foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet? — april 27, 2017

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet?

Kjell Engelbrekt

I mitten av februari i år varnade Richard Ferrand, generalsekreterare för Emmanuel Macrons politiska rörelse En Marche!, för att Kremlstödda mediaföretaget Sputnik och tevestationen RT (Russia Today) via sina respektive nätverk ensidigt och systematiskt sökt diskreditera dess presidentkandidat med hjälp av vilseledande och felaktig nyhetsrapportering (Pennetier och Balmforth 2017). Under de senaste dagarna har internationella media på nytt rapporterat om rysk inblandning i det franska presidentvalet, denna gång i form av en organiserad hackerattack riktad emot IT-resurserna vid Macrons kampanjhögkvarter.

IT-säkerhetsföretaget Trend Micro, som kartlagt attacken, säger sig ha funnit ”digitala fingeravtryck” som överensstämmer med de grupper av hackare som var involverade i motsvarande angrepp emot tyska förbundskanslern Angela Merkel våren 2016 och Hillary Clintons kampanjstab hösten samma år. Man påstår vidare att ett antal av dessa individer och grupper är kända för att ha nära band till ryska myndigheter och eventuellt till den ryska militära underrättelsetjänsten GRU (Auchard 2017). Att ryska militära ledare betraktar cyberförmåga som en del av försvarsmaktens maktmedel vet vi genom ett antal officiella dokument och artiklar, bl a författade av generalstabschefen Valerij Gerasimov (Gerasimov 2017). I det amerikanska fallet spreds informationen som införskaffats vid hackerattacken därefter via WikiLeaks, vilket kommentatorer menar bidrog till att dölja kopplingarna till Ryssland.

Självklart är det svårt att snabbt och entydigt identifiera och attribuera ansvar för anonyma cyberattacker. Men kunskaperna om detaljer beträffande vissa hackerangrepp och de metoder som används har stadigt ökat under de senaste två-tre åren, allteftersom regeringar och forskare börjat ägna betydligt större uppmärksamhet och resurser åt problemet. Vad gäller medvetet vinklad nyhetsrapportering och hur den sprids med hjälp av kvalificerad mjukvara finns samtidigt välbeprövade IT-verktyg som redan använts i ett flertal undersökningar. Sådana studier har kunnat påvisa att brett anlagda desinformationskampanjer i flera fall härrört från ryskt territorium och tycks ha dirigerats från myndigheter som står Kreml nära (Geers 2015, Nimmo, Barojan och Aleksejeva 2016, Radin 2016, Semantic Visions 2016, Buzzfeed 2017.

För ett och ett halvt år sedan inrättade EU en särskild enhet under dess nya utrikesdepartement, den Europeiska Externa utrikestjänsten (European External Action Service), som följer och dokumenterar vilseledande och felaktig information som framför allt sprids genom ryska påverkanskampanjer Varje vecka publiceras på en EU-hemsida en Disinformation Review som beskriver, tolkar och korrigerar ett antal nyhetsartiklar, reportage samt radio- och tevesändningar som berör medlemsländerna, EU eller andra förhållanden där man anser att felaktiga påståenden behöver bemötas, inklusive påståenden och skildringar om förhållanden i Ryssland och dess grannländer (EEAS 2017). Det tycks otvetydigt att EU och dess medlemsländer är särskilt utsatta och sårbara på grund av sina samhällens stora öppenhet och relativt outvecklade cyberförsvar (András och Panyi 2017, Higgins 2017, Springe 2017).

Kan då kombinationen av hackerangrepp och påverkanskampanjer komma att få ett avgörande inflytande på det franska presidentvalet? Det är förmodligen osannolikt, dels på grund av att man i Frankrike tycks mer förberedd på att dessa metoder och instrument kommer att sättas in och att vaksamheten därför är större än inför Storbritanniens Brexit-omröstning och det amerikanska presidentvalet 2016. Men det är å andra sidan väsentligt att allmänheten kontinuerligt påminns om att vara skeptisk till information som sprids via Kremlstödda och sociala media, samt att man från officiellt håll reagerar kraftigt och tydligt på väsentliga avvikelser.

Det kan samtidigt inte uteslutas att en marginell påverkan i slutänden får ett avgörande inflytande, ifall skillnaden i röster mellan de två återstående kandidaterna blir mycket liten. Och det är den vetskapen som kan göra att ryska hackare och ”cyberkrigare” ändå vägrar inta en låg profil, trots att man fått ögonen på sig efter USA-valet.

Man är säkerligen besviken över att president Trump efter sitt makttillträde inte bedrivit en för Ryssland mer konstruktiv linje, men däremot mycket nöjd med att USA:s moraliska ledarskap i världen numera ifrågasätts även i Europa. De upplevda fördelarna med en vinst för Marine Le Pen i franska presidentvalet är potentiellt kanske till och med större för Rysslands vidkommande, såsom ledningen i Kreml bedömer situationen. En seger för Le Pen, som president Vladimir Putin konsekvent stött såväl politiskt som ekonomiskt, kan mycket väl innebära en folkomröstning om att Frankrike drar sig ur eurosamarbetet eller till och med EU överhuvudtaget. Och därmed kan regeringen i Moskva anse att man fram till den 7 maj har en alldeles unik chans att ge det europeiska integrationsprojektet dödsstöten.

András, Deszö, och Szabolcs Panyi (2017) “We Are Not Paid Agents of Russia, We Do It Out of Conviction”, Index, 30 januari, tillgänglig via: http://index.hu/belfold/2017/01/30/we_are_not_paid_agents_of_russia_we_do_it_out_of_conviction/

Auchard, Eric (2017) “Macron Campaign Was Target of Cyber Attacks by Spy-Linked Group”, Reuters, 24 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-france-election-macron-cyber-idUSKBN17Q200

EEAS (2017) Disinformation Review, Email Campaign Archive, tillgänglig via: http://us11.campaign-archive1.com/home/?u=cd23226ada1699a77000eb60b&id=b3e14c337c

Geers, Kenneth, ed. (2015) Cyber War in Perspective: Russian Aggression against Ukraine. Tallinn: NATO Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence.

Gerasimov, Valerij (2017) ”Мир на гранях войны: Мало учитывать сегодняшние вызовы, надо прогнозировать будущие, VPK, 15:e mars, http://vpk-news.ru/articles/35591 tillgänglig via: http://vpk-news.ru/articles/35591

Higgins, Andrew (2017) ”Fake News, Fake Ukrainians: How a Group of Russians Tilted a Dutch Vote”, New York Times, 16 februari, tillgänglig via: https://www.nytimes.com/2017/02/16/world/europe/russia-ukraine-fake-news-dutch-vote.html?_r=2

Nardelli, Alberto och Craig Silverman (2017) ”Hyperpartisan Sites and Facebook Pages Are Publishing False Stories And Conspiracy Theories About Angela Merkel”, Buzzfeed, 14:e januari, https://www.buzzfeed.com/albertonardelli/hyperpartisan-sites-and-facebook-pages-are-publishing-false?utm_term=.hu7K7Mjl3#.akGk6vp03

Nimmo, Ben, Donara Barojan och Nika Aleksejeva (2016) “Russian Narratives on NATO’s Deployment: How Russian-language Media in Poland and the Baltic States Portray NATO’s Reinforcements”, Atlantic Council Digital Forensic Research Lab, tillgänglig via: https://medium.com/dfrlab/russian-narratives-on-natos-deployment-616e19c3d194

Pennetier, Marine, och Richard Balmforth (2017) “French Presidential Challenger Macron Target of Russian ‘Fake News’ – Party Chief”, Reuters, 13 februari.

Radin, Andrew (2017) Hybrid Warfare in the Baltics: Threats and Potential Responses. Santa Monica; CA: RAND Corporation.

Semantic Visions (2016) How Russian Propaganda Portrays European Leaders, Kremlin Watch Report, 22 juni, tillgänglig via: http://www.europeanvalues.net/wp-content/uploads/2016/06/How-Russian-Propaganda-Portrays-European-Leaders_v41.pdf

Springe, Inga (2017) “How Russian Propaganda Becomes Even Nastier in Baltic News”, re:baltica,  29:e mars, tillgänglig via: http://en.rebaltica.lv/2017/03/how-russian-propaganda-becomes-even-nastier-in-baltic-news/

Annonser
Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången? — maj 8, 2015

Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången?

Kommentatorerna som jämför resultaten från brittiska parlamentsvalet den 7:e maj med opinionsundersökningar genomförda dagar och veckor innan själva valdagen kämpar för att förstå varför skillnaden mellan de två är såpass stor. Naturligtvis måste man beakta att det brittiska valsystemet förstärker svängningar genom att vinnaren inom varje valkrets inte bara slår ut sin motståndare, utan även att den senares röster ”går förlorade” och inte representeras i Westminister. Men oavsett detta hade knappt någon undersökning förutsagt att det konservativa partiet (Tory) skulle segra stort. Faktum är att ett antal studier t o m prognostiserat en knapp vinst för arbetarpartiet (Labour).

På kvällen efter valdagen framgick att Torypartiets seger till och med skulle räcka till egen majoritet i parlamentet (Glaze 2015). Alla spekulationer om intrikata koalitionsförhandlingar med vad som man i förväg visste skulle bli ett kraftigt decimerat liberaldemokratiskt parti (Liberal Democrats), eller med det växande skotsk-nationella partiet (Scottish National Party) som traditionellt är mycket kritiskt till Tory, kom därmed av sig.

Företrädare för opinionsundersökningsinstituten är defensiva om vad som slagit fel och huruvida det beror på metodologiska antaganden eller på opinionsskiften i sista stund. En tolkning skulle kunna vara att de brittiska väljarna upplevt en oro inför allt fler förutsägelser om politisk oreda och långa komplicerade förhandlingar för att få till stånd ett stabilt regeringsunderlag. Givet detta scenario, som media med stor ihärdighet upprepat under de senaste veckorna, kan det tänkas att en väsentlig andel väljare lät sig påverkas av en vilja till en stark regering snarare än önskemål om en ny politisk riktning.

Med stor sannolikhet kommer man att under kommande veckor och månader försöka förklara den stora skillnaden mellan valutgång och opinionsundersökningar bland annat med hänvisning till det allt större utrymme som nya, sociala media spelar för väljarbeteende. Frågan är om snabbare och större svängningar, så kallad ”volatilitet” hos väljarna, delvis kan tillskrivas dessa teknologier och vårt sätt vi använda dem. Forskare har på senare år alltmer intresserat sig för så kallad ”medborgarinitierad kampanjverksamhet” (Gibson 2015), vilken tycks äga rum via nya, sociala media och därmed kan bli svåra att fånga upp av opinionsinstitut som fortfarande ofta förlitar sig på enkäter och intervjuer.

Reaktionen på Londonbörsen visar att marknaderna åtminstone på kort sikt uppskattar det tydliga utslag som valresultatet gett. På längre sikt kan dock precis samma valresultat generera svårigheter vad gäller att förutsäga framtiden för Storbritannien och dess plats i världen. Där Labourpartiet ”imploderat” har bland annat det skotsk-nationella partiet vunnit mark och vidare förnyat sina långtgående krav på självstyre. Dessutom har premiärminister David Cameron upprepat att han vill ha en folkomröstning om landets eventuella utträde ur den Europeiska Unionen inom två års tid (Khan 2015).

KE

Gibson, Rachel (2015) “Party change, social media and the rise of ‘citizen-initiated’ campaigning”, Party Politics, vol. 21, nr. 2, ss. 183-197.

Glaze, Ben (2015), ”The 15 hours that changed the face of the UK with shock exits and a ballot box bloodbath, Daily Mirror, 8 maj, http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/15-hours-changed-face-uk-5664327

The Guardian (2015), “Live election results”, 8 maj, tillgänglig via http://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2015/may/07/live-uk-election-results-in-full

Khan, Mehreen (2015), “Election 2015 markets live: sterling storms but Brexit prospect looms over investors”, The Telegraph, 8 maj, tillgänglig via http://www.telegraph.co.uk/finance/economics/11591272/General-elections-markets-live.html

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd — augusti 7, 2014

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd

Medierapporteringen kring den omfattande branden in Västmanland har varit intensiv de senaste dagarna. En hel del uppmärksamhet har getts åt de vattenbombningsflygplan som Frankrike och Italien har skickat för att bidra till räddningsinsatsen. Tre aspekter som relaterar till planens närvaro i Sverige har däremot (hittills) inte belysts i någon större utsträckning av media. Den första är de strukturer som idag finns inom EU för att förmedla hjälp vid en större katastrof eller olycka. Den andra är de krav i form av mottagarkapacitet som ställs på det land som tar emot hjälp. Den tredje är den roll som EU:s medlemsländer önskar att EU ska spela som krishanterare. Den sista frågan är till stor del beroende av olika inhemska traditioner av decentralisering/centralisering av räddningstjänst.

De franska och italienska planen har sänts till Sverige via EU:s civilskyddsmekanism. Med hjälp av denna kan vilket land som helst i världen få hjälp i en kris. Hjälpen förmedlas via EU:s centrum för samordning av katastrofberedskap (Emergency Response Coordination Centre). EU:s roll inom civilskydd har utvecklats succesivt sedan 1970-talet. År 2001 etablerades civilskyddsmekanismen (tidigare kallad räddningstjänstmekanismen). Mekanismen har till största del (men inte uteslutande) aktiverats i samband med naturkatastrofer och olyckor, i de allra flesta fall i länder utanför EU. Inom EU har den framför allt använts vid skogsbränder och översvämningar.

Att ta emot hjälp från utlandet i händelse av en stor naturkatastrof, stor olycka eller annan storskalig kris har inte varit en självklarhet för Sverige. Första gången som man tog emot hjälp var efter stormen Gudrun, då fanns inte de organisatoriska förutsättningarna för att ta emot hjälp. Enligt EU:s krishanteringssystem är det mottagaren som betalar för transport och andra kostnader. I samband med stormen Gudrun fick man göra tillfälliga arrangemang. Behovet av flyttbara generatorer var akut eftersom området varit strömlöst i tre veckor. Efter denna händelse ändrades budgeteringen så att det i framtiden skulle finnas pengar att betala hjälpinsatser utifrån.

Olika inhemska traditioner vad gäller decentralisering av räddningstjänst, har gjort att EU:s medlemsländer har haft olika syn på EU:s roll som krishanterare. Sverige har haft en annorlunda syn än länder som t.ex. Spanien där man haft en möjlighet att flytta ansvaret uppåt i systemet och ytterst göra en insats till en nationell snarare än regional eller lokal angelägenhet. I Sverige däremot, är räddningstjänsten av tradition decentraliserad, den tillhör kommuner eller kommunförbund. I den nuvarande insatsen valde man efter några dagar att ge länsstyrelsen (dvs. staten) ansvaret för samordningen av insatsen, men ett sådant beslut är ingen självklarhet utifrån hur räddningstjänst traditionellt har bedrivits i Sverige. Denna fråga gällande möjligheten att flytta ansvar för en storskalig insats uppåt i organisationen har aktualiserats under den pågående insatsen då mycket av kritiken hittills handlat om dålig och motstridig information till allmänheten.

Diskussioner om utformningen av EU:s befintliga krishanteringskapacitet, Sveriges mottagarkapacitet, samt ansvarsfördeling i storskaliga kriser,  kommer förmodligen överleva den svårsläckta branden.

/MB

Bremberg, Niklas & Malena Britz (2009) ”Uncovering the diverging institutional logics of EU civil protection” Cooperation and Conflict. No 3 September/October 2009.

Britz, Malena (2010) ”Från civilförsvar till (utrikes)politik?” i Engelbrekt, Kjell & Jan Ångström (red.) Svensk säkerhetspolitik i Europa och Världen. Stockholm: Nordstedts Juridik.

Boin, Arjen & Magnus Ekengren & Mark Rhinard (2013) The European Union as Crisis Manager. Patterns and Prospects. Cambridge: Cambridge University Press

Europeisering av civilskydd (Britz föreläsnings ppt)

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kritiken-vaxer-mot-myndigheterna_3804508.svd

http://www.svtplay.se/video/2191410/aktuellt/6-8-21-00

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19322564.ab

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen — juni 3, 2014

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Debatten kring Ukrainakrisen har handlat mycket om hur Rysslands agerande representerar en återgång till den sortens maktpolitik som präglade Europa under det tidiga 1900-talet. På så sätt har agerandet framställts som ett hot mot den postmoderna världsordningen som bl.a. representeras av EU (Speck, 2014). Dock kan det påpekas att Rysslands agerande kan tolkas som postmodernt. Vad som menas med postmodernt i det här sammanhanget är att Rysslands främsta verktyg i krisen har varit skapandet och spridandet av ett narrativ. Narrativet är en berättelse som ger det ryska agerandet legitimitet, snarare än att Ryssland på ett realistiskt vis använder sig av sin avsevärda diplomatiska eller militära makt för att få sin vilja igenom. Ett annat led i denna postmoderna strategi är att Ryssland till stor del försöker dölja sin direkta inblandning i krisen.

Denna aspekt av rysk strategi bör inte komma som en överraskning då Ryssland har sagt att informationsspridning är en viktig del av dess utrikespolitik, vilket bl.a. innefattar projiceringen av en positiv bild av Ryssland och motverkandet av information som kan vara skadlig för ryska intressen (Ministry of Foreign Affairs, 2013). Detta i sin tur kan härledas till de lärdomarna som Ryssland drog av Georgienkonflikten där man slog fast att en mer postmodern hållning inom krigföring skulle inkorporeras i ryskt strategiskt tänkande (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Strategin – som den har tillämpats i Ukraina- består av två delar:

För det första har Ryssland till stor del lyckats underminera den ukrainska staten genom att hota om att använda sin militära makt snarare än att använda den. Exempel på detta är Dumans godkännande av en eventuell rysk intervention i Ukraina och en ökad truppnärvaro vid den ukrainska gränsen. Inte heller behövs det en stor truppnärvaro för att kontrollera ett område som Krim. En anledning till detta är att Ryssland använder sig av kriminella element och korrupta politiker som kan försvaga den ukrainska statens grepp om området och agera som uppviglare för att förenkla ett ryskt intåg. Som Mark Galeotti säger: ”…a key precept of the Russians’ new style of asymmetric war is to work through as many different agents as possible, from reliable allies to useful dupes.” (Galeotti, 2013) En naturlig fördel med detta är att det minskar den ryska statens egna synliga inblandning och skuld. Det växande kaoset och blodspillan i östra Ukraina visar dock att denna strategi har sina begränsningar.

För det andra så bedrivs en utbredd och koncentrerad informationskampanj för att påverka opinionen både inom och utanför Ryssland, vilket är en strategi som användes av Ryssland även under Georgienkonflikten (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Den ryska informationskampanjen har många likheter med idén om strategic narrative som påstår att ”…ideas that take place in the media and the public domain are often as important as the ones on the ground” (Norheim-Martinsen, 2011: 521). Dessa narrativ är oftast grundad i kulturella idéer eller koncept som är allmänt vedertagna och accepterade (ibid). I Rysslands fall skulle det kunna vara idén om Ryssland som en omringad stormakt (O’Loughlin et al, 2006: 146), Ukraina som en del av den ryska intressesfären (ibid: 141), NATOs östliga expansion som en dolkstöt i ryggen från västmakternas sida (Joseph, 2014), den ryska staten som beskyddare av ryska minoriteters rättigheter, samt föreställningen om Ryssland som en historisk bekämpare av fascism.

Följaktligen blir meddelandet som ryska ledare och media har skickat ut sedan krisen började att interimregeringen i Kiev består av fascister, att den ryska minoriteten är hotad, att NATOs och EUs östliga expansion är svek mot de överenskommelser som gjordes efter Kalla Krigets slut osv. Att ständigt repetera ett narrativ är en viktig del av denna strategi då det kan ”…reinforce an idea, build up a sense of common identity or cause, or even command certain actions by way of rhetorical entrapment.” (Norheim-Martinsen, 2011: 521).

Konsekvenser

Vad kan då konsekvenserna vara av att använda ett sådant strategisk narrativ? I Ryssland verkar det ha fungerat, då opinionsundersökningar visar att majoriteten av ryssar sluter upp bakom statens agerande i Ukraina (Minina, 2014). På Krim finns det anledning att tro att den ryska informationsstrategin främst syftade till att hindra motstridiga uppgifter från att nå ut till allmänheten, hindra oppositionen, samt framhäva den ryska positionen, vilket i sin tur sporrade den pro-ryska delen av befolkningen (Darczewska, 2014: 24-26).

Bilden är otydligare i östra Ukraina. Medan en majoritet av invånarna anser att interimregeringen är illegitim så sluter man inte heller upp bakom Rysslands agerande (Pifer & Thoburn, 2014). Denna tvetydighet kan betyda två saker. Antingen kan det skapa en ”rhetorical entrapment” (Norheim-Martinsen, 2011: 521), då Ukraina ställs inför ett scenario i vilket man kan välja mellan att Ryssland utför ett fullbordat faktum i östra Ukraina, och att agera -som man nu gjort genom att skicka in armén mot separatisterna – och därmed riskera att ge intrycket av att vara de fascister som Ryssland har varnat för. Men likväl så kan det här slå tillbaks mot Ryssland då en majoritet i östra Ukraina anser att Rysslands agerande och övertagandet av myndighetsbyggnader är illegalt (Pifer & Thoburn, 2014).

Trots att det politiska ledarskapet inom EU har förkastat Rysslands beskrivning av det som sker i Ukraina så ser man ändå ett visst genomslag bortom Moskva och Krim. Tydligast syns det i hur den europeiska populär- och extremhögerns accepterar det ryska narrativet (Morice m.fl., 2014). Framstående politiker såsom FN:s Marine Le Pen och UKIPs Nigel Farage har talat om sin beundran för Putin och anklagad EU för att ligga bakom krisen i Ukraina (ibid). Men den ryska informationsspridningen kan även ha en subtil inverkan inom Europa. I Tyskland är exempelvis både befolkningen och det politiska etablissemanget splittrade angående hur man ska förhålla sig till situationen i Ukraina.

De som är sympatiskt inställda till det ryska perspektivet är så av flera anledningar, vilket visar på hur många olika nivåer ett strategic narrative kan fungera på. Om man räknar bort ekonomiska intressen så finns det aspekter av anti-amerikanism/skepticism mot väst, historiska kopplingar mellan Tyskland och Ryssland, tysk romanticism kring Ryssland och en självbild av Tyskland som ett mellanting mellan öst och väst, vilket sammantaget gör att det ryska perspektivet accepteras av många (Techau, 2014. Neukirch, 2014). Inom den tyska regeringen finner man också tecken på splittring. Ena parten av koalitionsregeringen, socialdemokratiska SPD, har historiskt sett förordat nära relationer med Ryssland och är därför ovilliga att konfrontera Ryssland (Hoffman, 2014). Den inrikespolitiska situationen begränsar det handlingsutrymmet Tyskland har i krisen, vilket är problematisk med tanke på den ledarroll som resten av EU och USA förväntar sig av Tyskland.

Vad som nu sker i Ukraina kan ses som resultatet av sex års vidareutveckling av rysk postmodern militärstrategi, men vad kommer de ryska beslutsfattarna dra för slutsatser av det? Detta är svårt att sia om, speciellt med tanke på att andra möjliga framtida destabiliserings-scenarier, i t.ex. Baltikum, saknar de faktorer som gjorde Krimoperationen särskilt lyckad. Möjligen är det så att det finns något begränsade möjligheter att dra slutsatser från Ukrainakrisen, men att man i Ryssland kommer att konstatera att den postmoderna militära strategin åtminstone har utvecklats åt rätt håll. Vad som redan nu anses som synnerligen lyckat inom ryska kretsar är den taktiska informationsspridningen (Gathmann m.fl., 2014). Denna, i kombination med gemensamma politiska och ekonomiska intressen, har än så länge varit effektiv nog att splittra internationellt motstånd och förhindra en kraftfull gemensam respons gentemot Ryssland.

 

 

 

Källor

Darczewska, Jolanta, 2014. ”The Anatomy of Russian Information Warfare: The Crimean Operation, A Case Study” Point of View 42: http://www.osw.waw.pl/sites/default/files/the_anatomy_of_russian_information_warfare.pdf

Galeotti, Mark, 2014: ”Ukraine’s Mob War” Foreign Policy 1/5: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/05/01/ukraines_mob_war_mafia_russia

Gathmann, Moritz, Neef, Christian, Schepp Matthias & Stark, Holger, 2014. ”The Opinion-Makers: How Russia Is Winning the Propaganda War” der Spiegel 30/5: http://www.spiegel.de/international/world/russia-uses-state-television-to-sway-opinion-at-home-and-abroad-a-971971.html

Hoffman, Christiane, 2014. ”How Western Is Germany? Russia Crisis Spurs Identity Conflict” der Spiegel 9/4: http://www.spiegel.de/international/europe/conflict-with-russia-raises-buried-questions-of-german-identity-a-963014.html

Joseph, Edward P., 2014. ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest 1/5: http://nationalinterest.org/feature/nato-expansion-the-source-russias-anger-10344?page=show

Minina Elena, 2014. ”Why do Russians support intervention in Ukraine?” Al-Jazeera 29/3: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/03/why-do-russians-support-interv-2014328174257483544.html

Ministry of Foreign Affairs, 2013. ”Concept of the Foreign Policy of the Russian Federation”: http://www.mid.ru/brp_4.nsf/0/76389FEC168189ED44257B2E0039B16D

Morice, F., Peschl F., Popkostadinova N. & Zalan, E., 2014. ”EU elections may strengthen Putin in Europe” EUObserver 23/4: http://euobserver.com/eu-elections/123887

Neukich, Ralf, 2014. ”The Sympathy Problem: Is Germany a Country of Russia Apologists?” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/germany/prominent-germans-have-understanding-for-russian-annexation-of-crimea-a-961711.html

Norheim-Martinsen, Per M., 2011. ”EU Strategic Culture: When the Means Becomes the End” Contemporary Security Policy 32:3

O’Loughlin, John, Ó Tuathail, Gearóid & Kolossov, Vladimir, 2006. ”The Geopolitical Orientations of Ordinary Russians: A Public Opinion Analysis” Eurasian Geography and Economics 47:2

Pifer, Steven & Thoburn, Hannah, 2014. ”Nuanced Views in Eastern Ukraine” Brookings Institute 28/4: http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/04/28-nuanced-views-eastern-ukraine-pifer-thoburn

Speck, Ulrich, 2014. ”The Ukraine Crisis Threatens Germany Especially” Carnegie Europe 7/4: http://www.carnegieeurope.eu/2014/04/07/ukraine-crisis-threatens-germany-especially/h84l

Techau, Jan, 2014. ”The Dangers of German Strategic Haplessness” Carnegie Europe, 8/4: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=55273

Vendil Pallin, Carolina & Westerlund, Fredrik, 2009. ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences” Small Wars & Insurgencies 20:2

Medielanseringen av två företrädare för en tredjedel av mänskligheten — mars 24, 2013

Medielanseringen av två företrädare för en tredjedel av mänskligheten

Förra veckan mottog Fransiskus I, aposteln Petrus efterföljare nummer 265, de insignier som bekräftar hans nya ställning som den katolska kristenhetens överhuvud, och därmed till främste representant för 1,2 miljarder själar. Bara ett par dagar dessförinnan hade en annan enskild individ, Xi Jinping, upphöjts till Kinas president. Xi är visserligen bara Folkrepublikens högste ledare nummer fem i ordningen, men företräder likväl 1,3 miljoner kineser.

2,5 miljarder människor, det vill säga drygt en tredjedel av mänskligheten, har alltså fått ett nytt ledarskap. Vare sig den ena eller andra är demokratiskt vald, utan utnämnd av ett för ändamålet sammanträdande organ. Både påvekonklaven och kommunistpartiets folkkongress (samt dess centralkommitté) är kända för en allt annat än transparent urvalsprocess. Därmed har både Fransiskus och kamrat Xi behövt meritera sig för sina respektive poster genom att vinna stöd hos kollegorna, vilka i sin tur haft att reflektera över hur valet ska uppfattas av den gemenskap som vederbörande har att leda.

I nyhetsrapportering och kommentarer kring de båda nya ledarna är det slående hur ofta man lagt stor vikt vid hörsägen om deras tidigare karriär, enstaka gester i deras första offentliga uppträdanden, samt ytliga egenskaper som val av klädsel. Vid Xi Jinpings första utlandsbesök, som gick till Moskva, beskrevs det kinesiska kommunistpartiets nye generalsekreterare och landets president och dennes hustru som om de befann sig på en ”runway” på en modeshow, snarare än på ett statsbesök (Ng 2013, Kaiman 2013). På samma sätt har den nye påvens val av att inte dra på sig de rödfärgade skor som många av hans företrädare iklätt sig kommenterats och tolkats i hundratals media (Hannun 2013, Squires 2013).

Denna fascination kring yta och estetik är särskilt anmärkningsvärd eftersom såväl Fransiskus I som Xi Jinping långsamt stigit i graderna inom organisationer som framför allt förvaltat ett idémässigt arv. Den katolska kyrkan förkroppsligar en institution med två tusen års erfarenhet av att förmedla idéer och utveckla teologisk doktrin, vars existens utanför detta syfte är ringa. Men även det kinesiska kommunistpartiets legitimitet, tre decenniers ekonomiska tillväxt till trots, kan inte betraktas som oberoende från det ideologiska arv som etablerades under ordförande Mao.

Det säger förmodligen en hel del om vårt medialiserade tidevarv att fokus så enkelt och ofta kan förskjutas till tolkningar av den visuella dimensionen av hur ledare uppträder (Mazzoleni och Schulz 1999). När det handlar om ledare som själva inte valts genom demokratiska procedurer tycks få kommentatorer ens reflektera över att sådana ledare och de institutioner de representerar dessutom kan ha ett direkt intresse av att djupare budskap, eller institutionens existensberättigande i denna arkaiska form, inte granskas närmare. Många bidrar villigt till att förstärka mediaintresset för estetik och ytliga gester när starka krafter försöker skapa ett positivt första intryck av ledare för institutioner som samtidigt är starkt ifrågasatta.

Medialogiken påminner om den upphöjning till ”instant celebrity status” som obönhörligen infinner sig då en förhållandevis anonym individ slagit igenom i en talangtävling eller en så kallad dokusåpa, och som späs på av användarmönster inom sociala media (Wilson 2011). Skillnaden består dock i att dessa ledare sannolikt kommer att forma vår gemensamma framtid i väsentliga avseenden, genom att de tar beslut med inverkan på 2,5 miljarder människors liv. Och därmed lär vi bli fler som nyfiket följer fortsättningen på respektive dokusåpa om hur ”förnyaren” tar sig an de reaktionära krafter som blockerar dennes väg framåt, mot ytterligare ära och berömmelse för sig och de sina…

KE

Hannun, Marya  (2013) ”Just How Radical Are Pope Francis’s Black Shoes?”, Passport Foreign Policy, 15 mars (nätutgåva).

Kaiman, Jonathan (2013) ”China’s First Lady Steals the Limelight on Overseas Tour”, Guardian, 25 mars (nätutgåva).

Mazzoleni, Gianpetro, och Winifried Schulz (1999) ”‘Mediatization’ of Politics: A Challenge for Democracy?” Political Communication, Vol. 16, Nr. 3, 247-261

Ng, Teddy (2013) ”Xi Jinping Gets Straight Down to Business in Moscow”, South China Morning Post, 23 mars (nätutgåva).

Squires, Nick (2013) ”Pope Francis Ditches Red Shoes”, The Telegraph, 15 mars (nätutgåva).

Wilson, Jason (2011) ”Playing with Politics: Political Fans and Twitter Faking in Post-Broadcast Democracy”, Convergence: The International Journal of Research into New Media Technologies, Vol. 17, 445-461

Är krisens politiska värde själva frånvaron av politik? — november 19, 2012

Är krisens politiska värde själva frånvaron av politik?

En av huvudrollsinnehavarna under sluttampen av den amerikanska valdebatten blev orkanen Sandy.  Medierapporteringen kom att domineras lika mycket av detaljerade väderprognoser som av opinionsundersökningar. Och framförallt – spekulationer rörande sambandet mellan de båda. Vissa debattörer och analytiker menade att Obama skulle missgynnas då ovädret ställde till med rent fysiska svårigheter att rösta. Andra argumenterade för att Sandy skulle ge den sittande presidenten fördelar då han fick mer medieutrymme och möjligheter att agera i sin roll som president och krishanterare. I efterhand kan man konstatera att Obama fick höga betyg för sin krishantering där bland andra den republikanske New Jersey guvernör Chris Christie gick ut och hyllade presidenten för sina insatser.

Att kriser inte enbart utgör ett hot, utan även en möjlighet för politiska ledare är ett välkänt tema i krishanteringsforskningen. Krispolitik handlar till stor del om retorik och förmåga att vinkla händelser till sin egen fördel. För politiker med ambitionen att föra fram nya idéer och lösningar är kriser tacksamma retoriska slagträn som påvisar hur rådande politik har misslyckats. För de som vill bevara rådande förhållanden finns det däremot starka incitament att spela ner eventuella kriser. Politiska aktörer tenderar vidare att gynnas av vinklingar där krisens orsaker ses som externa. En orkan, som ligger utanför vår påverkan och som hanteras väl, har enligt den här logiken alla förutsättningar att bli ett politiskt trumfkort. Ett sådant fall var den stora översvämningen i Queensland Australien förra året då Queenslands delstatschef Anna Blighs opinionssiffror sköt i höjden. Å andra sidan kan väljarstödet snabbt undermineras av en illa hanterad kris som George W Bush fick känna på i efterdyningarna av orkanen Katrina.  

Vilken roll spelar då hanteringen i sig, den politiska retoriken samt medierapporteringen för opinionseffekter? Från ett svenskt perspektiv har jag tillsammans med Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet arbetat med en jämförande studie kring hur svenska medier rapporterar politiska händelser. Vi har studerat valbevakningen 2010 och finanskrisen 2008. Vårt intresse för just finanskrisen 2008 var främst baserat på det trendbrott krisen innebar för Alliansregeringen där Moderaternas opinionssiffror steg från 23 till32 procent under vintern 2008/2009. Vilken roll spelade medierapporteringen för uppgången; kan man tala om en speciell krisjournalistik som skapar andra spelregler för politiska aktörer?

En jämförande undersökning mellan den svenska valbevakningen 2010 och finanskrisen 2008 gav vid handen att mediernas rapportering skilde sig på ett antal centrala punkter. I jämförelse med valrapporteringen var krisrapporteringen i mindre utsträckning dominerad av journalisternas egna tolkningar av händelsen och betydligt mer dominerad av rena beskrivningar. Krisrapporteringen beskrev vidare i betydligt lägre omfattning politik som ett strategiskt spel, utan fokuserade i stället på sakfrågan. Slutligen fick regeringen mer utrymme än oppositionen i krisrapporteringen medan valrapporteringen utmärktes av balans. Vår slutsats är att det ökade stödet för regeringen kan förstås mot bakgrund av att den sakfrågeinriktade och deskriptiva krisjournalistiken ledde till en ’avpolitiserad’ rapportering och istället lades tungpunkten på att beskriva regeringens sakfrågekompetens och krishanteringsskicklighet. Vilket gynnade regeringen med Anders Borg i spetsen. Bilden förstärktes ytterligare av att regeringen fick mer medieutrymme än oppositionen.

Om det nu är så att medierna öppnar upp en annan spelplan under kriser blir nästa fråga hur politiker använder denna? Kanske är kriskommunikation inte alls så svårt, så länge du själv inte orsakat krisen vill säga, utan att situationens allvar och behov av fokus på uppgiften gör att ansvariga politiker framstår som genuint engagerade och uppriktiga i sin strävan att hantera händelsen? Detta får mig att tänka på de journalister som jag intervjuade i samband med översvämningarna i Queeensland som var eniga om att det var lätt att förstå Anna Bligh popularitetshöjning, utifrån:

She told the truth – and there is a lesson for every politician. The one and only thing was that she actually fronted up and told people how it was, without spinning it. The months after she slipped back into a political speaking mode again [and her popularity went down]. So the big thing was that she just told it honestly.

Är krisen egentliga politiska värde därmed i själva verket ett avbrott från vad vi uppfattar som politik?

 

 

För den som är intresserad av kriskommunikation kan följande läsning vara av intresse:

Boin, A., McConnell, A. and ’t Hart, P., (2009) Crisis exploitation: political and policy impacts of framing contests. Journal of European Public Policy, 16(1). 81–106.

 

Coombs, W.T. and Holladay, S.J. (1996) ‘Communication and attributions in a crisis: An experimental study of crisis communication’, Journal of Public Relations Research, 8, 279–295

 

Hood, C C (2011) The Blame Game: Spin, Bureaucracy and Self-Preservation inGovernment, Princeton University Press, 2011.

/EKO

 

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.