foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte — juli 9, 2017

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte

av Kjell Engelbrekt

Att jämka samman förberedelser som pågått under många månader med förhandlingsresultat som föds i stunden är ingen enkel konst, och ibland syns skarvarna trots idogt diplomatiskt arbete in i det sista. Den som läser igenom slutdokumentet från G20-toppmötet i Hamburg den 7-8 juli 2017 kan inte för ett ögonblick tvivla om att några centrala formuleringar klippts in på ett sent stadium. Här finns framför allt en uttrycklig ”särskrivning” om USA:s förhållningssätt till klimatfrågan som direkt följs av ett förnyat åtagande av övriga nitton G20-medlemmar till Parisavtalet från 2015 (G20 2017).

Nästan lika tydlig är oenigheten i handelsfrågan, vilken däremot uttrycks genom den ansträngda kompromissen om att ”fortsätta bekämpa protektionism inklusive alla former av otillbörlig konkurrens samt erkänna den roll legitima instrument till försvar för den [egna] handeln har i detta avseende”. Därutöver sägs i dokumentet att nyttan och vinsterna med ökad internationell handel och utlandsinvesteringar inte fördelats tillräckligt brett. Dessa skrivningar, som åtminstone delvis bär amerikansk prägel, åtföljdes dock av en bekräftelse av WTO:s ställning som garant för konfliktlösning på handelsområdet.

Migration, som var ett av förbundskansler Angela Merkels tre huvudteman vid sidan om klimat och handel, hamnade förhållandevis långt ner i slutdokumentet. Det tycks som om ordförandelandet Tyskland i sista stund nedprioriterat denna allt hetare fråga i västvärlden i ljuset av att både USA och en rad europeiska länder eftersträvar betydligt mer gränskontroll och att texten därför blivit alltför abstrakt och icke-specifik.

Samtidigt är Tyskland, Merkel och staden Hamburg värda en eloge för ett mycket generöst, välplanerat, och tålmodigt genomfört G20-toppmöte. Med tanke på förutsättningarna med avsevärda slitningar i Europa i samband med Brexit och migrationsproblematiken, i den transatlantiska länken kring bördefördelning, samt globalt beträffande en rad rättvise- och utvecklingsfrågor, kunde man inte utesluta risken för ett regelrätt fiasko. Naturligtvis gjorde inte heller de kraftfulla sammandrabbningarna mellan tiotusentals demonstranter och ordningsmakten, som ledde till drygt tvåhundra skadade poliser, uppgiften enklare. Det bilaterala mötet mellan USA:s och Rysslands presidenter kunde inrymmas i programmet utan att överskugga helheten, och denna gång därmed erbjuda två uppmärksamhetskrävande individer det manöverutrymme de anser sig behöva (BBC 2017, TASS 2017).

Hamburgtoppmötet visade att G20-formatet faktiskt kan leverera ett någorlunda tydligt fokus för internationellt samarbete utan ett starkt amerikanskt ledarskap i bakgrunden. Men den riktigt stora framtidsfrågan är ifall detta räcker eller om de destruktiva krafter som fanns på plats i Hamburg, innanför och utanför avspärrningarna för själva toppmötet, på sikt kan komma att urholka samarbetet. I den mån enskilda ledare känner sig begränsade av formatet och inte ser poängen med kollektiva möten, och inte heller med det omfattande koordineringsarbete som under knappt ett års tid berett vägen för detsamma, kan det bli si och så med engagemang och uppslutning i Argentina 2018, Japan 2019 och Saudiarabien 2020.

 BBC (2017). Trump Hails Talks as ”Success” Despite Divisions, 9 juli, tillgänglig via: http://www.bbc.com/news/world-europe-40546621

G20 (2017). G20 Leaders’ Declaration, Hamburg, 8 juli, tillgänglig via: https://www.g20.org/gipfeldokumente/G20-leaders-declaration.pdf

TASS 2017). Putin Notes Practical Significance of Issues Discussed at the G20 Summit, 9 juli, tillgänglig via: http://tass.com/politics/955448

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande? — december 21, 2016

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande?

Vilka är förutsättningarna för transatlantiska relationer efter det amerikanska presidentvalet, och kommer de tre stora europeiska staterna att ta ett större ansvar för säkerhet och försvar? Detta är huvudfrågorna i en rapport som i dagarna lämnats till Försvarsdepartementet, inom ramen för den forskning som Försvarshögskolan genomför för regeringens behov. Rapporten koncentreras på Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016. Med utgångspunkt i de nationella kontexterna görs jämförelser och analyser rörande förutsättningarna för både europeiskt och transatlantiskt samarbete.

Under 2015 konstaterades att det under de senaste åren hänt mycket lite ifråga om europeiskt ansvarstagande inom Nato – trots amerikanska påtryckningar. Ett år senare tar européerna på olika sätt mer ansvar, men det är osäkert om förutsättningarna finns att upprätthålla och utveckla detta ansvarstagande.

Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt annorlunda än för några år sedan. Försvarspolitiken är idag högt på agendan och de ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har till stor del lösts upp, åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte per automatik en europeisk enighet. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är begränsade av inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska presidentvalet märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.

I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabiliserande inverkan kan tas för given. Det finns för närvarande inga uppenbara tecken på att denna delvis nya trend skulle vända och att dessa kollektiva samarbets- och säkerhetsinstitutioner återfår sina tidigare roller.

Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk i ett idémässigt hänseende. Den tillträdande amerikanska presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar av allt att döma till ytterligare polarisering bland de allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om republikanernas eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike. Dessa presidentkandidater har på motsvarande sätt uttryckt en vilja att närma sig Ryssland.

En annan potentiell källa till fragmentering inom Nato är Trumps fokus på terrorism. Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle däremot kunna komma att marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Central- och Östeuropeiska medlemsstaterna öka.

Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte goda. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk, ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig i ett riskabelt vakuum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt ledarskap är närvarande hos tyska beslutsfattare. Storbritannien är angeläget om att bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla sig i bakgrunden.

Men egentligen är alla ”de tre stora” präglade av diverse politiska hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga om något militärt ledarskap då våldsanvändning alltjämt ifrågasätts; Storbritannien måste ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet och ”kontroll av gränser”; Frankrike har svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som mycket väl kan innebära ett steg i riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien. Inrikespolitikens begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny, tydlig trend i säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen politiska partier och myndigheter utan blir en mer och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt sätt och via nya kanaler.

Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan förändras i olika riktningar. I bästa fall förmår de tre europeiska stormakterna att upprätthålla någon form av delat ledarskap i denna ”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall splittras de ytterligare under kommande år. Inrikespolitikens ökade inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder, ökar risken för fragmentering. Men också splittringen ifråga om hotbildsuppfattning har betydelse för samarbetsmöjligheterna. USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid, men även utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina beror till stor del av USA:s och Rysslands ageranden. En destabiliserande utveckling i dessa regioner kan få mycket negativa konsekvenser i Europa under kommande år.

För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka, etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato. Givet att de europeiska länderna är splittrade vad gäller hotbilder och hotens hantering finns en risk med att Sverige fokuserar snävt på Ryssland och närområdet; relationer med exempelvis Frankrike kan som en följd av detta bli eftersatta.

Arita Holmberg

Läs rapporten i sin helhet:
https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/Forskningsprojekt/Statsvet/Forbe/Den%20transatlantiska%20l%c3%a4nken%20i%20f%c3%b6r%c3%a4ndring.pdf

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder — november 9, 2014

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder

Den 9:e november 1989 uppstod genom en kombination av långsamt verkande och mer tillfälliga omständigheter en bräsch i Berlinmuren. Såvitt vi vet hade den betydligt mer kompromissvilliga attityd den östtyske ledaren Egon Krenz representerade, i jämförelse med sin föregångare Erich Honecker, redan påverkat kommunistpartiets hållning till västländerna och viljan hos många östtyskar att åtminstone få besöka sitt närmaste grannland. När politbyråmedlemmen Günther Schabowski så läste upp ett handskrivet meddelande från det senaste mötet där man precis diskuterat utresefrågan saknade han information om den exakta tidpunkten för en mer liberal reglering av gränspassering, och mumlade ansträngt att han trodde den skulle gälla ”från och med nu” (”ab sofort”).

Få var nog de som föreställde sig att detta verkligen var kommunistpartiets nya policy, men tillräckligt många var förhoppningsfulla och djärva nog att gå ner till närmaste gränspostering i Östberlin. När gränspolisen Harald Jäger, som det beskrivs av historikern Mary Elise Sarotte i hennes nya bok, i telefonsamtal med sina överordnade inte fick vare sig instruktioner eller ens blev trodd när han rapporterade om den allt större folkmassa som samlats vid hans del av muren, gav han till slut i frustration upp och släppte igenom människorna utan sedvanligt visum. Och kollapsen var ett faktum (Sarotte 2014).

Berlin var av historiska skäl epicentrum för skeendet hösten 1989, men som bekant inte den enda skådeplatsen. Polen hade gått före med partiellt fria val under sommaren, medan de massiva protesterna i Tjeckoslovakien utbröt först under andra hälften av november. Sedan gick islossningen desto hastigare i Ungern, där inte heller förtrycket varit lika brutalt under 1970- och 80-talen.

Dagen efter Berlinmurens fall i Sofia, däremot, där en annan auktoritär kommunistledare lett landet i mer än tre decennier, gjorde man sitt bästa för att förekomma det folkliga upproret. Den 10:e november 1989 avsattes så en chockad Todor Zjivkov av de individer han omsorgsfullt handplockat utifrån deras lojalitet mot den kommunistiska ideologin och sitt eget ledarskap. Genom att under de närmaste månaderna därefter iscensätta reformer, utlova demokratiska val, genomföra rundabordssamtal med oppositionella och byta namn till Bulgariska Socialistpartiet (BSP) lyckades man bevara makten i händerna på den gamla eliten under ett antal kritiska månader (Engelbrekt 1995).

I grannlandet Rumänien gick motsvarande palatskupp i slutet av december inte lika smidigt, utan åtföljdes av öppna gatustrider mellan en fraktion trogen Nicolae Ceausescu och mer reformvänliga delar av kommunistpartiet. Som många av oss minns från TV-rapporteringen under jul- och nyårshelgen 1989-1990 slutade den politiska krisen med att paret Ceausescu arresterades och så småningom summariskt avrättades. Därmed blev det betydligt enklare för de reformvänliga delarna av eliten att svära sig fria från ansvar för den brutala regim som undertryckt all kritik sedan 1950- och 60-talen (Völkl 1995: 209-213).

En av de viktigaste skillnaderna mellan ett hastigt regimsammanbrott och ett långsamt i ett auktoritärt samhälle är att tvångsmakten i det förra paralyseras, medan det fortsätter att verka som förut i det senare. Detta återspeglas med all önskvärd tydlighet i den dokumentation som numera finns att tillgå om respektive lands säkerhets- och underrättelsetjänster. Medan det östtyska Stasi drabbades av ett slags ”organisatorisk infarkt” fungerade de bulgariska och rumänska motsvarigheterna ungefär som tidigare en bit in på 1990-talet.

Med stöd av dessa säkerhets- och underrättelsetjänster kunde också den informella privatiseringen av kapital och tillgångar i Bulgarien och Rumänien ta sin början. Medan vissa delar av det gamla kommunistpartiet förberedde sig på ett politiskt system där de behövde konkurrera om makten, skodde sig andra på statens bekostnad för sig själva och sin familjs räkning genom att utnyttja sin ställning i statliga företag eller på förtroendeposter av andra slag (Pop 2006, Ganev 2007).

Förutom de kortsiktiga kostnaderna kan de långsiktiga återverkningarna av denna tidsperiod svårligen överskattas (Stark & Bruzst 1998, Cerami & Vanhuysee 2009). Dels hamnade de före detta kommunistländerna i en betydligt djupare och utdragen ekonomisk kris än sina nordliga grannar, och dels utövade säkerhets- och underrättelsetjänster ett negativt inflytande genom sitt informationsövertag i förhållande till medborgarna med avseende på de hundratusentals hyllmeter med hemliga handlingar som ackumulerats sedan 1940-talets mitt. Därutöver innebar eftersläpningen att merparten av västerländska investeringar gick till de nordliga delarna av Central- och Östeuropa (förutom att det enade Tyskland givetvis särskilt generöst finansierade återuppbyggnaden av före detta DDR).

Endast den institutionella och rättsliga stabilitet som EU-medlemskapet medför har potential att motverka den redan avsevärda klyfta i levnadsstandard mellan före detta kommunistländer som uppstått sedan 1989. En rad olika omständigheter, inklusive de historiskt-kulturella betingelser som nordöstra respektive sydöstra Europa ärvt i termer av djupare erfarenheter och synsätt, kommer att fortsätta göra sig gällande i framtiden. Men de lägre produktionskostnader som bulgariska och rumänska näringslivet kan erbjuda relativt de dyrare och mer välmående EU-länderna i norr tycks nu åtminstone börja attrahera fler investerare, husköpare, och låginkomstpensionärer (Vienna Institute for International Economic Studies 2014, Bank Austria 2014).

Det inflytande som den kommunistiska reformeliten lyckades utöva under det tidiga 1990-talet är i stort sett förverkat. Emellertid bidrog densamma till att återuppväcka det starkt populistiska drag i politik som kännetecknade politik på Balkanhalvön under mellankrigstiden, och som ofta går hand i hand med maktmissbruk, korruption och bristande ansvarstagande. Endast ett långsiktigt, konsekvent reformarbete drivet av engagerade beslutsfattare, med stöd från europeiska institutioner, har sålunda en möjlighet att kompensera för frånvaron av ett hastigt och otvetydigt brott med den kommunistiska epoken i samband med Berlinmurens fall.

KE

Bank Austria (2014) Neglected Real Estate Markets in Romania and Bulgaria? Real Estate Country Facts, 05/2014, tillgänglig via http://www.bankaustria.at/files/Final_E_RealEstate_RO_BRG_0413_20140516_1220.pdf

Cerami, Alfio & Pieter Vanhuysse, red. (2009) Post-Communist Welfare Pathways: Theorizing Social Policy Transformations in Central and Eastern Europe (Basingstoke: Macmillan)

Engelbrekt, Kjell (1995) The Bulgarian Socialist Pary: Unity at Any Cost, i Wolfgang Höpken, Revolution auf Raten: Bulgariens Weg in der Demokratie (München: Sudost Europa Verlag), 83-116

Ganev, Venelin (2007) Preying on the State: The Transformation of the Bulgaria after 1989 (Ithaca: Cornell University Press)

Pop, Liliana (2006) Democratising Capitalism? The Political Economy of Post-Communist Transformations in Romania, 1989-2001 (Manchester: Manchester University Press)

Sarotte, Mary Elise (2014) The Collapse: the Accidental Opening of the Berlin Wall (New York: Basic Books)

Stark, David & Laszlo Bruzst (1998) Postsocialist Pathways: Transforming Politics and Property in East Central Europe (Cambridge: Cambridge University Press)

Vienna Institute for International Economic Studies (2014) Foreign Direct Investments 2013 and Forecast for 2014, May, tillgänglig via http://wiiw.ac.at/files/news/fdi-2014-table-1-n-48.pdf

Völkl, Ekkehard (1995) Rumänien. Geschichte der Länder und Völker (Regensburg: Verlag Friedrich Pustet)

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three” — juni 5, 2014

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three”

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Under ett statsbesök i Polen tidigare i veckan lovade President Obama att USA skulle öka sina försvarsutgifter i Europa med 1 miljard dollar, vilket kommer innebära utökad amerikansk militär närvaro i östra Europa och Baltikum (Goldfarb, 2014). Genom detta vill USA stilla den oro som finns bland dess allierade i östra Europa och visa att man fortfarande är engagerad i försvaret av Europa.

Trots USAs agerande så är det EU som har förväntats ta en ledande roll, både i krisen och i skapandet av stabilitet i östra Europa (Zengerle, 2014). I praktiken betyder det att ledarskapet faller på de tre stora EU-staterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, även kallad ”the Big Three” (Lehne, 2012: 1). Hur har dessa tre länder agerat i Ukrainakrisen? Kan man se något samarbete mellan dessa tre som har styrt EU:s agerande i frågan? Nedanför följer en redogörelse för varje land.

Frankrike

Innan krisen förvärrades i slutet av februari med President Yanukovychs landsflykt och det ryska övertagandet i Krim så var Frankrike aktivt inblandat i att hantera krisen. Utrikesministern Laurent Fabius ingick, tillsammans med utrikesministrarna från Tyskland och Polen, i den s.k. ”Weimartriangeln” vilken förhandlade fram ett preliminärt avtal mellan President Yanukovych och oppositionen för att möjliggöra skapandet av en samlingsregering (Federal Foreign Office, 2014). Dock hann aldrig avtalet godkännas innan Yanukovych flydde landet och krisen eskalerade. Efter denna händelse har inte Frankrike haft en lika framträdande roll, förutom när man som en av flera NATO medlemmar erbjöd sig att skicka flyg för att patrullera luftrummet över Baltikum (Amann m.fl., 2014).

Frankrike har dessutom kritiserats för att man inte har följt Tysklands exempel och brutit de exportavtal kring militärt material man har med Ryssland; man har t.ex. inte avbrutit leveransen av stridskepp till Ryssland som ska ske i slutet av 2014 (Major & Mölling, 2014). Frankrike har motiverat detta med att ett säljstopp skulle innebära ekonomiska konsekvenser för landet och att det innefattas av den tredje (och hårdaste) rundan av sanktioner, något som EU har bestämt att man inte ska införa vid den här tidpunkten (Rettman, 2014). USA har varit kritisk till detta men i en uppvisning av europeisk solidaritet har Tyskland stöttat Frankrikes beslut. Vad konsekvenserna av detta för den transatlantiska relationen, och möjligtvis mellan Frankrike och Östeuropa, blir kan inte avgöras förrän i oktober då leveransen ska ske.

Frankrike har istället fortsatt att leda den europeiska responsen på oroligheterna i den Centralafrikanska Republiken. Detta har man blivit alltmer ensam om ju längre krisen i Ukraina har fortskridit, vilket ledde till att Frankrike kritiserade EU för att inte ta sitt ansvar i Afrika (Irish, 2014). Det kan te sig märkligt att Frankrike- ett land som oftast karaktäriseras som kraften bakom den gemensamma Europeiska försvars- och säkerhetspolitiken (Lehne, 2012: 13)- väljer att ta en mindre roll när en kris i Europa inträffar. Detta kan bero på att Frankrike traditionellt har varit inblandat i Afrika p.g.a. de historiska koloniala kopplingarna, samt på att dess strategiska intressen i Östeuropa och Baltikum är svaga (Britz & Holmberg, 2014: 13, 16).

 

Storbritannien

Inledningsvis fanns det en viss skepsis mot britternas vilja att konfrontera Putin, då finansmarknaden i London hanterar mycket ryskt kapital. Det blev inte bättre av ett avslöjande tidigt i mars, då ett dokument uppdagades som visade att Storbritannien inte ville införa sanktioner som skulle påverka handeln mellan länderna och flödet av ryskt kapital till London (BBC, 2014a). Sedan dess har det vänt och Storbritannien räknas numera – tillsammans med Sverige, Polen och de baltiska länderna – som en hök i sammanhanget, detta enligt Open Europe, som har gjort en sammanställning av alla EU-medlemmars uttalanden kring införandet av sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014). Precis som Frankrike så har Storbritannien gått med på att skicka stridsflyg för att patrullera det baltiska luftrummet inom ramen för NATO.

Storbritannien har dock inte tagit någon ledande roll inom EU, vilket främst beror på att britterna förhåller sig skeptiska till idén om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (Lehne, 2012: 17-18). Storbritanniens svaga roll i EU inom detta område kan exemplifieras med att man inte ingick i den grupp europeiska utrikesministrar som skickades till Kiev för att medla med President Yanukovych. En annan förklaring till Storbritanniens tillbakadragna roll är att man har historiskt inte haft något större intresse av Östeuropa och Baltikum.

 

Tyskland

Tyskland har länge dragits med en ”culture of restraint” i förhållande till försvars- och säkerhetspolitik, något man dock har försökt luckra upp sedan det Kalla krigets slut (Dyson, 2013: 435). Under säkerhetskonferensen i München i januari signalerade den nya tyska koalitionsregeringen genom utrikesminister Steinmeier, försvarsminister von der Leyen och president Gauck, att Tyskland var redo att ta ett större ansvar för internationell säkerhet (Gauck, 2014. von der Leyen, 2014. Securityconference.de, 2014). Timingen kunde inte ha varit sämre då alla blickar vändes mot Berlin i förhoppning om att Tyskland skulle leda EU genom den uppblossade krisen i Ukraina. Dessa förhoppningar grundade sig inte bara i att Tyskland är en central aktör inom EU, utan också i att landet har en nära relation till Ryssland (Trenin, 2014).

Tyskland har dock inte levt upp till dessa förväntningar. Förutom att leda Weimartriangeln i förhandlingarna mellan President Yanukovych och oppositionen, så har Tyskland varit försiktig med att förespråka sanktioner från EU (Wittrock & Schmitz, 2014). De starka ekonomiska banden är en orsak till denna försiktighet, men politiken passar också in i Merkels sätt att agera i frågor gällande internationell säkerhet (Dempsey, 2014). En annan viktig faktor som har nämnts i ett tidigare blogginlägg är den splittrade uppfattningen bland politiker och allmänheten gällande Rysslands agerande, som har sin grund i gamla kulturella kopplingar till Ryssland samt i en traditionell form av anti-amerikanism som har spätts på av Snowden avslöjandena.

 

Svagt traditionellt ledarskap i EU öppnar upp för Polen

Sammantaget har inte någon av ”de tre stora” klivit fram och visat ledarskap under den pågående krisen, vilket har resulterat i att EUs respons har saknat den koordination och kraft som skulle ha krävts för att förhindra krisens eskalering. I och för sig borde inte detta vara någon överraskning, då det har tidigare har observerats att det saknas tydligt ledarskap inom EU kring utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 19-20). Att denna brist på ledarskap skulle göra sig gällande även under aktuella kriser i EU:s närområde ter sig logiskt.

Polen har dock klivit fram som en viktig aktör. Polen har, upp till nu, saknat de utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska resurser och förmågor som ”de tre stora” besitter, men har utnyttjat sin förmåga väl sedan krisen började. Polen har inte bara varit en del av ”Weimartriangeln”, utan har också sett till att involvera NATO mer. Eftersom man känner att Ryssland agerande är ett hot mot Polens territoriella integritet har man åberopat artikel 4 i Atlantpaktens fördrag (Nielsen, 2014). Polen har varit tydlig med att NATO bör flytta sina positioner österut och att man vill ha en amerikansk truppnärvaro i landet (Weymouth, 2014). I samband med Obamas besök sa Polens president att man skulle utöka försvarsbudgeten till 2% av BNP, i enlighet med Polens åtaganden till NATO (BBC, 2014b). Premiärminister Tusk har också föreslagit att EU bör införa en energiunion i vilken man kan förhandla om gaspriser gemensamt för att förhindra en situation där en energileverantör (läs Ryssland) har tillräckligt med inflytande för att spela ut delar av EU mot varandra (Tusk, 2014). Enligt sammanställningen utförd av Open Europe är Polen den mest hök-aktiga EU-medlemmen när det sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014).

I stort kan detta tolkas som att Polen fortsätter att arbeta mot sitt mål att bli en central aktör inom EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 24). Dock återstår det att se hur gemensam denna politik kommer vara när Ukrainakrisen väl är över.

 

Källor

Amann, Melanie, Blome, Nikolaus, Gebauer, Matthias, Neukirch, Ralf & Schult, Christoph, 2014. ”NATO’s Putin Conundrum: Berlin Considers Its Alliance Options” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/europe/nato-looking-for-appropriate-response-to-putin-a-961692.html

BBC, 2014a. ”Hague urges Ukraine ‘not to rise to Russian provocation’” BBC 4/3: http://www.bbc.com/news/uk-politics-26436201

BBC, 2014b. ” European Reassurance Initiative: Obama announces $1bn fund” BBC 3/6: http://www.bbc.com/news/world-europe-27671691

Britz, Malena & Holmberg, Arita, 2014. ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: ökad integration eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Forbe 2013

Dempsey, Judy. ”Germany Needs to Embrace the Responsibility to Protect” Carnegie Europe 13/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54506

Dyson, Tom, 2013. ”The Material Roots of European Strategy: Beyond Culture and Values” Contemporary Security Policy 34:3

Federal Foreign Office, 2014. “An agreement on the Settlement of the crisis in Ukraine is signed”: http://www.auswaertiges-amt.de/EN/Aussenpolitik/Laender/Aktuelle_Artikel/Ukraine/140221_Ukraine-Vereinbarung.html

Gauck, Joachim, 2014. ”Germany’s role in the world: Reflections on responsibility, norms and alliances”: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Downloads/DE/Reden/2014/01/140131-Muenchner-Sicherheitskonferenz-Englisch.pdf?__blob=publicationFile

Goldfarb, Zachary A., 2014. “U.S. announces $1 billion program to boost military presence in Eastern Europe” Washington Post 3/6: http://www.washingtonpost.com/politics/us-announces-1-billion-program-to-boost-military-presence-in-eastern-europe/2014/06/03/414c0240-eb00-11e3-9f5c-9075d5508f0a_story.html

Irish, John, 2014. ”France says EU shirking duty to Central African Republic” Reuters 14/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/14/uk-centralafrican-france-eu-idUKBREA2D10120140314

Lehne, Stefan, 2012. ”The Big Three in EU Foreign Policy”: http://scienzepolitiche.uniroma3.it/gbonvicini/files/2013/04/eu_big_three.pdf

von der Leyen, Ursula, 2014. ”Speech by the Federal Minister of Defense, Dr. Ursula von der Leyen, on the Occasion of the 50th Munich Security Conference Munich 31. January 2014”: https://www.securityconference.de/fileadmin/MSC_/2014/Reden/2014-01-31-Speech-MinDef_von_der_Leyen-MuSeCo.pdf

Major, Claudia & Mölling, Christian, 2014. ”French Warships should go to Europe, not to Russia”: http://www.swp-berlin.org/en/publications/point-of-view/french-warships-should-go-to-europe-not-to-russia.html

Nielsen, Nikolaj, 2014. ”Nato supports Ukraine’s territorial integrity against Russian occupation” EUObserver 3/3: http://euobserver.com/foreign/123329

Open Europe, 2014. ”Divided we stand: Where do EU states stand on further sanctions on Russia?”: http://www.openeurope.org.uk/Article/Page/en/LIVE?id=19876&page=FlashAnalysis

Rettman, Andrew, 2014. “Germany backs France on Russia warship contract” EUObserver 5/6: http://euobserver.com/foreign/124498

Securityconference.de, 2014. ”Steinmeier: German commitment must ”come earlier and be more decisive and substantial””: https://www.securityconference.de/en/news/article/steinmeier-german-commitment-must-come-earlier-and-be-more-decisive-and-substantial/

Trenin, Dmitri, 2014. ”Enter Germany, a New Great Power in Eurasia” Carnegie Europe 14/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54518

Tusk, Donald, 2014. ”A united Europe can end Russia’s energy stranglehold” Financial Times 21/4: http://www.ft.com/intl/cms/s/0/91508464-c661-11e3-ba0e-00144feabdc0.html#axzz2ziGT4U00

Weymouth, Lally, 2014. ”Talking with Poland’s foreign minister about the Ukraine crisis and Russia’s next moves” Washington Post 18/4: http://www.washingtonpost.com/opinions/talking-with-polands-foreign-minister-about-the-ukraine-crisis-and-russias-next-moves/2014/04/17/f1811e84-c5ad-11e3-bf7a-be01a9b69cf1_story.html

Wittrock, Philipp & Schmitz, Gregor Peter, 2014. ”Crimean Crisis: All Eyes on Merkel” der Spiegel 4/3: http://www.spiegel.de/international/world/angela-merkel-plays-central-role-in-russia-diplomacy-over-crimea-a-956834.html

Zengerle, Patricia, 2014. ”U.S. lawmakers ready to act over Ukraine, but want Europe to step up” Reuters 4/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/04/uk-ukraine-crisis-usa-congress-idUKBREA2300E20140304

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.