foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet — september 18, 2016

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet

En kraftig explosion på 23:e gatan nära 6:e avenyn i nedre Manhattan i Chelsea, ett kvarter känt för restauranger, konstgallerier och mindre butiker, satte New York-polis och räddningstjänst på prov kvällen den 17:e september. Ett stort antal skadade, minst 29, har rapporterats men flertalet fick lättare skador (Wilson och Celona 2016). Emellertid spärrade man genast av de berörda gatorna för trafik och även närbelägna tunnelbanor fick avbryta sin verksamhet.

I en första presskonferens sent på lördagskvällen, amerikansk östkusttid, talade New Yorks borgmästare Bill de Blasio om en ”mycket allvarlig incident” och en ”avsiktlig handling”. Däremot menade att han det i nuläget inte fanns bevis för en koppling till terrorism (Mele och Baker 2016).

New York har en av världens största och välorganiserade polis- och räddningstjänster och efter terroristattackerna 2001 har man byggt upp en stor kapacitet för att snabbt kunna svara på liknande utmaningar. Man har även kontraterrorismenheter med större resurser än många mindre länders (Horowitz 2003, Ljungkvist 2015). I och med att en bomb detonerade i New Jersey i en park tidigare under dagen valde man genast att ta incidenten på stort allvar. Polisen beskrev redan tre timmar efter explosionen, som ägde rum 8.30 på lördagskvällen, den sannolika orsaken som improviserad bomb placerad i en soptunna. Journalister hade strax innan spekulerat i en olycka med byggmaterial.

Platsen för explosionen är belägen några kilometer från World Trade Center i söder, där två flygplan störtade in i och förstörde tvillingtornen för femton år sedan. Andra omständigheter som beaktas för att tolka eventuella terroristmotiv är att Chelsea har en betydande gaygemenskap, att FN:s generalförsamling påbörjar en ny session denna vecka och att dussintals utländska politiska ledare därför befinner sig i New York.

Därutöver måste man givetvis uppmärksamma att endast femtiotalet dagar återstår av amerikanska presidentvalet och att båda huvudkandidaterna har sina högkvarter i New York. Det kan inte uteslutas att motivet är att påverka utfallet i amerikanska valet. Oavsett vad undersökningen visar om bakgrund och motiv kan explosionen bidra till att höja temperaturen i valet och generera uttalanden från Hillary Clinton och Donald Trump som kommer att nagelfaras av kommentatorer och delar av väljarkåren som försöker utvärdera ledaregenskaper hos dem båda (Olsson, Söderlund och Falkheimer 2015).

Borgmästare de Blasios nedtoning av terroristkopplingar kan tyda på att man medvetet velat ge myndigheter och politiker en möjlighet att invänta de preliminära undersökningsresultaten, så att det inte gör långtgående eller spekulativa utsagor samt oroar allmänhet eller tillresta utländska ledare och diplomater i onödan. Eventuellt har man också redan erhållit indikationer på att explosionerna inte kan knytas till internationell terrorism, men som man ännu inte vill redovisa.

På söndagsmorgonen tycktes oron i New York vara relativt begränsad och tilltron till myndigheternas kapacitet god. Information om att myndigheterna undersökte en möjlig andra bomb i ett närbeläget kvarter vidmakthöll vid midnatt, amerikansk östkusttid,  en hög nivå av beredskap i staden men operationen minskade i omfattning under morgonen.

KE

Horowitz, Craig (2003) ”The NYPD’s War on Terror”, 2 februari, New York Magazine, http://nymag.com/nymetro/news/features/n_8286/

Ljungkvist, Kristin (2015) The Global City 2.0: An International Political Actor beyond Economism? (London: Routledge)

Mele, Christopher och Al Baker (2016) ”At Least 25 Injured in Explosion in Manhattan,” New York Times, 17 September (11:20 p m).

Olsson, Eva-Karin, Malin Söderlund och JesperFalkheimer (2015) ”Communicating Terror: Selecting, Reinforcing and Matching Frames in Connection to the Attacks in Norway on July 22, 2011”, Scandinavian Journal of Public Administration 19(1): 3-22.

Wilson, Tom och Larry Celona (2016) ”Explosion Rocks Chelsea in New York City,” New York Post, 17 September (9:18 p m) http://nypost.com/2016/09/17/explosion-rocks-chelsea-in-new-york-city/

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity — mars 31, 2016

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity

by Arjen Boin (Utrecht University), Mark Rhinard (Swedish Institute for International Affairs/Stockholm University) and Magnus Ekengren (Swedish Defence University)

The recent terrorist attacks in Paris and Brussels, in combination with the ongoing refugee crisis, demonstrate to many the risks of increased integration and open borders. In response, the borders are closing and the walls are coming up. The European road towards integration is running into roadblocks.

It is a scenario that EU-skeptics envisioned when the European Union began to speed up its march towards integration in the 1990s. Scholars and skeptics warned that the rise of integration would create new risks: transboundary threats that do not fall neatly within the geographic borders of a country, or politely confine themselves to a well-marked policy sector.

Transboundary crises do not adhere to the response plans of national or functional authorities. To prevent and manage these transboundary risks, we also need response capacities that reach across borders. If you increase integration, in other words, you must enhance transboundary crisis management capacities.

National leaders have always been faster to enable integration than to create transboundary crisis management capacities. As a result, the development of these capacities has not kept up with the speed of integration. This gap is easily and immediately exposed in times of crisis. Examples abound: think of the Mad Cow crisis (BSE), the ash crisis, the pervasive financial crisis, the refugee flows and now terrorism once again.

After each crisis, the leaders of EU member states tiptoe around what really is a stark choice: dial back integration (thus limiting transboundary risks) or increase transboundary crisis management capacities (making sure we can handle the risks). For a long time, EU leaders refused to backtrack and seemingly opted for the latter. But grand statements were rarely followed by meaningful resources and effective implementation.

Nevertheless, European leaders managed to build what looks like the foundation of a European crisis management structure. The EU now has crisis-related agencies, prevention programs, mechanisms for response coordination, crisis centers and rapid response teams both at home and abroad. With only modest funding, European leaders have enhanced EU crisis management capacities inch by inch.

To be sure, these capacities do not suffice: they represent only an initial and rather modest set of safeguards that cannot protect against all risks produced by the free movement of people, goods and services. After the terrorist attacks in Brussels, EU leaders now face a sharp choice: either backtrack on integration or create a truly transboundary crisis management system.

This time backtrackers appear to have the upper hand. Europe’s leaders have become skittish when it comes to building a more complete transboundary response system. As they do not trust the EU’s capacity to protect them from the negative consequences of integration, the backtrackers opt for closing borders and building walls. They seem less concerned by what was not so long the cardinal sin of “backsliding:” reneging on firm promises to democratic values and international treaties. Their voters prefer protection over principles, or so the backtrackers tell us. Backtracking and backsliding – it is today’s preferred solution to deal with transboundary risks.

But the promise of backtracking is a false one. The economic costs of closing borders are immense, much more than Europe can afford in a time of relentless unemployment. As any economist will explain, isolationism does not benefit economic progress. Not only is it expensive, backtracking simply does not work. A country can close it borders and make it harder (but never impossible) to let undesirables in. But many contemporary risks – ash clouds, climate change, cyber terrorism, epidemics, and financial breakdowns – do not recognize borders.

These rational arguments are a hard sell nowadays. It is much easier to promise safety through isolation – an idea that instinctively appeals to our senses. Put an extra lock on the door, fence off the neighborhood. Don’t cross the tracks, where the bad people live. But once the inevitable backsliding begins, there is no telling where it will end. Reneging on hard-earned promises to democracy in the name of crisis is a slippery slope.

The story about a European crisis management system is not self-explanatory. A transboundary system violates traditional conceptions of the state. It rejects the idea that national leaders should be endowed with extraordinary powers to manage “the exception.” It argues against the traditional notion that democracy is justifiably limited as leaders organize the wagons to face the threat coming over the border. It recognizes that these traditional conceptions do not work against modern crises.

The much more promising way forward – protecting integration and building response capacities at the EU level – requires a visionary pitch to convince skeptical publics. It is not sufficient to sell the beauties of integration if EU leaders cannot explain how they will work together to counter the inevitable risks that come with integration. Leaders must explain that a transboundary crisis management system requires giving up a little in exchange for safeguarding the greater good.

Crises provide critical junctures in the development of political systems. The Brussels attacks may well have brought us to such a juncture. Leaders can elect to build walls in the hope that modern risks somehow magically bypass their neighborhood. Or they can cooperate to build an encompassing system that will facilitate joint responses to common threats. Integration can only work when it is safeguarded. A coalition of the willing (and the courageous) must now take the necessary steps to build transboundary crisis management capacities.

Arjen Boin, Magnus Ekengren and Mark Rhinard are members of the Societal Security Research Group (www.societalsecurity.eu) and researchers in the Transboundary Crisis Management project funded by the Swedish Civil Contingencies Agency.

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken? — juni 11, 2015

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken?

av Erik Schyberg

Idag existerar över tusen internationella organisationer och många av dem är centrala för global politik. Generellt har dock forskningen tidigare fokuserat på vilken vikt internationella organisationer har för mellanstatligt samarbete, inte hur organisationerna själva agerar som aktörer. Det har dessutom inte skrivits mycket om krishantering inom internationella organisationer. En inblick i hur Världshälsoorganisationen (WHO) agerade under influensapandemin 2009, ”svininfluensan”, visar på ett nytt sätt att se på internationella organisationers aktörskap med grund i krishanteringsstudier.

Tidigare studier har delat upp forskningen om internationella organisationer i tre olika läger. Neoliberaler anser att internationella organisationer framförallt fungerar som arenor där stater kan öka sitt välstånd genom att lösa gränsöverskridande problem. Den realistiska skolan ser däremot enbart internationella organisationer som en spegling av hur makten är fördelad i världen. Gemensamt för dessa två skolor är att de är statscentrerade, rationalistiska och vinstmaximerande. En tredje skola, konstruktivister, belyser istället vikten av normer och lämpligt beteende. De anser att internationella organisationer kan påverka staters agerande även när det går emot staters rationella antaganden.

Internationella organisationer anses kunna använda vissa verktyg för att utöva aktörskap. Tillgång till och möjlighet att kontrollera unik information, samt auktoritet i form av teknisk expertis, är bl.a. faktorer som gör att internationella organisationer kan påverka världspolitiken. En fallstudie av WHO och dess agerande under influensapandemin 2009 stärker påståendet om dessa faktorer och visar att internationella organisationer under vissa förutsättningar kan utgöra aktörer i snäv mening, med egenskaper som normalt tillskrivs stater. Dessutom upptäcks att krishanteringsrelaterade faktorer som tidsbrist kan stärka aktörskapet, åtminstone tillfälligt.

WHO, pandemiskalan och influensapandemin 2009
WHO är FN:s hälsoorgan och i princip världens samtliga stater är medlemmar. Organisationen består bl.a. av en lagstiftande församling, en exekutiv styrelse och en generaldirektör. Utöver detta är en mängd internationella experter knutna till WHO genom en resurspool, där experternas kunskaper kan tillfrågas vid behov.

Influensautbrottet 2009, inledningsvis kallad svininfluensan, uppstod i ett sammanhang där världens samlade forskare stod på tårna och ansåg att det bara var en tidsfråga innan en ny influensapandemi skulle drabba världen. Mentala bilder av pandemin 1918, som orsakade miljontals döda över hela världen, låg ständigt i bakhuvudet. SARS-utbrottet 2003 hade visat att dagens globaliserade värld kunde drabbas hårt av en snabbt resande smitta. En muterad fågelinfluensa i Asien ansågs vara den mest sannolika starten på en sådan pandemi. Ett verktyg, pandemiskalan, hade därför tagits fram av WHO för att kunna varna och vägleda världens länder om en smitta uppstod.

Asien skulle dock inte hamna i centrum denna gång. En farlig influensasmitta hittades plötsligt i Nordamerika. Förvirringen, informationsbristen och den smittans snabba spridning gjorde att WHO hamnade i centrum för händelsen. Dels utfärdade organisationen en formell varning om ett internationellt hot mot människors hälsa, dels började WHO tillämpa pandemiskalan.

WHO går balansgång
Inledningsvis mötte inte WHO något politiskt motstånd. De första två stegen i pandemiskalan kunde tillämpas efter rådgivning av en internationell expertgrupp, uppsatt enbart för denna smittas skull. De stora protesterna kom när steget precis innan en fullskalig pandemi, nivå 5, skulle utlysas. Länder som Storbritannien, Japan och Kina m.fl. ville att skalans kriterier skulle ändras och räkna in hur allvarlig smittan var, inte bara dess geografiska spridning.
En utdragen process inleddes, där WHO balanserade politiskt hänsynstagande med den formella, tekniska uppgift som tillämpningen av pandemiskalan innebar. I slutändan utlystes pandemifas 6, vilket innebar att många höginkomstländer tvingades att köpa influensavaccin p.g.a. förberedda kontrakt med tillverkare. Influensan hade visat sig vara mindre dödlig än förväntat och många länder var motvilliga att köpa vaccinet.

Följande faktorer gjorde att WHO, trots politiskt motstånd, lyckades agera aktör och driva igenom svåra beslut under krisen:

–Kärnan i den tekniska diskursen behölls. Även om det fanns en oro för att medlemsländer motsade sig pandemiutlysningen medgav WHO sällan att frågan hade politiska element. Under de dagliga presskonferenser som organisationen höll var det tydligt att frågan ramades in som en ren smittskyddsfråga. När politiska hinder fick organisationen att fördröja och skjuta upp utlysningen av pandemiskalans högre nivåer beskrev WHO detta som omtanke om medlemsländernas hälsoarbete. Trots att WHO delvis gick ifrån uppgiften att strikt upplysa om influensans spridning behöll de utåt bilden av en organisation som löste tekniska frågor, utan politisk hänsyn.

–Detaljer i den tekniska diskursen anpassades.
Pandemiskalan hade tagits fram för att hjälpa WHO:s medlemsländer att förbereda sig inför och skydda sig mot en pandemi, i synnerhet en eventuell fågelinfluensa. När många länder hade drabbats av smittan förstärktes instrumentets pedagogiska roll av WHO:s talesman. Detta innebar att WHO inte behövde tolka pandemiskalan bokstavstroget, samtidigt som det gick att argumentera att WHO fortfarande utgick från de kriterier som hade antagits från början.

–Informationsbristen var omfattande utanför WHO.
På grund av virusets snabba spridning och oklara ursprung satt WHO med en unik överblick över sjukdomsspridningen. Enskilda stater hade inte kapaciteten att avgöra smittans globala fara genom egna verktyg och WHO fick en mycket central och unik roll i att tolka och kommunicera ut information om smittan.

–Tiden för beslutsfattande var mycket begränsad.
Möjligheten att agera i vissa frågor begränsades av att beslutsfattandet upplevdes som brådskande p.g.a. spridningens hastighet och den långa tid som behövdes för att sätta in motåtgärder, t.ex. att tillverka vaccin. Även detta gav WHO en central roll i hanteringen av smittan.

Utblick
WHO fortsätter trots kritik emot hanteringen av svininfluensan att vara en central aktör för globalt hälsoarbete, för närvarande inte minst p.g.a. Ebola- och MERS-smittorna. Krishanteringsperspektivet på internationella organisationer är relativt nytt och värt att fördjupa sig i. Influensautbrottet 2009 visar att krisens dynamik – informationsbrist, stora värden på spel och tidsbrist – kan bidra till att stärka aktörskapet hos internationella organisationer.

Erik Schyberg är analytiker vid Nationellt centrum för krishanteringsstudier-Crismart, en del av Försvarshögskolan.

Andrew Alexander. 2007. “To What Extent Are International Organizations (IOs) Autonomous Actors in World Politics?” Opticon 1826 nr. 2: 1–2.

Barnett, Michael & Finnemore, Martha (2004) Rules for the world: International organizations in global politics. New York: Cornell University Press.

Schyberg, Erik. 2013. WHO och utbrottet av H1N1-influensa under våren 2009 – Aktörskap under en internationell kris. Nationellt centrum för krishanteringsstudier – Crismart. Studie inom Forbe.

Den humanitära fallgropen: reaktiv katastrofhantering på bekostnad av riskreducering — maj 9, 2015

Den humanitära fallgropen: reaktiv katastrofhantering på bekostnad av riskreducering

av Simon Hollis, gästbloggare

Den enorma förödelse som jordbävningen i Nepal lämnat efter sig är än mer omfattande än den ödeläggelse som orsakades av cyklonen Pam i Vanuatu förra månaden. Båda katastroferna visar likväl på en gemensam företeelse som måste tas på större allvar: behovet av att investera i förebyggande och proaktiv, snarare än reaktiv, katastrofhantering. Endast 1 procent av det globala biståndet är ämnat att undanröja risker. Större påtryckningar för ökad riskreducering, både nationellt och globalt sett, hade kunnat förhindra många dödsfall i Nepal och minskat behovet av storskaliga internationella insatser i Vanuatu.

Världens blickar riktades under förra månaden mot Vanuatu och den förödelse som cyklonen Pam orsakat i Stilla havets södra regioner. Många liv gick där till spillo, människor förlorade sina hem och var med om traumatiska upplevelser. Effekterna av den här sortens katastrof skakar självfallet om en liten nation som består av 85 öar och har 260,000 invånare. Eftersom Vanuatus ekonomi främst utgörs av jordbruksexport men även får betydande inkomster från turism, lämnar en cyklon i femte kategorin tveklöst djupa sår i landets redan sköra näringsliv.

Omvärlden reagerade snabbt och tämligen effektivt med tanke på de kommunikations- och logistiksvårigheter som råder i regionen. Viktiga livsmedel, medicinska förnödenheter och tekniskt bistånd lämnades, vilket var helt rätt – eller?

Jo, detta är sådant som Vanuatus befolkning var i behov av och av allt att döma framgent behöver. Men förhållandena på öarna i Stilla havet har inte alltid varit av samma karaktär som idag. Många stillahavsöbor har traditionellt sett skapat en miljö som varit mycket motståndskraftig mot katastrofer. Långt före vad man kanske kan kalla ”det moderna konceptet” beträffande humanitär katastrofhjälp har bybor arbetat fram och skapat användbara metoder för att klara eventuella katastrofer.

Som exempel kan nämnas att brödfrukt traditionellt bevarats och lagrats under jord. Man har vidare lärt sig mycket om lokala växters och djurs medicinska effekter och själva utnyttjat dessa. Extra mycket rotfrukter har planterats och sparats i förråd, och man har byggt vindtåliga hus som likväl kunnat återuppbyggas inom någon vecka. Detta har varit allmän praxis hos lokalbefolkningarna i Stillahavsregionen (brödfrukt och rotfrukter är viktiga livsmedel som motsvarighet kan nämnas potatisens tidigare betydelse för Sverige).

Det internationella samfundets, som vi anser, effektiva katastrofbistånd under senare år kan, skulle man kunna påstå, generellt sett faktiskt ha minskat lokalbefolkningars invanda motståndskraft och vilja att förebygga katastrofer. Idag är man sålunda mindre benägen att gräva ner brödfrukt eller att bygga upp förstörda hus, och det upplevs självklart att istället vänta på matpaket och på att statliga utbetalningar ska effektueras. En framväxande kultur av och mänsklig förväntan har skapats, där vi utgår ifrån att stillahavsöbor skall reagera på samma sätt som invånarna i andra utvecklingsländer.

Shadrack Rubart Welegtabit, chefen för katastrofhantering i Vanuatu, förstår och påtalar denna problematik med det moderna konceptets återverkningar på samhället i vilket han verkar. Med ambitionen att minska beroendet av utomstående hjälp var han, för att uttrycka det rakt på sak, en vecka före det att cyklonen Pam drabbade ön, tveksam till att skicka förnödenheter till byarna, såtillvida det inte tedde sig absolut nödvändigt. Jag är inte helt säker på att det finns full förståelse för detta i det internationella samfundet. I dag är onekligen synlighet i media det mest effektiva medlet, påpekar han, för organisationer som traktar efter att få ta hand om en bit av den humanitära kakan.

Om fler investeringar kunde kanaliseras till riskreducering skulle behovet av biståndshjälp däremot sannolikt minska. Detta skulle i sin tur kunna täppa igen den ”humanitära fallgropen”.

Låt oss nu återgå till de senaste händelserna i Nepal. Den inhemska krishanteringen kritiseras för att vara långsam och verkningslös, något som man inte har klandrats för i Vanuatu. Bristen på uppfyllda byggnormer i kombination med korruption, bristfällig sjukvård, dålig utbildning och underutveckling är förklaringar till varför riskreducering inte prioriteras. Mer kraft måste läggas på proaktiv utveckling och mindre på reaktiv katastrofhjälp.

Den humanitära fallgropen i Vanuatu och de ineffektiva nationella ansträngningarna i Nepal kräver utifrån detta synsätt investeringar som minskar riskerna istället för att man förlitar sig på och blir beroende av humanitärt stöd. Situationen i Nepal visar att investeringar i riskreducering skulle ha sparat otaliga liv och försörjningsmöjligheter. Även då det internationella samfundet är effektivt vad gäller att leverera katastrofbistånd, vilket vi har sett i Vanuatu, kan det på lång sikt leda öka sårbarheten. Det är inte enkelt att övertala stater med begränsade tillgångar och kapacitet att investera i något som kanske kommer att inträffa, men påtryckningar bör göras om vi vill åstadkomma en säkrare morgondag.

Den tredje världskonferensen om katastrofhantering har precis avslutats i Sendai, Japan. Förhoppningsvis kan samtalen därifrån resultera i flera hållbara, kulturbejakande lösningar som kompletterar befintliga metoder som erbjuds av det internationella samfundet. Det skulle lyfta Stillahavsöarna upp ur den humanitära fallgropen och uppmuntra länder som Nepal att minska riskerna i samband med framtida katastrofer.

Simon Hollis arbetar som postdoktoral forskare på Försvarshögskolan. För närvarande genomför han en sju månader lång forskningsresa med fokus på riskreducering i Karibien och Stillahavsöarna.

Källor:

India Today (2015) ‘Nepal earthquake: Rescue operations ineffective, says PM Sushil Koirala’. Accessed 9 May 2015: http://indiatoday.intoday.in/story/nepal-earthquake-rescue-operations-koirala-sushil-prime-minister/1/432501.html

Kellett, J and Sparks, D. (2012) ‘Disaster Risk Reduction: Spending where it sould count’. Accessed 9 May 2015: http://www.globalhumanitarianassistance.org/wp-content/uploads/2012/03/GHA-Disaster-Risk-Report.pdf

Kelman, I. (2015) ‘How earthquake safety measures could have saved thousands of lives in Nepal’. The Conversation 29 April 2015. Accessed 5 May 2015: https://theconversation.com/how-earthquake-safety-measures-could-have-saved-thousands-of-lives-in-nepal-40907

Washington Post (2015) ‘The Pentagon’s role in Nepal earthquake relief is about to expand’. Accessed 9 May 2015: http://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2015/04/30/the-pentagons-role-in-nepal-earthquake-relief-is-about-to-expand/

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april — maj 1, 2015

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april

Dödssiffran fortsätter att stiga efter de omfattande jordskalven som drabbade Nepal den 25 april. Försvarshögskolans Helena Hermansson som lever och arbetar i Istanbul – ett annat riskområde för jordbävningar – reflekterar här kring jordbävningar som fenomen och internationellt riskreduceringsarbete.

Istanbul kommer enligt källor att drabbas av ”the big one”, en förödande jordbävning inom en inte alltför avlägsen framtid. Jordbävningar kommer sällan som totala överraskningar. Även om tidpunkten för framtida jordbävningar är svåra att fastställa, vet ofta seismologer var de kommer att ske, och ungefär hur stora de kan komma att bli. Tillgång till bra data är avgörande för bra prognoser. Professor Naci Görür från ett högt ansett universitet i Istanbul beskrev det i juni 2008 som att:

The bullet is in the gun now. It awaits the pulling of the trigger. Emissions of gas and water from the fault line under the Marmara prove that the fault is active and may produce an earthquake soon.

Istanbul innehar andraplatsen på den lista av städer som anses ha hög risk för att drabbas av en jordbävning. 2014 toppades den listan av Nepals huvudstad Katmandu, och så sent som 2011 skakades Nepal av en jordbävning med dödlig utgång. Sedan dess har flera skalv rapporterats i landet under både 2011, 2012 och 2013. Blotta närvaron av bergskedjan Himalaya är en ständig påminnelse om regionens seismiska aktivitet eftersom bergskedjan skapades då den indiska och euroasiatiska kontinentalplattan kolliderade.

Högriskområden är ofta kända. Det finns därmed incitament att förbereda samhällen inför, och på så vis lindra konsekvenserna av, kommande liknande händelser i dessa områden. United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNISDR) bedriver som namnet avslöjar, ett arbete som syftar till att reducera katastrofrisker i samhällen. I självskattningsrapporter går det att läsa om både nationella och lokala regeringars ansträngningar inom olika fokusområden för att förbättra motståndskraften mot katastrofer. För städer finns en särskild kampanj, ”Making Cities Resilient” och i Nepal har tio städer anslutit sig. I förra årets rapport från Pokhara, som ligger på ungefär samma avstånd från den senaste jordbävningens epicentrum som Katmandu, påtalades att det saknas lager av förnödenheter och tält, och enligt Pokharas egen bedömning är dessutom skolor, sjukhus och hälsoinrättningar lokaliserade i byggnader som inte är jordbävningssäkra.

I den landsomfattande rapporten för Nepal står att läsa att ett nätverk av sensorer som övervakar seismisk aktivitet har införts, men att det ännu inte finns något effektivt sätt att kommunicera den information som systemet genererar till allmänheten. Informationsspridning är inte bara viktigt innan jordbävningar inträffat, utan även efter. Radiostationer kan här fylla en avgörande funktion, men även dessa sägs i Nepal ofta vara lokaliserade i hus som inte är säkrade mot jordbävningar.

Den dåliga byggnadsstandarden är allt som oftast orsak till att byggnader inte är jordbävningssäkra. Det gäller även privata bostäder. Snabb befolkningsökning till följd av omfattande migration till det drabbade området i kombination med svag efterlevnad av standarder och riktlinjer för konstruktion av byggnader är bidragande orsakar till fenomenet i Katmandudalen i Nepal, liksom för många andra länder som befinner sig i riskzonen för förödande skalv, som exempelvis Turkiet.

De internationella policyramverken för riskreducering som UNISDR ligger bakom och förespråkar, innehåller en uppsjö av åtgärder som stater och lokala myndigheter åtar sig att arbeta mot för att reducera riskerna relaterade till katastrofer. Åtgärderna bidrar sannolikt både enskilt och i kombination till att samhällen blir mer resilienta mot katastrofers konsekvenser. Det finns dock en åtgärd som tydligt skulle sänka dödssiffran efter jordbävningar och det är striktare tillämpning av byggnadsstandarder. Som talesättet lyder, ”jordbävningar dödar inte människor men byggnader gör det”. Ofta finns nationella byggnadsstandarder inskrivna i staters lagar. I fallet Nepal finns sådana regleringar inskrivna sedan ungefär tio år, men implementeringen går trögt.

Detta gäller även i andra länder där politisering, korruption eller nationella konflikter sätter käppar i implementeringshjulen. Internationella policyramverk kan bidra till att skapa medvetenhet om riskreducering. ”Peer pressure” och spridning av policyer och ”bättre praktiker” är andra positiva effekter. Men för att öka chanserna för att dessa förverkligas och att risker reduceras, skulle ett större fokus och mer resurser behöva läggas på att följa upp staters och kommuners rapporterade framsteg gällande byggnadssektorer och de aktörer som certifierar byggnader. För att lyckas med detta krävs också en god förståelse för olika politiska och administrativa system och kulturer, eftersom dessa inverkar på hur riskreduceringsstrategier och implementeringsprocesser faller ut.

Förhoppningsvis får både uppföljning av rapporterade framsteg och effekter av olika politiska och administrativa system större utrymme i det FN-ramverk för riskreducering som skall gälla efter 2015.

HH

Källor:

http://www.todayszaman.com/national_istanbul-waiting-for-the-big-one_144212.html

http://www.unisdr.org/campaign/resilientcities/cities

http://www.preventionweb.net/files/41338_LGSAT_5HFA-Pokhara(2013-2014).pdf

http://www.preventionweb.net/files/41755_NPL_NationalHFAprogress_2013-15.pdf

http://www.irinnews.org/report/96639/nepal-radio-stations-ill-prepared-for-earthquakes

http://www.latimes.com/science/la-me-nepal-quake-science-20150426-story.html

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning? — september 10, 2014

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd — augusti 7, 2014

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd

Medierapporteringen kring den omfattande branden in Västmanland har varit intensiv de senaste dagarna. En hel del uppmärksamhet har getts åt de vattenbombningsflygplan som Frankrike och Italien har skickat för att bidra till räddningsinsatsen. Tre aspekter som relaterar till planens närvaro i Sverige har däremot (hittills) inte belysts i någon större utsträckning av media. Den första är de strukturer som idag finns inom EU för att förmedla hjälp vid en större katastrof eller olycka. Den andra är de krav i form av mottagarkapacitet som ställs på det land som tar emot hjälp. Den tredje är den roll som EU:s medlemsländer önskar att EU ska spela som krishanterare. Den sista frågan är till stor del beroende av olika inhemska traditioner av decentralisering/centralisering av räddningstjänst.

De franska och italienska planen har sänts till Sverige via EU:s civilskyddsmekanism. Med hjälp av denna kan vilket land som helst i världen få hjälp i en kris. Hjälpen förmedlas via EU:s centrum för samordning av katastrofberedskap (Emergency Response Coordination Centre). EU:s roll inom civilskydd har utvecklats succesivt sedan 1970-talet. År 2001 etablerades civilskyddsmekanismen (tidigare kallad räddningstjänstmekanismen). Mekanismen har till största del (men inte uteslutande) aktiverats i samband med naturkatastrofer och olyckor, i de allra flesta fall i länder utanför EU. Inom EU har den framför allt använts vid skogsbränder och översvämningar.

Att ta emot hjälp från utlandet i händelse av en stor naturkatastrof, stor olycka eller annan storskalig kris har inte varit en självklarhet för Sverige. Första gången som man tog emot hjälp var efter stormen Gudrun, då fanns inte de organisatoriska förutsättningarna för att ta emot hjälp. Enligt EU:s krishanteringssystem är det mottagaren som betalar för transport och andra kostnader. I samband med stormen Gudrun fick man göra tillfälliga arrangemang. Behovet av flyttbara generatorer var akut eftersom området varit strömlöst i tre veckor. Efter denna händelse ändrades budgeteringen så att det i framtiden skulle finnas pengar att betala hjälpinsatser utifrån.

Olika inhemska traditioner vad gäller decentralisering av räddningstjänst, har gjort att EU:s medlemsländer har haft olika syn på EU:s roll som krishanterare. Sverige har haft en annorlunda syn än länder som t.ex. Spanien där man haft en möjlighet att flytta ansvaret uppåt i systemet och ytterst göra en insats till en nationell snarare än regional eller lokal angelägenhet. I Sverige däremot, är räddningstjänsten av tradition decentraliserad, den tillhör kommuner eller kommunförbund. I den nuvarande insatsen valde man efter några dagar att ge länsstyrelsen (dvs. staten) ansvaret för samordningen av insatsen, men ett sådant beslut är ingen självklarhet utifrån hur räddningstjänst traditionellt har bedrivits i Sverige. Denna fråga gällande möjligheten att flytta ansvar för en storskalig insats uppåt i organisationen har aktualiserats under den pågående insatsen då mycket av kritiken hittills handlat om dålig och motstridig information till allmänheten.

Diskussioner om utformningen av EU:s befintliga krishanteringskapacitet, Sveriges mottagarkapacitet, samt ansvarsfördeling i storskaliga kriser,  kommer förmodligen överleva den svårsläckta branden.

/MB

Bremberg, Niklas & Malena Britz (2009) ”Uncovering the diverging institutional logics of EU civil protection” Cooperation and Conflict. No 3 September/October 2009.

Britz, Malena (2010) ”Från civilförsvar till (utrikes)politik?” i Engelbrekt, Kjell & Jan Ångström (red.) Svensk säkerhetspolitik i Europa och Världen. Stockholm: Nordstedts Juridik.

Boin, Arjen & Magnus Ekengren & Mark Rhinard (2013) The European Union as Crisis Manager. Patterns and Prospects. Cambridge: Cambridge University Press

Europeisering av civilskydd (Britz föreläsnings ppt)

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kritiken-vaxer-mot-myndigheterna_3804508.svd

http://www.svtplay.se/video/2191410/aktuellt/6-8-21-00

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19322564.ab

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three” — juni 5, 2014

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three”

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Under ett statsbesök i Polen tidigare i veckan lovade President Obama att USA skulle öka sina försvarsutgifter i Europa med 1 miljard dollar, vilket kommer innebära utökad amerikansk militär närvaro i östra Europa och Baltikum (Goldfarb, 2014). Genom detta vill USA stilla den oro som finns bland dess allierade i östra Europa och visa att man fortfarande är engagerad i försvaret av Europa.

Trots USAs agerande så är det EU som har förväntats ta en ledande roll, både i krisen och i skapandet av stabilitet i östra Europa (Zengerle, 2014). I praktiken betyder det att ledarskapet faller på de tre stora EU-staterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, även kallad ”the Big Three” (Lehne, 2012: 1). Hur har dessa tre länder agerat i Ukrainakrisen? Kan man se något samarbete mellan dessa tre som har styrt EU:s agerande i frågan? Nedanför följer en redogörelse för varje land.

Frankrike

Innan krisen förvärrades i slutet av februari med President Yanukovychs landsflykt och det ryska övertagandet i Krim så var Frankrike aktivt inblandat i att hantera krisen. Utrikesministern Laurent Fabius ingick, tillsammans med utrikesministrarna från Tyskland och Polen, i den s.k. ”Weimartriangeln” vilken förhandlade fram ett preliminärt avtal mellan President Yanukovych och oppositionen för att möjliggöra skapandet av en samlingsregering (Federal Foreign Office, 2014). Dock hann aldrig avtalet godkännas innan Yanukovych flydde landet och krisen eskalerade. Efter denna händelse har inte Frankrike haft en lika framträdande roll, förutom när man som en av flera NATO medlemmar erbjöd sig att skicka flyg för att patrullera luftrummet över Baltikum (Amann m.fl., 2014).

Frankrike har dessutom kritiserats för att man inte har följt Tysklands exempel och brutit de exportavtal kring militärt material man har med Ryssland; man har t.ex. inte avbrutit leveransen av stridskepp till Ryssland som ska ske i slutet av 2014 (Major & Mölling, 2014). Frankrike har motiverat detta med att ett säljstopp skulle innebära ekonomiska konsekvenser för landet och att det innefattas av den tredje (och hårdaste) rundan av sanktioner, något som EU har bestämt att man inte ska införa vid den här tidpunkten (Rettman, 2014). USA har varit kritisk till detta men i en uppvisning av europeisk solidaritet har Tyskland stöttat Frankrikes beslut. Vad konsekvenserna av detta för den transatlantiska relationen, och möjligtvis mellan Frankrike och Östeuropa, blir kan inte avgöras förrän i oktober då leveransen ska ske.

Frankrike har istället fortsatt att leda den europeiska responsen på oroligheterna i den Centralafrikanska Republiken. Detta har man blivit alltmer ensam om ju längre krisen i Ukraina har fortskridit, vilket ledde till att Frankrike kritiserade EU för att inte ta sitt ansvar i Afrika (Irish, 2014). Det kan te sig märkligt att Frankrike- ett land som oftast karaktäriseras som kraften bakom den gemensamma Europeiska försvars- och säkerhetspolitiken (Lehne, 2012: 13)- väljer att ta en mindre roll när en kris i Europa inträffar. Detta kan bero på att Frankrike traditionellt har varit inblandat i Afrika p.g.a. de historiska koloniala kopplingarna, samt på att dess strategiska intressen i Östeuropa och Baltikum är svaga (Britz & Holmberg, 2014: 13, 16).

 

Storbritannien

Inledningsvis fanns det en viss skepsis mot britternas vilja att konfrontera Putin, då finansmarknaden i London hanterar mycket ryskt kapital. Det blev inte bättre av ett avslöjande tidigt i mars, då ett dokument uppdagades som visade att Storbritannien inte ville införa sanktioner som skulle påverka handeln mellan länderna och flödet av ryskt kapital till London (BBC, 2014a). Sedan dess har det vänt och Storbritannien räknas numera – tillsammans med Sverige, Polen och de baltiska länderna – som en hök i sammanhanget, detta enligt Open Europe, som har gjort en sammanställning av alla EU-medlemmars uttalanden kring införandet av sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014). Precis som Frankrike så har Storbritannien gått med på att skicka stridsflyg för att patrullera det baltiska luftrummet inom ramen för NATO.

Storbritannien har dock inte tagit någon ledande roll inom EU, vilket främst beror på att britterna förhåller sig skeptiska till idén om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (Lehne, 2012: 17-18). Storbritanniens svaga roll i EU inom detta område kan exemplifieras med att man inte ingick i den grupp europeiska utrikesministrar som skickades till Kiev för att medla med President Yanukovych. En annan förklaring till Storbritanniens tillbakadragna roll är att man har historiskt inte haft något större intresse av Östeuropa och Baltikum.

 

Tyskland

Tyskland har länge dragits med en ”culture of restraint” i förhållande till försvars- och säkerhetspolitik, något man dock har försökt luckra upp sedan det Kalla krigets slut (Dyson, 2013: 435). Under säkerhetskonferensen i München i januari signalerade den nya tyska koalitionsregeringen genom utrikesminister Steinmeier, försvarsminister von der Leyen och president Gauck, att Tyskland var redo att ta ett större ansvar för internationell säkerhet (Gauck, 2014. von der Leyen, 2014. Securityconference.de, 2014). Timingen kunde inte ha varit sämre då alla blickar vändes mot Berlin i förhoppning om att Tyskland skulle leda EU genom den uppblossade krisen i Ukraina. Dessa förhoppningar grundade sig inte bara i att Tyskland är en central aktör inom EU, utan också i att landet har en nära relation till Ryssland (Trenin, 2014).

Tyskland har dock inte levt upp till dessa förväntningar. Förutom att leda Weimartriangeln i förhandlingarna mellan President Yanukovych och oppositionen, så har Tyskland varit försiktig med att förespråka sanktioner från EU (Wittrock & Schmitz, 2014). De starka ekonomiska banden är en orsak till denna försiktighet, men politiken passar också in i Merkels sätt att agera i frågor gällande internationell säkerhet (Dempsey, 2014). En annan viktig faktor som har nämnts i ett tidigare blogginlägg är den splittrade uppfattningen bland politiker och allmänheten gällande Rysslands agerande, som har sin grund i gamla kulturella kopplingar till Ryssland samt i en traditionell form av anti-amerikanism som har spätts på av Snowden avslöjandena.

 

Svagt traditionellt ledarskap i EU öppnar upp för Polen

Sammantaget har inte någon av ”de tre stora” klivit fram och visat ledarskap under den pågående krisen, vilket har resulterat i att EUs respons har saknat den koordination och kraft som skulle ha krävts för att förhindra krisens eskalering. I och för sig borde inte detta vara någon överraskning, då det har tidigare har observerats att det saknas tydligt ledarskap inom EU kring utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 19-20). Att denna brist på ledarskap skulle göra sig gällande även under aktuella kriser i EU:s närområde ter sig logiskt.

Polen har dock klivit fram som en viktig aktör. Polen har, upp till nu, saknat de utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska resurser och förmågor som ”de tre stora” besitter, men har utnyttjat sin förmåga väl sedan krisen började. Polen har inte bara varit en del av ”Weimartriangeln”, utan har också sett till att involvera NATO mer. Eftersom man känner att Ryssland agerande är ett hot mot Polens territoriella integritet har man åberopat artikel 4 i Atlantpaktens fördrag (Nielsen, 2014). Polen har varit tydlig med att NATO bör flytta sina positioner österut och att man vill ha en amerikansk truppnärvaro i landet (Weymouth, 2014). I samband med Obamas besök sa Polens president att man skulle utöka försvarsbudgeten till 2% av BNP, i enlighet med Polens åtaganden till NATO (BBC, 2014b). Premiärminister Tusk har också föreslagit att EU bör införa en energiunion i vilken man kan förhandla om gaspriser gemensamt för att förhindra en situation där en energileverantör (läs Ryssland) har tillräckligt med inflytande för att spela ut delar av EU mot varandra (Tusk, 2014). Enligt sammanställningen utförd av Open Europe är Polen den mest hök-aktiga EU-medlemmen när det sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014).

I stort kan detta tolkas som att Polen fortsätter att arbeta mot sitt mål att bli en central aktör inom EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 24). Dock återstår det att se hur gemensam denna politik kommer vara när Ukrainakrisen väl är över.

 

Källor

Amann, Melanie, Blome, Nikolaus, Gebauer, Matthias, Neukirch, Ralf & Schult, Christoph, 2014. ”NATO’s Putin Conundrum: Berlin Considers Its Alliance Options” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/europe/nato-looking-for-appropriate-response-to-putin-a-961692.html

BBC, 2014a. ”Hague urges Ukraine ‘not to rise to Russian provocation’” BBC 4/3: http://www.bbc.com/news/uk-politics-26436201

BBC, 2014b. ” European Reassurance Initiative: Obama announces $1bn fund” BBC 3/6: http://www.bbc.com/news/world-europe-27671691

Britz, Malena & Holmberg, Arita, 2014. ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: ökad integration eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Forbe 2013

Dempsey, Judy. ”Germany Needs to Embrace the Responsibility to Protect” Carnegie Europe 13/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54506

Dyson, Tom, 2013. ”The Material Roots of European Strategy: Beyond Culture and Values” Contemporary Security Policy 34:3

Federal Foreign Office, 2014. “An agreement on the Settlement of the crisis in Ukraine is signed”: http://www.auswaertiges-amt.de/EN/Aussenpolitik/Laender/Aktuelle_Artikel/Ukraine/140221_Ukraine-Vereinbarung.html

Gauck, Joachim, 2014. ”Germany’s role in the world: Reflections on responsibility, norms and alliances”: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Downloads/DE/Reden/2014/01/140131-Muenchner-Sicherheitskonferenz-Englisch.pdf?__blob=publicationFile

Goldfarb, Zachary A., 2014. “U.S. announces $1 billion program to boost military presence in Eastern Europe” Washington Post 3/6: http://www.washingtonpost.com/politics/us-announces-1-billion-program-to-boost-military-presence-in-eastern-europe/2014/06/03/414c0240-eb00-11e3-9f5c-9075d5508f0a_story.html

Irish, John, 2014. ”France says EU shirking duty to Central African Republic” Reuters 14/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/14/uk-centralafrican-france-eu-idUKBREA2D10120140314

Lehne, Stefan, 2012. ”The Big Three in EU Foreign Policy”: http://scienzepolitiche.uniroma3.it/gbonvicini/files/2013/04/eu_big_three.pdf

von der Leyen, Ursula, 2014. ”Speech by the Federal Minister of Defense, Dr. Ursula von der Leyen, on the Occasion of the 50th Munich Security Conference Munich 31. January 2014”: https://www.securityconference.de/fileadmin/MSC_/2014/Reden/2014-01-31-Speech-MinDef_von_der_Leyen-MuSeCo.pdf

Major, Claudia & Mölling, Christian, 2014. ”French Warships should go to Europe, not to Russia”: http://www.swp-berlin.org/en/publications/point-of-view/french-warships-should-go-to-europe-not-to-russia.html

Nielsen, Nikolaj, 2014. ”Nato supports Ukraine’s territorial integrity against Russian occupation” EUObserver 3/3: http://euobserver.com/foreign/123329

Open Europe, 2014. ”Divided we stand: Where do EU states stand on further sanctions on Russia?”: http://www.openeurope.org.uk/Article/Page/en/LIVE?id=19876&page=FlashAnalysis

Rettman, Andrew, 2014. “Germany backs France on Russia warship contract” EUObserver 5/6: http://euobserver.com/foreign/124498

Securityconference.de, 2014. ”Steinmeier: German commitment must ”come earlier and be more decisive and substantial””: https://www.securityconference.de/en/news/article/steinmeier-german-commitment-must-come-earlier-and-be-more-decisive-and-substantial/

Trenin, Dmitri, 2014. ”Enter Germany, a New Great Power in Eurasia” Carnegie Europe 14/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54518

Tusk, Donald, 2014. ”A united Europe can end Russia’s energy stranglehold” Financial Times 21/4: http://www.ft.com/intl/cms/s/0/91508464-c661-11e3-ba0e-00144feabdc0.html#axzz2ziGT4U00

Weymouth, Lally, 2014. ”Talking with Poland’s foreign minister about the Ukraine crisis and Russia’s next moves” Washington Post 18/4: http://www.washingtonpost.com/opinions/talking-with-polands-foreign-minister-about-the-ukraine-crisis-and-russias-next-moves/2014/04/17/f1811e84-c5ad-11e3-bf7a-be01a9b69cf1_story.html

Wittrock, Philipp & Schmitz, Gregor Peter, 2014. ”Crimean Crisis: All Eyes on Merkel” der Spiegel 4/3: http://www.spiegel.de/international/world/angela-merkel-plays-central-role-in-russia-diplomacy-over-crimea-a-956834.html

Zengerle, Patricia, 2014. ”U.S. lawmakers ready to act over Ukraine, but want Europe to step up” Reuters 4/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/04/uk-ukraine-crisis-usa-congress-idUKBREA2300E20140304

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen — juni 3, 2014

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Debatten kring Ukrainakrisen har handlat mycket om hur Rysslands agerande representerar en återgång till den sortens maktpolitik som präglade Europa under det tidiga 1900-talet. På så sätt har agerandet framställts som ett hot mot den postmoderna världsordningen som bl.a. representeras av EU (Speck, 2014). Dock kan det påpekas att Rysslands agerande kan tolkas som postmodernt. Vad som menas med postmodernt i det här sammanhanget är att Rysslands främsta verktyg i krisen har varit skapandet och spridandet av ett narrativ. Narrativet är en berättelse som ger det ryska agerandet legitimitet, snarare än att Ryssland på ett realistiskt vis använder sig av sin avsevärda diplomatiska eller militära makt för att få sin vilja igenom. Ett annat led i denna postmoderna strategi är att Ryssland till stor del försöker dölja sin direkta inblandning i krisen.

Denna aspekt av rysk strategi bör inte komma som en överraskning då Ryssland har sagt att informationsspridning är en viktig del av dess utrikespolitik, vilket bl.a. innefattar projiceringen av en positiv bild av Ryssland och motverkandet av information som kan vara skadlig för ryska intressen (Ministry of Foreign Affairs, 2013). Detta i sin tur kan härledas till de lärdomarna som Ryssland drog av Georgienkonflikten där man slog fast att en mer postmodern hållning inom krigföring skulle inkorporeras i ryskt strategiskt tänkande (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Strategin – som den har tillämpats i Ukraina- består av två delar:

För det första har Ryssland till stor del lyckats underminera den ukrainska staten genom att hota om att använda sin militära makt snarare än att använda den. Exempel på detta är Dumans godkännande av en eventuell rysk intervention i Ukraina och en ökad truppnärvaro vid den ukrainska gränsen. Inte heller behövs det en stor truppnärvaro för att kontrollera ett område som Krim. En anledning till detta är att Ryssland använder sig av kriminella element och korrupta politiker som kan försvaga den ukrainska statens grepp om området och agera som uppviglare för att förenkla ett ryskt intåg. Som Mark Galeotti säger: ”…a key precept of the Russians’ new style of asymmetric war is to work through as many different agents as possible, from reliable allies to useful dupes.” (Galeotti, 2013) En naturlig fördel med detta är att det minskar den ryska statens egna synliga inblandning och skuld. Det växande kaoset och blodspillan i östra Ukraina visar dock att denna strategi har sina begränsningar.

För det andra så bedrivs en utbredd och koncentrerad informationskampanj för att påverka opinionen både inom och utanför Ryssland, vilket är en strategi som användes av Ryssland även under Georgienkonflikten (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Den ryska informationskampanjen har många likheter med idén om strategic narrative som påstår att ”…ideas that take place in the media and the public domain are often as important as the ones on the ground” (Norheim-Martinsen, 2011: 521). Dessa narrativ är oftast grundad i kulturella idéer eller koncept som är allmänt vedertagna och accepterade (ibid). I Rysslands fall skulle det kunna vara idén om Ryssland som en omringad stormakt (O’Loughlin et al, 2006: 146), Ukraina som en del av den ryska intressesfären (ibid: 141), NATOs östliga expansion som en dolkstöt i ryggen från västmakternas sida (Joseph, 2014), den ryska staten som beskyddare av ryska minoriteters rättigheter, samt föreställningen om Ryssland som en historisk bekämpare av fascism.

Följaktligen blir meddelandet som ryska ledare och media har skickat ut sedan krisen började att interimregeringen i Kiev består av fascister, att den ryska minoriteten är hotad, att NATOs och EUs östliga expansion är svek mot de överenskommelser som gjordes efter Kalla Krigets slut osv. Att ständigt repetera ett narrativ är en viktig del av denna strategi då det kan ”…reinforce an idea, build up a sense of common identity or cause, or even command certain actions by way of rhetorical entrapment.” (Norheim-Martinsen, 2011: 521).

Konsekvenser

Vad kan då konsekvenserna vara av att använda ett sådant strategisk narrativ? I Ryssland verkar det ha fungerat, då opinionsundersökningar visar att majoriteten av ryssar sluter upp bakom statens agerande i Ukraina (Minina, 2014). På Krim finns det anledning att tro att den ryska informationsstrategin främst syftade till att hindra motstridiga uppgifter från att nå ut till allmänheten, hindra oppositionen, samt framhäva den ryska positionen, vilket i sin tur sporrade den pro-ryska delen av befolkningen (Darczewska, 2014: 24-26).

Bilden är otydligare i östra Ukraina. Medan en majoritet av invånarna anser att interimregeringen är illegitim så sluter man inte heller upp bakom Rysslands agerande (Pifer & Thoburn, 2014). Denna tvetydighet kan betyda två saker. Antingen kan det skapa en ”rhetorical entrapment” (Norheim-Martinsen, 2011: 521), då Ukraina ställs inför ett scenario i vilket man kan välja mellan att Ryssland utför ett fullbordat faktum i östra Ukraina, och att agera -som man nu gjort genom att skicka in armén mot separatisterna – och därmed riskera att ge intrycket av att vara de fascister som Ryssland har varnat för. Men likväl så kan det här slå tillbaks mot Ryssland då en majoritet i östra Ukraina anser att Rysslands agerande och övertagandet av myndighetsbyggnader är illegalt (Pifer & Thoburn, 2014).

Trots att det politiska ledarskapet inom EU har förkastat Rysslands beskrivning av det som sker i Ukraina så ser man ändå ett visst genomslag bortom Moskva och Krim. Tydligast syns det i hur den europeiska populär- och extremhögerns accepterar det ryska narrativet (Morice m.fl., 2014). Framstående politiker såsom FN:s Marine Le Pen och UKIPs Nigel Farage har talat om sin beundran för Putin och anklagad EU för att ligga bakom krisen i Ukraina (ibid). Men den ryska informationsspridningen kan även ha en subtil inverkan inom Europa. I Tyskland är exempelvis både befolkningen och det politiska etablissemanget splittrade angående hur man ska förhålla sig till situationen i Ukraina.

De som är sympatiskt inställda till det ryska perspektivet är så av flera anledningar, vilket visar på hur många olika nivåer ett strategic narrative kan fungera på. Om man räknar bort ekonomiska intressen så finns det aspekter av anti-amerikanism/skepticism mot väst, historiska kopplingar mellan Tyskland och Ryssland, tysk romanticism kring Ryssland och en självbild av Tyskland som ett mellanting mellan öst och väst, vilket sammantaget gör att det ryska perspektivet accepteras av många (Techau, 2014. Neukirch, 2014). Inom den tyska regeringen finner man också tecken på splittring. Ena parten av koalitionsregeringen, socialdemokratiska SPD, har historiskt sett förordat nära relationer med Ryssland och är därför ovilliga att konfrontera Ryssland (Hoffman, 2014). Den inrikespolitiska situationen begränsar det handlingsutrymmet Tyskland har i krisen, vilket är problematisk med tanke på den ledarroll som resten av EU och USA förväntar sig av Tyskland.

Vad som nu sker i Ukraina kan ses som resultatet av sex års vidareutveckling av rysk postmodern militärstrategi, men vad kommer de ryska beslutsfattarna dra för slutsatser av det? Detta är svårt att sia om, speciellt med tanke på att andra möjliga framtida destabiliserings-scenarier, i t.ex. Baltikum, saknar de faktorer som gjorde Krimoperationen särskilt lyckad. Möjligen är det så att det finns något begränsade möjligheter att dra slutsatser från Ukrainakrisen, men att man i Ryssland kommer att konstatera att den postmoderna militära strategin åtminstone har utvecklats åt rätt håll. Vad som redan nu anses som synnerligen lyckat inom ryska kretsar är den taktiska informationsspridningen (Gathmann m.fl., 2014). Denna, i kombination med gemensamma politiska och ekonomiska intressen, har än så länge varit effektiv nog att splittra internationellt motstånd och förhindra en kraftfull gemensam respons gentemot Ryssland.

 

 

 

Källor

Darczewska, Jolanta, 2014. ”The Anatomy of Russian Information Warfare: The Crimean Operation, A Case Study” Point of View 42: http://www.osw.waw.pl/sites/default/files/the_anatomy_of_russian_information_warfare.pdf

Galeotti, Mark, 2014: ”Ukraine’s Mob War” Foreign Policy 1/5: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/05/01/ukraines_mob_war_mafia_russia

Gathmann, Moritz, Neef, Christian, Schepp Matthias & Stark, Holger, 2014. ”The Opinion-Makers: How Russia Is Winning the Propaganda War” der Spiegel 30/5: http://www.spiegel.de/international/world/russia-uses-state-television-to-sway-opinion-at-home-and-abroad-a-971971.html

Hoffman, Christiane, 2014. ”How Western Is Germany? Russia Crisis Spurs Identity Conflict” der Spiegel 9/4: http://www.spiegel.de/international/europe/conflict-with-russia-raises-buried-questions-of-german-identity-a-963014.html

Joseph, Edward P., 2014. ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest 1/5: http://nationalinterest.org/feature/nato-expansion-the-source-russias-anger-10344?page=show

Minina Elena, 2014. ”Why do Russians support intervention in Ukraine?” Al-Jazeera 29/3: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/03/why-do-russians-support-interv-2014328174257483544.html

Ministry of Foreign Affairs, 2013. ”Concept of the Foreign Policy of the Russian Federation”: http://www.mid.ru/brp_4.nsf/0/76389FEC168189ED44257B2E0039B16D

Morice, F., Peschl F., Popkostadinova N. & Zalan, E., 2014. ”EU elections may strengthen Putin in Europe” EUObserver 23/4: http://euobserver.com/eu-elections/123887

Neukich, Ralf, 2014. ”The Sympathy Problem: Is Germany a Country of Russia Apologists?” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/germany/prominent-germans-have-understanding-for-russian-annexation-of-crimea-a-961711.html

Norheim-Martinsen, Per M., 2011. ”EU Strategic Culture: When the Means Becomes the End” Contemporary Security Policy 32:3

O’Loughlin, John, Ó Tuathail, Gearóid & Kolossov, Vladimir, 2006. ”The Geopolitical Orientations of Ordinary Russians: A Public Opinion Analysis” Eurasian Geography and Economics 47:2

Pifer, Steven & Thoburn, Hannah, 2014. ”Nuanced Views in Eastern Ukraine” Brookings Institute 28/4: http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/04/28-nuanced-views-eastern-ukraine-pifer-thoburn

Speck, Ulrich, 2014. ”The Ukraine Crisis Threatens Germany Especially” Carnegie Europe 7/4: http://www.carnegieeurope.eu/2014/04/07/ukraine-crisis-threatens-germany-especially/h84l

Techau, Jan, 2014. ”The Dangers of German Strategic Haplessness” Carnegie Europe, 8/4: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=55273

Vendil Pallin, Carolina & Westerlund, Fredrik, 2009. ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences” Small Wars & Insurgencies 20:2

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 3 — mars 16, 2014

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 3

Världens största land, Federationen Ryssland, är på väg att lägga sig till med ytterligare 25 000 kvadratkilometer yta. Krimhalvön kommer därmed att utgöra föga imponerande 0,015 % av Rysslands 17 075 000 kvadratkilometer, men sannolikt den mest befästa av landets många militära stödpunkter.

Den folkomröstning som hölls under söndagen den 16:e mars och vars genomförande betraktas som illegalt och illegitimt av i princip hela världssamfundet, kommer därmed att bryta loss den autonoma republiken Krim från Ukraina och av allt att döma ansluta den till Ryssland. I praktiken har som bekant rysk överhöghet redan etablerats över myndigheter, media och polis- och rättsväsende. Återstår att eskortera ut de ukrainska soldater som sedan två veckor varit instängda i sina kaserner.

Under de närmaste dagarna följer ett prov på vad litteraturen om säkerhetspolitisk krishantering kallas “brinkmanship”, det vill säga att en aktör medvetet skapar en uppenbar risk för krig, en risk där man inte fullt ut kontrollerar situationen (Schelling 1960: 200). Genom att framtvinga ett sådant läge kan man framtvinga fördelar för den egna sidan i utbyte mot ett stort risktagande. Som bekant inträffade flera sådana uppgörelser mellan dåvarande Sovjetunionen och USA under det kalla kriget, särskilt i början av 1960-talet.

Omedelbart efter folkomröstningsförfarandet har den ryska ledningen fortfarande en möjlighet att begränsa krisen och konfliktförloppet till att gälla det militära återtagandet av Krimhalvön. Skulle den ryska duman agera snabbt och ratificera “återföreningen” och president Putin på något sätt signalera beredskap till att lösa en rad praktiska problem, först och främst de på Krim kvarvarande ukrainska trupperna men även hur bl a energiförsörjning till halvön ska säkerställas, kan den akuta krisen mildras. Därmed skulle också hotet om eskalerande etniska motsättningar i östra Ukraina, samt en storskalig rysk militär invasion i syfte att “skydda” rysk och ryskspråkig befolkning I dessa områden, förmodligen kunna avvärjas.

Emellertid har den ryska hållningen alltmer kännetecknats av en belägringsmentalitet, och frågan är om Putin griper denna möjlighet, eller ens allvarligt överväger densamma. Både ledande politiker som kontaktat den ryske presidenten under de senaste veckorna, inte minst förbundskansler Angela Merkel, talar om dennes brist pa realitetsförankring. Ukrainsk, brittisk och amerikansk press talar allt oftare om Putins personliga besvikelser, rädsla for att möta samma öde som Janukovitj, och övertygelse att USA och västeuropeiska ledare konsekvent söker “försvaga Ryssland” (Sjeremet 2014, Roxburgh 2014, Barry 2014).

USA:s president Obama tycks så långt handla ungefär i linje med sin företrädare John F. Kennedy då denna konfronterades av Nikita Chrusjtjovs Berlinblockad 1961, och som garanterade att Västberlin inte tillföll det kommunistiska lägret. Som svar på Putins eskalation har Obama valt ett agerande som påminner det historikern Petr Luňák menar karaktäriserade Kennedy for drygt femtiotvå år sedan: “the young president [opted] for a hard-line stance in the tense conditions […] without forcing the other side to extreme measures” (Luňák 2003: 54).

Det är en förnuftig hållning, fast med en reservation. Fram till årsskiftet 2011-2012 och den presidentvalkampanj som Putin slutligen vann hade rysk utrikes- och försvarspolitik i två decennier präglats av motståndet emot NATO-utvidgning till före detta sovjetrepubliker, särskilt bortom de relativt små tre baltiska länderna. Men i och med lanserandet av en ryskdominerad motsvarighet till EU och förväntningar om att Ukraina ingår i denna tycks det europeiska marknadsprojektet uppfattas som ungefär lika Rysslandsfientligt i Kreml som försvarsalliansen. Är det ytterst denna “idemässiga friktion” med existentiella övertoner som ligger till grund för ryskt handlande pa Krimhalvön (Engelbrekt och Nygren 2010)? I så fall kan den typ av brinkmanship Chrusjtjov visade prov på för ett halvsekel sedan, då han genom uppförandet av Berlinmuren åstadkom en maktpolitisk kompromiss och “frös konflikten”, te sig otillräckligt tilltalande för dagens ryska ledare.

KE

—-

Ellen Barry, “Russia Hard-Liners Relish Crimea Crisis, Some Eying New Cold War,” New York Times, 16 mars 2014.

Kjell Engelbrekt och Bertil Nygren, “A Reassertive Russia and an Expanded European Union”, ss. 3-10 i Engelbrekt och Nygren (red.) Russia and Europe: Building Bridges, Digging Trenches (London: Routledge).

Petr Luňák, “Khrushchev and the Berlin crisis: Soviet Brinkmanship Seen from the Inside,” Cold War History, vol. 3, nr. 2, ss. 53-82.

Angus Roxburgh, “Paranoia Leads Vladimir Putin to a Point of No Return,” The Telegraph, 14 mars 2014, http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/10695204/Paranoia-leads-Vladimir-Putin-to-the-point-of-no-return.html

Thomas C. Schelling, The Strategy of Conflict (Cambridge: Harvard University Press, 1960)

Pavel Sjeremet, “Personalnoe delo Putina” 4 mars 2014, Ukrainska Pravda, blogi, http://blogs.pravda.com.ua/authors/sheremet/5315eb6bea020/

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.