cultural depth, the inclusion of different cultural perspectives, and thus a stronger sense of self worth as a society. If this can be achieved, resilience to global and local threats will follow as an intrinsic desire to preserve contemporary social memory. This will translate into thinking in the future and thus allow for a change in social mind-sets towards preparing and preventing for future contingencies.

The survival and endurance of social, ecological and political systems will not be enhanced if individuals lack a credible sense of self-worth and thus a bleak vision of the future. Creative solutions are needed to create sustainable security for developed and developing states. This can be at least partly achieved by emphasising what we already have: innovation and humanity.

In light of the incredibly diverse range and profound threats that pervade the world – from the ongoing conflict in Syria to extreme poverty, climate change and the trafficking of persons – the promotion of cultural heritage is unlikely to be at the top of Guterres’ to-do list. Yet, if a central part of UN’s mandate is to achieve long term change that contributes to peace and stability by addressing the root causes of conflicts, then attention must also be placed on cultural heritage as a source of security. This is not easily done. It requires fortitude, foresight, courage, and determination to re-orientate perspectives on security. We now expectantly turn our gaze toward Guterres to see if these leadership qualities manifest themselves in promoting a more resilient and secure world.

Simon Hollis

Swain, Ashok. (2013) Understanding Emerging Security Challenges: Threats and Opportunities. Oxon: Routledge.

Murzyn-Kupisz, M. & Działek, J., (2013). Cultural heritage in building and enhancing social Capital, Journal of Cultural Heritage Management and Sustainable Development 3 (1), 35-54.

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning? — september 5, 2016

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning?

Världsordningen har beskrivits på alltmer divergerande sätt under senare år, i och med att många länder men företrädesvis liberala demokratier ser ut att eftersträva multilaterala arrangemang och att en kombination av auktoritära, västfientliga och framväxande stormakter betonar och t o m uppmuntrar fragmentering. De två motstridiga trenderna sammanföll nu i dagarna reellt och symboliskt med en kinesisk folkkongress som precis innan toppmötet i Hangzhou inleddes ratificerade klimatavtalet från Paris 2015, men en president som endast två veckor tidigare förkastat den Internationella domstolens underkännande av Beijings anspråk på överhöghet i stora delar av Sydkinesiska sjön (Philipps, Holmes & Bowcott 2016).

Den kinesiske presidenten Xi Jinpings kraftfulla uppmaning på lördagen, i sin egenskap av värd för G20-toppmötet, att de samlade ledarna borde sätta handling bakom orden om att stärka global ekonomisk tillväxt var tveklöst avsett att demonstrera Beijings nyvunna självförtroende med sin roll i världen, och fick ytterligare eftertryck genom den vältalige ordföranden för den nyinrättade Asian Infrastructure Investment Bank, Jin Liqun. Därutöver har Kinas hastiga omvändelse från världens största producent av koldioxid och andra växthusgaser till en ledarnation inom förnybar energi landet bidragit till att man i vissa avseenden kan framställa sig som progressiv kraft i det internationella samfundet.

Samtidigt återspeglar de ansträngningar Beijing lagt ner på att undertrycka öppet motstånd emot hur man projicerar makt gentemot grannländerna kring Sydkinesiska sjön en ganska konventionell geopolitisk kalkyl som Xi öppet stödjer. Länderna i ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) har såvitt man kan se misslyckats med att skapa en kollektiv motvikt mot Kinas beteende genom att flera av organisationens medlemmar, särskilt de som mottagit betydande investeringar från det stora grannlandet på senare år, blockerat kritik i officiella uttalanden trots ett väsentligt missnöje hos flertalet. Under de senaste två åren har den kinesiska militären dessutom stärkt sina positioner genom allt mer framskjutna positioner och endast enstaka amerikanska flott- eller flygstridkrafter har kunnat störa, dock knappast alls försena, denna styrkeuppbyggnad.

Det kan tyckas paradoxalt att en amerikansk president som gjort mer än någon av sina föregångare för att dra sig tillbaka från globala krishärdar, samt intensifierat diplomatiskt samarbete och internationell handel, tvingas bevittna denna slående avvikelse från folkrättsliga normer och brist på stöd för en legitim utrikespolitisk hållning hos flertalet allierade och partnerländer. Men det är desto mer begripligt utifrån perspektivet av en stormakt vars inflytande ökar och som agerar i sitt egenintresse också för att manifestera sitt nyvunna handlingsutrymme. President Obama, som inte längre utnyttjar sitt ämbetes fulla befogenheter utan låter de två huvudkandidaterna i presidentvalskampanjen utveckla sina respektive idéer om hur USA ska utöva sitt inflytande i världen, kan inte göra mycket mer än uppvisa ett sofistikerat symboliskt ledarskap, en konst han dock bemästrar.

Emellertid kan Xi inte ens på hemmaplan–vilket den gemensamma kommunikén med all önskvärd tydlighet visar–fullt ut kontrollera dagordningen eller toppmötets utfall. Det blev till slut inte något gemensamt åtagande vad beträffar ekonomisk tillväxt, som Xi upppmanat till (G20 Leaders’ Communiqué 2016). Den kinesiska regeringen kunde givetvis inte förhindra att bilaterala möten mellan vissa ledare överskuggade förhoppningarna hos värdlandet om att lyckas orkestrera nyhetsflödet under de två dagar som toppmötet pågick. Inte heller kan man påstå att kinesiska preferenser gällande utelämnande av utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål från G20-toppmöten respekterades, framför allt för att sådana frågor genererar alltför stor uppmärksamhet i den internationella opinionen för att kunna lämnas därhän (Engelbrekt 2015).

Till syvende g sist blev kanske G20-toppmötet i Hangzhou helt enkelt en fingervisning om att varken den multilateralt orienterade, liberaldemokratiska visionen representerad av EU, den klassiskt geopolitiska motbilden bland annat företrädd av Ryssland, eller en dystopisk variant om tilltagande politiskt kaos, terrorism och upplösning av det internationella samfundet ter sig särskilt realistisk. Möjligen representerar vicepresident Joseph Bidens försök att teckna konturerna av en framväxande världsordning där USA fortfarande spelar en central roll, men som samtidigt ter sig mer prekär och avhängig av att både små och stora tillskyndare av stabilitet, välstånd och hållbar utveckling kontinuerligt samverkar mycket närmare än förr, en mer nykter inställning. I artikeln, publicerade i ärevördiga Foreign Affairs, förutsäger Biden att just relationen USA-Kina, den nuvarande supermakten och den ”i vardande”, under överskådlig tid kommer att präglas av ”utökat samarbete men tillika konkurrens under ansvar” (Biden 2016).



Biden, Joseph R. (2016) “Building on Success: Opportunities for the Next Administration”, Foreign Affairs, sept/okt.

G20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016,

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance, Årg. 21, Nr. 4, 2015, 537-556.

Phillips, Tom (2016 “China Ratifies Paris Climate Change Agreement Ahead of G20”, The Guardian, 3:e september,

Philipps, Tom, Oliver Holmes & Owen Bowcott (2016) “Beijing Rejects Tribunal’s Ruling in South China Sea Case, The Guardian, 12:e juli,

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april — maj 1, 2015

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april

Dödssiffran fortsätter att stiga efter de omfattande jordskalven som drabbade Nepal den 25 april. Försvarshögskolans Helena Hermansson som lever och arbetar i Istanbul – ett annat riskområde för jordbävningar – reflekterar här kring jordbävningar som fenomen och internationellt riskreduceringsarbete.

Istanbul kommer enligt källor att drabbas av ”the big one”, en förödande jordbävning inom en inte alltför avlägsen framtid. Jordbävningar kommer sällan som totala överraskningar. Även om tidpunkten för framtida jordbävningar är svåra att fastställa, vet ofta seismologer var de kommer att ske, och ungefär hur stora de kan komma att bli. Tillgång till bra data är avgörande för bra prognoser. Professor Naci Görür från ett högt ansett universitet i Istanbul beskrev det i juni 2008 som att:

The bullet is in the gun now. It awaits the pulling of the trigger. Emissions of gas and water from the fault line under the Marmara prove that the fault is active and may produce an earthquake soon.

Istanbul innehar andraplatsen på den lista av städer som anses ha hög risk för att drabbas av en jordbävning. 2014 toppades den listan av Nepals huvudstad Katmandu, och så sent som 2011 skakades Nepal av en jordbävning med dödlig utgång. Sedan dess har flera skalv rapporterats i landet under både 2011, 2012 och 2013. Blotta närvaron av bergskedjan Himalaya är en ständig påminnelse om regionens seismiska aktivitet eftersom bergskedjan skapades då den indiska och euroasiatiska kontinentalplattan kolliderade.

Högriskområden är ofta kända. Det finns därmed incitament att förbereda samhällen inför, och på så vis lindra konsekvenserna av, kommande liknande händelser i dessa områden. United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNISDR) bedriver som namnet avslöjar, ett arbete som syftar till att reducera katastrofrisker i samhällen. I självskattningsrapporter går det att läsa om både nationella och lokala regeringars ansträngningar inom olika fokusområden för att förbättra motståndskraften mot katastrofer. För städer finns en särskild kampanj, ”Making Cities Resilient” och i Nepal har tio städer anslutit sig. I förra årets rapport från Pokhara, som ligger på ungefär samma avstånd från den senaste jordbävningens epicentrum som Katmandu, påtalades att det saknas lager av förnödenheter och tält, och enligt Pokharas egen bedömning är dessutom skolor, sjukhus och hälsoinrättningar lokaliserade i byggnader som inte är jordbävningssäkra.

I den landsomfattande rapporten för Nepal står att läsa att ett nätverk av sensorer som övervakar seismisk aktivitet har införts, men att det ännu inte finns något effektivt sätt att kommunicera den information som systemet genererar till allmänheten. Informationsspridning är inte bara viktigt innan jordbävningar inträffat, utan även efter. Radiostationer kan här fylla en avgörande funktion, men även dessa sägs i Nepal ofta vara lokaliserade i hus som inte är säkrade mot jordbävningar.

Den dåliga byggnadsstandarden är allt som oftast orsak till att byggnader inte är jordbävningssäkra. Det gäller även privata bostäder. Snabb befolkningsökning till följd av omfattande migration till det drabbade området i kombination med svag efterlevnad av standarder och riktlinjer för konstruktion av byggnader är bidragande orsakar till fenomenet i Katmandudalen i Nepal, liksom för många andra länder som befinner sig i riskzonen för förödande skalv, som exempelvis Turkiet.

De internationella policyramverken för riskreducering som UNISDR ligger bakom och förespråkar, innehåller en uppsjö av åtgärder som stater och lokala myndigheter åtar sig att arbeta mot för att reducera riskerna relaterade till katastrofer. Åtgärderna bidrar sannolikt både enskilt och i kombination till att samhällen blir mer resilienta mot katastrofers konsekvenser. Det finns dock en åtgärd som tydligt skulle sänka dödssiffran efter jordbävningar och det är striktare tillämpning av byggnadsstandarder. Som talesättet lyder, ”jordbävningar dödar inte människor men byggnader gör det”. Ofta finns nationella byggnadsstandarder inskrivna i staters lagar. I fallet Nepal finns sådana regleringar inskrivna sedan ungefär tio år, men implementeringen går trögt.

Detta gäller även i andra länder där politisering, korruption eller nationella konflikter sätter käppar i implementeringshjulen. Internationella policyramverk kan bidra till att skapa medvetenhet om riskreducering. ”Peer pressure” och spridning av policyer och ”bättre praktiker” är andra positiva effekter. Men för att öka chanserna för att dessa förverkligas och att risker reduceras, skulle ett större fokus och mer resurser behöva läggas på att följa upp staters och kommuners rapporterade framsteg gällande byggnadssektorer och de aktörer som certifierar byggnader. För att lyckas med detta krävs också en god förståelse för olika politiska och administrativa system och kulturer, eftersom dessa inverkar på hur riskreduceringsstrategier och implementeringsprocesser faller ut.

Förhoppningsvis får både uppföljning av rapporterade framsteg och effekter av olika politiska och administrativa system större utrymme i det FN-ramverk för riskreducering som skall gälla efter 2015.



1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder — november 9, 2014

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder

Den 9:e november 1989 uppstod genom en kombination av långsamt verkande och mer tillfälliga omständigheter en bräsch i Berlinmuren. Såvitt vi vet hade den betydligt mer kompromissvilliga attityd den östtyske ledaren Egon Krenz representerade, i jämförelse med sin föregångare Erich Honecker, redan påverkat kommunistpartiets hållning till västländerna och viljan hos många östtyskar att åtminstone få besöka sitt närmaste grannland. När politbyråmedlemmen Günther Schabowski så läste upp ett handskrivet meddelande från det senaste mötet där man precis diskuterat utresefrågan saknade han information om den exakta tidpunkten för en mer liberal reglering av gränspassering, och mumlade ansträngt att han trodde den skulle gälla ”från och med nu” (”ab sofort”).

Få var nog de som föreställde sig att detta verkligen var kommunistpartiets nya policy, men tillräckligt många var förhoppningsfulla och djärva nog att gå ner till närmaste gränspostering i Östberlin. När gränspolisen Harald Jäger, som det beskrivs av historikern Mary Elise Sarotte i hennes nya bok, i telefonsamtal med sina överordnade inte fick vare sig instruktioner eller ens blev trodd när han rapporterade om den allt större folkmassa som samlats vid hans del av muren, gav han till slut i frustration upp och släppte igenom människorna utan sedvanligt visum. Och kollapsen var ett faktum (Sarotte 2014).

Berlin var av historiska skäl epicentrum för skeendet hösten 1989, men som bekant inte den enda skådeplatsen. Polen hade gått före med partiellt fria val under sommaren, medan de massiva protesterna i Tjeckoslovakien utbröt först under andra hälften av november. Sedan gick islossningen desto hastigare i Ungern, där inte heller förtrycket varit lika brutalt under 1970- och 80-talen.

Dagen efter Berlinmurens fall i Sofia, däremot, där en annan auktoritär kommunistledare lett landet i mer än tre decennier, gjorde man sitt bästa för att förekomma det folkliga upproret. Den 10:e november 1989 avsattes så en chockad Todor Zjivkov av de individer han omsorgsfullt handplockat utifrån deras lojalitet mot den kommunistiska ideologin och sitt eget ledarskap. Genom att under de närmaste månaderna därefter iscensätta reformer, utlova demokratiska val, genomföra rundabordssamtal med oppositionella och byta namn till Bulgariska Socialistpartiet (BSP) lyckades man bevara makten i händerna på den gamla eliten under ett antal kritiska månader (Engelbrekt 1995).

I grannlandet Rumänien gick motsvarande palatskupp i slutet av december inte lika smidigt, utan åtföljdes av öppna gatustrider mellan en fraktion trogen Nicolae Ceausescu och mer reformvänliga delar av kommunistpartiet. Som många av oss minns från TV-rapporteringen under jul- och nyårshelgen 1989-1990 slutade den politiska krisen med att paret Ceausescu arresterades och så småningom summariskt avrättades. Därmed blev det betydligt enklare för de reformvänliga delarna av eliten att svära sig fria från ansvar för den brutala regim som undertryckt all kritik sedan 1950- och 60-talen (Völkl 1995: 209-213).

En av de viktigaste skillnaderna mellan ett hastigt regimsammanbrott och ett långsamt i ett auktoritärt samhälle är att tvångsmakten i det förra paralyseras, medan det fortsätter att verka som förut i det senare. Detta återspeglas med all önskvärd tydlighet i den dokumentation som numera finns att tillgå om respektive lands säkerhets- och underrättelsetjänster. Medan det östtyska Stasi drabbades av ett slags ”organisatorisk infarkt” fungerade de bulgariska och rumänska motsvarigheterna ungefär som tidigare en bit in på 1990-talet.

Med stöd av dessa säkerhets- och underrättelsetjänster kunde också den informella privatiseringen av kapital och tillgångar i Bulgarien och Rumänien ta sin början. Medan vissa delar av det gamla kommunistpartiet förberedde sig på ett politiskt system där de behövde konkurrera om makten, skodde sig andra på statens bekostnad för sig själva och sin familjs räkning genom att utnyttja sin ställning i statliga företag eller på förtroendeposter av andra slag (Pop 2006, Ganev 2007).

Förutom de kortsiktiga kostnaderna kan de långsiktiga återverkningarna av denna tidsperiod svårligen överskattas (Stark & Bruzst 1998, Cerami & Vanhuysee 2009). Dels hamnade de före detta kommunistländerna i en betydligt djupare och utdragen ekonomisk kris än sina nordliga grannar, och dels utövade säkerhets- och underrättelsetjänster ett negativt inflytande genom sitt informationsövertag i förhållande till medborgarna med avseende på de hundratusentals hyllmeter med hemliga handlingar som ackumulerats sedan 1940-talets mitt. Därutöver innebar eftersläpningen att merparten av västerländska investeringar gick till de nordliga delarna av Central- och Östeuropa (förutom att det enade Tyskland givetvis särskilt generöst finansierade återuppbyggnaden av före detta DDR).

Endast den institutionella och rättsliga stabilitet som EU-medlemskapet medför har potential att motverka den redan avsevärda klyfta i levnadsstandard mellan före detta kommunistländer som uppstått sedan 1989. En rad olika omständigheter, inklusive de historiskt-kulturella betingelser som nordöstra respektive sydöstra Europa ärvt i termer av djupare erfarenheter och synsätt, kommer att fortsätta göra sig gällande i framtiden. Men de lägre produktionskostnader som bulgariska och rumänska näringslivet kan erbjuda relativt de dyrare och mer välmående EU-länderna i norr tycks nu åtminstone börja attrahera fler investerare, husköpare, och låginkomstpensionärer (Vienna Institute for International Economic Studies 2014, Bank Austria 2014).

Det inflytande som den kommunistiska reformeliten lyckades utöva under det tidiga 1990-talet är i stort sett förverkat. Emellertid bidrog densamma till att återuppväcka det starkt populistiska drag i politik som kännetecknade politik på Balkanhalvön under mellankrigstiden, och som ofta går hand i hand med maktmissbruk, korruption och bristande ansvarstagande. Endast ett långsiktigt, konsekvent reformarbete drivet av engagerade beslutsfattare, med stöd från europeiska institutioner, har sålunda en möjlighet att kompensera för frånvaron av ett hastigt och otvetydigt brott med den kommunistiska epoken i samband med Berlinmurens fall.


Bank Austria (2014) Neglected Real Estate Markets in Romania and Bulgaria? Real Estate Country Facts, 05/2014, tillgänglig via

Cerami, Alfio & Pieter Vanhuysse, red. (2009) Post-Communist Welfare Pathways: Theorizing Social Policy Transformations in Central and Eastern Europe (Basingstoke: Macmillan)

Engelbrekt, Kjell (1995) The Bulgarian Socialist Pary: Unity at Any Cost, i Wolfgang Höpken, Revolution auf Raten: Bulgariens Weg in der Demokratie (München: Sudost Europa Verlag), 83-116

Ganev, Venelin (2007) Preying on the State: The Transformation of the Bulgaria after 1989 (Ithaca: Cornell University Press)

Pop, Liliana (2006) Democratising Capitalism? The Political Economy of Post-Communist Transformations in Romania, 1989-2001 (Manchester: Manchester University Press)

Sarotte, Mary Elise (2014) The Collapse: the Accidental Opening of the Berlin Wall (New York: Basic Books)

Stark, David & Laszlo Bruzst (1998) Postsocialist Pathways: Transforming Politics and Property in East Central Europe (Cambridge: Cambridge University Press)

Vienna Institute for International Economic Studies (2014) Foreign Direct Investments 2013 and Forecast for 2014, May, tillgänglig via

Völkl, Ekkehard (1995) Rumänien. Geschichte der Länder und Völker (Regensburg: Verlag Friedrich Pustet)

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning? — september 13, 2014

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning?

Den alltid lika välformulerade och slagfärdige John Mearsheimer vid University of Chicago har sett till att få vår uppmärksamhet igen. Denna gång, i inflytelserika Foreign Affairs, beskyller han helt och hållet västländerna och framför allt USA för att ha provocerat fram Ukrainakrisen genom att ha ignorerat ryska nationella intressen och president Putins återkommande varningar om inblandning i östeuropeiska länders inre angelägenheter, och framför allt de till vilka Ryssland gränsar. Mearsheimer underkänner inte bara hur man hanterat Ukraina-problematiken, utan menar att orsakerna står att finna i NATO-utvidgningen.

Det är för all del rimligt att kritiskt reflektera över de sätt på vilka västerländska beslutsfattare under senare år agerat längs med EU:s östra gräns, inte sällan utan närmare kännedom om Ukraina och dess relationer till Ryssland. Men när Mearsheimer tar fram den riktigt breda penseln utelämnar han inte bara värdefulla nyanser utan även avgörande sakförhållanden.

Det är för det första otvetydigt att NATO-utvidgningen bidrog till europeisk stabilitet och säkerhet i åtminstone tre avseenden: 1) kandidatländerna såg till att leva upp till de politiska krav, bland annat frånvaro av gränstvister med andra länder, som alliansen krävde för medlemskap; 2) ett nära samarbete mellan NATO och postkommunistiska försvarsmakter hjälpte de senare att snabbt modernisera och utbilda officerare och soldater, inte sällan i sammanhang där flera länder deltog samtidigt (Krupnick 2003); 3) en känsla av trygghet infann sig via NATO-medlemskapet, vilket stärkte central- och östeuropeiska länders politiska autonomi.

Det för det andra obestridligt att Ryssland militärt aldrig angripit ett enskilt NATO-medlemsland, men däremot just de båda stater som i april 2008 vid NATO-toppmötet i Bukarest nekades klartecken att gå vidare med så kallade handlingsplaner, det vill säga Georgien och Ukraina. Putin intervenerade vid toppmötet och lyckades av allt att döma personligen utverka detta, något han då sade sig vara mycket nöjd med. Redan samma år utbröt det rysk-georgiska kriget och drygt fem år senare annekterade Ryssland Krimhalvön under samme ryske ledare. Rent empiriskt är det sålunda bara ”allianslösa” länder som drabbats av stridshandlingar som destabiliserat regionen, oavsett vilken part man anser utlöste respektive kris.

För det tredje är det uppenbart att NATO, EU och USA:s regering hållit sig till den geopolitiska uppgörelsen med Putin, och att någon handlingsplan inte ställts i utsikt till vare sig Georgien eller Ukraina efter 2008 (Croft 2014). Till och med Ukrainas regering har i princip respekterat Bukarest-överenskommelsen. Det är endast under de senaste veckorna, det vill säga med ryska trupper närvarande på sitt territorium, som man lyft upp frågan på nytt, och då utan att förvandla den till officiell utrikespolitik.

Därför kan NATO-utvidgningen inte gärna utgöra vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor bakom det geopolitiska hot som Mearsheimer menar att Putin upplever. Betraktar man händelseförloppet under 2013-2014 riktigt nära så ter det sig snarare som att det faktiskt är det ambitiösa handelsavtal som Kiev eftersträvat med EU, det så kallade associationsavtalet, som är det springande punkten. Det var detta avtal som den ryske ledaren efter omfattande påtryckningar lyckades få den dåvarande ukrainska presidenten, Janukovitj, att avstå från till förmån för en tullunion med Ryssland i november 2013. Detta blev ju också startpunkten för Maidan-rörelsen, som initierades av ukrainska medborgare och deras upplevelse av att villkoren dikterades från Moskva (BBC News 2013).

Det är Putin som hävdar att västländernas geopolitiska strävanden att stänga in Ryssland utgör själva upphovet till krisen, och Mearsheimer har nu mer eller mindre sällat sig till denna argumentationslinje. Artikeln i Foreign Affairs har snabbt översatts till ryska och uppfattas i vissa kretsar validera flera av de centrala anspråk som Kreml artikulerat under ett knappt års tid. Anti-amerikanska konspirationsteoretiker uppmärksammar naturligtvis också hur en ansedd Chicagoprofessor förlänar legitimitet till uppgifter om hur amerikanska diplomater skulle ha spelat en mycket betydande roll i det dramatiska skeendet i Kiev häromåret.

Som sagt, säkert behöver beslutsfattare som haft att hantera relationer till Ukraina och Ryssland ägna sig åt självkritik. Men att en president som bedrivit valkampanj för europeisk integration plötsligt förkastar ett associationsavtal med EU, och därefter genast undertecknar en tullunion med Ryssland, generar kraftig frustration i det ukrainska samhället är förståeligt. Att protesterna som kan härledas ur denna frustration avfärdas som ”fascism” och av Kreml används för att rättfärdiga annektering av, och olagliga militära aktiviteter inom, ukrainskt territorium är knappast något västerländska beslutsfattare ska klä skott för. Det vore betydligt värre om de stillatigande accepterade desamma.


BBC News Europe (2013) ”Ukraine Protests after Yanukovych Deal Rejection,” 30 November, tillgänglig via

Croft, Adrian (2014) ”NATO Will Not Offer Georgia Membership Step, Avoiding Russia Clash,” Reuters, tillgänglig via

Krupnick, Charles, red. (2003) Almost NATO: Partners and Players in Central Eastern European Security (Lanham: Rowman & Littlefield, 2003).

Mearsheimer, John J. (2014), ”Why the Ukraine Crisis is the West’s Fault: The Liberal Delusions That Provoked Putin, Foreign Affairs, September/October.

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler” — juli 21, 2014

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler”

Det kommer att krävas en grundlig, oberoende flyghaverikommission för att fastställa händelseförloppet och omständigheterna kring katastrofen med flight MH17 i onsdags, men tesen att en luftvärnsmissil avfyrats från separatistkontrollerat territorium i Ukraina ter sig alltmer övertygande (Barker, Parker & Olearchyk 2014). Flertalet alternativa hypoteser har preliminärt kunnat vederläggas och den ryska politiska ledningens beteende antyder att man inser att man inte kommer att kunna helt undandra sig ansvaret. Att president Putin och premiärminister Medvedev uttryckte sina kondoleanser till de drabbade redan torsdag morgon är givetvis en tydlig fingervisning.

Det faktum att Kreml i praktiken tycks ha delegerat våldsanvändningen till separatisterna och de ”små gröna män” som (inom ramen för eller utanför sin reguljära tjänstgöring) befinner sig i östra Ukraina kommer på intet sätt att skydda den ryska regeringen från den allt starkare kritik som riktas mot de ansvariga för nedskjutningen.

Att det kan ha handlat om en förväxling av mål eller ett oprofessionellt handhavande av missilsystemet mildrar inte heller kraven på att de skyldiga identifieras och ställs till svars. Vidare var separatisterna under flera dagar ovilliga att tillåta ovillkorligt tillträde till nedslagsplatsen för internationella observatörer och utredare, vilket snabbt genererade kraftiga protester. Allt fler av dessa protester riktas av förståeliga skäl emot Moskva snarare än mot lokala befälhavare i Donetsk och Luhansk. Problemet med de senare är bl a att makten inte tycks koncentrerad i någon enskild befälhavare eller gruppering (Suchoy 2014).

Därmed har två av Putins innovationer inom försvars- och utrikespolitiken under senare år visat sig inte bara föra med sig fördelar för Kreml, utan även svårhanterliga oavsiktliga konsekvenser. Den ”skuggkrigföring” och delegering av taktiskt agerande till de krigförande styrkorna på fältet som kännetecknat operationerna i Ukraina sedan invasionen på Krim i mars månad underlättade för Kreml att fortsatt hävda att separatisterna var lokalt organiserade. Stämmer emellertid uppgifterna om att samma separatister, dessutom med stöd av professionell rysk expertis, av misstag skjutit ned ett civilt flygplan med åttio barn och etthundra AIDS-läkare och ytterligare hundratalet civila illustrerar detta riskerna med att försumma sätta in/utbilda ”strategiska korpraler” med förståelse för potentiella återverkningar av sitt eget handlande i ett vidare sammanhang (Krulak 1999).

Den andra av Putins innovationer som alltmer förvandlats till en börda under de senaste dagarna är den aggressiva och medvetna blandning av utrikespolitik, strategisk kommunikation och informationsoperation som sedan ett drygt år tillbaka kännetecknat Kremls sätt att meddela sig med omvärlden. Efter att under flera månader ha bedrivit en obeveklig krigspropaganda via sociala medier, diplomatiska kanaler och redaktionellt inflytande över inhemska tevekanaler har man plötsligt behövt slå om till defensiva åtgärder, åtminstone temporärt. Märkbart ansträngda journalister har sedan slutet av förra veckan undvikit att visa starka bilder från nedslagsplatsen, spelat upp det faktum att USA 1988 av misstag sköt ned ett iranskt civilflygplan och att Ukraina 2001 gjorde detsamma, samtidigt som man varje dag visar bilder på dödsoffer från striderna i Donetsk, Luhansk och omgivande regioner (Pjervij kanal 2014, RTR Planeta 2014).

Ambivalensen mellan att indirekt medge ansvar för den uppkomna situationen och en obeveklig vägran att acceptera Kievs överhöghet över östra Ukraina genomsyrar rysk mediebevakning, liksom Kremls förhållningssätt och själve Putins kroppsspråk. Torsdagsmorgonens regeringssammanträde, lett av Putin, innehöll en tyst minut för de drabbade av flygkatastrofen, samt ett kort uttalande från presidenten om den tragiska händelsen. Såvitt jag kunde se tittade Putin inte in i kameran en enda gång under detta uttalande.


Krulak, Charles C. (Gen.), “The Strategic Corporal: Leadership in the Three Block War,” Marines Magazine, 28, nr. 1 (1999): 32.

Barker, Alex, Andrew Parker & Roman Olearchyk “MH17 crash: Putin handed ultimatum over site access,” Financial Times, 20:e juli 2014,

Pjervij kanal, tillgänglig via:

RTR Planeta, tillgänglig via:

Suchoy, Oleg, “Border with Russia Helps Luhansk Republic Hang On,” Radio Free Europe/Radio Liberty, 19:e juli 2014,

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three” — juni 5, 2014

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three”

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Under ett statsbesök i Polen tidigare i veckan lovade President Obama att USA skulle öka sina försvarsutgifter i Europa med 1 miljard dollar, vilket kommer innebära utökad amerikansk militär närvaro i östra Europa och Baltikum (Goldfarb, 2014). Genom detta vill USA stilla den oro som finns bland dess allierade i östra Europa och visa att man fortfarande är engagerad i försvaret av Europa.

Trots USAs agerande så är det EU som har förväntats ta en ledande roll, både i krisen och i skapandet av stabilitet i östra Europa (Zengerle, 2014). I praktiken betyder det att ledarskapet faller på de tre stora EU-staterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, även kallad ”the Big Three” (Lehne, 2012: 1). Hur har dessa tre länder agerat i Ukrainakrisen? Kan man se något samarbete mellan dessa tre som har styrt EU:s agerande i frågan? Nedanför följer en redogörelse för varje land.


Innan krisen förvärrades i slutet av februari med President Yanukovychs landsflykt och det ryska övertagandet i Krim så var Frankrike aktivt inblandat i att hantera krisen. Utrikesministern Laurent Fabius ingick, tillsammans med utrikesministrarna från Tyskland och Polen, i den s.k. ”Weimartriangeln” vilken förhandlade fram ett preliminärt avtal mellan President Yanukovych och oppositionen för att möjliggöra skapandet av en samlingsregering (Federal Foreign Office, 2014). Dock hann aldrig avtalet godkännas innan Yanukovych flydde landet och krisen eskalerade. Efter denna händelse har inte Frankrike haft en lika framträdande roll, förutom när man som en av flera NATO medlemmar erbjöd sig att skicka flyg för att patrullera luftrummet över Baltikum (Amann m.fl., 2014).

Frankrike har dessutom kritiserats för att man inte har följt Tysklands exempel och brutit de exportavtal kring militärt material man har med Ryssland; man har t.ex. inte avbrutit leveransen av stridskepp till Ryssland som ska ske i slutet av 2014 (Major & Mölling, 2014). Frankrike har motiverat detta med att ett säljstopp skulle innebära ekonomiska konsekvenser för landet och att det innefattas av den tredje (och hårdaste) rundan av sanktioner, något som EU har bestämt att man inte ska införa vid den här tidpunkten (Rettman, 2014). USA har varit kritisk till detta men i en uppvisning av europeisk solidaritet har Tyskland stöttat Frankrikes beslut. Vad konsekvenserna av detta för den transatlantiska relationen, och möjligtvis mellan Frankrike och Östeuropa, blir kan inte avgöras förrän i oktober då leveransen ska ske.

Frankrike har istället fortsatt att leda den europeiska responsen på oroligheterna i den Centralafrikanska Republiken. Detta har man blivit alltmer ensam om ju längre krisen i Ukraina har fortskridit, vilket ledde till att Frankrike kritiserade EU för att inte ta sitt ansvar i Afrika (Irish, 2014). Det kan te sig märkligt att Frankrike- ett land som oftast karaktäriseras som kraften bakom den gemensamma Europeiska försvars- och säkerhetspolitiken (Lehne, 2012: 13)- väljer att ta en mindre roll när en kris i Europa inträffar. Detta kan bero på att Frankrike traditionellt har varit inblandat i Afrika p.g.a. de historiska koloniala kopplingarna, samt på att dess strategiska intressen i Östeuropa och Baltikum är svaga (Britz & Holmberg, 2014: 13, 16).



Inledningsvis fanns det en viss skepsis mot britternas vilja att konfrontera Putin, då finansmarknaden i London hanterar mycket ryskt kapital. Det blev inte bättre av ett avslöjande tidigt i mars, då ett dokument uppdagades som visade att Storbritannien inte ville införa sanktioner som skulle påverka handeln mellan länderna och flödet av ryskt kapital till London (BBC, 2014a). Sedan dess har det vänt och Storbritannien räknas numera – tillsammans med Sverige, Polen och de baltiska länderna – som en hök i sammanhanget, detta enligt Open Europe, som har gjort en sammanställning av alla EU-medlemmars uttalanden kring införandet av sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014). Precis som Frankrike så har Storbritannien gått med på att skicka stridsflyg för att patrullera det baltiska luftrummet inom ramen för NATO.

Storbritannien har dock inte tagit någon ledande roll inom EU, vilket främst beror på att britterna förhåller sig skeptiska till idén om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (Lehne, 2012: 17-18). Storbritanniens svaga roll i EU inom detta område kan exemplifieras med att man inte ingick i den grupp europeiska utrikesministrar som skickades till Kiev för att medla med President Yanukovych. En annan förklaring till Storbritanniens tillbakadragna roll är att man har historiskt inte haft något större intresse av Östeuropa och Baltikum.



Tyskland har länge dragits med en ”culture of restraint” i förhållande till försvars- och säkerhetspolitik, något man dock har försökt luckra upp sedan det Kalla krigets slut (Dyson, 2013: 435). Under säkerhetskonferensen i München i januari signalerade den nya tyska koalitionsregeringen genom utrikesminister Steinmeier, försvarsminister von der Leyen och president Gauck, att Tyskland var redo att ta ett större ansvar för internationell säkerhet (Gauck, 2014. von der Leyen, 2014., 2014). Timingen kunde inte ha varit sämre då alla blickar vändes mot Berlin i förhoppning om att Tyskland skulle leda EU genom den uppblossade krisen i Ukraina. Dessa förhoppningar grundade sig inte bara i att Tyskland är en central aktör inom EU, utan också i att landet har en nära relation till Ryssland (Trenin, 2014).

Tyskland har dock inte levt upp till dessa förväntningar. Förutom att leda Weimartriangeln i förhandlingarna mellan President Yanukovych och oppositionen, så har Tyskland varit försiktig med att förespråka sanktioner från EU (Wittrock & Schmitz, 2014). De starka ekonomiska banden är en orsak till denna försiktighet, men politiken passar också in i Merkels sätt att agera i frågor gällande internationell säkerhet (Dempsey, 2014). En annan viktig faktor som har nämnts i ett tidigare blogginlägg är den splittrade uppfattningen bland politiker och allmänheten gällande Rysslands agerande, som har sin grund i gamla kulturella kopplingar till Ryssland samt i en traditionell form av anti-amerikanism som har spätts på av Snowden avslöjandena.


Svagt traditionellt ledarskap i EU öppnar upp för Polen

Sammantaget har inte någon av ”de tre stora” klivit fram och visat ledarskap under den pågående krisen, vilket har resulterat i att EUs respons har saknat den koordination och kraft som skulle ha krävts för att förhindra krisens eskalering. I och för sig borde inte detta vara någon överraskning, då det har tidigare har observerats att det saknas tydligt ledarskap inom EU kring utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 19-20). Att denna brist på ledarskap skulle göra sig gällande även under aktuella kriser i EU:s närområde ter sig logiskt.

Polen har dock klivit fram som en viktig aktör. Polen har, upp till nu, saknat de utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska resurser och förmågor som ”de tre stora” besitter, men har utnyttjat sin förmåga väl sedan krisen började. Polen har inte bara varit en del av ”Weimartriangeln”, utan har också sett till att involvera NATO mer. Eftersom man känner att Ryssland agerande är ett hot mot Polens territoriella integritet har man åberopat artikel 4 i Atlantpaktens fördrag (Nielsen, 2014). Polen har varit tydlig med att NATO bör flytta sina positioner österut och att man vill ha en amerikansk truppnärvaro i landet (Weymouth, 2014). I samband med Obamas besök sa Polens president att man skulle utöka försvarsbudgeten till 2% av BNP, i enlighet med Polens åtaganden till NATO (BBC, 2014b). Premiärminister Tusk har också föreslagit att EU bör införa en energiunion i vilken man kan förhandla om gaspriser gemensamt för att förhindra en situation där en energileverantör (läs Ryssland) har tillräckligt med inflytande för att spela ut delar av EU mot varandra (Tusk, 2014). Enligt sammanställningen utförd av Open Europe är Polen den mest hök-aktiga EU-medlemmen när det sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014).

I stort kan detta tolkas som att Polen fortsätter att arbeta mot sitt mål att bli en central aktör inom EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 24). Dock återstår det att se hur gemensam denna politik kommer vara när Ukrainakrisen väl är över.



Amann, Melanie, Blome, Nikolaus, Gebauer, Matthias, Neukirch, Ralf & Schult, Christoph, 2014. ”NATO’s Putin Conundrum: Berlin Considers Its Alliance Options” der Spiegel 31/3:

BBC, 2014a. ”Hague urges Ukraine ‘not to rise to Russian provocation’” BBC 4/3:

BBC, 2014b. ” European Reassurance Initiative: Obama announces $1bn fund” BBC 3/6:

Britz, Malena & Holmberg, Arita, 2014. ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: ökad integration eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Forbe 2013

Dempsey, Judy. ”Germany Needs to Embrace the Responsibility to Protect” Carnegie Europe 13/2:

Dyson, Tom, 2013. ”The Material Roots of European Strategy: Beyond Culture and Values” Contemporary Security Policy 34:3

Federal Foreign Office, 2014. “An agreement on the Settlement of the crisis in Ukraine is signed”:

Gauck, Joachim, 2014. ”Germany’s role in the world: Reflections on responsibility, norms and alliances”:

Goldfarb, Zachary A., 2014. “U.S. announces $1 billion program to boost military presence in Eastern Europe” Washington Post 3/6:

Irish, John, 2014. ”France says EU shirking duty to Central African Republic” Reuters 14/3:

Lehne, Stefan, 2012. ”The Big Three in EU Foreign Policy”:

von der Leyen, Ursula, 2014. ”Speech by the Federal Minister of Defense, Dr. Ursula von der Leyen, on the Occasion of the 50th Munich Security Conference Munich 31. January 2014”:

Major, Claudia & Mölling, Christian, 2014. ”French Warships should go to Europe, not to Russia”:

Nielsen, Nikolaj, 2014. ”Nato supports Ukraine’s territorial integrity against Russian occupation” EUObserver 3/3:

Open Europe, 2014. ”Divided we stand: Where do EU states stand on further sanctions on Russia?”:

Rettman, Andrew, 2014. “Germany backs France on Russia warship contract” EUObserver 5/6:, 2014. ”Steinmeier: German commitment must ”come earlier and be more decisive and substantial””:

Trenin, Dmitri, 2014. ”Enter Germany, a New Great Power in Eurasia” Carnegie Europe 14/2:

Tusk, Donald, 2014. ”A united Europe can end Russia’s energy stranglehold” Financial Times 21/4:

Weymouth, Lally, 2014. ”Talking with Poland’s foreign minister about the Ukraine crisis and Russia’s next moves” Washington Post 18/4:

Wittrock, Philipp & Schmitz, Gregor Peter, 2014. ”Crimean Crisis: All Eyes on Merkel” der Spiegel 4/3:

Zengerle, Patricia, 2014. ”U.S. lawmakers ready to act over Ukraine, but want Europe to step up” Reuters 4/3:

Rysslands ilska: Hot, hotuppfattningar eller något annat? — maj 6, 2014

Rysslands ilska: Hot, hotuppfattningar eller något annat?

Rysslands agerande under Ukrainakrisen kan inte på något vis ursäktas. Detta inlägg uppmärksammar att det icke desto mindre kan förstås ur flera olika perspektiv.


Edward P. Joseph – Center for Transatlantic Relations, Johns Hopkins University – antyder i artikeln ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” att Ryssland inte har någon rätt att hysa ilska över NATOs utvidgning. Han bygger detta argument på en analys av alliansens intentioner och handlingar; NATO hade goda avsikter med expansionen, den hade ett godartat inflytande på rysk säkerhet och ingen NATO-medlem utnyttjade sitt medlemskap i revanschistiskt syfte. Budskapet är att Ryssland inte har något skäl att uppfatta NATO som ett hot, ej heller någon god anledning att hysa agg.


Frågan om den ryska ilskan kan dock betraktas ur minst tre perspektiv:

För det första kan man – som Joseph – fråga sig om NATOs utvidgningar de facto var ett hot mot Ryssland och utifrån svaret avgöra om ilskan är legitim. Det är i och för sig en intressant fråga, som dock kräver en djupare analys än den Joseph har möjlighet till i sin korta artikel. Dessutom kräver det att man bestämmer sig för hur man gör en objektiv tolkning och vem som äger rätten att göra tolkningen.

För det andra kan man fråga sig om NATOs utvidgning upplevdes som ett hot i Ryssland? Min egen avhandling, som behandlar rysk retorik kring hot (Wagnsson 2000), visar att ryska ledare åtminstone uttryckte att de upplevde NATOs utvidgning som hotfull, eller snarare, att utvidgningen var ett hot mot hela Europas säkerhet och även mot global säkerhet. Ledarna uttryckte oro över en kommande ny säkerhetsstruktur med två fientliga militära block, över rysk isolering och ett delat Europa. Enligt samma avhandling uttryckte endast cirka en tredjedel av den ryska folkopinionen liknande oro över NATOs utvidgning. Det är således osäkert hur hotfull NATOs utvidgning egentligen tedde sig i Ryssland.


För det tredje, är dessa frågor alls relevanta i diskussionen om orsaken till ryska ledares ilska? Det är möjligt att ifrågasätta själva idén om att hot eller hotuppfattningar är avgörande i detta. En utvidgning av NATO skulle kunna ge upphov till ilska i Ryssland alldeles oavsett om den är, eller anses, hotfull. Enligt den tidigare refererade avhandlingen uttryckte ryska ledare inte bara oro i relation till NATO som ett hot, utan motsatte sig också utvidgningen med hänvisning till den skada den skulle komma att åsamka rysk identitet. Psykologiska och moraliska faktorer var mycket viktiga för Rysslands upplevelse av utvidgningen.

Staters strävan efter status och internationellt anseende beskrivs av en rad forskare. Deborah Welch Larson och Alexei Shevchenko utgår exempelvis från ”social identity theory”, som uppmärksammar staters behov av erkännande från andra stater, samt utifrån behovet av att bevara en viss identitet. Enligt denna teori kan upplevda förolämpningar mot statens status ge upphov till starka känslor som överskrider betydelsen av rationella intressen rörande ekonomi och säkerhet. Med andra ord; NATOs utvidgning kan ha gett upphov till ilska i Ryssland även om den inte var, eller upplevdes som, hotande. Larson och Shevchenko drar slutsatsen att USAs attityd mot Ryssland efter det kalla krigets slut resulterade just i rysk ilska: “As SIT would predict, the U.S. decision not to accord Russia greater recognitionand respect provoked anger and an assertive reaction.”




Joseph, Edward P. (2014) “NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest  May 1, 2014.

Wagnsson, Charlotte (2000) Russian Political Language and Public Opinion on the West, NATO and Chechnya. Securitisation Theory Reconsidered. Stockholm: Statsvetenskapliga Institutionen.

Welch Larson, Deborah & Alexei Shevchenko (2010) “Status Seekers Chinese and Russian Responses to U.S. Primacy”. International Security, Volume 34, Number 4, Spring 2010, pp. 63- 95.

En Putindoktrin tar form — maj 2, 2014

En Putindoktrin tar form

Tolkningarna om i vilken grad det pågående övertagandet av delar av Ukrainas territorium med stöd av specialstyrkor och Moskvatrogna separatister planerats i förväg går alltjämt isär. Enstaka västerländska journalister menar till och med att västländerna under föregående månader var alltför aktiva i sitt bistånd till ukrainska nationalister, och tycks därmed betrakta Putins agerande som provocerat och reaktivt snarare än proaktivt (Milne 2014).

Dock förbiser sådana bedömare att den ryska politiska ledningen tidigare egentligen inte alls uttryckt starkt motstånd emot EU-utvidgning, utan endast emot NATO-dito, och att Bryssel snarare sökt överbrygga än fördjupa friktion med Moskva. Och även om en rad enskilda ryska beslut mycket väl kan ha föranletts av händelseförloppen i Kiev och på andra platser är handlingsmönstret numera såpass tydligt att man bör kunna utesluta hypotesen om att Kreml företrädesvis intagit en reaktiv hållning och improviserat sig fram (Shevtsova 2014). Det har också påpekats att officiella ryska dokument sedan ett antal år tillbaka innehåller ”röda linjer” med avseende på Ukrainas ställning i relation till den Ryska Federationen (vilka alltså i väst uppfattats som främst knutna till ett mycket osannolikt NATO-medlemskap).

I och med att konflikten med Ukraina nu spridits till att gälla väsentliga delar av detta lands hela territorium tycks det befogat att på allvar börja betrakta officiellt ryskt agerande som försök att etablera en ”Putindoktrin”. Vissa kommentatorer vill ge den ryske presidenten intellektuell trovärdighet genom att knyta en sådan doktrin till filosofiska ställningstaganden kring Rysslands syn på världen och försvagade internationella organisationer (Ryzjkov 2014), emedan den nakna maktpolitiken i nuläget snarare återspeglar tre enkla principer i linje med nationalistisk expansionism såsom vi känner den från 1800-talets andra och 1900-talets första hälft:

1) Enligt Moskva är det onaturligt att etniska ryssar lever utanför den Ryska Federationens gränser, varför de har rätt att begära att territorier där de utgör en betydande andel (majoritet?) ansluts till fäderneslandet.

2) Ett land som berörs av dessa gränsförändringar saknar legitima rättigheter att motsätta sig sådana krav, och försök att hävda sin suveränitet och territoriella integritet kan komma att bemötas med vapenmakt och hot om våld från Rysslands sida.

3) Folkrätten sätts i dylika situationer ur spel, då den ryska politiska ledningen utgör den enda relevanta instansen för att göra bedömningar om rättmätigheten i nämnda krav.

Samtliga tre principer som ingår i denna Putindoktrin är bekymmersamma för alla som lever i Rysslands omedelbara närhet, och särskilt ifall etniska ryssar utgör en väsentlig del av befolkningen. Men det är den tredje komponenten som, ifall den inte förkastas av världssamfundet, även riskerar att undergräva grundläggande folkrättsliga och mellanstatliga relationer.

Dessutom står just den tredje principen i stark konflikt med upprepade ryska uttalanden under en lång följd av år, då med USA som uttrycklig eller förtäckt adressat. Så sent som i september 2012 uppmanade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i FN:s Generalförsamling världssamfundet med all önskvärd tydlighet att inte tillåta:

”irresponsible actions dictated by expedient interests to shatter the system of international law. The world order is threatened by arbitrary interpretation of such essential principles as non-use or threat of force, peaceful settlement of disputes, respect for sovereignty and territorial integrity of States and non-interference in their domestic affairs”.

För närvarande tycks utrikesminister Lavrov och president Putin indirekt hävda att folkrätten alls inte berörs av skeendet i Ukraina, genom att de upprepar påståenden om att regeringen i Kiev är illegitim och domineras av ”fascister” och därmed ifrågasätter grundläggande fakta (Ku 2014). Men i och med att den ryska försvarsmakten och företrädare för dess utrikespolitik i realiteten bidrar till att undergräva förutsättningarna för återupprättande av en legitim ordning, via den valprocess med internationella observatörer som schemalagts till 25:e maj, saknar dock dylika argument rimlighet. Likaledes orimligt var givetvis Putins krav i slutet av april om att interimsregeringen under inga omständigheter fick påbörja en antiterroraktion för att återupprätta lag och rätt i sydöstra Ukraina, följt av en uppmaning riktad till Kiev den 1:a maj–förmedlad via Tysklands förbundskansler Angela Merkel–om att all ukrainsk militär och polis måste evakueras just med hänvisning till bristen på kontroll över nämnda område (Denyer 2014).

I egenskap av permanent medlem av FN:s säkerhetsråd med vetorätt, med stor möjlighet att via sitt handlande (och icke-handlande) forma och omstöpa folkrätten, är en av Ryssland förfäktad Putindoktrin i denna anda djupt bekymmersam och antyder en kursväxling både vad gäller hur Moskva ser på förhållandet mellan makt och rätt i internationella relationer, samt hur man betraktar den egna handlingsfriheten gentemot sin omgivning.


Simon Denyer (2014) ”Ukrainian Riot Police Humiliated in Clash with Separatists; Putin Demands Kiev Pull Troops”, Washington Post, 1 maj,

Julian Ku (2014) ”Is the Crimean Crisis a Factual or Legal Disagreement?” Opinio Juris, 14 mars,

Seamus Milne (2014) ”It’s Not Russia that Pushed Ukraine to the Brink of War”, The Guardian, 30:e april,

Vladimir Ryzjkov (2014) ”The New Putin Doctrine”, The Moscow Times, 3:e april,

Lilia Shevtsova (2014) ”The Putin Doctrine: Myth, Provocation, Blackmail, or the Real Deal?” The American Interest, 14:e april,

Rysk retorik: lögn och säkerhetspolitisk lögn — april 28, 2014

Rysk retorik: lögn och säkerhetspolitisk lögn

I den mot USA:s utrikes- och försvarspolitik under 2000-talets första årtionde kritiska boken Why Leaders Lie: The Truth about Lying in International Politics (2011) av John J. Mearsheimer vid University of Chicago förekommer en rad olika typer av lögner, vars implikationer skiljer sig åt i flera avseenden. Mellanstatliga lögner hör inte till de allvarligaste, tycks Mearsheimer mena, eftersom regeringar i normalfallet granskar varandras uttalanden noggrant och skapar sig en egen uppfattning innan de agerar utifrån desamma (kap. 3). Liberala lögner är också så vanliga att de inte väcker uppmärksamhet: de allra flesta regeringar försöker rättfärdiga sitt handlande och presentera detta som moraliskt rättrådigt, samt tona ned de tillfällen då man kompromissat för att vinna makt, resurser, prestige (kap. 7).

Mer problematiska från ett moraliskt och politiskt perspektiv är nationell mytbildning, strategisk vilseledning och skrämseltaktik (kap. 4-6). Mearsheimer tar upp den närmast gudalika ställning USA:s grundare tillskrivits i skolböcker som exempel på nationell mytbildning, och president John Kennedys förtigande om att han lovat demontera strategiska missiler i Turkiet i utbyte mot Sovjetunionens tillbakadragande av samma typ av vapen från Kuba i början av 1960-talet som illustration av strategisk vilseledning. Som färskt exempel på skrämseltaktik tar han upp hur George W. Bush kraftigt överdrev hotet mot USA från Saddam Husseins regim 2003 genom att hävda att det fanns bevis för massförstörelsevapenprogram.

Vänder man blicken österut våren 2014 så tycks den ryska politiska ledningen försöka göra bruk av hela den arsenal av metoder som Mearsheimer beskriver för att föra den egna befolkningen och världssamfundet bakom ljuset (Kashin 2014, Gregory 2014). Inom Ryssland upprätthåller president Putin och dennes närmaste förtrogna sin bild av konflikten med Ukraina via direkt kontroll över tevemediet, medan kvalitetstidningar och internetbaserade nyhetsförmedlare ännu har ett visst manöverutrymme. Framför allt förmedlar tevekanalerna den officiellt sanktionerade bilden av regeringen i Kiev som illegitim, våldsbenägen och högerextremistisk.

Vad gäller utländska beslutsfattare och medier har dock diskrepansen mellan Moskvas version och vad som utspelas på plats i Ukraina blivit alltför stor för att rysk nyhetsförmedling ska vara verkningsfull. I början av den politiska och militära kampanjen på Krimhalvön fanns fortfarande en viss tveksamhet vad gäller att anklaga Kreml för att fara med direkta osanningar, i alla fall utan tydliga belägg och ett klart påvisat handlingsmönster. Denna tveksamhet försvann gradvis under Krimkrisen. Och när de ryska påståendena om militär icke-inblandning på Krim till slut vederlades på rysk TV av Putin själv undergrävde han sin egen trovärdighet (Berry 2014). Då samma president på motsvarande sätt nu på nytt förnekar att ryska underrättelse- och specialstyrkor skulle vara närvarande i östra Ukraina saknar påståendet förutsättningar för att kunna accepteras.

Än så länge är det svårare att bedöma huruvida de övningar som ryska trupper genomför intill Ukrainas östra gräns utgör en direkt förberedelse till anfall, eller ett led i nämnda skrämseltaktik, denna gång riktad mot regeringen i Kiev. Möjligen har den ryska ledningen inte slutgiltigt tagit ställning till hur långt man vill gå, inte minst i ljuset av att världssamfundet i stort sett tycks betrakta Ryssland som den aggressiva, provocerande parten. Detta intryck förstärktes under veckan efter förra helgens Geneveöverenskommelse, som Moskva inte respekterat trots att landets utrikesminister undertecknat densamma.

Möjligen föreställer man sig att det vidare händelseförloppet kommer att överskugga intrycket av den ryska politiska ledningen som opålitlig och svekfull, och att man hur som helst litar till skrämseltaktiken och dess påverkan på befolkningen. Hittills är det dock bara en minoritet av invånarna i östra Ukraina som aktivt visar sitt stöd för separatiströrelsen och dess tillskyndare från det stora grannlandet. Det finns också tecken på en tilltagande mobilisering av krigsmotståndare i Ryssland självt, där flera intellektuella tagit ställning emot den officiella linjen.

Bush och dennes politiska arv efter att ha lämnat presidentposten 2008 har starkt färgats av de avslöjanden som kommit fram om hur lättsinnigt den amerikanska presidentadministrationen umgicks med sanningen i samband med Irakkriget. Frågan är om Putins motsvarande beteende kommer att skapa svårigheter för hans förmåga att under de närmaste månaderna och åren effektivt styra Ryssland, eller endast riskerar hans eftermäle på sikt. Den i St. Petersburg bosatta författarinnan Jelena Chizjova skriver i dagens Neue Zürcher Zeitung att Putin tveklöst redan skaffat sig en plats i historien, men att försöken att kontrollera informationsflödet knappast ändrar historiens dom: ”I slutänden är endast människor med ett verkligt historiemedvetande i stånd att vaska fram det varaktigt betydelsefulla och sätta pricken över bokstaven i”.


KE —

Lynn Berry (2014) Putin Admits Russian Soldiers Were in Crimea; Slams West for Role in Ukraine Crisis, Huffington Post, 17 april.

Jelena Chizova (2014) Die Freiheit aber weicht nicht, Neue Zürcher Zeitung, 28 april.

Oleg Kashin (2014) Putin’s Hilarious Lies Are A Gift to Ukranian Nationalists, The New Republic, 12 mars,

John J. Mearsheimer (2011) Why Leaders Lie: The Truth about Lying in International Politics (Oxford: Oxford University Press)

Paul Roderick Gregory (2014) Youtube Shatters Russian Lies about Troops in Ukraine: Putin Denies Truth to Obama, Forbes Magazine, 14 april,


En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering


Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering


En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The Blog

The latest news on and the WordPress community.