foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet — september 18, 2016

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet

En kraftig explosion på 23:e gatan nära 6:e avenyn i nedre Manhattan i Chelsea, ett kvarter känt för restauranger, konstgallerier och mindre butiker, satte New York-polis och räddningstjänst på prov kvällen den 17:e september. Ett stort antal skadade, minst 29, har rapporterats men flertalet fick lättare skador (Wilson och Celona 2016). Emellertid spärrade man genast av de berörda gatorna för trafik och även närbelägna tunnelbanor fick avbryta sin verksamhet.

I en första presskonferens sent på lördagskvällen, amerikansk östkusttid, talade New Yorks borgmästare Bill de Blasio om en ”mycket allvarlig incident” och en ”avsiktlig handling”. Däremot menade att han det i nuläget inte fanns bevis för en koppling till terrorism (Mele och Baker 2016).

New York har en av världens största och välorganiserade polis- och räddningstjänster och efter terroristattackerna 2001 har man byggt upp en stor kapacitet för att snabbt kunna svara på liknande utmaningar. Man har även kontraterrorismenheter med större resurser än många mindre länders (Horowitz 2003, Ljungkvist 2015). I och med att en bomb detonerade i New Jersey i en park tidigare under dagen valde man genast att ta incidenten på stort allvar. Polisen beskrev redan tre timmar efter explosionen, som ägde rum 8.30 på lördagskvällen, den sannolika orsaken som improviserad bomb placerad i en soptunna. Journalister hade strax innan spekulerat i en olycka med byggmaterial.

Platsen för explosionen är belägen några kilometer från World Trade Center i söder, där två flygplan störtade in i och förstörde tvillingtornen för femton år sedan. Andra omständigheter som beaktas för att tolka eventuella terroristmotiv är att Chelsea har en betydande gaygemenskap, att FN:s generalförsamling påbörjar en ny session denna vecka och att dussintals utländska politiska ledare därför befinner sig i New York.

Därutöver måste man givetvis uppmärksamma att endast femtiotalet dagar återstår av amerikanska presidentvalet och att båda huvudkandidaterna har sina högkvarter i New York. Det kan inte uteslutas att motivet är att påverka utfallet i amerikanska valet. Oavsett vad undersökningen visar om bakgrund och motiv kan explosionen bidra till att höja temperaturen i valet och generera uttalanden från Hillary Clinton och Donald Trump som kommer att nagelfaras av kommentatorer och delar av väljarkåren som försöker utvärdera ledaregenskaper hos dem båda (Olsson, Söderlund och Falkheimer 2015).

Borgmästare de Blasios nedtoning av terroristkopplingar kan tyda på att man medvetet velat ge myndigheter och politiker en möjlighet att invänta de preliminära undersökningsresultaten, så att det inte gör långtgående eller spekulativa utsagor samt oroar allmänhet eller tillresta utländska ledare och diplomater i onödan. Eventuellt har man också redan erhållit indikationer på att explosionerna inte kan knytas till internationell terrorism, men som man ännu inte vill redovisa.

På söndagsmorgonen tycktes oron i New York vara relativt begränsad och tilltron till myndigheternas kapacitet god. Information om att myndigheterna undersökte en möjlig andra bomb i ett närbeläget kvarter vidmakthöll vid midnatt, amerikansk östkusttid,  en hög nivå av beredskap i staden men operationen minskade i omfattning under morgonen.

KE

Horowitz, Craig (2003) ”The NYPD’s War on Terror”, 2 februari, New York Magazine, http://nymag.com/nymetro/news/features/n_8286/

Ljungkvist, Kristin (2015) The Global City 2.0: An International Political Actor beyond Economism? (London: Routledge)

Mele, Christopher och Al Baker (2016) ”At Least 25 Injured in Explosion in Manhattan,” New York Times, 17 September (11:20 p m).

Olsson, Eva-Karin, Malin Söderlund och JesperFalkheimer (2015) ”Communicating Terror: Selecting, Reinforcing and Matching Frames in Connection to the Attacks in Norway on July 22, 2011”, Scandinavian Journal of Public Administration 19(1): 3-22.

Wilson, Tom och Larry Celona (2016) ”Explosion Rocks Chelsea in New York City,” New York Post, 17 September (9:18 p m) http://nypost.com/2016/09/17/explosion-rocks-chelsea-in-new-york-city/

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler” — juli 21, 2014

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler”

Det kommer att krävas en grundlig, oberoende flyghaverikommission för att fastställa händelseförloppet och omständigheterna kring katastrofen med flight MH17 i onsdags, men tesen att en luftvärnsmissil avfyrats från separatistkontrollerat territorium i Ukraina ter sig alltmer övertygande (Barker, Parker & Olearchyk 2014). Flertalet alternativa hypoteser har preliminärt kunnat vederläggas och den ryska politiska ledningens beteende antyder att man inser att man inte kommer att kunna helt undandra sig ansvaret. Att president Putin och premiärminister Medvedev uttryckte sina kondoleanser till de drabbade redan torsdag morgon är givetvis en tydlig fingervisning.

Det faktum att Kreml i praktiken tycks ha delegerat våldsanvändningen till separatisterna och de ”små gröna män” som (inom ramen för eller utanför sin reguljära tjänstgöring) befinner sig i östra Ukraina kommer på intet sätt att skydda den ryska regeringen från den allt starkare kritik som riktas mot de ansvariga för nedskjutningen.

Att det kan ha handlat om en förväxling av mål eller ett oprofessionellt handhavande av missilsystemet mildrar inte heller kraven på att de skyldiga identifieras och ställs till svars. Vidare var separatisterna under flera dagar ovilliga att tillåta ovillkorligt tillträde till nedslagsplatsen för internationella observatörer och utredare, vilket snabbt genererade kraftiga protester. Allt fler av dessa protester riktas av förståeliga skäl emot Moskva snarare än mot lokala befälhavare i Donetsk och Luhansk. Problemet med de senare är bl a att makten inte tycks koncentrerad i någon enskild befälhavare eller gruppering (Suchoy 2014).

Därmed har två av Putins innovationer inom försvars- och utrikespolitiken under senare år visat sig inte bara föra med sig fördelar för Kreml, utan även svårhanterliga oavsiktliga konsekvenser. Den ”skuggkrigföring” och delegering av taktiskt agerande till de krigförande styrkorna på fältet som kännetecknat operationerna i Ukraina sedan invasionen på Krim i mars månad underlättade för Kreml att fortsatt hävda att separatisterna var lokalt organiserade. Stämmer emellertid uppgifterna om att samma separatister, dessutom med stöd av professionell rysk expertis, av misstag skjutit ned ett civilt flygplan med åttio barn och etthundra AIDS-läkare och ytterligare hundratalet civila illustrerar detta riskerna med att försumma sätta in/utbilda ”strategiska korpraler” med förståelse för potentiella återverkningar av sitt eget handlande i ett vidare sammanhang (Krulak 1999).

Den andra av Putins innovationer som alltmer förvandlats till en börda under de senaste dagarna är den aggressiva och medvetna blandning av utrikespolitik, strategisk kommunikation och informationsoperation som sedan ett drygt år tillbaka kännetecknat Kremls sätt att meddela sig med omvärlden. Efter att under flera månader ha bedrivit en obeveklig krigspropaganda via sociala medier, diplomatiska kanaler och redaktionellt inflytande över inhemska tevekanaler har man plötsligt behövt slå om till defensiva åtgärder, åtminstone temporärt. Märkbart ansträngda journalister har sedan slutet av förra veckan undvikit att visa starka bilder från nedslagsplatsen, spelat upp det faktum att USA 1988 av misstag sköt ned ett iranskt civilflygplan och att Ukraina 2001 gjorde detsamma, samtidigt som man varje dag visar bilder på dödsoffer från striderna i Donetsk, Luhansk och omgivande regioner (Pjervij kanal 2014, RTR Planeta 2014).

Ambivalensen mellan att indirekt medge ansvar för den uppkomna situationen och en obeveklig vägran att acceptera Kievs överhöghet över östra Ukraina genomsyrar rysk mediebevakning, liksom Kremls förhållningssätt och själve Putins kroppsspråk. Torsdagsmorgonens regeringssammanträde, lett av Putin, innehöll en tyst minut för de drabbade av flygkatastrofen, samt ett kort uttalande från presidenten om den tragiska händelsen. Såvitt jag kunde se tittade Putin inte in i kameran en enda gång under detta uttalande.

KE

Krulak, Charles C. (Gen.), “The Strategic Corporal: Leadership in the Three Block War,” Marines Magazine, 28, nr. 1 (1999): 32.

Barker, Alex, Andrew Parker & Roman Olearchyk “MH17 crash: Putin handed ultimatum over site access,” Financial Times, 20:e juli 2014, http://www.ft.com/cms/s/0/f0ec9426-102b-11e4-90c7-00144feabdc0.html#slide0

Pjervij kanal, tillgänglig via: http://stream.1tv.ru/live

RTR Planeta, tillgänglig via: http://live.russia.tv/index/index/channel_id/82

Suchoy, Oleg, “Border with Russia Helps Luhansk Republic Hang On,” Radio Free Europe/Radio Liberty, 19:e juli 2014, http://www.rferl.org/content/ukraine-luhansk-republic-border-crossing-russia/25463115.html

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen — juni 3, 2014

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Debatten kring Ukrainakrisen har handlat mycket om hur Rysslands agerande representerar en återgång till den sortens maktpolitik som präglade Europa under det tidiga 1900-talet. På så sätt har agerandet framställts som ett hot mot den postmoderna världsordningen som bl.a. representeras av EU (Speck, 2014). Dock kan det påpekas att Rysslands agerande kan tolkas som postmodernt. Vad som menas med postmodernt i det här sammanhanget är att Rysslands främsta verktyg i krisen har varit skapandet och spridandet av ett narrativ. Narrativet är en berättelse som ger det ryska agerandet legitimitet, snarare än att Ryssland på ett realistiskt vis använder sig av sin avsevärda diplomatiska eller militära makt för att få sin vilja igenom. Ett annat led i denna postmoderna strategi är att Ryssland till stor del försöker dölja sin direkta inblandning i krisen.

Denna aspekt av rysk strategi bör inte komma som en överraskning då Ryssland har sagt att informationsspridning är en viktig del av dess utrikespolitik, vilket bl.a. innefattar projiceringen av en positiv bild av Ryssland och motverkandet av information som kan vara skadlig för ryska intressen (Ministry of Foreign Affairs, 2013). Detta i sin tur kan härledas till de lärdomarna som Ryssland drog av Georgienkonflikten där man slog fast att en mer postmodern hållning inom krigföring skulle inkorporeras i ryskt strategiskt tänkande (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Strategin – som den har tillämpats i Ukraina- består av två delar:

För det första har Ryssland till stor del lyckats underminera den ukrainska staten genom att hota om att använda sin militära makt snarare än att använda den. Exempel på detta är Dumans godkännande av en eventuell rysk intervention i Ukraina och en ökad truppnärvaro vid den ukrainska gränsen. Inte heller behövs det en stor truppnärvaro för att kontrollera ett område som Krim. En anledning till detta är att Ryssland använder sig av kriminella element och korrupta politiker som kan försvaga den ukrainska statens grepp om området och agera som uppviglare för att förenkla ett ryskt intåg. Som Mark Galeotti säger: ”…a key precept of the Russians’ new style of asymmetric war is to work through as many different agents as possible, from reliable allies to useful dupes.” (Galeotti, 2013) En naturlig fördel med detta är att det minskar den ryska statens egna synliga inblandning och skuld. Det växande kaoset och blodspillan i östra Ukraina visar dock att denna strategi har sina begränsningar.

För det andra så bedrivs en utbredd och koncentrerad informationskampanj för att påverka opinionen både inom och utanför Ryssland, vilket är en strategi som användes av Ryssland även under Georgienkonflikten (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Den ryska informationskampanjen har många likheter med idén om strategic narrative som påstår att ”…ideas that take place in the media and the public domain are often as important as the ones on the ground” (Norheim-Martinsen, 2011: 521). Dessa narrativ är oftast grundad i kulturella idéer eller koncept som är allmänt vedertagna och accepterade (ibid). I Rysslands fall skulle det kunna vara idén om Ryssland som en omringad stormakt (O’Loughlin et al, 2006: 146), Ukraina som en del av den ryska intressesfären (ibid: 141), NATOs östliga expansion som en dolkstöt i ryggen från västmakternas sida (Joseph, 2014), den ryska staten som beskyddare av ryska minoriteters rättigheter, samt föreställningen om Ryssland som en historisk bekämpare av fascism.

Följaktligen blir meddelandet som ryska ledare och media har skickat ut sedan krisen började att interimregeringen i Kiev består av fascister, att den ryska minoriteten är hotad, att NATOs och EUs östliga expansion är svek mot de överenskommelser som gjordes efter Kalla Krigets slut osv. Att ständigt repetera ett narrativ är en viktig del av denna strategi då det kan ”…reinforce an idea, build up a sense of common identity or cause, or even command certain actions by way of rhetorical entrapment.” (Norheim-Martinsen, 2011: 521).

Konsekvenser

Vad kan då konsekvenserna vara av att använda ett sådant strategisk narrativ? I Ryssland verkar det ha fungerat, då opinionsundersökningar visar att majoriteten av ryssar sluter upp bakom statens agerande i Ukraina (Minina, 2014). På Krim finns det anledning att tro att den ryska informationsstrategin främst syftade till att hindra motstridiga uppgifter från att nå ut till allmänheten, hindra oppositionen, samt framhäva den ryska positionen, vilket i sin tur sporrade den pro-ryska delen av befolkningen (Darczewska, 2014: 24-26).

Bilden är otydligare i östra Ukraina. Medan en majoritet av invånarna anser att interimregeringen är illegitim så sluter man inte heller upp bakom Rysslands agerande (Pifer & Thoburn, 2014). Denna tvetydighet kan betyda två saker. Antingen kan det skapa en ”rhetorical entrapment” (Norheim-Martinsen, 2011: 521), då Ukraina ställs inför ett scenario i vilket man kan välja mellan att Ryssland utför ett fullbordat faktum i östra Ukraina, och att agera -som man nu gjort genom att skicka in armén mot separatisterna – och därmed riskera att ge intrycket av att vara de fascister som Ryssland har varnat för. Men likväl så kan det här slå tillbaks mot Ryssland då en majoritet i östra Ukraina anser att Rysslands agerande och övertagandet av myndighetsbyggnader är illegalt (Pifer & Thoburn, 2014).

Trots att det politiska ledarskapet inom EU har förkastat Rysslands beskrivning av det som sker i Ukraina så ser man ändå ett visst genomslag bortom Moskva och Krim. Tydligast syns det i hur den europeiska populär- och extremhögerns accepterar det ryska narrativet (Morice m.fl., 2014). Framstående politiker såsom FN:s Marine Le Pen och UKIPs Nigel Farage har talat om sin beundran för Putin och anklagad EU för att ligga bakom krisen i Ukraina (ibid). Men den ryska informationsspridningen kan även ha en subtil inverkan inom Europa. I Tyskland är exempelvis både befolkningen och det politiska etablissemanget splittrade angående hur man ska förhålla sig till situationen i Ukraina.

De som är sympatiskt inställda till det ryska perspektivet är så av flera anledningar, vilket visar på hur många olika nivåer ett strategic narrative kan fungera på. Om man räknar bort ekonomiska intressen så finns det aspekter av anti-amerikanism/skepticism mot väst, historiska kopplingar mellan Tyskland och Ryssland, tysk romanticism kring Ryssland och en självbild av Tyskland som ett mellanting mellan öst och väst, vilket sammantaget gör att det ryska perspektivet accepteras av många (Techau, 2014. Neukirch, 2014). Inom den tyska regeringen finner man också tecken på splittring. Ena parten av koalitionsregeringen, socialdemokratiska SPD, har historiskt sett förordat nära relationer med Ryssland och är därför ovilliga att konfrontera Ryssland (Hoffman, 2014). Den inrikespolitiska situationen begränsar det handlingsutrymmet Tyskland har i krisen, vilket är problematisk med tanke på den ledarroll som resten av EU och USA förväntar sig av Tyskland.

Vad som nu sker i Ukraina kan ses som resultatet av sex års vidareutveckling av rysk postmodern militärstrategi, men vad kommer de ryska beslutsfattarna dra för slutsatser av det? Detta är svårt att sia om, speciellt med tanke på att andra möjliga framtida destabiliserings-scenarier, i t.ex. Baltikum, saknar de faktorer som gjorde Krimoperationen särskilt lyckad. Möjligen är det så att det finns något begränsade möjligheter att dra slutsatser från Ukrainakrisen, men att man i Ryssland kommer att konstatera att den postmoderna militära strategin åtminstone har utvecklats åt rätt håll. Vad som redan nu anses som synnerligen lyckat inom ryska kretsar är den taktiska informationsspridningen (Gathmann m.fl., 2014). Denna, i kombination med gemensamma politiska och ekonomiska intressen, har än så länge varit effektiv nog att splittra internationellt motstånd och förhindra en kraftfull gemensam respons gentemot Ryssland.

 

 

 

Källor

Darczewska, Jolanta, 2014. ”The Anatomy of Russian Information Warfare: The Crimean Operation, A Case Study” Point of View 42: http://www.osw.waw.pl/sites/default/files/the_anatomy_of_russian_information_warfare.pdf

Galeotti, Mark, 2014: ”Ukraine’s Mob War” Foreign Policy 1/5: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/05/01/ukraines_mob_war_mafia_russia

Gathmann, Moritz, Neef, Christian, Schepp Matthias & Stark, Holger, 2014. ”The Opinion-Makers: How Russia Is Winning the Propaganda War” der Spiegel 30/5: http://www.spiegel.de/international/world/russia-uses-state-television-to-sway-opinion-at-home-and-abroad-a-971971.html

Hoffman, Christiane, 2014. ”How Western Is Germany? Russia Crisis Spurs Identity Conflict” der Spiegel 9/4: http://www.spiegel.de/international/europe/conflict-with-russia-raises-buried-questions-of-german-identity-a-963014.html

Joseph, Edward P., 2014. ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest 1/5: http://nationalinterest.org/feature/nato-expansion-the-source-russias-anger-10344?page=show

Minina Elena, 2014. ”Why do Russians support intervention in Ukraine?” Al-Jazeera 29/3: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/03/why-do-russians-support-interv-2014328174257483544.html

Ministry of Foreign Affairs, 2013. ”Concept of the Foreign Policy of the Russian Federation”: http://www.mid.ru/brp_4.nsf/0/76389FEC168189ED44257B2E0039B16D

Morice, F., Peschl F., Popkostadinova N. & Zalan, E., 2014. ”EU elections may strengthen Putin in Europe” EUObserver 23/4: http://euobserver.com/eu-elections/123887

Neukich, Ralf, 2014. ”The Sympathy Problem: Is Germany a Country of Russia Apologists?” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/germany/prominent-germans-have-understanding-for-russian-annexation-of-crimea-a-961711.html

Norheim-Martinsen, Per M., 2011. ”EU Strategic Culture: When the Means Becomes the End” Contemporary Security Policy 32:3

O’Loughlin, John, Ó Tuathail, Gearóid & Kolossov, Vladimir, 2006. ”The Geopolitical Orientations of Ordinary Russians: A Public Opinion Analysis” Eurasian Geography and Economics 47:2

Pifer, Steven & Thoburn, Hannah, 2014. ”Nuanced Views in Eastern Ukraine” Brookings Institute 28/4: http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/04/28-nuanced-views-eastern-ukraine-pifer-thoburn

Speck, Ulrich, 2014. ”The Ukraine Crisis Threatens Germany Especially” Carnegie Europe 7/4: http://www.carnegieeurope.eu/2014/04/07/ukraine-crisis-threatens-germany-especially/h84l

Techau, Jan, 2014. ”The Dangers of German Strategic Haplessness” Carnegie Europe, 8/4: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=55273

Vendil Pallin, Carolina & Westerlund, Fredrik, 2009. ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences” Small Wars & Insurgencies 20:2

Obama om diplomati med Iran i ”State of the Union” — januari 29, 2014

Obama om diplomati med Iran i ”State of the Union”

I Barack Obamas sedvanliga tal om läget i nationen den 28:e januari lovade den amerikanske presidenten att inlägga veto emot alla nya lagförslag om att skärpa sanktioner emot Iran under den tid som genuina förhandlingar om det senare landets kärnkraftsprogram pågår i Geneve. Ifall förhandlingarna slutligen strandar, menade Obama, skulle han själv gå i bräschen och kräva återinförande av de sanktioner som partiellt upphävdes i slutet av 2013.

Därmed kan man påstå att USA officiellt och på bästa sändningstid markerat att Washington sätter sina förhoppningar till ett genombrott i direkta samtal med den iranska regeringen under de närmaste månaderna. I andra sammanhang har man dessutom gjort klart för allierade, inklusive Israel, att man inte kommer att acceptera onödiga, störande inslag under det att förhandlingsprocessen hålls levande. Obama har med andra ord valt att ge den nye iranske president som valdes i mitten av 2013, Hassan Rohani, en möjlighet att få med sig de mer tveksamma politiska krafterna i Teheran på en förhandlingsprocess, som i förlängningen också syftar till att gräva ned en tre och ett halvt decennium gammal stridsyxa de två länderna emellan.

Samma kväll höll förre försvarsminister Robert Gates ett tal i Chicago, där han uppehöll sig länge kring vad han betecknade som USA:s mest besvärliga dilemma för beslutsfattare inom säkerhets- och försvarsområdet under de senaste halvseklet, nämligen huruvida man skulle försöka slå ut Irans kärnkraftsprogram med militära medel eller försöka anpassa sig till konsekvenserna av detsamma. Gates menade att en amerikansk eller USA-stödd attack närmast med naturnödvändighet skulle föranleda att Iran fullföljde sin ambition om att skaffa sig kärnvapen, dock med tre-fyra års försening. Å andra sidan erkände Gates att han inte hade stor tilltro till förhandlingar med Iran och inte trodde dess regering under några omständigheter kommer att underlåta att skaffa desamma.

Irans president Rohani deklarerade så sent som för några dagar sedan i Davos att hans regerings åtagande gentemot fredsprocessen står fast så länge motparten visar prov på samma engagemang. Det tycks därmed som om den diplomatiska komplikation som uppstod då FN:s generalsekreterare bjöd in Iran till fredssamtalen om Syrien, följt av ett veto från USA:s sida, alltså inte omintetgjort fortsatta iransk-amerikanska överläggningar.

Förklaringarna till att Obama nu sätter allt på ett kort med Iran är flera. Dels är det få som anser att USA bör ge sig in i flera militära konflikter i Mellanöstern så snart efter tillbakadragandet ur Irak och den ännu ofullbordade reträtten ur Afghanistan. Dels tycks även ”hökar” i den amerikanska kongressen och i Israel vara villiga att ge denna process en chans. Dessutom försöker den amerikanska diplomatin att verka på flera fronter samtidigt för att skapa förutsättningar för vidare politiska genombrott i regionen, inklusive i Israel-Palestina konflikten.

Alla inser att de sista åren i ett amerikanskt presidentskap vars andra mandat börjar gå mot sitt slut i princip är en lämplig tidpunkt för en genuin fredsprocess i Mellanöstern. Men det kan också tänkas att en hel rad olika ”spoilers” kommer att aktivt försöka sätta käppar i hjulet på sätt som gör att deras inblandning och ansvar blir svårt att urskilja. Sist men inte minst kan en i slutänden misslyckad fredsprocess dessutom stärka argumenten hos dem som föredrar en militär lösning, och därmed föranleda en mer turbulent region på ett eller ett par års sikt.

KE

Robert Gates (2014) Duty: Memoirs of a Secretary at War (New York: Knopf)

Barack Obama (2014) ”The State of the Union Adress”, Washington Post, 28 January, http://www.washingtonpost.com/politics/full-text-of-obamas-2014-state-of-the-union-address/2014/01/28/e0c93358-887f-11e3-a5bd-844629433ba3_story.html

Straffexpedition eller styrkeutjämning? Balansgång i teori och i praktik — augusti 28, 2013

Straffexpedition eller styrkeutjämning? Balansgång i teori och i praktik

En del forskare inom studiet av säkerhets- och försvarspolitik har en så djup förkärlek för den så kallade realistiska skolan att de frånkänner folkrätt allt annat än instrumentell betydelse, det vill säga som ett medel att uppnå andra mål. Det faktum att Obamaadministrationen nu på allvar överväger en militär insats i Syrienkonflikten utmanar denna position inom den realistiska skolan.

USA har under mer än två års tid valt att stå vid sidan om inbördeskriget i Syrien, till och med då det hotat att undergräva den politiska situationen i grannländerna. Men när man nu allvarligt överväger att agera militärt så hänvisar man framför allt till behovet av att försvara det folkrättsliga förbudet emot bruk av massförstörelsevapen, i detta fall kemiska stridsmedel.

Detta tycks också innebära att traditionella företrädare för militär sakkunskap i den amerikanska debatten idag står på den återhållsamma sidan, medan de som talar sig varma för folkrätt, mänskliga rättigheter och demokratiska värden snarare ger stöd till en militär insats för att bevara respekten för den internationella normen om att kemiska stridsmedel aldrig får utnyttjas.

De allra flesta debattörer inser dock att en begränsad militär insats måste förankras, noga kalibreras och inte minst motiveras på ett genomtänkt sätt. En eventuell militärinsats kommer åtminstone delvis att ha karaktären av en straffexpedition, genomförd med direkt hänvisning till vad de flesta västregeringar betraktar som ett grovt folkrättsbrott utfört av den syriska regimen (med eller utan al-Assads personliga godkännande).

Men varje insats av militära maktmedel från USA:s och/eller flera NATO-länders sida får tveklöst återverkningar på Syrienkonflikten och regionen i stort, vilket påpekats bland annat av Mellanösternexperten Marc Lynch. Vare sig den syriska rebellrörelsen eller den amerikanska militären önskar sig en alltför begränsad, symbolisk insats utan kräver i så fall ett agerande som blir militärt meningsfullt. Därmed skulle en sådan insats fungera styrkeutjämnande.

Den exakta balansen emellan vad som i första hand utgör en straffexpedition eller en styrkeutjämnande attack är precis vad Obamaadministrationen noga måste ta ställning till innan man går vidare. Och det leder vidare till frågan om vad man militärt kan åstadkomma under några timmar, eller eventuellt dagar, genom vad några kommentatorer kallat ett ”Shock & Awe Light”, d v s säga ett ”litet Gulfkrig” likt det som jagade ut Irak ur Kuwait 1990. Själv talade Obama I en TV-intervju på onsdagskvällen om “limited, tailored approaches”.

Föremål för en sådan attack skulle inte de kemiska vapnen vara, eftersom gas kan frigöras och vålla nya förluster bland civilbefolkningen. Istället skulle det högst sannolikt handla om att undergräva förmågan att använda sådana vapen genom att slå ut ledningssystem, tungt och lätt artilleri, flygplan och helikoptrar, med mera.

Styrkeutjämningen skulle dock behöva kalibreras så väl, att rebellstyrkorna inte plötsligt anser sig hamna i överläge och därmed bli mindre benägna till vapenvila och fredssamtal. I och med att oppositionen är splittrad och innehåller starkt västfientliga grupperingar ser Washington uppenbarligen hellre att en ungefärlig paritet uppnås, vilket i bästa fall och på sikt skulle kunna bana väg mot något slags uppgörelse de stridande emellan.

Substantiellt menar USA att man verkar för folkrättens upprätthållande och därmed till stöd för FN-stadgans anda, och inte kan göra detta utan att bestraffa den syriska regimen. Hinner man inte framgångsrikt förankra eller rättfärdiga ett militärt ingripande i NATO, Arabförbundet eller hos andra regionala aktörer, och dessutom väljer att förbigå FN:s Säkerhetsråd, gör sig emellertid Obamaadministrationen sårbar för omfattande kritik om attackerna inte får avsedd effekt eller genererar oförutsedda konsekvenser.

Förbudet mot bruk av kemiska vapen är av allt att döma alltså en avgörande faktor bakom USA:s agerande i Syrienkonflikten. Därmed inte sagt att Washington inte tänker utnyttja tillfället som erbjuds för att hyfsa styrkeförhållandena på marken. Om den förra iakttagelsen ligger i linje med liberalism (och så kallad konstruktivism) i studiet av internationella relationer så är förstås den senare kompatibel med klassisk realism. I detta fall tycks med andra ord vardera tankeskola en smula enögd utan den förståelse som den andra bidrar med…

KE

Chicago Tribune (2013) “U.S. Edges Closer to Syria Action: Kerry Condemns Apparent Toxic Gas Attack as ‘Moral Obscenity’ and ‘Cowardly Crime”, 27:e augusti.

The New York Times (2013) ”Obama Weighing ‘Limited’ Strikes on Syrian Forces: To ‘Deter and Degrade’”, 28 augusti.

The Wall Street Journal (2013) ”Arab Caution as U.S. Points to Syria: Western Defense Officials Make Plans While Arab League Seeks International Response for ‘Heinous Crime,’ 28:a augusti.

Någon som kommer ihåg Kinas Tjernobyl? — april 22, 2013

Någon som kommer ihåg Kinas Tjernobyl?

 

Knappt tio år efter SARS drabbas Kina nu av det nya viruset N7N9.

Enligt WHO har 102 människor i Kina redan smittats, varav 20 har avlidit.  Det verkar ännu oklart hur smittan sprids, även om fåglar misstänks vara inblandade.

För den som minns försökte regimen inledningsvis att dölja SARS utbrottet. Starka internationella påtryckningar med WHO i spetsen fick till slut den kinesiska regeringen att börja agera mer transparent i sin krishantering. Det internationella trycket var säkerligen avgörande för den u-sväng regeringen gjorde gällande öppenhet. Det fanns dock även ett inhemskt tryck baserat på oroliga kineser som såg sjukdomen få fäste men som saknade möjligheter till relevant och tillförlitlig information från medier och myndigheter. Till exempel sändes det i samband med de första fallen i Guangzhou 126 miljoner sms under en tre dagars period. Trycket från befolkningen ledde till att den lokala regeringen tillfälligt bröt tystnaden under några dagar innan man på order från den provinsiella nivån ströp informationsflödet igen.

Det framfördes förhoppningar om att SARS-krisen skulle leda till en större politisk öppenhet i Kina, i likhet med hur olyckan i Tjernobyl ledde till ökad öppenhet i dåvarande Sovjetunionen. Så blev det inte. Detta trots ökad användning av internet och sociala medier. Propagandakriget är snarare ständigt pågående, och som ett resultat av detta, även misstroendet. Mönstret känns igen under senare års kriser. I anslutning till en stor skandal kring kontaminerat mjölkpulver 2008 fick alla utom regimens mest betrodda medier order om att inte undersöka frågan vidare. Eller under den stora jordbävningen i Sichuan 2008 då regimen efter, vad som framstod som en initial öppenhet, snabbt återföll in i gamla gängor genom att trycka ner kritik och utredningar av hur t ex skolor som rasade i samband med jordbävningen varit byggda. Ett mer hoppfullt exempel är den tågkrasch som ägde rum i Wenzhou 2011där två höghastighetståg kraschade. Med tanke på att tågen ses som prestigeobjekt i sig borde ingen blivit förvånad när regeringen inledningsvis skyllde på olyckliga omständigheter. Man försökte även att mörka genom att snabbt täcka över de urspårade tågen. Detta ökade givetvis misstankarna ytterligare om att man dolde något. Händelsen präglades dock också av en oväntad allians mellan statlig media och vanliga kineser som via sociala medier enades i kritiken mot regeringen, åtminstone för en kort stund.

I samband med nya fågelviruset H7N9 rapporterar nu Beijing-baserade magasinet Caijing att kinesiska medier fått order om att inte använda utländska nyhetsreleaser utan politisk auktorisering och att man ökat kontrollen av framförallt mikrobloggar som Weibo.  Samtidigt har 13 personer anhållits, anklagade för att ha spridigt rykten kopplade till viruset. Så här långt verkar det inte heller som att H7N9 kommer bli Kinas Tjernobyl.

Vidare läsning om SARS:

 

Olsson, E-K and Xue, L (2011) Sars – From East to West, Lexington.

 

Medielanseringen av två företrädare för en tredjedel av mänskligheten — mars 24, 2013

Medielanseringen av två företrädare för en tredjedel av mänskligheten

Förra veckan mottog Fransiskus I, aposteln Petrus efterföljare nummer 265, de insignier som bekräftar hans nya ställning som den katolska kristenhetens överhuvud, och därmed till främste representant för 1,2 miljarder själar. Bara ett par dagar dessförinnan hade en annan enskild individ, Xi Jinping, upphöjts till Kinas president. Xi är visserligen bara Folkrepublikens högste ledare nummer fem i ordningen, men företräder likväl 1,3 miljoner kineser.

2,5 miljarder människor, det vill säga drygt en tredjedel av mänskligheten, har alltså fått ett nytt ledarskap. Vare sig den ena eller andra är demokratiskt vald, utan utnämnd av ett för ändamålet sammanträdande organ. Både påvekonklaven och kommunistpartiets folkkongress (samt dess centralkommitté) är kända för en allt annat än transparent urvalsprocess. Därmed har både Fransiskus och kamrat Xi behövt meritera sig för sina respektive poster genom att vinna stöd hos kollegorna, vilka i sin tur haft att reflektera över hur valet ska uppfattas av den gemenskap som vederbörande har att leda.

I nyhetsrapportering och kommentarer kring de båda nya ledarna är det slående hur ofta man lagt stor vikt vid hörsägen om deras tidigare karriär, enstaka gester i deras första offentliga uppträdanden, samt ytliga egenskaper som val av klädsel. Vid Xi Jinpings första utlandsbesök, som gick till Moskva, beskrevs det kinesiska kommunistpartiets nye generalsekreterare och landets president och dennes hustru som om de befann sig på en ”runway” på en modeshow, snarare än på ett statsbesök (Ng 2013, Kaiman 2013). På samma sätt har den nye påvens val av att inte dra på sig de rödfärgade skor som många av hans företrädare iklätt sig kommenterats och tolkats i hundratals media (Hannun 2013, Squires 2013).

Denna fascination kring yta och estetik är särskilt anmärkningsvärd eftersom såväl Fransiskus I som Xi Jinping långsamt stigit i graderna inom organisationer som framför allt förvaltat ett idémässigt arv. Den katolska kyrkan förkroppsligar en institution med två tusen års erfarenhet av att förmedla idéer och utveckla teologisk doktrin, vars existens utanför detta syfte är ringa. Men även det kinesiska kommunistpartiets legitimitet, tre decenniers ekonomiska tillväxt till trots, kan inte betraktas som oberoende från det ideologiska arv som etablerades under ordförande Mao.

Det säger förmodligen en hel del om vårt medialiserade tidevarv att fokus så enkelt och ofta kan förskjutas till tolkningar av den visuella dimensionen av hur ledare uppträder (Mazzoleni och Schulz 1999). När det handlar om ledare som själva inte valts genom demokratiska procedurer tycks få kommentatorer ens reflektera över att sådana ledare och de institutioner de representerar dessutom kan ha ett direkt intresse av att djupare budskap, eller institutionens existensberättigande i denna arkaiska form, inte granskas närmare. Många bidrar villigt till att förstärka mediaintresset för estetik och ytliga gester när starka krafter försöker skapa ett positivt första intryck av ledare för institutioner som samtidigt är starkt ifrågasatta.

Medialogiken påminner om den upphöjning till ”instant celebrity status” som obönhörligen infinner sig då en förhållandevis anonym individ slagit igenom i en talangtävling eller en så kallad dokusåpa, och som späs på av användarmönster inom sociala media (Wilson 2011). Skillnaden består dock i att dessa ledare sannolikt kommer att forma vår gemensamma framtid i väsentliga avseenden, genom att de tar beslut med inverkan på 2,5 miljarder människors liv. Och därmed lär vi bli fler som nyfiket följer fortsättningen på respektive dokusåpa om hur ”förnyaren” tar sig an de reaktionära krafter som blockerar dennes väg framåt, mot ytterligare ära och berömmelse för sig och de sina…

KE

Hannun, Marya  (2013) ”Just How Radical Are Pope Francis’s Black Shoes?”, Passport Foreign Policy, 15 mars (nätutgåva).

Kaiman, Jonathan (2013) ”China’s First Lady Steals the Limelight on Overseas Tour”, Guardian, 25 mars (nätutgåva).

Mazzoleni, Gianpetro, och Winifried Schulz (1999) ”‘Mediatization’ of Politics: A Challenge for Democracy?” Political Communication, Vol. 16, Nr. 3, 247-261

Ng, Teddy (2013) ”Xi Jinping Gets Straight Down to Business in Moscow”, South China Morning Post, 23 mars (nätutgåva).

Squires, Nick (2013) ”Pope Francis Ditches Red Shoes”, The Telegraph, 15 mars (nätutgåva).

Wilson, Jason (2011) ”Playing with Politics: Political Fans and Twitter Faking in Post-Broadcast Democracy”, Convergence: The International Journal of Research into New Media Technologies, Vol. 17, 445-461

Är krisens politiska värde själva frånvaron av politik? — november 19, 2012

Är krisens politiska värde själva frånvaron av politik?

En av huvudrollsinnehavarna under sluttampen av den amerikanska valdebatten blev orkanen Sandy.  Medierapporteringen kom att domineras lika mycket av detaljerade väderprognoser som av opinionsundersökningar. Och framförallt – spekulationer rörande sambandet mellan de båda. Vissa debattörer och analytiker menade att Obama skulle missgynnas då ovädret ställde till med rent fysiska svårigheter att rösta. Andra argumenterade för att Sandy skulle ge den sittande presidenten fördelar då han fick mer medieutrymme och möjligheter att agera i sin roll som president och krishanterare. I efterhand kan man konstatera att Obama fick höga betyg för sin krishantering där bland andra den republikanske New Jersey guvernör Chris Christie gick ut och hyllade presidenten för sina insatser.

Att kriser inte enbart utgör ett hot, utan även en möjlighet för politiska ledare är ett välkänt tema i krishanteringsforskningen. Krispolitik handlar till stor del om retorik och förmåga att vinkla händelser till sin egen fördel. För politiker med ambitionen att föra fram nya idéer och lösningar är kriser tacksamma retoriska slagträn som påvisar hur rådande politik har misslyckats. För de som vill bevara rådande förhållanden finns det däremot starka incitament att spela ner eventuella kriser. Politiska aktörer tenderar vidare att gynnas av vinklingar där krisens orsaker ses som externa. En orkan, som ligger utanför vår påverkan och som hanteras väl, har enligt den här logiken alla förutsättningar att bli ett politiskt trumfkort. Ett sådant fall var den stora översvämningen i Queensland Australien förra året då Queenslands delstatschef Anna Blighs opinionssiffror sköt i höjden. Å andra sidan kan väljarstödet snabbt undermineras av en illa hanterad kris som George W Bush fick känna på i efterdyningarna av orkanen Katrina.  

Vilken roll spelar då hanteringen i sig, den politiska retoriken samt medierapporteringen för opinionseffekter? Från ett svenskt perspektiv har jag tillsammans med Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet arbetat med en jämförande studie kring hur svenska medier rapporterar politiska händelser. Vi har studerat valbevakningen 2010 och finanskrisen 2008. Vårt intresse för just finanskrisen 2008 var främst baserat på det trendbrott krisen innebar för Alliansregeringen där Moderaternas opinionssiffror steg från 23 till32 procent under vintern 2008/2009. Vilken roll spelade medierapporteringen för uppgången; kan man tala om en speciell krisjournalistik som skapar andra spelregler för politiska aktörer?

En jämförande undersökning mellan den svenska valbevakningen 2010 och finanskrisen 2008 gav vid handen att mediernas rapportering skilde sig på ett antal centrala punkter. I jämförelse med valrapporteringen var krisrapporteringen i mindre utsträckning dominerad av journalisternas egna tolkningar av händelsen och betydligt mer dominerad av rena beskrivningar. Krisrapporteringen beskrev vidare i betydligt lägre omfattning politik som ett strategiskt spel, utan fokuserade i stället på sakfrågan. Slutligen fick regeringen mer utrymme än oppositionen i krisrapporteringen medan valrapporteringen utmärktes av balans. Vår slutsats är att det ökade stödet för regeringen kan förstås mot bakgrund av att den sakfrågeinriktade och deskriptiva krisjournalistiken ledde till en ’avpolitiserad’ rapportering och istället lades tungpunkten på att beskriva regeringens sakfrågekompetens och krishanteringsskicklighet. Vilket gynnade regeringen med Anders Borg i spetsen. Bilden förstärktes ytterligare av att regeringen fick mer medieutrymme än oppositionen.

Om det nu är så att medierna öppnar upp en annan spelplan under kriser blir nästa fråga hur politiker använder denna? Kanske är kriskommunikation inte alls så svårt, så länge du själv inte orsakat krisen vill säga, utan att situationens allvar och behov av fokus på uppgiften gör att ansvariga politiker framstår som genuint engagerade och uppriktiga i sin strävan att hantera händelsen? Detta får mig att tänka på de journalister som jag intervjuade i samband med översvämningarna i Queeensland som var eniga om att det var lätt att förstå Anna Bligh popularitetshöjning, utifrån:

She told the truth – and there is a lesson for every politician. The one and only thing was that she actually fronted up and told people how it was, without spinning it. The months after she slipped back into a political speaking mode again [and her popularity went down]. So the big thing was that she just told it honestly.

Är krisen egentliga politiska värde därmed i själva verket ett avbrott från vad vi uppfattar som politik?

 

 

För den som är intresserad av kriskommunikation kan följande läsning vara av intresse:

Boin, A., McConnell, A. and ’t Hart, P., (2009) Crisis exploitation: political and policy impacts of framing contests. Journal of European Public Policy, 16(1). 81–106.

 

Coombs, W.T. and Holladay, S.J. (1996) ‘Communication and attributions in a crisis: An experimental study of crisis communication’, Journal of Public Relations Research, 8, 279–295

 

Hood, C C (2011) The Blame Game: Spin, Bureaucracy and Self-Preservation inGovernment, Princeton University Press, 2011.

/EKO

 

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.