Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält

Kjell Engelbrekt

I vad som ytligt sett kan se ut som en politiskt och emotionellt svar på ett angrepp med kemiska vapen på rebeller och civila i Idlib-provinsen i nordvästra Syrien, enligt flera bedömare utfört av president al-Assads flygvapen, tycks Trumpadministrationen plötsligt ha återställt en rad principer och relationer som USA stått för under decennier (el-Deeb 2017, Francis 2017).

För det första har amerikanska stridskrafter genom att fyra av vad som sägs vara sammanlagt femtionio kryssningsrobotar som ett slags bestraffningsåtgärd bekräftat sitt åtagande till grundläggande folkrättsliga principer gällande massförstörelsevapen (Lamoth, Ryan & Gibbons-Neffe 2017). Här hade också Syriens president al-Assad lovat förstöra alla lager och anläggningar som producerat kemiska vapen i samband med den överenskommelse man ingick 2013, och som antogs i formen av en bindande resolution i FN:s Säkerhetsråd (UN Security Council 2013).

För det andra kan man tolka agerandet som en signal om att USA vill återupprätta sitt rykte som den främsta militära makten i världen, som dessutom inte ryggar tillbaka från militär maktutövning när man anser detta vara nödvändigt. I detta avseende återvänder Trumpadministrationen till den ”röda linje” som företrädaren Barack Obama gav uttryck för i förhållande till användning av massförstörelsevapen, men som han sedan inte agerade utifrån utan föredrog att förhandla fram ett avtal om förstörelse av kemiska vapen med stöd av rysk diplomatisk hjälp. Detta blev i sin tur startpunkten för Kremls inblandning i Syrienkonflikten, och som följdes upp med omfattande ryska militära insatser under 2015-2016.

För det tredje bidrar angreppet riktat emot al-Assad, och därmed indirekt även Hezbollah, Iran och Ryssland, till att förbättra traditionellt goda relationer mellan Vita huset och en rad betydelsefulla regionala aktörer i Mellanöstern. Det är m a o ingen tillfällighet att flera politiska företrädare för sunnitiska stater, såsom Saudiarabien och Turkiet men även Israel, genast gav uttryck för sitt stöd för USA:s militära agerande.

För det fjärde visar USA ett tydligt ledarskap, en signal som en rad politiskt närstående länder uppskattar (även om inte alla öppet erkänner detta). De som oroat sig över att den nya adminstrationens ”America First”-slogan skulle leda världen emot en mer instabil världsordning, där subversiva krafter ges flera och större möjligheter att utnyttja, kan mycket väl bli lugnade. Indirekt skickas en signal om beslutsamhet gentemot Nordkorea, och i förhållande till Kina en fasthet som kan göra intryck på president Xi Jinping f n på besök hos sin amerikanska kollega i Florida.

Sist men inte minst är USA:s militära agerande givetvis en synnerligen skarp markering mot Ryssland, som ju exploaterat USA:s tveksamhet i Syrien och i övriga Mellanöstern. Här kan man förvänta sig en väsentlig försämring av relationerna på kort sikt. Följer Vita huset upp med tydlig diplomati är det dock inte lika säkert att rysk-amerikanska relationer undergrävs i ett länge perspektiv. Enligt uppgift riktades kryssningsrobotarna medvetet emot delar av flygfältet som rysk personal inte använde i ett försök att minimera risken för storpolitiska förvecklingar.

Avslutningsvis kan påpekas att Trump vid upprepade tillfällen talat om behovet att bevara handlingsutrymme inom utrikes- och säkerhetspolitiken, bl a genom att i förväg inte avslöja sina planer och därmed underlätta för motståndare att planera motåtgärder. Han har med all sannolikhet lyckats överraska såväl Syrien som Ryssland denna gång. Samtidigt innebär detta att utrymmet för framtida handlande begränsats i o m att Trump ”bekänt färg” och dessutom på ett sätt som bekräftar många av USA:s traditionella värden och intressen. Det är dessutom oklart hur vad som ser ut att leda till ett djupare engagemang i Mellanöstern kommer att påverka honom inrikespolitiskt.

—-

El-Deeb, Sarah (2017) “Syria Chemical Attack: Father Says Goodbye to Twin Babies Killed in Idlib Strike”, The Independent, 6 april, http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/syria-chemical-attack-idlib-gas-father-abdel-hameed-alyousef-twin-babies-aya-ahmed-killed-khan-a7669491.html

Francis, Ellen (2017) ”Scores Killed in Gas Attack on Syrian Rebel Area”, Reuters (Beirut), 5 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-idlib-idUSKBN1760IBG20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Lamoth, Missy Ryan & Thomas Gibbons-Neffe (2017) “U.S. Strikes Syrian Military Airfield in First Direct Assault on Bashar al-Assad’s Government”, Washington Post, 6 april, https://www.washingtonpost.com/world/national-security/trump-weighing-military-options-following-chemical-weapons-attack-in-syria/2017/04/06/0c59603a-1ae8-11e7-9887-1a5314b56a08_story.html?hpid=hp_hp-banner-main_syria-315pm-banner%3Ahomepage%2Fstory&utm_term=.bfc393dd7cbf

UN Security Council (2013) “Security Council Requires Scheduled Destruction of Syria’s Chemical Weapons, Unanimously Adopting Resolution 2118 (2013)”, press release, http://www.un.org/press/en/2013/sc11135.doc.htm

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

MH17, missiler, Kreml och dess ”strategiska korpraler”

Det kommer att krävas en grundlig, oberoende flyghaverikommission för att fastställa händelseförloppet och omständigheterna kring katastrofen med flight MH17 i onsdags, men tesen att en luftvärnsmissil avfyrats från separatistkontrollerat territorium i Ukraina ter sig alltmer övertygande (Barker, Parker & Olearchyk 2014). Flertalet alternativa hypoteser har preliminärt kunnat vederläggas och den ryska politiska ledningens beteende antyder att man inser att man inte kommer att kunna helt undandra sig ansvaret. Att president Putin och premiärminister Medvedev uttryckte sina kondoleanser till de drabbade redan torsdag morgon är givetvis en tydlig fingervisning.

Det faktum att Kreml i praktiken tycks ha delegerat våldsanvändningen till separatisterna och de ”små gröna män” som (inom ramen för eller utanför sin reguljära tjänstgöring) befinner sig i östra Ukraina kommer på intet sätt att skydda den ryska regeringen från den allt starkare kritik som riktas mot de ansvariga för nedskjutningen.

Att det kan ha handlat om en förväxling av mål eller ett oprofessionellt handhavande av missilsystemet mildrar inte heller kraven på att de skyldiga identifieras och ställs till svars. Vidare var separatisterna under flera dagar ovilliga att tillåta ovillkorligt tillträde till nedslagsplatsen för internationella observatörer och utredare, vilket snabbt genererade kraftiga protester. Allt fler av dessa protester riktas av förståeliga skäl emot Moskva snarare än mot lokala befälhavare i Donetsk och Luhansk. Problemet med de senare är bl a att makten inte tycks koncentrerad i någon enskild befälhavare eller gruppering (Suchoy 2014).

Därmed har två av Putins innovationer inom försvars- och utrikespolitiken under senare år visat sig inte bara föra med sig fördelar för Kreml, utan även svårhanterliga oavsiktliga konsekvenser. Den ”skuggkrigföring” och delegering av taktiskt agerande till de krigförande styrkorna på fältet som kännetecknat operationerna i Ukraina sedan invasionen på Krim i mars månad underlättade för Kreml att fortsatt hävda att separatisterna var lokalt organiserade. Stämmer emellertid uppgifterna om att samma separatister, dessutom med stöd av professionell rysk expertis, av misstag skjutit ned ett civilt flygplan med åttio barn och etthundra AIDS-läkare och ytterligare hundratalet civila illustrerar detta riskerna med att försumma sätta in/utbilda ”strategiska korpraler” med förståelse för potentiella återverkningar av sitt eget handlande i ett vidare sammanhang (Krulak 1999).

Den andra av Putins innovationer som alltmer förvandlats till en börda under de senaste dagarna är den aggressiva och medvetna blandning av utrikespolitik, strategisk kommunikation och informationsoperation som sedan ett drygt år tillbaka kännetecknat Kremls sätt att meddela sig med omvärlden. Efter att under flera månader ha bedrivit en obeveklig krigspropaganda via sociala medier, diplomatiska kanaler och redaktionellt inflytande över inhemska tevekanaler har man plötsligt behövt slå om till defensiva åtgärder, åtminstone temporärt. Märkbart ansträngda journalister har sedan slutet av förra veckan undvikit att visa starka bilder från nedslagsplatsen, spelat upp det faktum att USA 1988 av misstag sköt ned ett iranskt civilflygplan och att Ukraina 2001 gjorde detsamma, samtidigt som man varje dag visar bilder på dödsoffer från striderna i Donetsk, Luhansk och omgivande regioner (Pjervij kanal 2014, RTR Planeta 2014).

Ambivalensen mellan att indirekt medge ansvar för den uppkomna situationen och en obeveklig vägran att acceptera Kievs överhöghet över östra Ukraina genomsyrar rysk mediebevakning, liksom Kremls förhållningssätt och själve Putins kroppsspråk. Torsdagsmorgonens regeringssammanträde, lett av Putin, innehöll en tyst minut för de drabbade av flygkatastrofen, samt ett kort uttalande från presidenten om den tragiska händelsen. Såvitt jag kunde se tittade Putin inte in i kameran en enda gång under detta uttalande.

KE

—

Krulak, Charles C. (Gen.), “The Strategic Corporal: Leadership in the Three Block War,” Marines Magazine, 28, nr. 1 (1999): 32.

Barker, Alex, Andrew Parker & Roman Olearchyk “MH17 crash: Putin handed ultimatum over site access,” Financial Times, 20:e juli 2014, http://www.ft.com/cms/s/0/f0ec9426-102b-11e4-90c7-00144feabdc0.html#slide0

Pjervij kanal, tillgänglig via: http://stream.1tv.ru/live

RTR Planeta, tillgänglig via: http://live.russia.tv/index/index/channel_id/82

Suchoy, Oleg, “Border with Russia Helps Luhansk Republic Hang On,” Radio Free Europe/Radio Liberty, 19:e juli 2014, http://www.rferl.org/content/ukraine-luhansk-republic-border-crossing-russia/25463115.html

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 3

Världens största land, Federationen Ryssland, är på väg att lägga sig till med ytterligare 25 000 kvadratkilometer yta. Krimhalvön kommer därmed att utgöra föga imponerande 0,015 % av Rysslands 17 075 000 kvadratkilometer, men sannolikt den mest befästa av landets många militära stödpunkter.

Den folkomröstning som hölls under söndagen den 16:e mars och vars genomförande betraktas som illegalt och illegitimt av i princip hela världssamfundet, kommer därmed att bryta loss den autonoma republiken Krim från Ukraina och av allt att döma ansluta den till Ryssland. I praktiken har som bekant rysk överhöghet redan etablerats över myndigheter, media och polis- och rättsväsende. Återstår att eskortera ut de ukrainska soldater som sedan två veckor varit instängda i sina kaserner.

Under de närmaste dagarna följer ett prov på vad litteraturen om säkerhetspolitisk krishantering kallas “brinkmanship”, det vill säga att en aktör medvetet skapar en uppenbar risk för krig, en risk där man inte fullt ut kontrollerar situationen (Schelling 1960: 200). Genom att framtvinga ett sådant läge kan man framtvinga fördelar för den egna sidan i utbyte mot ett stort risktagande. Som bekant inträffade flera sådana uppgörelser mellan dåvarande Sovjetunionen och USA under det kalla kriget, särskilt i början av 1960-talet.

Omedelbart efter folkomröstningsförfarandet har den ryska ledningen fortfarande en möjlighet att begränsa krisen och konfliktförloppet till att gälla det militära återtagandet av Krimhalvön. Skulle den ryska duman agera snabbt och ratificera “återföreningen” och president Putin på något sätt signalera beredskap till att lösa en rad praktiska problem, först och främst de på Krim kvarvarande ukrainska trupperna men även hur bl a energiförsörjning till halvön ska säkerställas, kan den akuta krisen mildras. Därmed skulle också hotet om eskalerande etniska motsättningar i östra Ukraina, samt en storskalig rysk militär invasion i syfte att “skydda” rysk och ryskspråkig befolkning I dessa områden, förmodligen kunna avvärjas.

Emellertid har den ryska hållningen alltmer kännetecknats av en belägringsmentalitet, och frågan är om Putin griper denna möjlighet, eller ens allvarligt överväger densamma. Både ledande politiker som kontaktat den ryske presidenten under de senaste veckorna, inte minst förbundskansler Angela Merkel, talar om dennes brist pa realitetsförankring. Ukrainsk, brittisk och amerikansk press talar allt oftare om Putins personliga besvikelser, rädsla for att möta samma öde som Janukovitj, och övertygelse att USA och västeuropeiska ledare konsekvent söker “försvaga Ryssland” (Sjeremet 2014, Roxburgh 2014, Barry 2014).

USA:s president Obama tycks så långt handla ungefär i linje med sin företrädare John F. Kennedy då denna konfronterades av Nikita Chrusjtjovs Berlinblockad 1961, och som garanterade att Västberlin inte tillföll det kommunistiska lägret. Som svar på Putins eskalation har Obama valt ett agerande som påminner det historikern Petr Luňák menar karaktäriserade Kennedy for drygt femtiotvå år sedan: “the young president [opted] for a hard-line stance in the tense conditions […] without forcing the other side to extreme measures” (Luňák 2003: 54).

Det är en förnuftig hållning, fast med en reservation. Fram till årsskiftet 2011-2012 och den presidentvalkampanj som Putin slutligen vann hade rysk utrikes- och försvarspolitik i två decennier präglats av motståndet emot NATO-utvidgning till före detta sovjetrepubliker, särskilt bortom de relativt små tre baltiska länderna. Men i och med lanserandet av en ryskdominerad motsvarighet till EU och förväntningar om att Ukraina ingår i denna tycks det europeiska marknadsprojektet uppfattas som ungefär lika Rysslandsfientligt i Kreml som försvarsalliansen. Är det ytterst denna “idemässiga friktion” med existentiella övertoner som ligger till grund för ryskt handlande pa Krimhalvön (Engelbrekt och Nygren 2010)? I så fall kan den typ av brinkmanship Chrusjtjov visade prov på för ett halvsekel sedan, då han genom uppförandet av Berlinmuren åstadkom en maktpolitisk kompromiss och “frös konflikten”, te sig otillräckligt tilltalande för dagens ryska ledare.

KE

—-

Ellen Barry, “Russia Hard-Liners Relish Crimea Crisis, Some Eying New Cold War,” New York Times, 16 mars 2014.

Kjell Engelbrekt och Bertil Nygren, “A Reassertive Russia and an Expanded European Union”, ss. 3-10 i Engelbrekt och Nygren (red.) Russia and Europe: Building Bridges, Digging Trenches (London: Routledge).

Petr Luňák, “Khrushchev and the Berlin crisis: Soviet Brinkmanship Seen from the Inside,” Cold War History, vol. 3, nr. 2, ss. 53-82.

Angus Roxburgh, “Paranoia Leads Vladimir Putin to a Point of No Return,” The Telegraph, 14 mars 2014, http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/10695204/Paranoia-leads-Vladimir-Putin-to-the-point-of-no-return.html

Thomas C. Schelling, The Strategy of Conflict (Cambridge: Harvard University Press, 1960)

Pavel Sjeremet, “Personalnoe delo Putina” 4 mars 2014, Ukrainska Pravda, blogi, http://blogs.pravda.com.ua/authors/sheremet/5315eb6bea020/

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 2

Några timmar innan ryska trupper började anlända till Krimhalvön i fredags beskrev jag den valsituation Rysslands president Vladimir Putin och hans regering stod inför i termer av hur man skulle kunna reagera på det reella maktskiftet i Ukrainas huvudstad Kiev. Redan i början av helgen stod det klart att Moskva valt att inte svara med att deeskalera situationen via kontakter med interimsregeringen i Kiev och med västländer, samt genom försök att finna en lösning på de akuta ekonomiska problem, i linje med det alternativ 2 jag skisserade. Istället valde Putin emfatiskt det jag beskrev som alternativ 1, “att vända situationen till något slags seger med de medel som står honom till buds (det vill säga Janukovitj, den proryska delen av Ukrainas befolkning, ryska militära trupper)”.

Putins snabba agerande under helgen via nämnda tre typer av medel skaffade honom ett tidsmässigt försprång som fortfarande ger honom stora möjligheter att forma den vidare utvecklingen. Men alltmer slår skeendet in på en väg som lär generera en alldeles egen dynamik och som därmed kraftigt minskar samtligas manöverutrymme, inklusive den militärt sett överlägsne ryske presidentens.

En bidragande orsak till minskande manöverutrymme på ömse sidor är det beslut som dumans överhus med knapp majoritet (90 ledamöter röstade för, men hela 76 tycks ej ha deltagit) antog på lördagen. Beslutet ger den ryske presidenten rätt att skicka trupp till ukrainskt territorium, det vill säga inte bara till den autonoma republiken Krim där Putin och dumans överhus hävdar att den rysktalande delen av befolkningen behöver skyddas. Detta skyndsamt antagna beslut bygger alltså dels på ett antagande om att den mäktiga ryska Svarta havsflottan stationerad där skulle vara otillräcklig för detta syfte, och dels om en ännu icke uttalad förväntan om att samma skyddsbehov gäller rysktalande medborgare i Ukraina generellt.

Knappast oväntat såg den nya ukrainska regeringen sig tvingad att svara på denna potentiella utvidgning av militärt agerande från rysk sida med mobilisering av militära reservstyrkor, samtidigt som man bad ukrainska styrkor på Krimhalvön att stanna kvar inne på förläggningarna.

Putin står därmed inför en tillspetsad valsituation där ett avgörande helst bör komma hastigt om de tidsmässiga fördelarna ska kunna utnyttjas. Den maximalistiska strategin skulle gå ut på att bryta ut stora delar av Ukraina och återbörda dessa till “moder Ryssland”. Det är en sådan plan som amerikanska och västeuropeiska ledare för bara någon vecka sedan inte kunnat föreställa sig, och därför heller inte kunnat förutse eller reagera adekvat på händelsförloppet. En av få observatörer som förutsagt att detta ytterst handlar om Putins “tsarlika” ambitioner är pikant nog hans f d ekonomiske rådgivare, Andrej Ilarionov, numera vid Cato Institute. Hur som helst, i och med att medborgare i Ukraina inte lever på var sin sida Dnjeprfloden, eller ens i prydliga enklaver likt de som förekom i vissa delar av f d Jugoslavien, skulle risken för ett allvarligt inbördeskrig snabbt växa sig stor givet osäkerheten kring eventuella nya gränsdragningar.

Har den ryske presidenten hyst dylika planer under en längre tid låter han sig förmodligen inte heller avhållas av det faktum att omvärlden tycks enig om att eskalationen under den senaste dagarna varit synnerligen ensidigt utgående från ryskt handlande, och att en stormakt med kärnvapen och vetorätt i FN:s Säkerhetsråd inte bör bete sig provocerande.

Men var huvudsyftet (eller ett tillräckligt attraktivt delsyfte) att återinförliva Krimhalvön i den Ryska Federationen eller kraftigt förstärka dess autonoma status, samt att utöva ett starkt tryck på Kiev för att åstadkomma eftergifter i termer av gasleveransavtal, större självstyre åt städer och regioner i Ukrainas östra delar, så kan Putin göra halt de närmaste timmarna och dagarna. Denna typ av pragmatism har Putin och hans företrädare visat i tidigare konflikter i söder sydväst, det vill säga att man med militära medel skapar ett reellt tillstånd som man kan leva med (jmf Transnistrien, Abchazien, Sydossetien).

Emellertid kan Putin inte vänta särskilt länge med att antingen välja maximalism eller pragmatism. För förr eller senare förlorar aktörerna kontrollen över situationen, och en betydligt större kris uppstår ur den samlade konfliktpotential som Ukraina inrymmer. Och då är det sannolikt att det vi är vana att betrakta som Putins övergripande målsättning, det vill säga att konsolidera den ryska staten och det ryska samhället, paradoxalt nog kommer att undergrävas av hans försök att territoriellt utvidga desamma.

En indikation på att införlivande av Krimhalvön utgjorde ett tillräckligt (del- eller huvud-)syfte med Rysslands agerande kom på söndagen via Grigorij Karasins uttalande i egenskap av talesperson för det ryska utrikesministeriet. Karasin talade direkt på den statskontrollerade tevekanalen Rossija-1 och sade att han är övertygad om att “ingen i Ryssland önskar krig”. Obekräftade uppgifter gör också gällande att Putin lovat Tysklands förbundskansler Angel Merkel att OSSE ska få tillträde till Krimhalvön.

En indikation på att Ryssland samtidigt håller andra alternativ öppna kom dock via premiärminister Dmitrij Medvedevs Facebooksida, där han visserligen vidgick att Janukovitj inte längre åtnjuter politisk auktoritet, men menade att Ryssland fortfarande betraktar densamme som legitim statschef eftersom en rättsprocess inte föregått dennes frånskiljande från presidentposten.

KE

—

Andrej Ilarionov, “Strashnaja mestj” 28 mars 2014, http://aillarionov.livejournal.com/629070.html

“Reshenie RF po Ukraine dajot vozmozjnost zashtjititj prava i interesij ljudi v ramkah pravavo rolja” Ryska statsdumans överhus, 1 mars 2014, http://council.gov.ru/press-center/news/39852/

“MID RF: Rossiya ne hotjet vojnij s Ukrajnoj”, Ukrainskaja Pravda, 3 mars 2014, http://www.pravda.com.ua/rus/news/2014/03/2/7017168/

“Janukovitj: legitimnij glava Ukrainij, zajavil Medvedev”, RIA Novosti, 3 mars 2014, http://ria.ru/world/20140303/997797025.html

Obama om diplomati med Iran i ”State of the Union”

I Barack Obamas sedvanliga tal om läget i nationen den 28:e januari lovade den amerikanske presidenten att inlägga veto emot alla nya lagförslag om att skärpa sanktioner emot Iran under den tid som genuina förhandlingar om det senare landets kärnkraftsprogram pågår i Geneve. Ifall förhandlingarna slutligen strandar, menade Obama, skulle han själv gå i bräschen och kräva återinförande av de sanktioner som partiellt upphävdes i slutet av 2013.

Därmed kan man påstå att USA officiellt och på bästa sändningstid markerat att Washington sätter sina förhoppningar till ett genombrott i direkta samtal med den iranska regeringen under de närmaste månaderna. I andra sammanhang har man dessutom gjort klart för allierade, inklusive Israel, att man inte kommer att acceptera onödiga, störande inslag under det att förhandlingsprocessen hålls levande. Obama har med andra ord valt att ge den nye iranske president som valdes i mitten av 2013, Hassan Rohani, en möjlighet att få med sig de mer tveksamma politiska krafterna i Teheran på en förhandlingsprocess, som i förlängningen också syftar till att gräva ned en tre och ett halvt decennium gammal stridsyxa de två länderna emellan.

Samma kväll höll förre försvarsminister Robert Gates ett tal i Chicago, där han uppehöll sig länge kring vad han betecknade som USA:s mest besvärliga dilemma för beslutsfattare inom säkerhets- och försvarsområdet under de senaste halvseklet, nämligen huruvida man skulle försöka slå ut Irans kärnkraftsprogram med militära medel eller försöka anpassa sig till konsekvenserna av detsamma. Gates menade att en amerikansk eller USA-stödd attack närmast med naturnödvändighet skulle föranleda att Iran fullföljde sin ambition om att skaffa sig kärnvapen, dock med tre-fyra års försening. Å andra sidan erkände Gates att han inte hade stor tilltro till förhandlingar med Iran och inte trodde dess regering under några omständigheter kommer att underlåta att skaffa desamma.

Irans president Rohani deklarerade så sent som för några dagar sedan i Davos att hans regerings åtagande gentemot fredsprocessen står fast så länge motparten visar prov på samma engagemang. Det tycks därmed som om den diplomatiska komplikation som uppstod då FN:s generalsekreterare bjöd in Iran till fredssamtalen om Syrien, följt av ett veto från USA:s sida, alltså inte omintetgjort fortsatta iransk-amerikanska överläggningar.

Förklaringarna till att Obama nu sätter allt på ett kort med Iran är flera. Dels är det få som anser att USA bör ge sig in i flera militära konflikter i Mellanöstern så snart efter tillbakadragandet ur Irak och den ännu ofullbordade reträtten ur Afghanistan. Dels tycks även ”hökar” i den amerikanska kongressen och i Israel vara villiga att ge denna process en chans. Dessutom försöker den amerikanska diplomatin att verka på flera fronter samtidigt för att skapa förutsättningar för vidare politiska genombrott i regionen, inklusive i Israel-Palestina konflikten.

Alla inser att de sista åren i ett amerikanskt presidentskap vars andra mandat börjar gå mot sitt slut i princip är en lämplig tidpunkt för en genuin fredsprocess i Mellanöstern. Men det kan också tänkas att en hel rad olika ”spoilers” kommer att aktivt försöka sätta käppar i hjulet på sätt som gör att deras inblandning och ansvar blir svårt att urskilja. Sist men inte minst kan en i slutänden misslyckad fredsprocess dessutom stärka argumenten hos dem som föredrar en militär lösning, och därmed föranleda en mer turbulent region på ett eller ett par års sikt.

KE

—

Robert Gates (2014) Duty: Memoirs of a Secretary at War (New York: Knopf)

Barack Obama (2014) ”The State of the Union Adress”, Washington Post, 28 January, http://www.washingtonpost.com/politics/full-text-of-obamas-2014-state-of-the-union-address/2014/01/28/e0c93358-887f-11e3-a5bd-844629433ba3_story.html

Straffexpedition eller styrkeutjämning? Balansgång i teori och i praktik

En del forskare inom studiet av säkerhets- och försvarspolitik har en så djup förkärlek för den så kallade realistiska skolan att de frånkänner folkrätt allt annat än instrumentell betydelse, det vill säga som ett medel att uppnå andra mål. Det faktum att Obamaadministrationen nu på allvar överväger en militär insats i Syrienkonflikten utmanar denna position inom den realistiska skolan.

USA har under mer än två års tid valt att stå vid sidan om inbördeskriget i Syrien, till och med då det hotat att undergräva den politiska situationen i grannländerna. Men när man nu allvarligt överväger att agera militärt så hänvisar man framför allt till behovet av att försvara det folkrättsliga förbudet emot bruk av massförstörelsevapen, i detta fall kemiska stridsmedel.

Detta tycks också innebära att traditionella företrädare för militär sakkunskap i den amerikanska debatten idag står på den återhållsamma sidan, medan de som talar sig varma för folkrätt, mänskliga rättigheter och demokratiska värden snarare ger stöd till en militär insats för att bevara respekten för den internationella normen om att kemiska stridsmedel aldrig får utnyttjas.

De allra flesta debattörer inser dock att en begränsad militär insats måste förankras, noga kalibreras och inte minst motiveras på ett genomtänkt sätt. En eventuell militärinsats kommer åtminstone delvis att ha karaktären av en straffexpedition, genomförd med direkt hänvisning till vad de flesta västregeringar betraktar som ett grovt folkrättsbrott utfört av den syriska regimen (med eller utan al-Assads personliga godkännande).

Men varje insats av militära maktmedel från USA:s och/eller flera NATO-länders sida får tveklöst återverkningar på Syrienkonflikten och regionen i stort, vilket påpekats bland annat av Mellanösternexperten Marc Lynch. Vare sig den syriska rebellrörelsen eller den amerikanska militären önskar sig en alltför begränsad, symbolisk insats utan kräver i så fall ett agerande som blir militärt meningsfullt. Därmed skulle en sådan insats fungera styrkeutjämnande.

Den exakta balansen emellan vad som i första hand utgör en straffexpedition eller en styrkeutjämnande attack är precis vad Obamaadministrationen noga måste ta ställning till innan man går vidare. Och det leder vidare till frågan om vad man militärt kan åstadkomma under några timmar, eller eventuellt dagar, genom vad några kommentatorer kallat ett ”Shock & Awe Light”, d v s säga ett ”litet Gulfkrig” likt det som jagade ut Irak ur Kuwait 1990. Själv talade Obama I en TV-intervju på onsdagskvällen om “limited, tailored approaches”.

Föremål för en sådan attack skulle inte de kemiska vapnen vara, eftersom gas kan frigöras och vålla nya förluster bland civilbefolkningen. Istället skulle det högst sannolikt handla om att undergräva förmågan att använda sådana vapen genom att slå ut ledningssystem, tungt och lätt artilleri, flygplan och helikoptrar, med mera.

Styrkeutjämningen skulle dock behöva kalibreras så väl, att rebellstyrkorna inte plötsligt anser sig hamna i överläge och därmed bli mindre benägna till vapenvila och fredssamtal. I och med att oppositionen är splittrad och innehåller starkt västfientliga grupperingar ser Washington uppenbarligen hellre att en ungefärlig paritet uppnås, vilket i bästa fall och på sikt skulle kunna bana väg mot något slags uppgörelse de stridande emellan.

Substantiellt menar USA att man verkar för folkrättens upprätthållande och därmed till stöd för FN-stadgans anda, och inte kan göra detta utan att bestraffa den syriska regimen. Hinner man inte framgångsrikt förankra eller rättfärdiga ett militärt ingripande i NATO, Arabförbundet eller hos andra regionala aktörer, och dessutom väljer att förbigå FN:s Säkerhetsråd, gör sig emellertid Obamaadministrationen sårbar för omfattande kritik om attackerna inte får avsedd effekt eller genererar oförutsedda konsekvenser.

Förbudet mot bruk av kemiska vapen är av allt att döma alltså en avgörande faktor bakom USA:s agerande i Syrienkonflikten. Därmed inte sagt att Washington inte tänker utnyttja tillfället som erbjuds för att hyfsa styrkeförhållandena på marken. Om den förra iakttagelsen ligger i linje med liberalism (och så kallad konstruktivism) i studiet av internationella relationer så är förstås den senare kompatibel med klassisk realism. I detta fall tycks med andra ord vardera tankeskola en smula enögd utan den förståelse som den andra bidrar med…

KE

—

Chicago Tribune (2013) “U.S. Edges Closer to Syria Action: Kerry Condemns Apparent Toxic Gas Attack as ‘Moral Obscenity’ and ‘Cowardly Crime”, 27:e augusti.

The New York Times (2013) ”Obama Weighing ‘Limited’ Strikes on Syrian Forces: To ‘Deter and Degrade’”, 28 augusti.

The Wall Street Journal (2013) ”Arab Caution as U.S. Points to Syria: Western Defense Officials Make Plans While Arab League Seeks International Response for ‘Heinous Crime,’ 28:a augusti.

Ett anmärkningsvärt icke-beslut: Säkerhetsrådet och kemiska vapen i Syrien

Säkerhetsrådets misslyckande med att få till stånd ett unisont agerande i ljuset av ett sannolikt folkrättsbrott i Damaskus förorter tidigare i veckan är anmärkningsvärt. Förvisso krävs ytterligare information och närmare efterforskningar innan bruket av kemiska vapen kan bekräftas och ansvariga utpekas. Risken för att ett svagt kunskapsunderlag kan leda till felaktiga slutsatser är uppenbar.

Samtidigt talar det omfattande bildmaterialet ett tydligt språk: det rör sig med stor sannolikhet om ett omfattande folkrättsbrott och bör som sådant dels fördömas, dels omgående undersökas för att de ansvariga (förr eller senare) ska kunna identifieras. Den regering, politisk ledare och diplomat som försvårar denna process förtjänar inte respekt.

Ger Bashar al-Assads regering inte tillträde till nedslagsplatserna bör man således dra vissa, synnerligen kritiska slutsatser, vilket Frankrikes utrikesminister redan påpekat (CNN 2013). Detsamma gäller de medlemsländer i Säkerhetsrådet som inte stöder att ett sådant krav formuleras gentemot regimen i Damaskus, samt mot berörda rebellstyrkor. Ett expertteam, lett av Åke Sellström från svenska FOI, finns ju redan på plats. Vad tänker sig nämnda medlemsländer? Att teamet ska undvika att undersöka de platser där ett stort antal källor hävdar att kemiska vapen använts och istället genomföra sina undersökningar på annan ort?

Ryssland och Kina, som enligt nära nog samstämmiga uppgifter såg till att Säkerhetsrådet på onsdagskvällen inte framförde ett dylikt krav, brukar för all del ge varandra ömsesidigt stöd i kontroversiella spörsmål för att inte framstå som isolerade i världssamfundet. Det handlar om diplomatisk ”kohandel” på högsta tänkbara nivå, ett agerande som dessa länder på intet sätt är ensamma om.

Men denna auktoritära stormaktsduo har i Syrienfrågan under mer än två års tid investerat allt mer prestige i att indirekt, samt i Rysslands fall även direkt, understödja al-Assads militära kampanj emot rebellerna. Denna storpolitiska allians har i sin tur fått lokalt militärt och logistiskt bistånd från Hizbollah och Iran, och därmed kunna stävja rebellernas framgångar under 2013.

Det kvalitativt nya i situationen är inte det realpolitiska draget i rysk och kinesisk diplomati, utan vad som kan komma att uppfattas som öppet förakt för allvarliga förbrytelser mot folkrätten. Förbudet mot att begagna kemiska vapen finns inskrivet i 1925 års Geneveprotokoll och den nu gällande konventionen, som täcker in såväl framställning, lagring och bruk av kemiska stridsmedel, antogs 1993. Detta förbud är absolut, undantagslöst (“under inga omständigheter”) och är därmed en hörnsten i det internationella umgänget (Reddy 2008).

På onsdagskvällen menade Alexander Lukasjevitj vid ryska UD att omständigheterna talade för att rebellstyrkorna låg bakom bruket av kemiska vapen, eftersom det var känt att FN-experterna redan var på plats (ITAR TASS 2013). Spekulera går ju, men har Moskva fog för sitt påstående att rebellstyrkorna iscensatt ett folkrättsbrott för att mobilisera ett militärt ingripande från västländernas och USA:s sida är man rimligtvis skyldig att redovisa bevisen för detta, samt att underlätta att desamma underkastas en noggrann prövning. Att framkasta dylika påståenden och samtidigt inte anstränga sig för att underlätta för nämnda undersökning är inte en trovärdig hållning.

Oavsett hur man kommer att se på ansvarsfrågan framgent är insatsen av kemiska vapen ett uttryck för desperation. Och som sådant en tragisk påminnelse om hur de allra flesta bedömare fortsätter att betrakta ett allvarligt försök att utifrån stoppa eller ens mildra det syriska inbördeskriget som utsiktslöst (Laub and Masters 2013).

KE

—

CNN (2013) ”U.N. Calls for Syria Chemical Attack Probe ‘Without Delay’”, 22:a augusti.

ITAR TASS (2013) ”MID RF: Himataka v Sirija osusjtjestvlonna pozitsii, zanimaemyh boevikami” 21:a augusti. Tillgänglig via: http://www.itar-tass.com/c303/848304.html

Laub, Zachary, and Jonathan Masters (2013) ”Syria’s Crisis and the Global Response”, Council on Foreign Relations, Backgrounder, 13 augusti. Tillgänglig via: http://www.cfr.org/syria/syrias-crisis-global-response/p28402

Reddy, K. (2008) ”The Regulation of Chemical and Biological Weapons in International Law: Preserving the Paradox of ’Humane’ War”, Journal of South African Law, 669-695.

Den alltmer tillspetsade Syrienkonflikten: internationalisering, privatisering, etnifiering

Under två års tid har syriska rebeller konsekvent försökt internationalisera inbördeskriget i Syrien, men utan framgång. När nu Assadregimens kontroll över militära resurser tycks försvagas, med risk för spridning av massförstörelsevapen eller högeffektiva vapensystem som kan användas på andra krigsskådeplatser i regionen, verkar sannolikheten för en internationalisering paradoxalt nog öka.

Bombattentatet i den turkiska gränsstaden Reyhanli häromdagen, samt Israels anfall mot vad som uppges var en krigsmaterielkonvoj på syriskt territorium häromveckan, ställer på nytt frågan om omvärldens reaktion—eller brist därpå—på sin spets. En rad olika krigsmakter och underrättelsetjänster verkar i och kring Syrien, och lär i de flesta fall agera utifrån ett snävt nationellt perspektiv. Därmed finns en överhängande risk för att militära operationer inte bara får rivaliserande karaktär utan att ett slags ”proxykrig” utvecklas mellan grannländer och/eller stormakter verksamma i området.

Den uppenbara frånvaron av ett robust åtagande från det internationella samfundets sida förstärker rimligtvis risken för att sådan rivalitet eskalerar. Andrew Mumford vid brittiska Royal United Services Institute (RUSI) har helt nyligen publicerat en uppsats där han hävdar att proxykrig i framtiden troligen kommer att bli vanligare, dels för att karaktären på samtida konflikter tenderar att anta drag av ”kvicksandskonflikter” (quagmire conflicts), och dels för att västländer för närvarande sparar in på försvarsutgifter och därför i allt högre grad saknar tillräckliga resurser för att intervenera utomlands (Mumford 2013). Mumford menar också att övergången till cyberkrigföring och privata säkerhetsföretag som anlitas av regeringar för att genomföra mindre operationer spär på denna utveckling.

Internationalisering kan således komma till stånd via konfliktens utbredning och tilltagande intensitet i gränstrakterna till Israel, Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. I och med att de stridande parterna tömmer sina förråd av vapen, ammunition, drivmedel och transportfordon blir underhållslinjer naturligt nog föremål för väpnade insatser. När man slagit undan fötterna för ett normalt näringsliv uppstår dessutom en informell krigsekonomi som kännetecknas av ett systematiskt sökande efter krigsbyte, hel- eller halvkriminell gränshandel med diverse bristvaror, framför allt vapen, bränsle, men även narkotika och människor (Berdal och Malone 2000). Konflikten genererar därefter ”privata”, eller rentav ”privatekonomiska”, intressen.

Vad som ser ut att ta form är med andra ord långt ifrån den typ av internationalisering som regimmotståndare och företrädare för mänskliga rättigheter eftersträvat. Sällan har företrädarna för FN:s humanitära organ, såsom UNHCR, OCHA, samt generalsekreterarens särskilda sändebud talat med så stora bokstäver om en storskalig kris samtidigt som medlemmarna i FN:s Säkerhetsråd talat med så små bokstäver om sitt politiska och moraliska ansvar för den uppkomna situationen. Förvisso, ordet katastrof tycks sällsynt proportionerligt i ett läge då cirka 80 000 människor mist livet, 1,3 miljoner flytt landet och 4.2 miljoner flytt från sina hem (Amos 2013). Visserligen har USA och Ryssland återigen hållit samtal om en diplomatisk lösning som skulle bygga på den Genèveöverenskommelse som medlaren och f.d. generalsekreteraren Kofi Annan uppnådde sommaren 2012, men hittills utan påtagliga framsteg (Foskbloggen 2012).

Utan en kraftfull diplomatisk eller militär insats från det internationella samfundet eller en koalition av länder med ett starkt engagemang lär den väpnade konflikten komma att utkämpas ända tills en av sidorna av militär nödvändighet ger vika. Därmed ser den etnisk-religiösa dimension som ryms inom Syrienkonflikten ut att kunna komma att fördjupas ytterligare, och detta på ett sätt som alltmer påminner om krigen i före detta Jugoslavien. Trots att folkgrupperna talar samma språk, i allt väsentligt saknar yttre särdrag, och har samexisterat i många generationer ger den väpnade konflikten upphov till den etniska rensningens logik, vilken i sin tur tvingar by efter by, stad efter stad, att ”etniskt rensa” sitt grannskap alternativt låta sig ”etniskt rensas” av sina grannar (Melander 2009).

Att denna eskalation av konfliktens etnifiering skulle göra halt vid Syriens gränser är enligt samfällda bedömare högst osannolikt.

KE

—

Amos, Valerie (2013) ”Syria: UN Humanitarian Chief urges Security Council to ’end this brutal conflict’”, Top Stories, Office for Humanitarian Affairs, 18 april. Tillgänglig via: http://www.unocha.org/top-stories/all-stories/syria-un-humanitarian-chief-urges-security-council-%E2%80%9Cend-brutal-conflict%E2%80%9D.

Berdal, Mats och David Malone, red. (2000) Greed and Grievance: Economic Agendas in Civil Wars. Boulder and London: Lynne Rienner.

Foskbloggen (2012) ”Tålamod trots utsiktslöshet: FN-sändebudets roll i två av 2012 års krishärdar”, 13 december. Tillgänglig via: https://foskbloggen.wordpress.com/2012/12/13/talamod-trots-utsiktsloshet-fn-sandebudets-roll-i-tva-av-2012-ars-krishardar/.

Melander, Erik (2009) “The Geography of Fear: Regional Ethnic Diversity, the Security Dilemma, and Ethnic War”, European Journal of International Relations 15(1):95-124.

Mumford, Andrew (2013) “Proxy Warfare and the Future of Conflict”, The RUSI Journal, 158(2): 40-46.

EU, Mali och världsordningen

I förra veckan höll jag på att förbereda en föreläsning och ett seminarium på temat ”Internationella organisationers roll i krishantering: exemplet EU” för våra studenter på fortsättningskursen i Statsvetenskap med inriktning krishantering och säkerhet. Den kurslitteratur som ingår på kursen berör några av de teman som tidigare förekommit i den här bloggen.

Som Kjell Engelbrekt har skrivit om i tidigare inlägg (även här) har kriget i Mali varit en av de oroshärdar som engagerat det internationella samfundet under 2012 och 2013. I ett tidigare blogginlägg diskuterade han hur FN-insatsen kan ses som ett resultat av fransk tre-nivådiplomati. Till utvecklingen i Mali hör EU:s senaste militära insats EUTM Mali. EUTM Mali är en insats som syftar till att stärka Malis försvarsmakt genom utbildning och rådgivning. Det står uttryckligen i mandatet att insatsen inte ska ägna sig åt strid.

En möjlig tolkning av EU:s engagemang i Mali är förstås att se även detta som ett resultat av fransk tre-nivådiplomati. Men de olika försöken som gjorts av det internationella samfundet att skapa fred i Mali kan också ses som intressanta exempel på det som den statsvetenskapliga litteraturen beskriver som global governance (security governance). Tanken att världsordningen kan karaktäriseras i termer av governance innebär dels att en tydlig hierarki mellan olika aktörer inte alltid gör sig gällande och dels att internationella organisationer och andra icke-statliga aktörer har stor betydelse för policyutveckling.

Ofta sätts begreppet governance i motsats till begreppet government. När det gäller världsordningen skulle government innebära att det fanns en världsstat med hierarkisk regelstruktur. Den yttersta motsatsen till världsstaten är det anarkiska systemet där regler i princip saknas och där starka stater kämpar med varandra om makt.  En viktig aspekt av global governance är att agerande (både av stater och organisationer) styrs av transnationella normer och regler.

EU:s insats EUTM Mali visar på detta sätt två intressanta aspekter av dagens världsordning. Den ena aspekten är den rollfördelning som äger rum mellan olika internationella organisationer. EU får här, inte enbart men huvudsakligen, rollen som rådgivare/lärare/hjälpande hand, för att stärka de stater där EU:s insats sker. Detta trots att organisationen aktivt arbetat upp förmåga att agera mer handgripligen (t ex med hjälp av de militära snabbinsatsstyrkorna vilka hittills aldrig har använts). Den andra aspekten är att det EU gör är att försöka inlemma ”mottagarstaten” i den existerande världsordningen genom att sprida rådande normer och regler i sina insatser. På så sätt kan man säga att den här sortens insatser stödjer karaktären hos världsordningen som präglad av just governance.

/MB

Holmberg, Arita. (2011) “The Changing Role of NATO: Exploring the Implications for Security Governance and Legitimacy” European Security. Vol 4:20 pp 529-546

Keukeleire, Stephan & MacNaughtan Jennifer (2008) The Foreign Policy of the European Union. New York: Palgrave Macmillan.

Rittberger, Volker & Bernhard Zangl & Andreas Kruck (2012) International Organization 2nd Ed. New York: Palgrave Macmillan.

Remarks by High Representative Catherine Ashton at United Nations Security Council: Cooperation between the UN and regional and sub-regional organizations.

Statement by EU High Representative Catherine Ashton on the latest developments in Mali (14 January 2013).

EEAS provides a ‘Clearing House’ mechanism to support AFISMA mission in Mali