foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält — april 7, 2017

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält

Kjell Engelbrekt

I vad som ytligt sett kan se ut som en politiskt och emotionellt svar på ett angrepp med kemiska vapen på rebeller och civila i Idlib-provinsen i nordvästra Syrien, enligt flera bedömare utfört av president al-Assads flygvapen, tycks Trumpadministrationen plötsligt ha återställt en rad principer och relationer som USA stått för under decennier (el-Deeb 2017, Francis 2017).

För det första har amerikanska stridskrafter genom att fyra av vad som sägs vara sammanlagt femtionio kryssningsrobotar som ett slags bestraffningsåtgärd bekräftat sitt åtagande till grundläggande folkrättsliga principer gällande massförstörelsevapen (Lamoth, Ryan & Gibbons-Neffe 2017). Här hade också Syriens president al-Assad lovat förstöra alla lager och anläggningar som producerat kemiska vapen i samband med den överenskommelse man ingick 2013, och som antogs i formen av en bindande resolution i FN:s Säkerhetsråd (UN Security Council 2013).

För det andra kan man tolka agerandet som en signal om att USA vill återupprätta sitt rykte som den främsta militära makten i världen, som dessutom inte ryggar tillbaka från militär maktutövning när man anser detta vara nödvändigt. I detta avseende återvänder Trumpadministrationen till den ”röda linje” som företrädaren Barack Obama gav uttryck för i förhållande till användning av massförstörelsevapen, men som han sedan inte agerade utifrån utan föredrog att förhandla fram ett avtal om förstörelse av kemiska vapen med stöd av rysk diplomatisk hjälp. Detta blev i sin tur startpunkten för Kremls inblandning i Syrienkonflikten, och som följdes upp med omfattande ryska militära insatser under 2015-2016.

För det tredje bidrar angreppet riktat emot al-Assad, och därmed indirekt även Hezbollah, Iran och Ryssland, till att förbättra traditionellt goda relationer mellan Vita huset och en rad betydelsefulla regionala aktörer i Mellanöstern. Det är m a o ingen tillfällighet att flera politiska företrädare för sunnitiska stater, såsom Saudiarabien och Turkiet men även Israel, genast gav uttryck för sitt stöd för USA:s militära agerande.

För det fjärde visar USA ett tydligt ledarskap, en signal som en rad politiskt närstående länder uppskattar (även om inte alla öppet erkänner detta). De som oroat sig över att den nya adminstrationens ”America First”-slogan skulle leda världen emot en mer instabil världsordning, där subversiva krafter ges flera och större möjligheter att utnyttja, kan mycket väl bli lugnade. Indirekt skickas en signal om beslutsamhet gentemot Nordkorea, och i förhållande till Kina en fasthet som kan göra intryck på president Xi Jinping f n på besök hos sin amerikanska kollega i Florida.

Sist men inte minst är USA:s militära agerande givetvis en synnerligen skarp markering mot Ryssland, som ju exploaterat USA:s tveksamhet i Syrien och i övriga Mellanöstern. Här kan man förvänta sig en väsentlig försämring av relationerna på kort sikt. Följer Vita huset upp med tydlig diplomati är det dock inte lika säkert att rysk-amerikanska relationer undergrävs i ett länge perspektiv. Enligt uppgift riktades kryssningsrobotarna medvetet emot delar av flygfältet som rysk personal inte använde i ett försök att minimera risken för storpolitiska förvecklingar.

Avslutningsvis kan påpekas att Trump vid upprepade tillfällen talat om behovet att bevara handlingsutrymme inom utrikes- och säkerhetspolitiken, bl a genom att i förväg inte avslöja sina planer och därmed underlätta för motståndare att planera motåtgärder. Han har med all sannolikhet lyckats överraska såväl Syrien som Ryssland denna gång. Samtidigt innebär detta att utrymmet för framtida handlande begränsats i o m att Trump ”bekänt färg” och dessutom på ett sätt som bekräftar många av USA:s traditionella värden och intressen. Det är dessutom oklart hur vad som ser ut att leda till ett djupare engagemang i Mellanöstern kommer att påverka honom inrikespolitiskt.

—-

El-Deeb, Sarah (2017) “Syria Chemical Attack: Father Says Goodbye to Twin Babies Killed in Idlib Strike”, The Independent, 6 april, http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/syria-chemical-attack-idlib-gas-father-abdel-hameed-alyousef-twin-babies-aya-ahmed-killed-khan-a7669491.html

Francis, Ellen (2017) ”Scores Killed in Gas Attack on Syrian Rebel Area”, Reuters (Beirut), 5 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-idlib-idUSKBN1760IBG20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Lamoth, Missy Ryan & Thomas Gibbons-Neffe (2017) “U.S. Strikes Syrian Military Airfield in First Direct Assault on Bashar al-Assad’s Government”, Washington Post, 6 april, https://www.washingtonpost.com/world/national-security/trump-weighing-military-options-following-chemical-weapons-attack-in-syria/2017/04/06/0c59603a-1ae8-11e7-9887-1a5314b56a08_story.html?hpid=hp_hp-banner-main_syria-315pm-banner%3Ahomepage%2Fstory&utm_term=.bfc393dd7cbf

UN Security Council (2013) “Security Council Requires Scheduled Destruction of Syria’s Chemical Weapons, Unanimously Adopting Resolution 2118 (2013)”, press release, http://www.un.org/press/en/2013/sc11135.doc.htm

Ett anmärkningsvärt icke-beslut: Säkerhetsrådet och kemiska vapen i Syrien — augusti 22, 2013

Ett anmärkningsvärt icke-beslut: Säkerhetsrådet och kemiska vapen i Syrien

Säkerhetsrådets misslyckande med att få till stånd ett unisont agerande i ljuset av ett sannolikt folkrättsbrott i Damaskus förorter tidigare i veckan är anmärkningsvärt. Förvisso krävs ytterligare information och närmare efterforskningar innan bruket av kemiska vapen kan bekräftas och ansvariga utpekas. Risken för att ett svagt kunskapsunderlag kan leda till felaktiga slutsatser är uppenbar.

Samtidigt talar det omfattande bildmaterialet ett tydligt språk: det rör sig med stor sannolikhet om ett omfattande folkrättsbrott och bör som sådant dels fördömas, dels omgående undersökas för att de ansvariga (förr eller senare) ska kunna identifieras. Den regering, politisk ledare och diplomat som försvårar denna process förtjänar inte respekt.

Ger Bashar al-Assads regering inte tillträde till nedslagsplatserna bör man således dra vissa, synnerligen kritiska slutsatser, vilket Frankrikes utrikesminister redan påpekat (CNN 2013). Detsamma gäller de medlemsländer i Säkerhetsrådet som inte stöder att ett sådant krav formuleras gentemot regimen i Damaskus, samt mot berörda rebellstyrkor. Ett expertteam, lett av Åke Sellström från svenska FOI, finns ju redan på plats. Vad tänker sig nämnda medlemsländer? Att teamet ska undvika att undersöka de platser där ett stort antal källor hävdar att kemiska vapen använts och istället genomföra sina undersökningar på annan ort?

Ryssland och Kina, som enligt nära nog samstämmiga uppgifter såg till att Säkerhetsrådet på onsdagskvällen inte framförde ett dylikt krav, brukar för all del ge varandra ömsesidigt stöd i kontroversiella spörsmål för att inte framstå som isolerade i världssamfundet. Det handlar om diplomatisk ”kohandel” på högsta tänkbara nivå, ett agerande som dessa länder på intet sätt är ensamma om.

Men denna auktoritära stormaktsduo har i Syrienfrågan under mer än två års tid investerat allt mer prestige i att indirekt, samt i Rysslands fall även direkt, understödja al-Assads militära kampanj emot rebellerna. Denna storpolitiska allians har i sin tur fått lokalt militärt och logistiskt bistånd från Hizbollah och Iran, och därmed kunna stävja rebellernas framgångar under 2013.

Det kvalitativt nya i situationen är inte det realpolitiska draget i rysk och kinesisk diplomati, utan vad som kan komma att uppfattas som öppet förakt för allvarliga förbrytelser mot folkrätten. Förbudet mot att begagna kemiska vapen finns inskrivet i 1925 års Geneveprotokoll och den nu gällande konventionen, som täcker in såväl framställning, lagring och bruk av kemiska stridsmedel, antogs 1993. Detta förbud är absolut, undantagslöst (“under inga omständigheter”) och är därmed en hörnsten i det internationella umgänget (Reddy 2008).

På onsdagskvällen menade Alexander Lukasjevitj vid ryska UD att omständigheterna talade för att rebellstyrkorna låg bakom bruket av kemiska vapen, eftersom det var känt att FN-experterna redan var på plats (ITAR TASS 2013). Spekulera går ju, men har Moskva fog för sitt påstående att rebellstyrkorna iscensatt ett folkrättsbrott för att mobilisera ett militärt ingripande från västländernas och USA:s sida är man rimligtvis skyldig att redovisa bevisen för detta, samt att underlätta att desamma underkastas en noggrann prövning. Att framkasta dylika påståenden och samtidigt inte anstränga sig för att underlätta för nämnda undersökning är inte en trovärdig hållning.

Oavsett hur man kommer att se på ansvarsfrågan framgent är insatsen av kemiska vapen ett uttryck för desperation. Och som sådant en tragisk påminnelse om hur de allra flesta bedömare fortsätter att betrakta ett allvarligt försök att utifrån stoppa eller ens mildra det syriska inbördeskriget som utsiktslöst (Laub and Masters 2013).

KE

CNN (2013) ”U.N. Calls for Syria Chemical Attack Probe ‘Without Delay’”, 22:a augusti.

ITAR TASS (2013) ”MID RF: Himataka v Sirija osusjtjestvlonna pozitsii, zanimaemyh boevikami” 21:a augusti. Tillgänglig via: http://www.itar-tass.com/c303/848304.html

Laub, Zachary, and Jonathan Masters (2013) ”Syria’s Crisis and the Global Response”, Council on Foreign Relations, Backgrounder, 13 augusti. Tillgänglig via: http://www.cfr.org/syria/syrias-crisis-global-response/p28402

Reddy, K. (2008) ”The Regulation of Chemical and Biological Weapons in International Law: Preserving the Paradox of ’Humane’ War”, Journal of South African Law, 669-695.

Alla vägar bär till det tredje Rom — januari 2, 2013

Alla vägar bär till det tredje Rom

Vid årsskiftet 2012/2013 började den ryska utrikespolitikens ansträngningar under ett par års tid att ge utdelning i bemärkelsen att Moskva på nytt, inte helt olikt under det kalla krigets epok, kom att återkommande konsulteras i flera centrala globala säkerhetspolitiska spörsmål.

Det gäller dels Syrienkonflikten, där Ryssland envist gett sitt stöd till Bashar al Assads hårdföra regim och blockerat tre resolutionsförslag i FN:s Säkerhetsråd. FN-sändebudet Lakhdar Brahimi har efter en rad sonderingar i Mellanöstern och i Väst nått slutsatsen att ingen fredsprocess är möjlig utan ryskt deltagande i utformningen av densamma, medan amerikansk välsignelse kan åstadkommas i ett senare skede. Därför bygger Brahimi vidare på Geneveöverenskommelsen från i somras, då Moskva övertygades av Kofi Annan att gå med på några grundprinciper för en politisk lösning.

Den gemensamma presskonferensen med Brahimi och utrikesminister Sergej Lavrov i Moskva den 29:e december signalerade således att Ryssland nu anstränger sig för att få med företrädare för den syriska regimen i en politisk process, samtidigt som Brahimi bygger vidare på sitt kontaktnät inom oppositionen och i arabvärlden. USA, som är alltmer oroat av radikaliseringen av syriska rebellgrupper, tycks också understödja en mer aktiv diplomatisk ansats från FN:s sida.

Moskva konsulteras också regelbundet i frågan om hur världssamfundet ska hantera Irans motstånd mot att låta sitt kärnvapenprogram undergå närgångna inspektioner. I mitten av oktober hävdade utrikesminister Lavrov i samtal med israeliska politiker att Rysslands nära samarbete med Iran i termer av leverans av kärnkraftsteknologi och utbildning av experter likaledes skapar förutsättningar för att se till att Teheran inte får tillgång till kärnvapen. Det är oklart i vilken grad detta bidragit till att lugna Tel Aviv, men den ryska diplomatiska gesten verkar åtminstone uppskattats. Några veckor senare förklarade Moskva i konstruktiv anda att man inte motsätter sig att USA genomför direktsamtal med Iran i dessa frågor, givet att ryska ledare informeras om innehållet i desamma.

Det som ytterligare accentuerar Moskvas ställning som toppdiplomatisk destination under 2013 är Rysslands ordförandeskap i G20-samarbetet. För den återvalde men inrikespolitiskt ifrågasatte presidenten Vladimir Putin utgör den internationella politiska scenen med största säkerhet ett välkommet tillfälle att göra bruk av sin redan ansenliga erfarenhet som politisk ledare. Samtidigt utgör ansvaret för G20 en sällsynt stor utmaning för ett land vars utrikespolitik med all önskvärd tydlighet brukar prioritera bilateral diplomati på bekostnad av multilateral dito, ett politiskt arv som Putin sällan försökt att motverka.

Denna gång tycks dock den ryska ledningen vara mån om att göra ett gott intryck på sina kollegor inom stormaktsdiplomatin. Utrikesminister (och före detta FN-ambassadör) Lavrov och finansminister Anton Siluanov har under hösten noga kalibrerat den preliminära dagordningen för G20-samarbetet efter önskemål från övriga nitton parter, och till slut producerat en agenda med endast två huvudfrågor–ekonomisk tillväxt och arbetslöshet. Därutöver vill Moskva att man ska börja se över de olika regelverken för investeringsfinansiering och statlig upplåning, som en komponent i reformeringen av globala finansiella institutioner.

Frustrationen har under en tid växt inom G20 över hur få av de många spörsmål som rests sedan 2008-2009 verkligen lett till konkreta resultat. Det kan tyckas paradoxalt att när man beslutade sig för att uppgradera vad som brukade vara ett tekniskt samarbete mellan finansministrar och centralbankschefer till ett toppmöte mellan stats- och regeringschefer så slutade man att uppnå effektiva överenskommelser. Å andra sidan har världen på högsta politiska nivå fått en informell arena som är mer representativ än det gamla G8, en utveckling som många anser har ett egenvärde. Ryssland kan nu förväntas vilja gå icke-västliga stormakter till mötes och bidra till mer av en reell maktförskjutning.

Det slutliga testet för rysk utrikespolitik blir själva toppmötet i Putins gamla hemstad Sankt Petersburg den 5-6 september 2013. Då får Putin, Lavrov och andra ryska beslutsfattare ett kvitto på hur framgångsrika alla förberedelser och diplomatiska ansträngningar varit med avseende på att bana väg för en eller flera viktiga överenskommelser.

Men resan dit blir inte mindre intressant att följa. För det är under månaderna dessförinnan som vi lär märka om rysk utrikespolitik är beredd att inte bara ge och ta i bilaterala förhandlingar, utan därutöver också bidra till att stärka multilaterala arrangemang inom finans-, handels-, energi- och utvecklingspolitik på ett sätt som kommer andra länder till godo, utan att på ett omedelbart sätt generera ekonomiska eller geopolitiska vinster åt Ryssland.

Det senare vore ett trendbrott mot tidigare rysk utrikespolitik, med potential att förbättra relationerna även med en rad europeiska grannländer.

Legvold, Robert (red.) (2007) Russian Foreign Policy in the Twenty-First Century and the Shadow of the Past. New York: Columbia University.

Paniyev, Yuri (2012) Will Russia use G20 presidency to strengthen Brics’ position in the world financial order? The Telegraph, 31 December. Tillgänglig via: http://www.telegraph.co.uk/sponsored/russianow/politics/9772860/russia-g20-presidency-brics.html

Wilson Rowe, Elena & Stina Torjesen (red.) (2010) The Multilateral Dimension of Russian Foreign Policy. London: Routledge.

FN-resolution 2085 om intervention i Mali: En seger för ihärdig fransk trenivådiplomati — december 21, 2012

FN-resolution 2085 om intervention i Mali: En seger för ihärdig fransk trenivådiplomati

1988 publicerade den amerikanske statsvetaren Robert Putnam en artikel som beskrev hur framgångsrik internationell politik i demokratiska stater ofta bedrivs parallellt på två nivåer. Tillsammans med några kollegor kunde Putnam i en antologi också visa flera exempel på hur regeringar samtidigt som de förhandlade med sina internationella motparter om innehållet i ett visst avtal arbetade hårt med att förankra utfallet av förhandlingen, eller rättare sagt dess konsekvenser, i det egna parlamentet eller hos företrädare för de grupper och ekonomiska intressen som förväntades beröras av detsamma. Putnam kallade dynamiken i denna typ av diplomati för ett ”tvånivåspel”.

Bakgrunden till antagandet av Säkerhetsrådets resolution 2085 den 20:e december skulle kunna beskrivas som ett ”trenivåspel” där Frankrikes diplomatiska insatser, vilka dragit nytta av landets centrala position i en rad politiska och institutionella sammanhang, varit helt och hållet avgörande. Samtidigt varnade Gerard Araud, Frankrikes ständige representant i Säkerhetsrådet, genast för att omröstningen den 20:e december endast ska betraktas som ett etappmål.

Faktum är att Paris under våren 2012 tog sig an frågan om Malis inre konflikter som ett klassiskt tvånivåspel, och försökte lansera såväl en problemformulering som ett lösningsförslag som man hoppades skulle vinna stöd i fransk politik samtidigt som man samlade Säkerhetsrådet bakom sig. Detta misslyckades, inte alldeles oväntat på grund av den ”Libyenlåsning” som drabbat Säkerhetsrådet efter det att västmakterna tolkat 2011 års resolution om att intervenera till stöd för civilbefolkningen i Libyen som ett betydligt mer långtgående mandat än vad Ryssland och Kina förväntat sig. Mer oväntat vad gäller Malikonflikten var däremot att Washington tycktes ungefär lika tveksamt som Moskva och Beijing.

Paris tog då frågan till en nivå mitt emellan den nationella och den globala, nämligen till sina partner i EU samt till det västafrikanska ECOWAS och till Maghreb-länder som Algeriet och Marocko. Det var knappast någon tillfällighet att president François Hollande befann sig i Tlemcen, Algeriet, den 20:e december då Säkerhetsrådet genomförde sin omröstning, och höll ett anförande om den historiska samexistensen mellan muslimer och kristna i denna del av Algeriet samtidigt som han erkände förekomsten av franska övergrepp emot den algeriska befrielserörelsen i början av 1960-talet. Det var heller inget sammanträffande att omröstningen förlagts till december i Säkerhetsrådet, den månad då Marocko håller i ordförandeklubban och därmed schemalagt rådets aktiviteter.

Under sommaren och hösten fick Paris ett allt större antal pusselbitar på plats genom att konsekvent göra bruk av sina diplomatiska resurser i Europa och i Afrika. I EU-sammanhang reste man frågan ett flertal gånger och lyckades få Unionens välsignelse om en begränsad militärinsats, vilken Frankrike förväntas leda, som ska omfatta logistikstöd och träning av Malis eget försvar. Man har sedan gammalt ett väl utvecklat samarbete med ECOWAS, som redan i våras sade sig villigt att skicka en 3 300 man stark stabiliseringsstyrka till området kring huvudstaden Bamako.

Mer mödosamt var uppenbarligen att övertyga Malis grannländer i norr om att Frankrikes avsikter är begränsade och att ett FN-mandat inte kommer att föranleda en allt större militärinsats eller att anti-västliga extremister dras till regionen i ännu större utsträckning än hittills. Uppenbarligen har Tunis, Rabat, Tripoli och framför allt Alger till slut accepterat att alternativet, ett Mali som under överskådlig tid är delat mellan en av radikala krafter behärskad nordlig del och en ifrågasatt civil regering i söder, är mer problematiskt än de risker interventionen medför.

Säkerhetsrådet har nu formulerat mandatet  i termer av att man tillstyrker användning av ”alla nödvändiga medel”, det vill säga inklusive militärt våld. Samtidigt gäller mandatet bara ett år framåt och tanken är att det första halvåret främst ska användas till att konsolidera säkerheten i södra Mali och bygga upp Malis reguljära styrkor, som tidigast sätts in hösten 2013. FN kommer heller inte att finansiera insatsen, delvis på grund av att genomförandet inte åligger FN-organisationen och delvis för att generalsekreterare Ban Ki-Moon satt sig emot detta.  Ban Ki-Moon har för övrigt uttalat farhågor om att konflikten kan bli utdragen och rörig (”messy”), men betonade i sin rapport från 29:e november att det viktigaste bidraget det internationella samfundet kan göra är att svetsa samman den bräckliga inrikespolitiska alliansen i Mali och därmed begränsa de radikala rörelsernas manöverutrymme.

Att åtta franska medborgare hålls fångna av olika beväpnade grupper som anses knutna till al Qaida i det islamska Mahgreb är förstås ett viktigt motiv bakom Frankrikes agerande. Ett annat är att den relativt nyttillträdde presidenten Holland, liksom sin föregångare Sarkozy i fallet Libyen, gärna vill demonstrera sin förmåga att bedriva en kraftfull utrikes- och säkerhetspolitik. Att med hjälp av trenivådiplomati både få till stånd en multilateral koalition som säger sig beredd att genomföra vad mandatet föreskriver, samt att övertyga Säkerhetsrådet om att detta koncept har förutsättningar att lyckas, är förvisso en betydande bedrift. Det som återstår är dock en minst lika stor utmaning, och dessutom en där Paris endast utgör en av ett flertal intresserade aktörer.

KE

Robert Putnam, ”Diplomacy and Domestic Politics: The Logic of Two-Level Games”, i International Organization, vol. 42, nr. 3, s. 427-460.
http://hpeb08.files.wordpress.com/2008/08/putnam.pdf

Report of the Secretary-General om the Situation in Mali, S/2012/89.
http://reliefweb.int/report/mali/report-secretary-general-situation-mali-s2012894

http://www.un.org/en/sc/documents/resolutions/index.shtml

Tålamod trots utsiktslöshet: FN-sändebudets roll i två av 2012 års krishärdar — december 13, 2012

Tålamod trots utsiktslöshet: FN-sändebudets roll i två av 2012 års krishärdar

”Trots att vägen framåt ser ut att vara full av hinder är jag fortfarande optimistisk att, med rätt verktyg och stöd i resurser och god organisering, vi kan bemästra sådana utmaningar”.

Dessa ord, yttrade av generalsekreterarens speciella sändebud till Sahelregionen vid Säkerhetsrådets möte den 10:e december tillägnat fred och säkerhet i Afrika, EU:s förre kommissionsordföranden Romano Prodi, klingade förmodligen inte alldeles övertygande för flertalet mötesdeltagare. Till en av FN-sändebudens viktigaste personliga egenskaper hör för all del en mycket god portion tålamod, vilket är skälet till att synnerligen erfarna diplomater eller politiker brukar utses till sådana uppdrag. Men situationen i Sahelregionen och i det av politisk instabilitet alltmer drabbade Mali, tycks ha förvärrats betydligt till och med under den korta period som gått sedan Prodi tog på sig uppgiften i början av oktober i år.

Och bara timmar efter Säkerhetsrådets möte tillkom ytterligare ett osäkerhetsmoment. Under det att Frankrike och ECOWAS arbetade för att skapa förutsättningar för en FN-resolution med ett mandat som tillåter militära insatser gentemot separatister och radikala islamister i norra Mali tvingades premiärminister Diarra den 11 december till avgång av samma militärjunta som utlöste landets politiska kris i mars genom en liknande manöver. Då var det landets demokratiskt valde president som fick lämna sin post. Trots att premiärminister Diarra saknade demokratisk legitimitet var även han högt respekterad, inte minst genom sin vetenskapliga gärning som astrofysiker vid bland annat NASA.

I ett pressmeddelande den 11:e december fördömde Säkerhetsrådet juntans handlande. Dianocounda Traoré, som innehar presidentposten som en övergångslösning, försökte genast minimera den politiska turbulensen genom att tillsätta en statstjänsteman, Diango Cissiko, som Diarras efterträdare. Men kommentarer från USA och Tyskland antydde att militärjuntans förnyade inblandning i den politiska processen ytterligare kommer att försämra möjligheterna för att det internationella samfundet agerar å den maliska regeringens vägnar för att bidra till att stabilisera norra Mali. Och därmed ökar risken för att Säkerhetsrådets försök att sy ihop en långsiktig och genomgripande lösning, där den politiska och humanitära krisen skulle hanteras tillsammans med extremisthotet, kommer av sig ännu en gång.

Samtidigt har Prodis sändebudskollega, Lakhdar Brahimi med ansvar för Syrienkonflikten, inte heller några framgångar att glädjas åt. Brahimi accepterade i augusti rollen som sändebud med att uttryckligen sätta förväntningarna lågt genom att tala om ett ”näst intill omöjligt uppdrag”. Efter några veckors samtal med Syriens Bashar al Assad och oppositionsledare hade han fått parterna att enas om en vapenvila över den islamiska högtiden id. Tyvärr bröts dock denna vapenvila redan första dagen, och Brahimi återgick till sin lågprofilsdiplomati.

Men under de senaste veckorna har förutsättningarna för ett hårdnackat motstånd från den syriska regeringens sida försämrats väsentligt. Dels har rebellstyrkorna gjort ordentliga inbrytningar i landet från sina fästen i väster, vilket alltmer kommit att beröra huvudstaden Damaskus. Dels har alltfler länder, inklusive USA, erkänt den syriska oppositionen som legitim samtalspart. Washington har också uttryckligen varnat Damaskus för att använda sig av massförstörelsevapen, efter att man fått indikationer om att kemiska stridsmedel förberetts för insats mot rebellstyrkor.

Vid månadsskiftet november-december informerade så Brahimi Säkerhetsrådet om lägets allvar och uppmanade dess medlemmar att göra sitt yttersta för att bryta våldsspiralen. I en intervju för amerikansk TV förkastade han kategoriskt att de fem vetomakterna skulle kunna enas om en militär intervention liknande den i Libyen våren 2011, men framhöll att det finns andra typer av initiativ som Säkerhetsrådet borde kunna arbeta fram. Brahimi sade utan omsvep att Syrien håller på att gå under som stat och de regionala konsekvenserna i förlängningen lär påverka samtliga grannländer.

Grundelementen i den politiska process som Brahimi fortfarande uppmuntrar är faktiskt exakt desamma som de som antogs i Geneve den 30:e juni i år, efter intensiv medling av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan. Det handlar om att etablera en inklusiv nationell dialog som drivs av företrädare för alla viktiga syriska politiska och etnisk-religiösa grupperingar, och som inleds utan andra förbehåll än att parterna som ingår i processen godkänner varandras deltagande, samt att målet är att sträva efter ansvarsutkrävande och nationell försoning.

Nu när den militära initiativet inte längre är i al Assads händer är det begripligt att den syriska regeringen och de grupper som stödjer denna vacklar. Men på samma sätt stärks rebellstyrkornas ledare i sin förhoppning om en militär seger, vilket i sin tur undergräver Brahimis projekt. Därmed är dennes analys att Säkerhetsrådet egentligen är den enda auktoritativa instans med en möjlighet att bryta våldsspiralen sannolikt riktig. Och misslyckas man kan orden ”näst intill” i Brahimis beskrivning av sitt ursprungliga uppdrag komma att behöva strykas…

KE

—-

Bloomberg TV, 30 november 2012, ”UN Special Envoy Brahimi on Syrian Violence”. Tillgänglig via: http://www.bloomberg.com/video/un-s-brahimi-syria-bad-dangerous-getting-worse-CUl0HQgnQJaBcjxNc60IMQ.html

Connie Peck, ”Special Representatives of the Secretary General,” i The UN Security Council: From the Cold War to the 21st Century, David Malone, red. (Boulder, Colo.: Lynne Rienner, 2004).

Vance, Cyrus R. & David A. Hamburg, Pathfinders for Peace. A Report to the Un Secretary-General on the Role of Special Representatives and Personal Envoys (New York: Carnegie Commission on Preventing Deadly Conflict, 1997). Tillgänglig via: http://carnegie.org/fileadmin/Media/Publications/PDF/Pathfinders%20for%20Peace.pdf

United Nations Security Council, S/PV.6882, 6882nd meeting, Monday, 10 December 2012, 9.30 a.m., New York. Tillgänglig via: http://www.un.org/en/sc/meetings/records/2012.shtml

Mali, inte Syrien? FN:s Säkerhetsråd och en pågående beslutsvånda — oktober 19, 2012

Mali, inte Syrien? FN:s Säkerhetsråd och en pågående beslutsvånda

Under de senaste veckorna och månaderna har FN:s Säkerhetsråd växelvis ägnat uppmärksamhet åt två allvarliga konflikter, den ena i Västafrika och den andra i Mellanöstern. Medan ett kraftfullt agerande i den senare, det vill säga Syrienkonflikten, blockeras sedan 2011 av flera medlemmar i Säkerhetsrådet lyckades man i den förra, som drabbat Mali under 2012, den 12 oktober anta en resolution som preliminärt banar vägen för ett militärt ingripande av västafrikanska grannländer inom ECOWAS samt vissa EU-länder. Återstår om ECOWAS samt Frankrike kan övertyga Säkerhetsrådet om att precisera ett tydligare och mer långtgående mandat.

http://www.un.org/ga/search/view_doc.asp?symbol=S/RES/2071(2012)

Skillnaderna är avsevärda mellan de två situationerna, bland annat i och med att det humanitära läget i Mali för närvarande inte väsentligt förvärras genom pågående stridshandlingar och bruk av tunga vapen, medan våldet i Syrien fördjupas och vapenleveranserna fortsätter. En annan skillnad består i att stormakter i Säkerhetsrådet, och framför allt Ryssland, upplever sig ha vitala intressen i Syrien men däremot inte i Mali.

Men det finns också viktiga likheter. Precis som i Syrien anser internationella hjälporganisationer och NGOer att en humanitär kris av enorma proportioner, och som redan berör minst en halv miljon människor i vardera fallet, är under uppsegling. Liksom i Syrien står flera politiska viljor emot varandra, och vare sig en kompromiss eller ens en riktigt tydlig konfliktlinje kan skönjas.

Det är allmänt bekant att Säkerhetsrådets beslut att våren 2011 ingripa i Libyen till skydd för civila, som hotades av Moammar Gadaffis regim, föranlett en återhållsam hållning hos några av de fem ständiga medlemsländerna. Resolution 1973 innehöll visserligen några förbehåll, som att ingen del av Libyen fick ockuperas (av marktrupper), men kom att tolkas av Frankrike, Storbritannien och USA på ett sätt som Ryssland och Kina, å sin sida, uppfattade som en intervention som ovillkorligen syftade till regimskifte.

FN:s Säkerhetsråd har sedan dess inte på allvar övervägt att anta en resolution som undergräver ett lands suveränitet, men också tvekat att agera på en direkt begäran om att gripa in, likt den som Malis regering överlämnade till FN i slutet av september. Att ”Libyenlåsningen” tillsammans med stormaktsintressen blockerar en robust resolution från Säkerhetsrådets sida beträffande Syrien är knappast förvånande. Men är ”Libyenlåsningen” tillräcklig för att förklara varför man inte heller agerat tidigare i Malikonflikten? Eller finns där andra förklaringar?

För all del, det saknas en regering med otvetydig legitimitet i Bamako, och som kan riktar en formell inbjudan till externa aktörer att gripa in för att stabilisera situationen. Detta har gjort USA tveksamma till att erbjuda sitt stöd. Därtill kommer att man inte lyckats precisera en exakt plan för hur man ska kunna återta kontrollen från rebeller och radikala islamitiska grupper i Malis norra delar.

Men man kan fråga sig om inte den ofrånkomliga jämförelsen med Syrien är en ännu viktigare förklaring till varför Säkerhetsrådet i månader haft svårt att uppnå enighet kring en kraftfull resolution om Mali. Flera av de centralt placerade aktörerna kan misstänkas för att vilja avstyra en resolution som försöker hantera Malikonflikten, vilken hittills fått relativt lite utrymme i internationella media, men samtidigt lämnar Syrienkonflikten–med förgreningar in i Israel-Palestina konflikten–helt utan åtgärd. Detta skulle spä på kritiken om Säkerhetsrådet selektiva hållning till sitt mandat om att upprätthålla fred och säkerhet.

Detta dilemma orsakar Säkerhetsrådet av allt att döma beslutsvånda och aktualiserar det klassiska engelska uttrycket: ”You’re damned if you do, you’re damned if you don’t. Med hänsyn till Säkerhetsrådets svårigheter med att upprätthålla sin legitimitet utan att handla i någon av de två allvarliga krishärdarna får man kanske tillägga: ”You’re equally damned if you choose to ignore the problem altogether…”

KE

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.