foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Regeringens tvekan försvagar Sveriges säkerhetsstrategi — maj 23, 2017

Regeringens tvekan försvagar Sveriges säkerhetsstrategi

Magnus Ekengren, Professor i statsvetenskap och chef för Programmet för europeisk säkerhetsforskning vid Försvarshögskolan

 

På Folk och Försvar-konferensen tidigare i år presenterade Stefan Löfvén Sveriges nya nationella säkerhetsstrategi. I den redogör regeringen för de åtta högst prioriterade hoten mot rikets säkerhet just nu.

Hoten är: militära hot, informations- och cybersäkerhet, terrorism och våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hot mot energiförsörjningen, hot mot transporter och infrastruktur, hälsohot samt klimatförändringar.

Dessa hot mot rikets säkerhet kan inte lösas av Sverige som enskild nationalstat; de moderna hoten är gränsöverskridande och måste hanteras i samverkan med andra stater. För att klara säkerhetsstrategin behöver därför EU samarbeta i en mycket större omfattning än idag.

Att Sverige utvecklar det EU-samarbete som redan har påbörjats är därför den viktigaste prioritering regeringen kan göra för att lyckas genomföra strategin.

Men regeringen tvekar att ge den makt och de medel till EU som krävs för att unionens politik skall bli effektiv. På samma sätt som i flyktingfrågan bör regeringen inom ramen för den breda säkerheten verka för majoritetsröstning i EU:s beslutsfattande, harmoniserad lagstiftning samt kräva efterlevnad av gemensamt fattade beslut.

Här presenteras förslag – baserade på ett flerårigt forskningsprojekt vid Försvarshögskolan – på hur regeringen bör agera i EU för att stärka Sveriges nationella säkerhet:

 

  1. Terrorism och våldsbejakande extremism Inom Europol finns ett Antiterrorcenter och underrättelsesystem för kartläggning av terrorismfinansiering. EU Internet Forum motverkar idag radikalisering på nätet. Sverige bör verka för harmoniserad lagstiftning, stärkt underrättelseutbyte och EU-målsättningar som omsätts i nationella handlingsplaner och utvärderas gemensamt.      

  

  1. Organiserad brottslighet EU har en gemensam definition av organiserad brottslighet och arbetar för att brottsligheten skall straffas på ett liknade sätt inom unionen. EU fokuserar i dagsläget på att motverka gränsöverskridande organiserad brottslighet som människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, där EU-direktiv skapar förutsättningar för samfällt agerande. Sverige bör stödja inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet för att förhindra organiserad brottslighet och bedrägerier med EU:s budgetmedel.

 

  1. Militära hot Genom ekonomiskt utbyte över nationsgränser har EU skapat tillit och en säkerhetsgemenskap där konflikter löses med fredliga medel genom förhandling. Idag är EU:s utmaning att utvidga denna säkerhetsgemenskap till sina grannar österut och söderut, vilket nu genomförs i länder som Tunisien och Ukraina, men har stött på hinder i Ryssland. Samarbetet med den ryska befolkningen på civilsamhällenivå bör nu stärkas samtidigt som sanktionerna mot dagens ledning i Moskva för folkrättsbrotten i Ukraina ligger fast. Sverige bör verka för att EU både bidrar till avskräckning genom ökat försvarspolitiskt EU-samarbete och avspänning genom samarbete med ryska partners som kan leda till säkerhetsgemenskap på medellång sikt.

 

  1. Informations- och cybersäkerhet EU verkar för att stärka Europas system för cyberresiliens. EU:s byrå för nät- och informationssäkerhet arbetar med förebyggande IT-säkerhet. EU har etablerat ett nätverk för samarbete om cybersäkerhetsincidenter. Här bör Sverige arbeta för att höja EU:s miniminivåer för säkerheten i nationella IT-system för att undvika cyberattacker mot ”den svagaste länken” i de gemensamma europeiska näten.

 

  1. Hot mot elförsörjningen En målsättning med EU:s energiunion är att minska beroendet av rysk naturgas. Europas elförsörjning skall säkras genom att använda den el som produceras inom EU på ett mer effektivt sätt och att skapa en effektiv inre energimarknad. Det har hittills varit svårt att övertyga EU:s medlemsstater som är splittrade. Sverige bör nu verka för att EU-rättens och EU-kommissionens roll stärks i arbetet med att förverkliga den energiunion som syftar till en billigare och mer säker energiförsörjning för EU:s medlemsstater.

 

  1. Hot mot transporter och infrastruktur EU ansvarar för säkra sjötransporter, övervakar koldioxid- och oljeutsläpp och tillhandahåller analyser och rekommendationer för flygsäkerheten. Unionen arbetar även med att ta fram ett gemensamt program för skyddet av kritisk infrastruktur. Sverige bör arbeta för bindande gemensamma säkerhetsnivåer för transporter, vilket saknades under den Askmolnskris (till följd av vulkanutbrott på Island) som 2010 ledde till kaos i lufttrafiken över Europa.

 

  1. Hälsohot EU har utvecklat gemensam lagstiftning på området för hälsosäkerhet. EU-kommissionen ansvarar för system för övervakning av epidemier. Det Solna-baserade Europeiska centret för förebyggande och kontroll av sjukdomar samordnar medlemsstaternas insatser vid gränsöverskridande pandemier. Här bör Sverige verka för att stärka den rättsliga grunden för samarbetet och en tydligare arbetsfördelning mellan Centret och medlemsstaterna.

 

  1. Klimatförändringar Skogsbränderna i Västmanland 2014 och EU:s hjälp i släckningsarbetet ställde behovet av samarbete för att möta klimat-hotet i blixtbelysning. EU:s Copernicus-system tillhandahåller översikter av katastrofdrabbade områden baserade på unionens varningssystem för översvämningar och skogsbränder. Flera medlemsländer har föreslagit gemensamma EU-budgeterade resurser i form av flygplan för brandsläckning. Sverige, som ställt sig tvekande till gemensamma EU-kapaciteter, bör nu välkomna en sådan europeisk ”försäkring”.

 

Infrastrukturavbrott som Askmolnskrisen visar att en plötslig utmaning inom ett område lätt sprider sig till flera samhällssektorer. I dessa fall samordnas unionens samlade hjälp till drabbade länder av EU-kommissionens generaldirektorat för europeiskt civilskydd och humanitärt bistånd. EU:s politiska krissamordningsarrangemang bidrar till gemensamt beslutsfattande vid gräns- och sektorsövergripande kris.

Sverige bör verka för en starkare roll för dessa EU-organ och regelbundna och skarpa övningar på alla nivåer för att unionen skall kunna agera snabbt, förutsägbart och effektivt.

Att bidra till den breda säkerheten är ett av de bästa sätten för unionen att visa att den kan leverera samhällsnytta till medborgarna i en tid av ifrågasättande av EU.

En starkare betoning av europeisk solidaritet och effektivitet genom överstatlighet ger unionen möjlighet att återta ledningen internationellt i skapandet av gränsöverskridande säkerhet. EU bör idag skapa tillit för en ”säker gemenskap” där medlemmarna litar på att människors liv och samhällets grundläggande funktioner skyddas gemensamt.

Det är i ljuset av en sådan europeisk säker gemenskap som Sveriges arbete med den nationella säkerhetsstrategin nu bör utvecklas tillsammans med övriga EU-länder.

Annonser
Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande? — december 21, 2016

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande?

Vilka är förutsättningarna för transatlantiska relationer efter det amerikanska presidentvalet, och kommer de tre stora europeiska staterna att ta ett större ansvar för säkerhet och försvar? Detta är huvudfrågorna i en rapport som i dagarna lämnats till Försvarsdepartementet, inom ramen för den forskning som Försvarshögskolan genomför för regeringens behov. Rapporten koncentreras på Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016. Med utgångspunkt i de nationella kontexterna görs jämförelser och analyser rörande förutsättningarna för både europeiskt och transatlantiskt samarbete.

Under 2015 konstaterades att det under de senaste åren hänt mycket lite ifråga om europeiskt ansvarstagande inom Nato – trots amerikanska påtryckningar. Ett år senare tar européerna på olika sätt mer ansvar, men det är osäkert om förutsättningarna finns att upprätthålla och utveckla detta ansvarstagande.

Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt annorlunda än för några år sedan. Försvarspolitiken är idag högt på agendan och de ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har till stor del lösts upp, åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte per automatik en europeisk enighet. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är begränsade av inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska presidentvalet märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.

I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabiliserande inverkan kan tas för given. Det finns för närvarande inga uppenbara tecken på att denna delvis nya trend skulle vända och att dessa kollektiva samarbets- och säkerhetsinstitutioner återfår sina tidigare roller.

Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk i ett idémässigt hänseende. Den tillträdande amerikanska presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar av allt att döma till ytterligare polarisering bland de allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om republikanernas eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike. Dessa presidentkandidater har på motsvarande sätt uttryckt en vilja att närma sig Ryssland.

En annan potentiell källa till fragmentering inom Nato är Trumps fokus på terrorism. Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle däremot kunna komma att marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Central- och Östeuropeiska medlemsstaterna öka.

Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte goda. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk, ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig i ett riskabelt vakuum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt ledarskap är närvarande hos tyska beslutsfattare. Storbritannien är angeläget om att bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla sig i bakgrunden.

Men egentligen är alla ”de tre stora” präglade av diverse politiska hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga om något militärt ledarskap då våldsanvändning alltjämt ifrågasätts; Storbritannien måste ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet och ”kontroll av gränser”; Frankrike har svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som mycket väl kan innebära ett steg i riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien. Inrikespolitikens begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny, tydlig trend i säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen politiska partier och myndigheter utan blir en mer och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt sätt och via nya kanaler.

Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan förändras i olika riktningar. I bästa fall förmår de tre europeiska stormakterna att upprätthålla någon form av delat ledarskap i denna ”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall splittras de ytterligare under kommande år. Inrikespolitikens ökade inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder, ökar risken för fragmentering. Men också splittringen ifråga om hotbildsuppfattning har betydelse för samarbetsmöjligheterna. USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid, men även utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina beror till stor del av USA:s och Rysslands ageranden. En destabiliserande utveckling i dessa regioner kan få mycket negativa konsekvenser i Europa under kommande år.

För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka, etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato. Givet att de europeiska länderna är splittrade vad gäller hotbilder och hotens hantering finns en risk med att Sverige fokuserar snävt på Ryssland och närområdet; relationer med exempelvis Frankrike kan som en följd av detta bli eftersatta.

Arita Holmberg

Läs rapporten i sin helhet:
https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/Forskningsprojekt/Statsvet/Forbe/Den%20transatlantiska%20l%c3%a4nken%20i%20f%c3%b6r%c3%a4ndring.pdf

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies — december 15, 2016

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies

At a ceremony at the UN Headquarters on 12 December 2016, Antonio Guterres was sworn in as the new Secretary-General of the United Nations. What kind of leadership will he provide on the all-important security issues? Given his experience as the prime minister of a small European country and as a longstanding UN official – most recently devoted to problems of migration and refugees – will he be a traditionalist or will he embrace some of the broader agendas promoted by the UN?

Roughly a year before the inauguration of Guterres, the international community released the Sustainable Development Goals (SDGs) that will guide the international development agenda for the next 15 years. It is a blueprint and a call for international organizations, NGOs, private companies, states and individuals to ‘free the human race from the tyranny of poverty and want and to heal and secure our planet’. The ambitious 17 goals and 169 targets issued in a 35 page document range from improving global health, and building resilience to climate change, to creating sustainable consumption and strengthening international coordination. The SDGs are designed around the three E’s of sustainability: the environment, the economy and equity.

The term ‘development’ in the SDG directs our attention to the developing world, and the term ‘sustainable’ directs our attention to the classical interaction between humans and nature. What they do not do, is direct our attention to emerging security concerns in a globalized age. While not advocating the securitization of global development, it can be helpful to think about SDGs through the lens of human, societal and environmental security. In the words of Ashok Swain they represent ‘global sustainable security’ (Swain 2013). Resource scarcity, climate change, pollution, water scarcity and internally displaced people directly or indirectly challenge the survival and endurance of social, ecological and political systems.

This challenge has at least two dimensions. First, an unsustainable world economy and ecological system increases the likelihood of violent conflict. A neoliberal global economy that encourages over consumption, population growth, and increasing levels of urbanization, places severe stress on nonrenewable resources, such as water aquifers and fossil fuels as well as food production, which can lead to inter- and intra-state conflict.

Second, the referent object of security is no longer limited to the survival of the state but now includes the individual, the environment, values, ideology and religious beliefs. Traditional aspects of security, such as territorial disputes, now exist in a more complex and wider threat environment. This is by no means an intellectual fad; it is real and it is inescapable. The annexation of Crimea, an emerging global coalition against ISIS, regional tensions over the Spratly islands, the migrant crisis, the containment of Ebola, natural hazards and terror attacks in Brussels and Paris reflect just some of the threats that make up this complex system of global risk.

This dark side of globalization paints a depressing picture for the future of the human race. ‘Top-down’ solutions through increased international coordination and cooperation on global sustainable security is certainly helpful, but it remains doubtful if this alone can provide any profound change to existing threats. Instead, ‘bottom-up’ initiatives that strengthen the long-term resilience of societies are needed. Individuals and societal groups need to be better equipped to mitigate risk and respond to crises. But how can a community of people effectively resist disorder, ‘bounce back’ or adapt from catastrophe?

One method is to invest in social capital by promoting accessible forms of music, art, sport and dance. Studies have shown that investment in tangible (public places, museums, libraries) and intangible (rituals, festivities, carnival) cultural heritage can produce increased level of social trust, common values, a ‘sense of place, local pride and sense of belonging’ (Murzyn-Kupisz & Dzialek 2013). Increasing social trust and a sense of self-worth can modify temporal perceptions of risk from short-term thinking to a holistic understanding of risk whereby society emphasises the need to invest in the future to preserve the present and past. Like the Swedish NGO, Star for Life (that promotes an anti-HIV/AIDS education scheme based on encouraging students to realise their future potential in Southern Africa), cultural heritage can help individuals forge a definite and positive view of the future where aspirations can be fulfilled. This universal approach towards societal resilience is reflected in the opening paragraphs of the SDGs, which aims to ‘ensure that all human beings can fulfil their potential in dignity and equality and in a healthy environment.’

Cultural heritage provides not only a vehicle for self-recognition as a society, but also provides a mirror for society to manage the past and to discuss, mould and create their own identity through critical reflection. It provides an important tool for cultivating cultural depth, the inclusion of different cultural perspectives, and thus a stronger sense of self worth as a society. If this can be achieved, resilience to global and local threats will follow as an intrinsic desire to preserve contemporary social memory. This will translate into thinking in the future and thus allow for a change in social mind-sets towards preparing and preventing for future contingencies.

The survival and endurance of social, ecological and political systems will not be enhanced if individuals lack a credible sense of self-worth and thus a bleak vision of the future. Creative solutions are needed to create sustainable security for developed and developing states. This can be at least partly achieved by emphasising what we already have: innovation and humanity.

In light of the incredibly diverse range and profound threats that pervade the world – from the ongoing conflict in Syria to extreme poverty, climate change and the trafficking of persons – the promotion of cultural heritage is unlikely to be at the top of Guterres’ to-do list. Yet, if a central part of UN’s mandate is to achieve long term change that contributes to peace and stability by addressing the root causes of conflicts, then attention must also be placed on cultural heritage as a source of security. This is not easily done. It requires fortitude, foresight, courage, and determination to re-orientate perspectives on security. We now expectantly turn our gaze toward Guterres to see if these leadership qualities manifest themselves in promoting a more resilient and secure world.

Simon Hollis

Swain, Ashok. (2013) Understanding Emerging Security Challenges: Threats and Opportunities. Oxon: Routledge.

Murzyn-Kupisz, M. & Działek, J., (2013). Cultural heritage in building and enhancing social Capital, Journal of Cultural Heritage Management and Sustainable Development 3 (1), 35-54.

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering — april 3, 2015

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering

Sent på torsdagskvällen europeisk tid presenterades det ramavtal om atomenergi som förhandlats fram mellan USA och Iran, med deltagande av samtliga permanenta medlemsländer i FN:s säkerhetsråd samt EU, under två års tid av tidvis intensiv diplomatisk aktivitet. Som väntat har kritiska synpunkter från Israels regering och kretsar närstående revolutionsgardet i Teheran inte låtit vänta på sig, men andra länder och oberoende experter har i flera fall sagt sig vara imponerade av att en såpass heltäckande överenskommelse kunnat komma till stånd (Bar-el 2015, Charbonneau och Nebehay 2015, Gordon och Sanger 2015). En del går så långt som att påstå att president Obama håller på att sent omsider göra sig förtjänt av det fredspris han förlänades redan i början av sitt första mandat.

Emellertid är detta inte det färdiga avtalet innehållande alla specifika detaljer, och därför återstår att se dels om det är möjligt för parterna att nå ända fram, och dels vilka politiska processer detta ramavtal nu väcker till liv i Washington, Teheran, samt i en rad huvudstäder i Mellanöstern och Europa (Ibid). Givet ramavtalet kan man för första gången göra sig en tydlig bild av slutdestinationen och därmed bestämma sig för att antingen understödja förhandlingarna, eller med olika manövrer försöka avstyra ett definitivt avtal. Flera relevanta aktörer, bland andra Israels premiärminister Netanyahu, har flera gånger demonstrerat att han inte har någonting emot att axla rollen som ”spoiler” med hänvisning till att överenskommelsen på sikt annars undergräver fred och säkerhet i Mellanöstern. En analogi framförd av senator Ted Cruz häromdagen gick tillbaka till 1938 års Münchenöverenskommelse med Adolf Hitler, vilken Storbritanniens premiärminister Chamberlain stolt men överoptimistiskt proklamerade skulle frambringa ”fred i vår tid” (McCabe 2015).

Enkelt uttryckt handlar kontroverserna om tre huvudproblem. Är kompromissen en rimlig avvägning mellan å den ena sidan normen om icke-spridning av atomenergiteknologi i händerna på aktörer som kan vilja använda denna för politiska och militära syften, och å den andra sidan Irans krav på legitimt bruk av densamma för företrädesvis civila syften (Sagan och Waltz 2012)? Är regelverket som Iran ska underkastas tillräckligt väl utformat för att uppnå detta? Och för det tredje, är de kontrollmekanismer och sanktionsmöjligheter som aviserats så robusta att de i realiteten kan bidra till att upprätthålla regelverket?

Beträffande den första punkten är det uppenbart att Iran inte nöjer sig med ett instrumentellt utnyttjande av atomenergi för civila syften, utan eftersträvar själva kunnandet på området (Kroenig 2014). Teheran har naturligtvis rätt i att ingenting i internationella icke-spridningsavtalet hindrar Iran från att eftersträva denna kompetens. Israel har den uppenbarligen redan, utan att detta officiellt bekräftas, medan just Teherans ambitioner riskerar att väcka anspråk på motsvarande förmåga hos andra länder i Mellanöstern (Pollack 2013). Genom att indirekt tillerkänna Iran legitima anspråk på att utveckla nämnda förmåga finns med andra ord en risk att den förmågeutvecklings- och rustningsspiral som redan förekommer på det konventionella området övergår till att handla om kärnvapen.

Vad gäller själva regelverket har den något artificiella principen om tolv månaders ”break-out time” varit vägledande för den amerikanska sidan (Gordon och Sanger 2015). Iran ska med andra ord kunna ha förutsättningar för att kunna bearbeta uran upp till halter och kvantiteter nödvändiga för att producera kärnvapen, men detta ska kräva minst ett år av intensivt arbete. Därmed ska USA också ha tillräcklig förberedelsetid för att kunna förhindra detta, och grannländer möjligheter att svara på en sådan utveckling. Israel och många republikaner i den amerikanska senaten anser att detta är otillräckligt, men i praktiken innebär det att Iran monterar ned två tredjedelar av sina befintliga centrifuger, liksom den reaktor i Arak som har kapacitet att anrika uranet till mycket höga halter, samt nöjer sig med att använda 5 060 centrifuger under de närmaste femton åren (New York Times 2015). En öppen fråga är dock vad som sker bortom dessa femton år.

Inspektionsregimen i termer av de parametrar som redan kommit på plats beskrevs på onsdagen av president Obama som heltäckande. Det tycks stämma vad gäller de befintliga och kända installationerna i Arak, Fordow and Natanz, vilket oberoende experter bekräftar (Gordon och Sanger 2015). Därutöver ska inspektioner av försörjningskedjan av uranbrytning och hantering pågå i tjugofem år, enligt avtalet, vilket skapar ytterligare trovärdighet åt långsiktigheten i överenskommelsen (New York Times 2015).

Men beträffande de exakta betingelserna för inspektionerna, som ska skötas av det Internationella atomenergiorganet (IAEA), så måste parterna som sagt också åstadkomma en detaljreglering i slutet av juni. Och det är först när IAEA bekräftat att nedmonteringen av centrifuger, Arak-reaktorn, samt ytterligare komponenter av existerande infrastruktur, som USA och EU lovat att helt avveckla sina sanktioner. Även här kommer detaljerade kriterier vara centrala för att berörda parter ska kunna verifiera implementeringen på ett transparent sätt.

Den initiala reaktionen hos allmänheten i Iran tycks vara lättnad över att en förhandlingslösning ser att vara i sikte (Charbonneau och Nebehay 2015). På vilket sätt denna diplomatiska process kan föranleda en mindre konfliktfylld, bredare och mer varierad typ av relation mellan USA och Iran återstår att se (Foskbloggen 2013), bland annat eftersom båda sidor nogsamt frikopplat atomenergifrågan från andra spörsmål. Sannolikt växer förutsättningarna för ett politiskt närmande ju längre man kan fördjupa det diplomatiska samtalet och få till stånd en atomenergiregim som åtminstone temporärt inskränker förutsättningarna för en militär konflikt mellan USA och Iran, eller Israel och Iran, under mer än ett decennium framöver.

Samtidigt bör det politiska motståndet emot en dylik utveckling i många kretsar, samt svårigheterna med att återuppbygga ömsesidigt förtroende i denna symboltyngda och dessutom tekniskt komplicerade fråga, ingalunda underskattas.

KE

Bar’el, Zvi (2015) “Iran’s ‘Republicans’ at Home, Haaretz, 3 april, http://www.haaretz.com/news/middle-east/.premium-1.650334

Charbonneau, Loius och Stephanie Nebehay (2015) “Iranians celebrate, Obama hails ‘historic’ nuclear framework”, Reuters, 3 april, http://www.reuters.com/article/2015/04/03/us-iran-nuclear-idUSKBN0MQ0HH20150403

Foskbloggen (2013), ”Argo, västvärlden och Iran: alltjämt klichéer och hjälteepos”, 3 mars, https://foskbloggen.wordpress.com/2013/03/03/vastvarlden-och-iran-myter-och-beteendemonster-i-repris/

Gordon, Michael R. och David E. Sanger (2015) “Iran Agrees to Detailed Nuclear Outline, First Step Toward a Wider Deal”, New York Times, 3 april, http://www.nytimes.com/2015/04/03/world/middleeast/iran-nuclear-talks.html?ref=todayspaper&_r=0

Kroenig, Matthew (2014). A Time to Attack: The Looming Iranian Nuclear Threat. New York: Palgrave Macmillan.

McCabe, David (2015) “Cruz: Iran, US Talks ‘Like Munich in 1938’”, The Hill, http://thehill.com/policy/international/235462-cruz-iran-us-nuclear-talks-like-munich-in-1938

New York Times (2015), “Details of Agreement to Limit Iran’s Nuclear Program”, 2 april, http://www.nytimes.com/interactive/2015/04/02/world/middleeast/iran-nuclear-agreement.html?action=click&contentCollection=Middle%20East&module=RelatedCoverage&region=Marginalia&pgtype=article

Pollack, Kenneth M. (2013) Unthinkable: Iran, the Bomb, and American Strategy. New York: Simon & Schuster.

Sagan, Scott D. och Kenneth N. Waltz, (2012) The Spread of Nuclear Weapons: An Enduring Debate, tredje upplagan. New York: W.W: Norton & Company.

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning? — september 10, 2014

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three” — juni 5, 2014

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three”

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Under ett statsbesök i Polen tidigare i veckan lovade President Obama att USA skulle öka sina försvarsutgifter i Europa med 1 miljard dollar, vilket kommer innebära utökad amerikansk militär närvaro i östra Europa och Baltikum (Goldfarb, 2014). Genom detta vill USA stilla den oro som finns bland dess allierade i östra Europa och visa att man fortfarande är engagerad i försvaret av Europa.

Trots USAs agerande så är det EU som har förväntats ta en ledande roll, både i krisen och i skapandet av stabilitet i östra Europa (Zengerle, 2014). I praktiken betyder det att ledarskapet faller på de tre stora EU-staterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, även kallad ”the Big Three” (Lehne, 2012: 1). Hur har dessa tre länder agerat i Ukrainakrisen? Kan man se något samarbete mellan dessa tre som har styrt EU:s agerande i frågan? Nedanför följer en redogörelse för varje land.

Frankrike

Innan krisen förvärrades i slutet av februari med President Yanukovychs landsflykt och det ryska övertagandet i Krim så var Frankrike aktivt inblandat i att hantera krisen. Utrikesministern Laurent Fabius ingick, tillsammans med utrikesministrarna från Tyskland och Polen, i den s.k. ”Weimartriangeln” vilken förhandlade fram ett preliminärt avtal mellan President Yanukovych och oppositionen för att möjliggöra skapandet av en samlingsregering (Federal Foreign Office, 2014). Dock hann aldrig avtalet godkännas innan Yanukovych flydde landet och krisen eskalerade. Efter denna händelse har inte Frankrike haft en lika framträdande roll, förutom när man som en av flera NATO medlemmar erbjöd sig att skicka flyg för att patrullera luftrummet över Baltikum (Amann m.fl., 2014).

Frankrike har dessutom kritiserats för att man inte har följt Tysklands exempel och brutit de exportavtal kring militärt material man har med Ryssland; man har t.ex. inte avbrutit leveransen av stridskepp till Ryssland som ska ske i slutet av 2014 (Major & Mölling, 2014). Frankrike har motiverat detta med att ett säljstopp skulle innebära ekonomiska konsekvenser för landet och att det innefattas av den tredje (och hårdaste) rundan av sanktioner, något som EU har bestämt att man inte ska införa vid den här tidpunkten (Rettman, 2014). USA har varit kritisk till detta men i en uppvisning av europeisk solidaritet har Tyskland stöttat Frankrikes beslut. Vad konsekvenserna av detta för den transatlantiska relationen, och möjligtvis mellan Frankrike och Östeuropa, blir kan inte avgöras förrän i oktober då leveransen ska ske.

Frankrike har istället fortsatt att leda den europeiska responsen på oroligheterna i den Centralafrikanska Republiken. Detta har man blivit alltmer ensam om ju längre krisen i Ukraina har fortskridit, vilket ledde till att Frankrike kritiserade EU för att inte ta sitt ansvar i Afrika (Irish, 2014). Det kan te sig märkligt att Frankrike- ett land som oftast karaktäriseras som kraften bakom den gemensamma Europeiska försvars- och säkerhetspolitiken (Lehne, 2012: 13)- väljer att ta en mindre roll när en kris i Europa inträffar. Detta kan bero på att Frankrike traditionellt har varit inblandat i Afrika p.g.a. de historiska koloniala kopplingarna, samt på att dess strategiska intressen i Östeuropa och Baltikum är svaga (Britz & Holmberg, 2014: 13, 16).

 

Storbritannien

Inledningsvis fanns det en viss skepsis mot britternas vilja att konfrontera Putin, då finansmarknaden i London hanterar mycket ryskt kapital. Det blev inte bättre av ett avslöjande tidigt i mars, då ett dokument uppdagades som visade att Storbritannien inte ville införa sanktioner som skulle påverka handeln mellan länderna och flödet av ryskt kapital till London (BBC, 2014a). Sedan dess har det vänt och Storbritannien räknas numera – tillsammans med Sverige, Polen och de baltiska länderna – som en hök i sammanhanget, detta enligt Open Europe, som har gjort en sammanställning av alla EU-medlemmars uttalanden kring införandet av sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014). Precis som Frankrike så har Storbritannien gått med på att skicka stridsflyg för att patrullera det baltiska luftrummet inom ramen för NATO.

Storbritannien har dock inte tagit någon ledande roll inom EU, vilket främst beror på att britterna förhåller sig skeptiska till idén om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (Lehne, 2012: 17-18). Storbritanniens svaga roll i EU inom detta område kan exemplifieras med att man inte ingick i den grupp europeiska utrikesministrar som skickades till Kiev för att medla med President Yanukovych. En annan förklaring till Storbritanniens tillbakadragna roll är att man har historiskt inte haft något större intresse av Östeuropa och Baltikum.

 

Tyskland

Tyskland har länge dragits med en ”culture of restraint” i förhållande till försvars- och säkerhetspolitik, något man dock har försökt luckra upp sedan det Kalla krigets slut (Dyson, 2013: 435). Under säkerhetskonferensen i München i januari signalerade den nya tyska koalitionsregeringen genom utrikesminister Steinmeier, försvarsminister von der Leyen och president Gauck, att Tyskland var redo att ta ett större ansvar för internationell säkerhet (Gauck, 2014. von der Leyen, 2014. Securityconference.de, 2014). Timingen kunde inte ha varit sämre då alla blickar vändes mot Berlin i förhoppning om att Tyskland skulle leda EU genom den uppblossade krisen i Ukraina. Dessa förhoppningar grundade sig inte bara i att Tyskland är en central aktör inom EU, utan också i att landet har en nära relation till Ryssland (Trenin, 2014).

Tyskland har dock inte levt upp till dessa förväntningar. Förutom att leda Weimartriangeln i förhandlingarna mellan President Yanukovych och oppositionen, så har Tyskland varit försiktig med att förespråka sanktioner från EU (Wittrock & Schmitz, 2014). De starka ekonomiska banden är en orsak till denna försiktighet, men politiken passar också in i Merkels sätt att agera i frågor gällande internationell säkerhet (Dempsey, 2014). En annan viktig faktor som har nämnts i ett tidigare blogginlägg är den splittrade uppfattningen bland politiker och allmänheten gällande Rysslands agerande, som har sin grund i gamla kulturella kopplingar till Ryssland samt i en traditionell form av anti-amerikanism som har spätts på av Snowden avslöjandena.

 

Svagt traditionellt ledarskap i EU öppnar upp för Polen

Sammantaget har inte någon av ”de tre stora” klivit fram och visat ledarskap under den pågående krisen, vilket har resulterat i att EUs respons har saknat den koordination och kraft som skulle ha krävts för att förhindra krisens eskalering. I och för sig borde inte detta vara någon överraskning, då det har tidigare har observerats att det saknas tydligt ledarskap inom EU kring utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 19-20). Att denna brist på ledarskap skulle göra sig gällande även under aktuella kriser i EU:s närområde ter sig logiskt.

Polen har dock klivit fram som en viktig aktör. Polen har, upp till nu, saknat de utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska resurser och förmågor som ”de tre stora” besitter, men har utnyttjat sin förmåga väl sedan krisen började. Polen har inte bara varit en del av ”Weimartriangeln”, utan har också sett till att involvera NATO mer. Eftersom man känner att Ryssland agerande är ett hot mot Polens territoriella integritet har man åberopat artikel 4 i Atlantpaktens fördrag (Nielsen, 2014). Polen har varit tydlig med att NATO bör flytta sina positioner österut och att man vill ha en amerikansk truppnärvaro i landet (Weymouth, 2014). I samband med Obamas besök sa Polens president att man skulle utöka försvarsbudgeten till 2% av BNP, i enlighet med Polens åtaganden till NATO (BBC, 2014b). Premiärminister Tusk har också föreslagit att EU bör införa en energiunion i vilken man kan förhandla om gaspriser gemensamt för att förhindra en situation där en energileverantör (läs Ryssland) har tillräckligt med inflytande för att spela ut delar av EU mot varandra (Tusk, 2014). Enligt sammanställningen utförd av Open Europe är Polen den mest hök-aktiga EU-medlemmen när det sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014).

I stort kan detta tolkas som att Polen fortsätter att arbeta mot sitt mål att bli en central aktör inom EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 24). Dock återstår det att se hur gemensam denna politik kommer vara när Ukrainakrisen väl är över.

 

Källor

Amann, Melanie, Blome, Nikolaus, Gebauer, Matthias, Neukirch, Ralf & Schult, Christoph, 2014. ”NATO’s Putin Conundrum: Berlin Considers Its Alliance Options” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/europe/nato-looking-for-appropriate-response-to-putin-a-961692.html

BBC, 2014a. ”Hague urges Ukraine ‘not to rise to Russian provocation’” BBC 4/3: http://www.bbc.com/news/uk-politics-26436201

BBC, 2014b. ” European Reassurance Initiative: Obama announces $1bn fund” BBC 3/6: http://www.bbc.com/news/world-europe-27671691

Britz, Malena & Holmberg, Arita, 2014. ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: ökad integration eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Forbe 2013

Dempsey, Judy. ”Germany Needs to Embrace the Responsibility to Protect” Carnegie Europe 13/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54506

Dyson, Tom, 2013. ”The Material Roots of European Strategy: Beyond Culture and Values” Contemporary Security Policy 34:3

Federal Foreign Office, 2014. “An agreement on the Settlement of the crisis in Ukraine is signed”: http://www.auswaertiges-amt.de/EN/Aussenpolitik/Laender/Aktuelle_Artikel/Ukraine/140221_Ukraine-Vereinbarung.html

Gauck, Joachim, 2014. ”Germany’s role in the world: Reflections on responsibility, norms and alliances”: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Downloads/DE/Reden/2014/01/140131-Muenchner-Sicherheitskonferenz-Englisch.pdf?__blob=publicationFile

Goldfarb, Zachary A., 2014. “U.S. announces $1 billion program to boost military presence in Eastern Europe” Washington Post 3/6: http://www.washingtonpost.com/politics/us-announces-1-billion-program-to-boost-military-presence-in-eastern-europe/2014/06/03/414c0240-eb00-11e3-9f5c-9075d5508f0a_story.html

Irish, John, 2014. ”France says EU shirking duty to Central African Republic” Reuters 14/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/14/uk-centralafrican-france-eu-idUKBREA2D10120140314

Lehne, Stefan, 2012. ”The Big Three in EU Foreign Policy”: http://scienzepolitiche.uniroma3.it/gbonvicini/files/2013/04/eu_big_three.pdf

von der Leyen, Ursula, 2014. ”Speech by the Federal Minister of Defense, Dr. Ursula von der Leyen, on the Occasion of the 50th Munich Security Conference Munich 31. January 2014”: https://www.securityconference.de/fileadmin/MSC_/2014/Reden/2014-01-31-Speech-MinDef_von_der_Leyen-MuSeCo.pdf

Major, Claudia & Mölling, Christian, 2014. ”French Warships should go to Europe, not to Russia”: http://www.swp-berlin.org/en/publications/point-of-view/french-warships-should-go-to-europe-not-to-russia.html

Nielsen, Nikolaj, 2014. ”Nato supports Ukraine’s territorial integrity against Russian occupation” EUObserver 3/3: http://euobserver.com/foreign/123329

Open Europe, 2014. ”Divided we stand: Where do EU states stand on further sanctions on Russia?”: http://www.openeurope.org.uk/Article/Page/en/LIVE?id=19876&page=FlashAnalysis

Rettman, Andrew, 2014. “Germany backs France on Russia warship contract” EUObserver 5/6: http://euobserver.com/foreign/124498

Securityconference.de, 2014. ”Steinmeier: German commitment must ”come earlier and be more decisive and substantial””: https://www.securityconference.de/en/news/article/steinmeier-german-commitment-must-come-earlier-and-be-more-decisive-and-substantial/

Trenin, Dmitri, 2014. ”Enter Germany, a New Great Power in Eurasia” Carnegie Europe 14/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54518

Tusk, Donald, 2014. ”A united Europe can end Russia’s energy stranglehold” Financial Times 21/4: http://www.ft.com/intl/cms/s/0/91508464-c661-11e3-ba0e-00144feabdc0.html#axzz2ziGT4U00

Weymouth, Lally, 2014. ”Talking with Poland’s foreign minister about the Ukraine crisis and Russia’s next moves” Washington Post 18/4: http://www.washingtonpost.com/opinions/talking-with-polands-foreign-minister-about-the-ukraine-crisis-and-russias-next-moves/2014/04/17/f1811e84-c5ad-11e3-bf7a-be01a9b69cf1_story.html

Wittrock, Philipp & Schmitz, Gregor Peter, 2014. ”Crimean Crisis: All Eyes on Merkel” der Spiegel 4/3: http://www.spiegel.de/international/world/angela-merkel-plays-central-role-in-russia-diplomacy-over-crimea-a-956834.html

Zengerle, Patricia, 2014. ”U.S. lawmakers ready to act over Ukraine, but want Europe to step up” Reuters 4/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/04/uk-ukraine-crisis-usa-congress-idUKBREA2300E20140304

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen — juni 3, 2014

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Debatten kring Ukrainakrisen har handlat mycket om hur Rysslands agerande representerar en återgång till den sortens maktpolitik som präglade Europa under det tidiga 1900-talet. På så sätt har agerandet framställts som ett hot mot den postmoderna världsordningen som bl.a. representeras av EU (Speck, 2014). Dock kan det påpekas att Rysslands agerande kan tolkas som postmodernt. Vad som menas med postmodernt i det här sammanhanget är att Rysslands främsta verktyg i krisen har varit skapandet och spridandet av ett narrativ. Narrativet är en berättelse som ger det ryska agerandet legitimitet, snarare än att Ryssland på ett realistiskt vis använder sig av sin avsevärda diplomatiska eller militära makt för att få sin vilja igenom. Ett annat led i denna postmoderna strategi är att Ryssland till stor del försöker dölja sin direkta inblandning i krisen.

Denna aspekt av rysk strategi bör inte komma som en överraskning då Ryssland har sagt att informationsspridning är en viktig del av dess utrikespolitik, vilket bl.a. innefattar projiceringen av en positiv bild av Ryssland och motverkandet av information som kan vara skadlig för ryska intressen (Ministry of Foreign Affairs, 2013). Detta i sin tur kan härledas till de lärdomarna som Ryssland drog av Georgienkonflikten där man slog fast att en mer postmodern hållning inom krigföring skulle inkorporeras i ryskt strategiskt tänkande (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Strategin – som den har tillämpats i Ukraina- består av två delar:

För det första har Ryssland till stor del lyckats underminera den ukrainska staten genom att hota om att använda sin militära makt snarare än att använda den. Exempel på detta är Dumans godkännande av en eventuell rysk intervention i Ukraina och en ökad truppnärvaro vid den ukrainska gränsen. Inte heller behövs det en stor truppnärvaro för att kontrollera ett område som Krim. En anledning till detta är att Ryssland använder sig av kriminella element och korrupta politiker som kan försvaga den ukrainska statens grepp om området och agera som uppviglare för att förenkla ett ryskt intåg. Som Mark Galeotti säger: ”…a key precept of the Russians’ new style of asymmetric war is to work through as many different agents as possible, from reliable allies to useful dupes.” (Galeotti, 2013) En naturlig fördel med detta är att det minskar den ryska statens egna synliga inblandning och skuld. Det växande kaoset och blodspillan i östra Ukraina visar dock att denna strategi har sina begränsningar.

För det andra så bedrivs en utbredd och koncentrerad informationskampanj för att påverka opinionen både inom och utanför Ryssland, vilket är en strategi som användes av Ryssland även under Georgienkonflikten (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Den ryska informationskampanjen har många likheter med idén om strategic narrative som påstår att ”…ideas that take place in the media and the public domain are often as important as the ones on the ground” (Norheim-Martinsen, 2011: 521). Dessa narrativ är oftast grundad i kulturella idéer eller koncept som är allmänt vedertagna och accepterade (ibid). I Rysslands fall skulle det kunna vara idén om Ryssland som en omringad stormakt (O’Loughlin et al, 2006: 146), Ukraina som en del av den ryska intressesfären (ibid: 141), NATOs östliga expansion som en dolkstöt i ryggen från västmakternas sida (Joseph, 2014), den ryska staten som beskyddare av ryska minoriteters rättigheter, samt föreställningen om Ryssland som en historisk bekämpare av fascism.

Följaktligen blir meddelandet som ryska ledare och media har skickat ut sedan krisen började att interimregeringen i Kiev består av fascister, att den ryska minoriteten är hotad, att NATOs och EUs östliga expansion är svek mot de överenskommelser som gjordes efter Kalla Krigets slut osv. Att ständigt repetera ett narrativ är en viktig del av denna strategi då det kan ”…reinforce an idea, build up a sense of common identity or cause, or even command certain actions by way of rhetorical entrapment.” (Norheim-Martinsen, 2011: 521).

Konsekvenser

Vad kan då konsekvenserna vara av att använda ett sådant strategisk narrativ? I Ryssland verkar det ha fungerat, då opinionsundersökningar visar att majoriteten av ryssar sluter upp bakom statens agerande i Ukraina (Minina, 2014). På Krim finns det anledning att tro att den ryska informationsstrategin främst syftade till att hindra motstridiga uppgifter från att nå ut till allmänheten, hindra oppositionen, samt framhäva den ryska positionen, vilket i sin tur sporrade den pro-ryska delen av befolkningen (Darczewska, 2014: 24-26).

Bilden är otydligare i östra Ukraina. Medan en majoritet av invånarna anser att interimregeringen är illegitim så sluter man inte heller upp bakom Rysslands agerande (Pifer & Thoburn, 2014). Denna tvetydighet kan betyda två saker. Antingen kan det skapa en ”rhetorical entrapment” (Norheim-Martinsen, 2011: 521), då Ukraina ställs inför ett scenario i vilket man kan välja mellan att Ryssland utför ett fullbordat faktum i östra Ukraina, och att agera -som man nu gjort genom att skicka in armén mot separatisterna – och därmed riskera att ge intrycket av att vara de fascister som Ryssland har varnat för. Men likväl så kan det här slå tillbaks mot Ryssland då en majoritet i östra Ukraina anser att Rysslands agerande och övertagandet av myndighetsbyggnader är illegalt (Pifer & Thoburn, 2014).

Trots att det politiska ledarskapet inom EU har förkastat Rysslands beskrivning av det som sker i Ukraina så ser man ändå ett visst genomslag bortom Moskva och Krim. Tydligast syns det i hur den europeiska populär- och extremhögerns accepterar det ryska narrativet (Morice m.fl., 2014). Framstående politiker såsom FN:s Marine Le Pen och UKIPs Nigel Farage har talat om sin beundran för Putin och anklagad EU för att ligga bakom krisen i Ukraina (ibid). Men den ryska informationsspridningen kan även ha en subtil inverkan inom Europa. I Tyskland är exempelvis både befolkningen och det politiska etablissemanget splittrade angående hur man ska förhålla sig till situationen i Ukraina.

De som är sympatiskt inställda till det ryska perspektivet är så av flera anledningar, vilket visar på hur många olika nivåer ett strategic narrative kan fungera på. Om man räknar bort ekonomiska intressen så finns det aspekter av anti-amerikanism/skepticism mot väst, historiska kopplingar mellan Tyskland och Ryssland, tysk romanticism kring Ryssland och en självbild av Tyskland som ett mellanting mellan öst och väst, vilket sammantaget gör att det ryska perspektivet accepteras av många (Techau, 2014. Neukirch, 2014). Inom den tyska regeringen finner man också tecken på splittring. Ena parten av koalitionsregeringen, socialdemokratiska SPD, har historiskt sett förordat nära relationer med Ryssland och är därför ovilliga att konfrontera Ryssland (Hoffman, 2014). Den inrikespolitiska situationen begränsar det handlingsutrymmet Tyskland har i krisen, vilket är problematisk med tanke på den ledarroll som resten av EU och USA förväntar sig av Tyskland.

Vad som nu sker i Ukraina kan ses som resultatet av sex års vidareutveckling av rysk postmodern militärstrategi, men vad kommer de ryska beslutsfattarna dra för slutsatser av det? Detta är svårt att sia om, speciellt med tanke på att andra möjliga framtida destabiliserings-scenarier, i t.ex. Baltikum, saknar de faktorer som gjorde Krimoperationen särskilt lyckad. Möjligen är det så att det finns något begränsade möjligheter att dra slutsatser från Ukrainakrisen, men att man i Ryssland kommer att konstatera att den postmoderna militära strategin åtminstone har utvecklats åt rätt håll. Vad som redan nu anses som synnerligen lyckat inom ryska kretsar är den taktiska informationsspridningen (Gathmann m.fl., 2014). Denna, i kombination med gemensamma politiska och ekonomiska intressen, har än så länge varit effektiv nog att splittra internationellt motstånd och förhindra en kraftfull gemensam respons gentemot Ryssland.

 

 

 

Källor

Darczewska, Jolanta, 2014. ”The Anatomy of Russian Information Warfare: The Crimean Operation, A Case Study” Point of View 42: http://www.osw.waw.pl/sites/default/files/the_anatomy_of_russian_information_warfare.pdf

Galeotti, Mark, 2014: ”Ukraine’s Mob War” Foreign Policy 1/5: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/05/01/ukraines_mob_war_mafia_russia

Gathmann, Moritz, Neef, Christian, Schepp Matthias & Stark, Holger, 2014. ”The Opinion-Makers: How Russia Is Winning the Propaganda War” der Spiegel 30/5: http://www.spiegel.de/international/world/russia-uses-state-television-to-sway-opinion-at-home-and-abroad-a-971971.html

Hoffman, Christiane, 2014. ”How Western Is Germany? Russia Crisis Spurs Identity Conflict” der Spiegel 9/4: http://www.spiegel.de/international/europe/conflict-with-russia-raises-buried-questions-of-german-identity-a-963014.html

Joseph, Edward P., 2014. ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest 1/5: http://nationalinterest.org/feature/nato-expansion-the-source-russias-anger-10344?page=show

Minina Elena, 2014. ”Why do Russians support intervention in Ukraine?” Al-Jazeera 29/3: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/03/why-do-russians-support-interv-2014328174257483544.html

Ministry of Foreign Affairs, 2013. ”Concept of the Foreign Policy of the Russian Federation”: http://www.mid.ru/brp_4.nsf/0/76389FEC168189ED44257B2E0039B16D

Morice, F., Peschl F., Popkostadinova N. & Zalan, E., 2014. ”EU elections may strengthen Putin in Europe” EUObserver 23/4: http://euobserver.com/eu-elections/123887

Neukich, Ralf, 2014. ”The Sympathy Problem: Is Germany a Country of Russia Apologists?” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/germany/prominent-germans-have-understanding-for-russian-annexation-of-crimea-a-961711.html

Norheim-Martinsen, Per M., 2011. ”EU Strategic Culture: When the Means Becomes the End” Contemporary Security Policy 32:3

O’Loughlin, John, Ó Tuathail, Gearóid & Kolossov, Vladimir, 2006. ”The Geopolitical Orientations of Ordinary Russians: A Public Opinion Analysis” Eurasian Geography and Economics 47:2

Pifer, Steven & Thoburn, Hannah, 2014. ”Nuanced Views in Eastern Ukraine” Brookings Institute 28/4: http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/04/28-nuanced-views-eastern-ukraine-pifer-thoburn

Speck, Ulrich, 2014. ”The Ukraine Crisis Threatens Germany Especially” Carnegie Europe 7/4: http://www.carnegieeurope.eu/2014/04/07/ukraine-crisis-threatens-germany-especially/h84l

Techau, Jan, 2014. ”The Dangers of German Strategic Haplessness” Carnegie Europe, 8/4: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=55273

Vendil Pallin, Carolina & Westerlund, Fredrik, 2009. ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences” Small Wars & Insurgencies 20:2

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 3 — mars 16, 2014

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 3

Världens största land, Federationen Ryssland, är på väg att lägga sig till med ytterligare 25 000 kvadratkilometer yta. Krimhalvön kommer därmed att utgöra föga imponerande 0,015 % av Rysslands 17 075 000 kvadratkilometer, men sannolikt den mest befästa av landets många militära stödpunkter.

Den folkomröstning som hölls under söndagen den 16:e mars och vars genomförande betraktas som illegalt och illegitimt av i princip hela världssamfundet, kommer därmed att bryta loss den autonoma republiken Krim från Ukraina och av allt att döma ansluta den till Ryssland. I praktiken har som bekant rysk överhöghet redan etablerats över myndigheter, media och polis- och rättsväsende. Återstår att eskortera ut de ukrainska soldater som sedan två veckor varit instängda i sina kaserner.

Under de närmaste dagarna följer ett prov på vad litteraturen om säkerhetspolitisk krishantering kallas “brinkmanship”, det vill säga att en aktör medvetet skapar en uppenbar risk för krig, en risk där man inte fullt ut kontrollerar situationen (Schelling 1960: 200). Genom att framtvinga ett sådant läge kan man framtvinga fördelar för den egna sidan i utbyte mot ett stort risktagande. Som bekant inträffade flera sådana uppgörelser mellan dåvarande Sovjetunionen och USA under det kalla kriget, särskilt i början av 1960-talet.

Omedelbart efter folkomröstningsförfarandet har den ryska ledningen fortfarande en möjlighet att begränsa krisen och konfliktförloppet till att gälla det militära återtagandet av Krimhalvön. Skulle den ryska duman agera snabbt och ratificera “återföreningen” och president Putin på något sätt signalera beredskap till att lösa en rad praktiska problem, först och främst de på Krim kvarvarande ukrainska trupperna men även hur bl a energiförsörjning till halvön ska säkerställas, kan den akuta krisen mildras. Därmed skulle också hotet om eskalerande etniska motsättningar i östra Ukraina, samt en storskalig rysk militär invasion i syfte att “skydda” rysk och ryskspråkig befolkning I dessa områden, förmodligen kunna avvärjas.

Emellertid har den ryska hållningen alltmer kännetecknats av en belägringsmentalitet, och frågan är om Putin griper denna möjlighet, eller ens allvarligt överväger densamma. Både ledande politiker som kontaktat den ryske presidenten under de senaste veckorna, inte minst förbundskansler Angela Merkel, talar om dennes brist pa realitetsförankring. Ukrainsk, brittisk och amerikansk press talar allt oftare om Putins personliga besvikelser, rädsla for att möta samma öde som Janukovitj, och övertygelse att USA och västeuropeiska ledare konsekvent söker “försvaga Ryssland” (Sjeremet 2014, Roxburgh 2014, Barry 2014).

USA:s president Obama tycks så långt handla ungefär i linje med sin företrädare John F. Kennedy då denna konfronterades av Nikita Chrusjtjovs Berlinblockad 1961, och som garanterade att Västberlin inte tillföll det kommunistiska lägret. Som svar på Putins eskalation har Obama valt ett agerande som påminner det historikern Petr Luňák menar karaktäriserade Kennedy for drygt femtiotvå år sedan: “the young president [opted] for a hard-line stance in the tense conditions […] without forcing the other side to extreme measures” (Luňák 2003: 54).

Det är en förnuftig hållning, fast med en reservation. Fram till årsskiftet 2011-2012 och den presidentvalkampanj som Putin slutligen vann hade rysk utrikes- och försvarspolitik i två decennier präglats av motståndet emot NATO-utvidgning till före detta sovjetrepubliker, särskilt bortom de relativt små tre baltiska länderna. Men i och med lanserandet av en ryskdominerad motsvarighet till EU och förväntningar om att Ukraina ingår i denna tycks det europeiska marknadsprojektet uppfattas som ungefär lika Rysslandsfientligt i Kreml som försvarsalliansen. Är det ytterst denna “idemässiga friktion” med existentiella övertoner som ligger till grund för ryskt handlande pa Krimhalvön (Engelbrekt och Nygren 2010)? I så fall kan den typ av brinkmanship Chrusjtjov visade prov på för ett halvsekel sedan, då han genom uppförandet av Berlinmuren åstadkom en maktpolitisk kompromiss och “frös konflikten”, te sig otillräckligt tilltalande för dagens ryska ledare.

KE

—-

Ellen Barry, “Russia Hard-Liners Relish Crimea Crisis, Some Eying New Cold War,” New York Times, 16 mars 2014.

Kjell Engelbrekt och Bertil Nygren, “A Reassertive Russia and an Expanded European Union”, ss. 3-10 i Engelbrekt och Nygren (red.) Russia and Europe: Building Bridges, Digging Trenches (London: Routledge).

Petr Luňák, “Khrushchev and the Berlin crisis: Soviet Brinkmanship Seen from the Inside,” Cold War History, vol. 3, nr. 2, ss. 53-82.

Angus Roxburgh, “Paranoia Leads Vladimir Putin to a Point of No Return,” The Telegraph, 14 mars 2014, http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/10695204/Paranoia-leads-Vladimir-Putin-to-the-point-of-no-return.html

Thomas C. Schelling, The Strategy of Conflict (Cambridge: Harvard University Press, 1960)

Pavel Sjeremet, “Personalnoe delo Putina” 4 mars 2014, Ukrainska Pravda, blogi, http://blogs.pravda.com.ua/authors/sheremet/5315eb6bea020/

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 2 — mars 2, 2014

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 2

Några timmar innan ryska trupper började anlända till Krimhalvön i fredags beskrev jag den valsituation Rysslands president Vladimir Putin och hans regering stod inför i termer av hur man skulle kunna reagera på det reella maktskiftet i Ukrainas huvudstad Kiev. Redan i början av helgen stod det klart att Moskva valt att inte svara med att deeskalera situationen via kontakter med interimsregeringen i Kiev och med västländer, samt genom försök att finna en lösning på de akuta ekonomiska problem, i linje med det alternativ 2 jag skisserade. Istället valde Putin emfatiskt det jag beskrev som alternativ 1, “att vända situationen till något slags seger med de medel som står honom till buds (det vill säga Janukovitj, den proryska delen av Ukrainas befolkning, ryska militära trupper)”.

Putins snabba agerande under helgen via nämnda tre typer av medel skaffade honom ett tidsmässigt försprång som fortfarande ger honom stora möjligheter att forma den vidare utvecklingen. Men alltmer slår skeendet in på en väg som lär generera en alldeles egen dynamik och som därmed kraftigt minskar samtligas manöverutrymme, inklusive den militärt sett överlägsne ryske presidentens.

En bidragande orsak till minskande manöverutrymme på ömse sidor är det beslut som dumans överhus med knapp majoritet (90 ledamöter röstade för, men hela 76 tycks ej ha deltagit) antog på lördagen. Beslutet ger den ryske presidenten rätt att skicka trupp till ukrainskt territorium, det vill säga inte bara till den autonoma republiken Krim där Putin och dumans överhus hävdar att den rysktalande delen av befolkningen behöver skyddas. Detta skyndsamt antagna beslut bygger alltså dels på ett antagande om att den mäktiga ryska Svarta havsflottan stationerad där skulle vara otillräcklig för detta syfte, och dels om en ännu icke uttalad förväntan om att samma skyddsbehov gäller rysktalande medborgare i Ukraina generellt.

Knappast oväntat såg den nya ukrainska regeringen sig tvingad att svara på denna potentiella utvidgning av militärt agerande från rysk sida med mobilisering av militära reservstyrkor, samtidigt som man bad ukrainska styrkor på Krimhalvön att stanna kvar inne på förläggningarna.

Putin står därmed inför en tillspetsad valsituation där ett avgörande helst bör komma hastigt om de tidsmässiga fördelarna ska kunna utnyttjas. Den maximalistiska strategin skulle gå ut på att bryta ut stora delar av Ukraina och återbörda dessa till “moder Ryssland”. Det är en sådan plan som amerikanska och västeuropeiska ledare för bara någon vecka sedan inte kunnat föreställa sig, och därför heller inte kunnat förutse eller reagera adekvat på händelsförloppet. En av få observatörer som förutsagt att detta ytterst handlar om Putins “tsarlika” ambitioner är pikant nog hans f d ekonomiske rådgivare, Andrej Ilarionov, numera vid Cato Institute. Hur som helst, i och med att medborgare i Ukraina inte lever på var sin sida Dnjeprfloden, eller ens i prydliga enklaver likt de som förekom i vissa delar av f d Jugoslavien, skulle risken för ett allvarligt inbördeskrig snabbt växa sig stor givet osäkerheten kring eventuella nya gränsdragningar.

Har den ryske presidenten hyst dylika planer under en längre tid låter han sig förmodligen inte heller avhållas av det faktum att omvärlden tycks enig om att eskalationen under den senaste dagarna varit synnerligen ensidigt utgående från ryskt handlande, och att en stormakt med kärnvapen och vetorätt i FN:s Säkerhetsråd inte bör bete sig provocerande.

Men var huvudsyftet (eller ett tillräckligt attraktivt delsyfte) att återinförliva Krimhalvön i den Ryska Federationen eller kraftigt förstärka dess autonoma status, samt att utöva ett starkt tryck på Kiev för att åstadkomma eftergifter i termer av gasleveransavtal, större självstyre åt städer och regioner i Ukrainas östra delar, så kan Putin göra halt de närmaste timmarna och dagarna. Denna typ av pragmatism har Putin och hans företrädare visat i tidigare konflikter i söder sydväst, det vill säga att man med militära medel skapar ett reellt tillstånd som man kan leva med (jmf Transnistrien, Abchazien, Sydossetien).

Emellertid kan Putin inte vänta särskilt länge med att antingen välja maximalism eller pragmatism. För förr eller senare förlorar aktörerna kontrollen över situationen, och en betydligt större kris uppstår ur den samlade konfliktpotential som Ukraina inrymmer. Och då är det sannolikt att det vi är vana att betrakta som Putins övergripande målsättning, det vill säga att konsolidera den ryska staten och det ryska samhället, paradoxalt nog kommer att undergrävas av hans försök att territoriellt utvidga desamma.

En indikation på att införlivande av Krimhalvön utgjorde ett tillräckligt (del- eller huvud-)syfte med Rysslands agerande kom på söndagen via Grigorij Karasins uttalande i egenskap av talesperson för det ryska utrikesministeriet. Karasin talade direkt på den statskontrollerade tevekanalen Rossija-1 och sade att han är övertygad om att “ingen i Ryssland önskar krig”. Obekräftade uppgifter gör också gällande att Putin lovat Tysklands förbundskansler Angel Merkel att OSSE ska få tillträde till Krimhalvön.

En indikation på att Ryssland samtidigt håller andra alternativ öppna kom dock via premiärminister Dmitrij Medvedevs Facebooksida, där han visserligen vidgick att Janukovitj inte längre åtnjuter politisk auktoritet, men menade att Ryssland fortfarande betraktar densamme som legitim statschef eftersom en rättsprocess inte föregått dennes frånskiljande från presidentposten.

KE

Andrej Ilarionov, “Strashnaja mestj” 28 mars 2014, http://aillarionov.livejournal.com/629070.html

“Reshenie RF po Ukraine dajot vozmozjnost zashtjititj prava i interesij ljudi v ramkah pravavo rolja” Ryska statsdumans överhus, 1 mars 2014, http://council.gov.ru/press-center/news/39852/

“MID RF: Rossiya ne hotjet vojnij s Ukrajnoj”, Ukrainskaja Pravda, 3 mars 2014, http://www.pravda.com.ua/rus/news/2014/03/2/7017168/

“Janukovitj: legitimnij glava Ukrainij, zajavil Medvedev”, RIA Novosti, 3 mars 2014, http://ria.ru/world/20140303/997797025.html

Rysslands aptit, Putins dilemma — februari 28, 2014

Rysslands aptit, Putins dilemma

Vissa forskare inom studiet av internationella relationer använder begrepp som ”otillfredsställd” (Wolfers 1962) och ”girig” (Glaser 2010) för att beskriva motiv och beteende hos politiska ledare och stater i umgänget med sina motparter. Det finns också de som begagnar socialpsykologisk eller sociologisk terminologi för att särskilt undersöka politiska ledares och länders strävan efter status (Welch Larson & Shevchenko 2010), prestige och ära (Lebow 2008) i den utrikes- och säkerhetspolitik de för.

Sällan i modern tid har ett lands ledning och dess beteende lämpat sig så väl för en dylik analys som Ryssland i början av 2014. Bruket av uppskattningsvis 50 miljarder dollar på de olympiska vinterspelen i Sotji åstadkom tydligen ett avsevärt hål i den ryska federationens budget och kan inte gärna förklaras helt utan hänvisning till ”sociala motiv” som enkelt uttryckt går ut på att bevisa för omvärlden att Ryssland är ett land att räkna med (igen).

Denna ambition är också uppenbar i hur den ryska regeringen och president Vladimir Putin hanterat den djupa inrikespolitiska krisen i grannlandet Ukraina under de senaste åren och månaderna. Genom att använda piska snarare än morot, hotfull retorik snarare än uppmuntran, skärpta gränskontroller och tullar snarare än ökad handel, demonstrativa militärövningar snarare än diplomatisk återhållsamhet, har Putin och hans regering successivt alienerat en betydande del av Ukrainas befolkning. Man har också gradvis vänt ryskvänliga politiker i Europa och framför allt Tyskland emot sig.

I och med att Putin helt och hållet satsat på Viktor Janukovitj som Kremls man, och likt en våghalsig schackspelare offrat alla värdefulla pjäser utom drottning och bönder, tycks just aptiten på en otvetydig, ärofull seger lett fram till ett dilemma med två utfall som bägge innehåller negativa återverkningar för Ryssland självt.

Antingen satsar Putin djärvt på att vända situationen till något slags seger med de medel som ännu står honom till buds (det vill säga Janukovitj, den proryska delen av Ukrainas befolkning, ryska militära trupper), och förlorar på kuppen då sannolikt halva Ukraina, grannländers sympati samt det internationella samfundets förståelse på mycket lång sikt. De eventuella prestigevinster som Sotjiolympiaden genererat omintetgörs sålunda.

Eller så växlar han ned retoriken, samarbetar med interimsregeringen i Kiev och med västländer i försöken att hålla samman landet och finna kort- och långsiktiga lösningar på landets akuta finansiella problem, men förlorar då ansiktet inför patriotiska krafter i hemlandet, ryska militära kretsar, samt gentemot de ryskspråkiga gemenskaper utanför Rysslands gränser som man lovat politiskt beskydd.

Hur som helst är det ditt drag nu, Vladimir…

KE

Charles Glaser (2010) Rational Theory of International Politics: The Logic of Competition and Cooperation. Princeton: Princeton University Press.

Richard Ned Lebow (2008) A Cultural Theory of International Politics. Cambridge: Cambridge University Press.

Deborah Welch Larson och Alexei Shevchenko (2010) ”Status Seekers: Chinese and Russian Responses to U.S. Primacy”, International Security, vol 34, nr 4, ss. 63-96.

Arnold Wolfers (1962) Discord and Collaboration: Essays on International Politics. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.