foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte” — november 16, 2015

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte”

”Vi har nu nått en punkt där ord inte räcker i kampen mot terrorismen”, sade Turkiets president Tayyip Erdogan, tillika värd för G20-toppmötet i Antalya 15-16 november, med anledning av terrordåden i Paris natten till lördagen. Även om flykting- och Mellanösternproblematiken redan i förväg funnits på mötesdagordningen förklarade Erdogan att G20-länderna nu skulle ägna betydligt mer uppmärksamhet åt denna samt terroristhotet, på bekostnad av ekonomisk tillväxt och andra ”mjuka spörsmål” som ofta noga beretts under det gångna året (Kandemir och Tattersall 2015).

Den geografiska närheten till kriget i Syrien och territoriet kontrollerat av Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) har skapat en inramning av G20-mötet med potential att sporra till utökat samarbete kring åtminstone partiella lösningar på konflikterna i denna del av världen. Drygt två miljoner flyktingar vistas uteslutande på turkiskt territorium. Saudiarabien, ett annat, G20-land, är synnerligen bekymrat över det allt sämre säkerhetsläget och återverkningarna på hela regionen.

Ryssland, som blockerat förslag till FN-resolutioner under fyra års tid, tycks nu blivit aktivt, även om önskemålet om att bevara den syriska regimen intakt och därmed en allierad i Mellanöstern fortfarande är en överordnad målsättning. Den alltmer spridda uppfattningen om att det civila ryska flygplan som störtade på väg hem från Egypten den 1:a november faktiskt utsatts för ett attentat planerat av ISIS kan dock eventuellt komma att övertyga Kreml om att systematiskt även bekämpa den senare.

En rad bilaterala samtal, inklusive ett mellan USA:s president Barack Obama och hans ryske motpart Vladimir Putin, ägde rum i korridorerna under sön- och måndagen, varav ett flertal sägs framför allt ha gällt aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Sammanfallande intressen om att mer effektivt kontrollera inflödet av cirka 900 000 flyktingar i Europa endast under 2015 (UNHCR 2015), att bättre bekämpa terroristhotet, samt att på sikt få till stånd en fredsprocess i Syrien och en stabilisering av de delar av Mellanöstern som idag präglas av krig och krigsliknande tillstånd, har åtminstone gett europeiska diplomater mer att arbeta med än tidigare.

Att döma av de preliminära uttalanden som cirkulerar i Antalya kommer som vanligt finansiella, ekonomiska och sociala teman helt dominera det huvudsakliga gemensamma dokumentet. Däremot förväntas en särskild text beröra terrorproblematiken, och uppmana till närmare transnationellt samarbete vad gäller underrättelseutbyte och behovet av att se till att terrorism inte finansieras via reguljära finansiella institutioner (Dolan 2015).

Det senare arbetet har pågått aktivt sedan attackerna mot USA i september 2001 och gradvis blivit mer framgångsrikt. Från att ha uppstått inom ramen för G7 och G8 har samtliga G20-länder kommit att involveras i antiterrofinansiering via myndigheter och privata banker och kapitalförvaltningsföretag (Gardner 2007, Engelbrekt 2015). Undantaget från framgångarna är just ISIS, som genom att ha säkrat tillgång till oljefyndigheter lyckats finansiera mycket av sin verksamhet utanför den internationella kapitalmarknaden.

Ingredienserna till en mer proaktiv och systematisk strategi gentemot ISIS, i termer av en koalition av stater som söker eliminera dess materiella maktbas med hjälp av flygattacker och ekonomiska instrument i kombination, skulle eventuellt kunna formas med utgångspunkt i de senaste dagarnas överläggningar i Antalya. Obama, i en presskonferens på måndagen i Antalya, tycktes dock mer inställd på en långsiktig kamp via både politiska, ekonomiska och militära medel.

Trots flera kritiska frågor från företrädare från amerikanska media, som uppenbarligen förväntade sig ett mer robust svar från västländer och USA i synnerhet på terrordåden i Paris, upprepade den amerikanske presidenten att han inte avsåg kortsiktigt revidera sin strategi för att stilla sådan kritik. Obama uppmanade däremot muslimska ledare att närmare samarbeta med lokala och nationella myndigheter samt civilsamhället för att motverka terrorism men också misstänksamhet i samhällen där de utgör en minoritet (Obama 2015).

KE

Dolan, David (2015) “G20 leaders pledge robust fight against patchy economy – draft communique”, Reuters, 16 november , tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-g20-turkey-communique-idUKKCN0T40N420151115

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance 21( 4): 537-556.

Gardner, Kathryn L. (2007) “Fighting Terrorism the FATF Way”, Global Governance 13(3): 325-345.

Kandemir, Asli, och Nick Tattersall (2015) “Paris attack puts terrorism centre-stage as world leaders meet in Turkey”, Reuters, 16 november, tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-france-shooting-turkey-idUKKCN0T30XE20151115

Obama, Barack (2015) “Obama holds news conference at the G20 summit”, NBC News Special report, 16 november, tillgänglig via http://www.nbcnews.com/video/watch-live-obama-holds-news-conference-at-the-g20-summit-322484291648

UNHCR (2015) “Refugees/Migrants Emergency Response – Mediterranean”, direktuppdaterad statistic 16 november, tillgänglig via http://data.unhcr.org/mediterranean/regional.php

BRICS utvecklingsbank: alternativt biståndsorgan eller instrument för multipolarisering? — juli 22, 2015

BRICS utvecklingsbank: alternativt biståndsorgan eller instrument för multipolarisering?

Den 21 juli meddelade den Nya utvecklingsbanken (New Development Bank [NDB]) från sitt säte i Shanghai att den påbörjat sin verksamhet. Det var vid toppmötet mellan BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) ett år tidigare, den 15 juli 2014, som de fem regionala stormakterna slutgiltigt kom överens om att placera NDB i Shanghai med syfte att låna ut pengar till större bistånds- och utvecklingsprojekt, samt erbjuda stöd vid akuta finansiella kriser av den typ som drabbat framför allt länder i tredje värden under de senaste decennierna.

Idén bakom en BRICS-bank kommer bland annat från västerländska ekonomer som Joseph Stiglitz och Nicholas Stern, som länge ansett att de bör finnas alternativ till Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) som institutionella långivare. BRICS-länderna representerar idag drygt 40 procent av jordens befolkning och ungefär 20 procent av global BNP, och har genom sin ekonomiska tillväxt fått allt bättre förutsättningar för att agera internationella biståndsgivare.

Banken är tänkt att på sikt bygga upp ett kapital om minst 500 miljarder dollar som ska kunna användas för olika ändamål. Initialt har man förbundit sig att betala in 10 miljarder vardera under en period av maximalt sju år. Särskilt betydelsefullt är att ledarna för de fem länderna 2014 genast avsätter omkring 100 miljarder dollar till det man kallar ett Contingent Reserve Arrangement, motsvarande de resurser som IMF kan erbjuda länder i akut finansiell kris. Kina ska stå för 41 miljarder dollar av de medel som finns till förfogande för detta ändamål, Sydafrika 5 miljarder, medan övriga tre bistår med 18 miljarder vardera. Man har börjat med att sätta in halva denna summa i banken.

Alla FN:s medlemsländer kan söka medel från eller bli delaktiga i NDB, alltså även västländer. Däremot säger stadgarna att BRICS-länderna kommer att behålla minst 55 procent av kapitalet och därmed förbli dominerande. Varje enskilt nytt medlemsland kan maximalt få en andel som motsvarar sju procent av det sammanlagda kapitalet och röstetalet. Placeringen av huvudkontoret i Shanghai återspeglar Kinas ställning som kapitalstarkast av de fem BRICS-länderna, liksom att NDB:s ledning förbundit sig att nära samarbeta med den av Beijing kontrollerade Asian Investment Infrastructure Bank. Bankens förste chef är dock indiern K. V. Kamath, medan till styrelseordförande utnämnts en brasilian och till högste administrative chef en ryss. Pretoria får nöja sig med att NDB:s första regionala kontor hamnar i Sydafrika (Totten 2014).

Det är själva regelverket som därigenom ger en fingervisning om att NDB inte uteslutande har till syfte att bidra till ekonomisk och social utveckling i resurssvaga länder och regioner. I och med att västländerna som dominerar Världsbanken och IMF varit långsamma med att överlåta en större andel av den institutionella makten till BRICS-länder och andra snabbt växande utvecklingsländer, trots att de senare representerar en växande del av världsekonomin, har NDB kommit att utformas som ett politiskt såväl som ekonomiskt alternativ till de förra.

Kamath sade på presskonferensen i Shanghai vid bankens öppnande att NDB skulle utgöra ett alternativ ”som inte utmanade det existerande systemet utan förbättrade och kompletterade det på sitt eget sätt”. Emellertid betonade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov vid BRICS-ländernas senaste toppmöte i Ufa två veckor tidigare att bankens etablering ”illustrerade det nya polycentriska systemet av internationella relationer” (BBC 2015). Det är väl bekant att framför allt Beijing och Moskva på sikt vill ersätta dollarn som internationell reservvaluta och därmed söker begränsa amerikanska beslutsfattares förmåga att påverka globala kapitalflöden och handelsregler.

Samarbetet mellan BRICS-länder har hittills främst gått ut på att koordinera diplomatiska initiativ och agera någorlunda samstämmigt i frågor av gemensamt intresse gentemot västländer och USA i synnerhet. Etablerandet av NDB är det första riktigt konkreta resultatet av vad som började som ett abstrakt begrepp i en enskild analytikers rapport om tillväxtekonomier som samtidigt utgör regionala stormakter (O’Neill 2001). En uppenbar fördel som de fem skapar med NDB är möjligheten att göra sig ekonomiskt och politiskt oberoende av Världsbanken, IMF och det internationella samfundet i allmänhet genom att man ömsesidigt kan understödja varandras finansiella stabilitet i tider av ekonomisk turbulens och växande skuldsättning.

Från att skapa ett slags finansiell återförsäkring inom BRICS-kretsen till att bli en maktfaktor i internationell lån- och biståndsgivning är steget naturligtvis långt. Kamath har sagt att det första större lånet kan förväntas komma till stånd i april 2016, men för att NDB ska bli en fullfjädrad internationell finansiell institution lär krävas flera år av kontinuerlig kompetensutveckling av reguljär bankverksamhet inom organisationen. Frågan är också om det regelverk som utöver stadgar kommer att utbildas via denna verksamhet kommer att skilja sig så mycket ifrån det som Världsbanken och IMF representerar, så att länder som vänder sig till NDB i realiteten erbjuder alternativa olika låne- och återbetalningsvillkor. Fungerar NDB som flertalet internationella finansiella institutioner bör skillnaden rimligen inte bli alltför väsentlig.

I annat fall vore verksamheten ”politiserad” eller ”geopolitiserad” via normer och regler som tillåter eller direkt uppmuntrar till långivning utifrån icke-ekonomiska förutsättningar. Detta skulle dels kunna bli en dyr affär för de länder som har andelar i banken att tillämpa låneregler mindre strikt eller vara benägen till skuldavskrivning i utbyte mot politiska eftergifter. Och dels kan det bli svårt för de fem BRICS-länderna att enas om vilka politiska normer som ska gälla för att ekonomiska förutsättningar ska kunna åsidosättas.

En väsentlig skiljelinje inom gruppen är ju trots allt att Brasilien, Indien och Sydafrika utgör relativt välfungerande demokratier medan de två kapital- och resursstarkaste medlemmarna, Kina och Ryssland, är just de som kan förväntas låta geopolitiska intressen gå före liberala fri- och rättigheter för individer och företag. Det återstår att se om de förra kan påverka de senare att inte utnyttja NDB som ett instrument för att främja målet om en multipolär värld genom att helt enkelt söka motverka västländers inflytande i länder och regioner med stora behov av bistånd och utveckling.

Kjell Engelbrekt

BBC News (2015) “BRICS Countries Launch New Development Bank in Shanghai”, 21 juli, tillgänglig via: http://www.bbc.com/news/33605230

Lewis, Jeffrey T. och Paolo Trevisani (2014) “Brics Agree to Base Development Bank in Shanghai”, Wall Street Journal, 15 juli, tillgänglig via: http://www.wsj.com/articles/brics-agree-to-base-development-bank-in-shanghai-1405453660

New Development Bank (2014) Agreement on the New Development Bank, 15 juli (Fortalezza, Brasilien), tillgänglig via: http://ndbbrics.org/agreement.html

O’Neill, Jim (2001) “Building Better Global Economic BRICs”, Goldman Sachs Global Economics Paper No. 66, tillgänglig via: http://www.goldmansachs.com/our-thinking/archive/archive-pdfs/build-better-brics.pdf

Totten, Jordan (2014) ”BRICS New Development Bank Threatens Hegemony Of U.S. Dollar”, Forbes Magazine, Opinion, 22 december, tillgänglig via: http://www.forbes.com/sites/realspin/2014/12/22/brics-new-development-bank-threatens-hegemony-of-u-s-dollar/

Yanlin, Wang (2015) “Major developing economies launch BRICS Bank in Shanghai”, Xinhua, 21 juli, tillgänglig via: http://news.xinhuanet.com/english/china/2015-07/21/c_134431880.htm

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning? — september 13, 2014

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning?

Den alltid lika välformulerade och slagfärdige John Mearsheimer vid University of Chicago har sett till att få vår uppmärksamhet igen. Denna gång, i inflytelserika Foreign Affairs, beskyller han helt och hållet västländerna och framför allt USA för att ha provocerat fram Ukrainakrisen genom att ha ignorerat ryska nationella intressen och president Putins återkommande varningar om inblandning i östeuropeiska länders inre angelägenheter, och framför allt de till vilka Ryssland gränsar. Mearsheimer underkänner inte bara hur man hanterat Ukraina-problematiken, utan menar att orsakerna står att finna i NATO-utvidgningen.

Det är för all del rimligt att kritiskt reflektera över de sätt på vilka västerländska beslutsfattare under senare år agerat längs med EU:s östra gräns, inte sällan utan närmare kännedom om Ukraina och dess relationer till Ryssland. Men när Mearsheimer tar fram den riktigt breda penseln utelämnar han inte bara värdefulla nyanser utan även avgörande sakförhållanden.

Det är för det första otvetydigt att NATO-utvidgningen bidrog till europeisk stabilitet och säkerhet i åtminstone tre avseenden: 1) kandidatländerna såg till att leva upp till de politiska krav, bland annat frånvaro av gränstvister med andra länder, som alliansen krävde för medlemskap; 2) ett nära samarbete mellan NATO och postkommunistiska försvarsmakter hjälpte de senare att snabbt modernisera och utbilda officerare och soldater, inte sällan i sammanhang där flera länder deltog samtidigt (Krupnick 2003); 3) en känsla av trygghet infann sig via NATO-medlemskapet, vilket stärkte central- och östeuropeiska länders politiska autonomi.

Det för det andra obestridligt att Ryssland militärt aldrig angripit ett enskilt NATO-medlemsland, men däremot just de båda stater som i april 2008 vid NATO-toppmötet i Bukarest nekades klartecken att gå vidare med så kallade handlingsplaner, det vill säga Georgien och Ukraina. Putin intervenerade vid toppmötet och lyckades av allt att döma personligen utverka detta, något han då sade sig vara mycket nöjd med. Redan samma år utbröt det rysk-georgiska kriget och drygt fem år senare annekterade Ryssland Krimhalvön under samme ryske ledare. Rent empiriskt är det sålunda bara ”allianslösa” länder som drabbats av stridshandlingar som destabiliserat regionen, oavsett vilken part man anser utlöste respektive kris.

För det tredje är det uppenbart att NATO, EU och USA:s regering hållit sig till den geopolitiska uppgörelsen med Putin, och att någon handlingsplan inte ställts i utsikt till vare sig Georgien eller Ukraina efter 2008 (Croft 2014). Till och med Ukrainas regering har i princip respekterat Bukarest-överenskommelsen. Det är endast under de senaste veckorna, det vill säga med ryska trupper närvarande på sitt territorium, som man lyft upp frågan på nytt, och då utan att förvandla den till officiell utrikespolitik.

Därför kan NATO-utvidgningen inte gärna utgöra vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor bakom det geopolitiska hot som Mearsheimer menar att Putin upplever. Betraktar man händelseförloppet under 2013-2014 riktigt nära så ter det sig snarare som att det faktiskt är det ambitiösa handelsavtal som Kiev eftersträvat med EU, det så kallade associationsavtalet, som är det springande punkten. Det var detta avtal som den ryske ledaren efter omfattande påtryckningar lyckades få den dåvarande ukrainska presidenten, Janukovitj, att avstå från till förmån för en tullunion med Ryssland i november 2013. Detta blev ju också startpunkten för Maidan-rörelsen, som initierades av ukrainska medborgare och deras upplevelse av att villkoren dikterades från Moskva (BBC News 2013).

Det är Putin som hävdar att västländernas geopolitiska strävanden att stänga in Ryssland utgör själva upphovet till krisen, och Mearsheimer har nu mer eller mindre sällat sig till denna argumentationslinje. Artikeln i Foreign Affairs har snabbt översatts till ryska och uppfattas i vissa kretsar validera flera av de centrala anspråk som Kreml artikulerat under ett knappt års tid. Anti-amerikanska konspirationsteoretiker uppmärksammar naturligtvis också hur en ansedd Chicagoprofessor förlänar legitimitet till uppgifter om hur amerikanska diplomater skulle ha spelat en mycket betydande roll i det dramatiska skeendet i Kiev häromåret.

Som sagt, säkert behöver beslutsfattare som haft att hantera relationer till Ukraina och Ryssland ägna sig åt självkritik. Men att en president som bedrivit valkampanj för europeisk integration plötsligt förkastar ett associationsavtal med EU, och därefter genast undertecknar en tullunion med Ryssland, generar kraftig frustration i det ukrainska samhället är förståeligt. Att protesterna som kan härledas ur denna frustration avfärdas som ”fascism” och av Kreml används för att rättfärdiga annektering av, och olagliga militära aktiviteter inom, ukrainskt territorium är knappast något västerländska beslutsfattare ska klä skott för. Det vore betydligt värre om de stillatigande accepterade desamma.

KE

BBC News Europe (2013) ”Ukraine Protests after Yanukovych Deal Rejection,” 30 November, tillgänglig via http://www.bbc.com/news/world-europe-25162563

Croft, Adrian (2014) ”NATO Will Not Offer Georgia Membership Step, Avoiding Russia Clash,” Reuters, tillgänglig via http://www.reuters.com/article/2014/06/25/us-nato-enlargement-idUSKBN0F00IJ20140625

Krupnick, Charles, red. (2003) Almost NATO: Partners and Players in Central Eastern European Security (Lanham: Rowman & Littlefield, 2003).

Mearsheimer, John J. (2014), ”Why the Ukraine Crisis is the West’s Fault: The Liberal Delusions That Provoked Putin, Foreign Affairs, September/October.

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler” — juli 21, 2014

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler”

Det kommer att krävas en grundlig, oberoende flyghaverikommission för att fastställa händelseförloppet och omständigheterna kring katastrofen med flight MH17 i onsdags, men tesen att en luftvärnsmissil avfyrats från separatistkontrollerat territorium i Ukraina ter sig alltmer övertygande (Barker, Parker & Olearchyk 2014). Flertalet alternativa hypoteser har preliminärt kunnat vederläggas och den ryska politiska ledningens beteende antyder att man inser att man inte kommer att kunna helt undandra sig ansvaret. Att president Putin och premiärminister Medvedev uttryckte sina kondoleanser till de drabbade redan torsdag morgon är givetvis en tydlig fingervisning.

Det faktum att Kreml i praktiken tycks ha delegerat våldsanvändningen till separatisterna och de ”små gröna män” som (inom ramen för eller utanför sin reguljära tjänstgöring) befinner sig i östra Ukraina kommer på intet sätt att skydda den ryska regeringen från den allt starkare kritik som riktas mot de ansvariga för nedskjutningen.

Att det kan ha handlat om en förväxling av mål eller ett oprofessionellt handhavande av missilsystemet mildrar inte heller kraven på att de skyldiga identifieras och ställs till svars. Vidare var separatisterna under flera dagar ovilliga att tillåta ovillkorligt tillträde till nedslagsplatsen för internationella observatörer och utredare, vilket snabbt genererade kraftiga protester. Allt fler av dessa protester riktas av förståeliga skäl emot Moskva snarare än mot lokala befälhavare i Donetsk och Luhansk. Problemet med de senare är bl a att makten inte tycks koncentrerad i någon enskild befälhavare eller gruppering (Suchoy 2014).

Därmed har två av Putins innovationer inom försvars- och utrikespolitiken under senare år visat sig inte bara föra med sig fördelar för Kreml, utan även svårhanterliga oavsiktliga konsekvenser. Den ”skuggkrigföring” och delegering av taktiskt agerande till de krigförande styrkorna på fältet som kännetecknat operationerna i Ukraina sedan invasionen på Krim i mars månad underlättade för Kreml att fortsatt hävda att separatisterna var lokalt organiserade. Stämmer emellertid uppgifterna om att samma separatister, dessutom med stöd av professionell rysk expertis, av misstag skjutit ned ett civilt flygplan med åttio barn och etthundra AIDS-läkare och ytterligare hundratalet civila illustrerar detta riskerna med att försumma sätta in/utbilda ”strategiska korpraler” med förståelse för potentiella återverkningar av sitt eget handlande i ett vidare sammanhang (Krulak 1999).

Den andra av Putins innovationer som alltmer förvandlats till en börda under de senaste dagarna är den aggressiva och medvetna blandning av utrikespolitik, strategisk kommunikation och informationsoperation som sedan ett drygt år tillbaka kännetecknat Kremls sätt att meddela sig med omvärlden. Efter att under flera månader ha bedrivit en obeveklig krigspropaganda via sociala medier, diplomatiska kanaler och redaktionellt inflytande över inhemska tevekanaler har man plötsligt behövt slå om till defensiva åtgärder, åtminstone temporärt. Märkbart ansträngda journalister har sedan slutet av förra veckan undvikit att visa starka bilder från nedslagsplatsen, spelat upp det faktum att USA 1988 av misstag sköt ned ett iranskt civilflygplan och att Ukraina 2001 gjorde detsamma, samtidigt som man varje dag visar bilder på dödsoffer från striderna i Donetsk, Luhansk och omgivande regioner (Pjervij kanal 2014, RTR Planeta 2014).

Ambivalensen mellan att indirekt medge ansvar för den uppkomna situationen och en obeveklig vägran att acceptera Kievs överhöghet över östra Ukraina genomsyrar rysk mediebevakning, liksom Kremls förhållningssätt och själve Putins kroppsspråk. Torsdagsmorgonens regeringssammanträde, lett av Putin, innehöll en tyst minut för de drabbade av flygkatastrofen, samt ett kort uttalande från presidenten om den tragiska händelsen. Såvitt jag kunde se tittade Putin inte in i kameran en enda gång under detta uttalande.

KE

Krulak, Charles C. (Gen.), “The Strategic Corporal: Leadership in the Three Block War,” Marines Magazine, 28, nr. 1 (1999): 32.

Barker, Alex, Andrew Parker & Roman Olearchyk “MH17 crash: Putin handed ultimatum over site access,” Financial Times, 20:e juli 2014, http://www.ft.com/cms/s/0/f0ec9426-102b-11e4-90c7-00144feabdc0.html#slide0

Pjervij kanal, tillgänglig via: http://stream.1tv.ru/live

RTR Planeta, tillgänglig via: http://live.russia.tv/index/index/channel_id/82

Suchoy, Oleg, “Border with Russia Helps Luhansk Republic Hang On,” Radio Free Europe/Radio Liberty, 19:e juli 2014, http://www.rferl.org/content/ukraine-luhansk-republic-border-crossing-russia/25463115.html

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three” — juni 5, 2014

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three”

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Under ett statsbesök i Polen tidigare i veckan lovade President Obama att USA skulle öka sina försvarsutgifter i Europa med 1 miljard dollar, vilket kommer innebära utökad amerikansk militär närvaro i östra Europa och Baltikum (Goldfarb, 2014). Genom detta vill USA stilla den oro som finns bland dess allierade i östra Europa och visa att man fortfarande är engagerad i försvaret av Europa.

Trots USAs agerande så är det EU som har förväntats ta en ledande roll, både i krisen och i skapandet av stabilitet i östra Europa (Zengerle, 2014). I praktiken betyder det att ledarskapet faller på de tre stora EU-staterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, även kallad ”the Big Three” (Lehne, 2012: 1). Hur har dessa tre länder agerat i Ukrainakrisen? Kan man se något samarbete mellan dessa tre som har styrt EU:s agerande i frågan? Nedanför följer en redogörelse för varje land.

Frankrike

Innan krisen förvärrades i slutet av februari med President Yanukovychs landsflykt och det ryska övertagandet i Krim så var Frankrike aktivt inblandat i att hantera krisen. Utrikesministern Laurent Fabius ingick, tillsammans med utrikesministrarna från Tyskland och Polen, i den s.k. ”Weimartriangeln” vilken förhandlade fram ett preliminärt avtal mellan President Yanukovych och oppositionen för att möjliggöra skapandet av en samlingsregering (Federal Foreign Office, 2014). Dock hann aldrig avtalet godkännas innan Yanukovych flydde landet och krisen eskalerade. Efter denna händelse har inte Frankrike haft en lika framträdande roll, förutom när man som en av flera NATO medlemmar erbjöd sig att skicka flyg för att patrullera luftrummet över Baltikum (Amann m.fl., 2014).

Frankrike har dessutom kritiserats för att man inte har följt Tysklands exempel och brutit de exportavtal kring militärt material man har med Ryssland; man har t.ex. inte avbrutit leveransen av stridskepp till Ryssland som ska ske i slutet av 2014 (Major & Mölling, 2014). Frankrike har motiverat detta med att ett säljstopp skulle innebära ekonomiska konsekvenser för landet och att det innefattas av den tredje (och hårdaste) rundan av sanktioner, något som EU har bestämt att man inte ska införa vid den här tidpunkten (Rettman, 2014). USA har varit kritisk till detta men i en uppvisning av europeisk solidaritet har Tyskland stöttat Frankrikes beslut. Vad konsekvenserna av detta för den transatlantiska relationen, och möjligtvis mellan Frankrike och Östeuropa, blir kan inte avgöras förrän i oktober då leveransen ska ske.

Frankrike har istället fortsatt att leda den europeiska responsen på oroligheterna i den Centralafrikanska Republiken. Detta har man blivit alltmer ensam om ju längre krisen i Ukraina har fortskridit, vilket ledde till att Frankrike kritiserade EU för att inte ta sitt ansvar i Afrika (Irish, 2014). Det kan te sig märkligt att Frankrike- ett land som oftast karaktäriseras som kraften bakom den gemensamma Europeiska försvars- och säkerhetspolitiken (Lehne, 2012: 13)- väljer att ta en mindre roll när en kris i Europa inträffar. Detta kan bero på att Frankrike traditionellt har varit inblandat i Afrika p.g.a. de historiska koloniala kopplingarna, samt på att dess strategiska intressen i Östeuropa och Baltikum är svaga (Britz & Holmberg, 2014: 13, 16).

 

Storbritannien

Inledningsvis fanns det en viss skepsis mot britternas vilja att konfrontera Putin, då finansmarknaden i London hanterar mycket ryskt kapital. Det blev inte bättre av ett avslöjande tidigt i mars, då ett dokument uppdagades som visade att Storbritannien inte ville införa sanktioner som skulle påverka handeln mellan länderna och flödet av ryskt kapital till London (BBC, 2014a). Sedan dess har det vänt och Storbritannien räknas numera – tillsammans med Sverige, Polen och de baltiska länderna – som en hök i sammanhanget, detta enligt Open Europe, som har gjort en sammanställning av alla EU-medlemmars uttalanden kring införandet av sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014). Precis som Frankrike så har Storbritannien gått med på att skicka stridsflyg för att patrullera det baltiska luftrummet inom ramen för NATO.

Storbritannien har dock inte tagit någon ledande roll inom EU, vilket främst beror på att britterna förhåller sig skeptiska till idén om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (Lehne, 2012: 17-18). Storbritanniens svaga roll i EU inom detta område kan exemplifieras med att man inte ingick i den grupp europeiska utrikesministrar som skickades till Kiev för att medla med President Yanukovych. En annan förklaring till Storbritanniens tillbakadragna roll är att man har historiskt inte haft något större intresse av Östeuropa och Baltikum.

 

Tyskland

Tyskland har länge dragits med en ”culture of restraint” i förhållande till försvars- och säkerhetspolitik, något man dock har försökt luckra upp sedan det Kalla krigets slut (Dyson, 2013: 435). Under säkerhetskonferensen i München i januari signalerade den nya tyska koalitionsregeringen genom utrikesminister Steinmeier, försvarsminister von der Leyen och president Gauck, att Tyskland var redo att ta ett större ansvar för internationell säkerhet (Gauck, 2014. von der Leyen, 2014. Securityconference.de, 2014). Timingen kunde inte ha varit sämre då alla blickar vändes mot Berlin i förhoppning om att Tyskland skulle leda EU genom den uppblossade krisen i Ukraina. Dessa förhoppningar grundade sig inte bara i att Tyskland är en central aktör inom EU, utan också i att landet har en nära relation till Ryssland (Trenin, 2014).

Tyskland har dock inte levt upp till dessa förväntningar. Förutom att leda Weimartriangeln i förhandlingarna mellan President Yanukovych och oppositionen, så har Tyskland varit försiktig med att förespråka sanktioner från EU (Wittrock & Schmitz, 2014). De starka ekonomiska banden är en orsak till denna försiktighet, men politiken passar också in i Merkels sätt att agera i frågor gällande internationell säkerhet (Dempsey, 2014). En annan viktig faktor som har nämnts i ett tidigare blogginlägg är den splittrade uppfattningen bland politiker och allmänheten gällande Rysslands agerande, som har sin grund i gamla kulturella kopplingar till Ryssland samt i en traditionell form av anti-amerikanism som har spätts på av Snowden avslöjandena.

 

Svagt traditionellt ledarskap i EU öppnar upp för Polen

Sammantaget har inte någon av ”de tre stora” klivit fram och visat ledarskap under den pågående krisen, vilket har resulterat i att EUs respons har saknat den koordination och kraft som skulle ha krävts för att förhindra krisens eskalering. I och för sig borde inte detta vara någon överraskning, då det har tidigare har observerats att det saknas tydligt ledarskap inom EU kring utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 19-20). Att denna brist på ledarskap skulle göra sig gällande även under aktuella kriser i EU:s närområde ter sig logiskt.

Polen har dock klivit fram som en viktig aktör. Polen har, upp till nu, saknat de utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska resurser och förmågor som ”de tre stora” besitter, men har utnyttjat sin förmåga väl sedan krisen började. Polen har inte bara varit en del av ”Weimartriangeln”, utan har också sett till att involvera NATO mer. Eftersom man känner att Ryssland agerande är ett hot mot Polens territoriella integritet har man åberopat artikel 4 i Atlantpaktens fördrag (Nielsen, 2014). Polen har varit tydlig med att NATO bör flytta sina positioner österut och att man vill ha en amerikansk truppnärvaro i landet (Weymouth, 2014). I samband med Obamas besök sa Polens president att man skulle utöka försvarsbudgeten till 2% av BNP, i enlighet med Polens åtaganden till NATO (BBC, 2014b). Premiärminister Tusk har också föreslagit att EU bör införa en energiunion i vilken man kan förhandla om gaspriser gemensamt för att förhindra en situation där en energileverantör (läs Ryssland) har tillräckligt med inflytande för att spela ut delar av EU mot varandra (Tusk, 2014). Enligt sammanställningen utförd av Open Europe är Polen den mest hök-aktiga EU-medlemmen när det sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014).

I stort kan detta tolkas som att Polen fortsätter att arbeta mot sitt mål att bli en central aktör inom EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 24). Dock återstår det att se hur gemensam denna politik kommer vara när Ukrainakrisen väl är över.

 

Källor

Amann, Melanie, Blome, Nikolaus, Gebauer, Matthias, Neukirch, Ralf & Schult, Christoph, 2014. ”NATO’s Putin Conundrum: Berlin Considers Its Alliance Options” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/europe/nato-looking-for-appropriate-response-to-putin-a-961692.html

BBC, 2014a. ”Hague urges Ukraine ‘not to rise to Russian provocation’” BBC 4/3: http://www.bbc.com/news/uk-politics-26436201

BBC, 2014b. ” European Reassurance Initiative: Obama announces $1bn fund” BBC 3/6: http://www.bbc.com/news/world-europe-27671691

Britz, Malena & Holmberg, Arita, 2014. ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: ökad integration eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Forbe 2013

Dempsey, Judy. ”Germany Needs to Embrace the Responsibility to Protect” Carnegie Europe 13/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54506

Dyson, Tom, 2013. ”The Material Roots of European Strategy: Beyond Culture and Values” Contemporary Security Policy 34:3

Federal Foreign Office, 2014. “An agreement on the Settlement of the crisis in Ukraine is signed”: http://www.auswaertiges-amt.de/EN/Aussenpolitik/Laender/Aktuelle_Artikel/Ukraine/140221_Ukraine-Vereinbarung.html

Gauck, Joachim, 2014. ”Germany’s role in the world: Reflections on responsibility, norms and alliances”: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Downloads/DE/Reden/2014/01/140131-Muenchner-Sicherheitskonferenz-Englisch.pdf?__blob=publicationFile

Goldfarb, Zachary A., 2014. “U.S. announces $1 billion program to boost military presence in Eastern Europe” Washington Post 3/6: http://www.washingtonpost.com/politics/us-announces-1-billion-program-to-boost-military-presence-in-eastern-europe/2014/06/03/414c0240-eb00-11e3-9f5c-9075d5508f0a_story.html

Irish, John, 2014. ”France says EU shirking duty to Central African Republic” Reuters 14/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/14/uk-centralafrican-france-eu-idUKBREA2D10120140314

Lehne, Stefan, 2012. ”The Big Three in EU Foreign Policy”: http://scienzepolitiche.uniroma3.it/gbonvicini/files/2013/04/eu_big_three.pdf

von der Leyen, Ursula, 2014. ”Speech by the Federal Minister of Defense, Dr. Ursula von der Leyen, on the Occasion of the 50th Munich Security Conference Munich 31. January 2014”: https://www.securityconference.de/fileadmin/MSC_/2014/Reden/2014-01-31-Speech-MinDef_von_der_Leyen-MuSeCo.pdf

Major, Claudia & Mölling, Christian, 2014. ”French Warships should go to Europe, not to Russia”: http://www.swp-berlin.org/en/publications/point-of-view/french-warships-should-go-to-europe-not-to-russia.html

Nielsen, Nikolaj, 2014. ”Nato supports Ukraine’s territorial integrity against Russian occupation” EUObserver 3/3: http://euobserver.com/foreign/123329

Open Europe, 2014. ”Divided we stand: Where do EU states stand on further sanctions on Russia?”: http://www.openeurope.org.uk/Article/Page/en/LIVE?id=19876&page=FlashAnalysis

Rettman, Andrew, 2014. “Germany backs France on Russia warship contract” EUObserver 5/6: http://euobserver.com/foreign/124498

Securityconference.de, 2014. ”Steinmeier: German commitment must ”come earlier and be more decisive and substantial””: https://www.securityconference.de/en/news/article/steinmeier-german-commitment-must-come-earlier-and-be-more-decisive-and-substantial/

Trenin, Dmitri, 2014. ”Enter Germany, a New Great Power in Eurasia” Carnegie Europe 14/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54518

Tusk, Donald, 2014. ”A united Europe can end Russia’s energy stranglehold” Financial Times 21/4: http://www.ft.com/intl/cms/s/0/91508464-c661-11e3-ba0e-00144feabdc0.html#axzz2ziGT4U00

Weymouth, Lally, 2014. ”Talking with Poland’s foreign minister about the Ukraine crisis and Russia’s next moves” Washington Post 18/4: http://www.washingtonpost.com/opinions/talking-with-polands-foreign-minister-about-the-ukraine-crisis-and-russias-next-moves/2014/04/17/f1811e84-c5ad-11e3-bf7a-be01a9b69cf1_story.html

Wittrock, Philipp & Schmitz, Gregor Peter, 2014. ”Crimean Crisis: All Eyes on Merkel” der Spiegel 4/3: http://www.spiegel.de/international/world/angela-merkel-plays-central-role-in-russia-diplomacy-over-crimea-a-956834.html

Zengerle, Patricia, 2014. ”U.S. lawmakers ready to act over Ukraine, but want Europe to step up” Reuters 4/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/04/uk-ukraine-crisis-usa-congress-idUKBREA2300E20140304

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.