foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält — april 7, 2017

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält

Kjell Engelbrekt

I vad som ytligt sett kan se ut som en politiskt och emotionellt svar på ett angrepp med kemiska vapen på rebeller och civila i Idlib-provinsen i nordvästra Syrien, enligt flera bedömare utfört av president al-Assads flygvapen, tycks Trumpadministrationen plötsligt ha återställt en rad principer och relationer som USA stått för under decennier (el-Deeb 2017, Francis 2017).

För det första har amerikanska stridskrafter genom att fyra av vad som sägs vara sammanlagt femtionio kryssningsrobotar som ett slags bestraffningsåtgärd bekräftat sitt åtagande till grundläggande folkrättsliga principer gällande massförstörelsevapen (Lamoth, Ryan & Gibbons-Neffe 2017). Här hade också Syriens president al-Assad lovat förstöra alla lager och anläggningar som producerat kemiska vapen i samband med den överenskommelse man ingick 2013, och som antogs i formen av en bindande resolution i FN:s Säkerhetsråd (UN Security Council 2013).

För det andra kan man tolka agerandet som en signal om att USA vill återupprätta sitt rykte som den främsta militära makten i världen, som dessutom inte ryggar tillbaka från militär maktutövning när man anser detta vara nödvändigt. I detta avseende återvänder Trumpadministrationen till den ”röda linje” som företrädaren Barack Obama gav uttryck för i förhållande till användning av massförstörelsevapen, men som han sedan inte agerade utifrån utan föredrog att förhandla fram ett avtal om förstörelse av kemiska vapen med stöd av rysk diplomatisk hjälp. Detta blev i sin tur startpunkten för Kremls inblandning i Syrienkonflikten, och som följdes upp med omfattande ryska militära insatser under 2015-2016.

För det tredje bidrar angreppet riktat emot al-Assad, och därmed indirekt även Hezbollah, Iran och Ryssland, till att förbättra traditionellt goda relationer mellan Vita huset och en rad betydelsefulla regionala aktörer i Mellanöstern. Det är m a o ingen tillfällighet att flera politiska företrädare för sunnitiska stater, såsom Saudiarabien och Turkiet men även Israel, genast gav uttryck för sitt stöd för USA:s militära agerande.

För det fjärde visar USA ett tydligt ledarskap, en signal som en rad politiskt närstående länder uppskattar (även om inte alla öppet erkänner detta). De som oroat sig över att den nya adminstrationens ”America First”-slogan skulle leda världen emot en mer instabil världsordning, där subversiva krafter ges flera och större möjligheter att utnyttja, kan mycket väl bli lugnade. Indirekt skickas en signal om beslutsamhet gentemot Nordkorea, och i förhållande till Kina en fasthet som kan göra intryck på president Xi Jinping f n på besök hos sin amerikanska kollega i Florida.

Sist men inte minst är USA:s militära agerande givetvis en synnerligen skarp markering mot Ryssland, som ju exploaterat USA:s tveksamhet i Syrien och i övriga Mellanöstern. Här kan man förvänta sig en väsentlig försämring av relationerna på kort sikt. Följer Vita huset upp med tydlig diplomati är det dock inte lika säkert att rysk-amerikanska relationer undergrävs i ett länge perspektiv. Enligt uppgift riktades kryssningsrobotarna medvetet emot delar av flygfältet som rysk personal inte använde i ett försök att minimera risken för storpolitiska förvecklingar.

Avslutningsvis kan påpekas att Trump vid upprepade tillfällen talat om behovet att bevara handlingsutrymme inom utrikes- och säkerhetspolitiken, bl a genom att i förväg inte avslöja sina planer och därmed underlätta för motståndare att planera motåtgärder. Han har med all sannolikhet lyckats överraska såväl Syrien som Ryssland denna gång. Samtidigt innebär detta att utrymmet för framtida handlande begränsats i o m att Trump ”bekänt färg” och dessutom på ett sätt som bekräftar många av USA:s traditionella värden och intressen. Det är dessutom oklart hur vad som ser ut att leda till ett djupare engagemang i Mellanöstern kommer att påverka honom inrikespolitiskt.

—-

El-Deeb, Sarah (2017) “Syria Chemical Attack: Father Says Goodbye to Twin Babies Killed in Idlib Strike”, The Independent, 6 april, http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/syria-chemical-attack-idlib-gas-father-abdel-hameed-alyousef-twin-babies-aya-ahmed-killed-khan-a7669491.html

Francis, Ellen (2017) ”Scores Killed in Gas Attack on Syrian Rebel Area”, Reuters (Beirut), 5 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-idlib-idUSKBN1760IBG20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Lamoth, Missy Ryan & Thomas Gibbons-Neffe (2017) “U.S. Strikes Syrian Military Airfield in First Direct Assault on Bashar al-Assad’s Government”, Washington Post, 6 april, https://www.washingtonpost.com/world/national-security/trump-weighing-military-options-following-chemical-weapons-attack-in-syria/2017/04/06/0c59603a-1ae8-11e7-9887-1a5314b56a08_story.html?hpid=hp_hp-banner-main_syria-315pm-banner%3Ahomepage%2Fstory&utm_term=.bfc393dd7cbf

UN Security Council (2013) “Security Council Requires Scheduled Destruction of Syria’s Chemical Weapons, Unanimously Adopting Resolution 2118 (2013)”, press release, http://www.un.org/press/en/2013/sc11135.doc.htm

Annonser
”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering — april 3, 2015

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering

Sent på torsdagskvällen europeisk tid presenterades det ramavtal om atomenergi som förhandlats fram mellan USA och Iran, med deltagande av samtliga permanenta medlemsländer i FN:s säkerhetsråd samt EU, under två års tid av tidvis intensiv diplomatisk aktivitet. Som väntat har kritiska synpunkter från Israels regering och kretsar närstående revolutionsgardet i Teheran inte låtit vänta på sig, men andra länder och oberoende experter har i flera fall sagt sig vara imponerade av att en såpass heltäckande överenskommelse kunnat komma till stånd (Bar-el 2015, Charbonneau och Nebehay 2015, Gordon och Sanger 2015). En del går så långt som att påstå att president Obama håller på att sent omsider göra sig förtjänt av det fredspris han förlänades redan i början av sitt första mandat.

Emellertid är detta inte det färdiga avtalet innehållande alla specifika detaljer, och därför återstår att se dels om det är möjligt för parterna att nå ända fram, och dels vilka politiska processer detta ramavtal nu väcker till liv i Washington, Teheran, samt i en rad huvudstäder i Mellanöstern och Europa (Ibid). Givet ramavtalet kan man för första gången göra sig en tydlig bild av slutdestinationen och därmed bestämma sig för att antingen understödja förhandlingarna, eller med olika manövrer försöka avstyra ett definitivt avtal. Flera relevanta aktörer, bland andra Israels premiärminister Netanyahu, har flera gånger demonstrerat att han inte har någonting emot att axla rollen som ”spoiler” med hänvisning till att överenskommelsen på sikt annars undergräver fred och säkerhet i Mellanöstern. En analogi framförd av senator Ted Cruz häromdagen gick tillbaka till 1938 års Münchenöverenskommelse med Adolf Hitler, vilken Storbritanniens premiärminister Chamberlain stolt men överoptimistiskt proklamerade skulle frambringa ”fred i vår tid” (McCabe 2015).

Enkelt uttryckt handlar kontroverserna om tre huvudproblem. Är kompromissen en rimlig avvägning mellan å den ena sidan normen om icke-spridning av atomenergiteknologi i händerna på aktörer som kan vilja använda denna för politiska och militära syften, och å den andra sidan Irans krav på legitimt bruk av densamma för företrädesvis civila syften (Sagan och Waltz 2012)? Är regelverket som Iran ska underkastas tillräckligt väl utformat för att uppnå detta? Och för det tredje, är de kontrollmekanismer och sanktionsmöjligheter som aviserats så robusta att de i realiteten kan bidra till att upprätthålla regelverket?

Beträffande den första punkten är det uppenbart att Iran inte nöjer sig med ett instrumentellt utnyttjande av atomenergi för civila syften, utan eftersträvar själva kunnandet på området (Kroenig 2014). Teheran har naturligtvis rätt i att ingenting i internationella icke-spridningsavtalet hindrar Iran från att eftersträva denna kompetens. Israel har den uppenbarligen redan, utan att detta officiellt bekräftas, medan just Teherans ambitioner riskerar att väcka anspråk på motsvarande förmåga hos andra länder i Mellanöstern (Pollack 2013). Genom att indirekt tillerkänna Iran legitima anspråk på att utveckla nämnda förmåga finns med andra ord en risk att den förmågeutvecklings- och rustningsspiral som redan förekommer på det konventionella området övergår till att handla om kärnvapen.

Vad gäller själva regelverket har den något artificiella principen om tolv månaders ”break-out time” varit vägledande för den amerikanska sidan (Gordon och Sanger 2015). Iran ska med andra ord kunna ha förutsättningar för att kunna bearbeta uran upp till halter och kvantiteter nödvändiga för att producera kärnvapen, men detta ska kräva minst ett år av intensivt arbete. Därmed ska USA också ha tillräcklig förberedelsetid för att kunna förhindra detta, och grannländer möjligheter att svara på en sådan utveckling. Israel och många republikaner i den amerikanska senaten anser att detta är otillräckligt, men i praktiken innebär det att Iran monterar ned två tredjedelar av sina befintliga centrifuger, liksom den reaktor i Arak som har kapacitet att anrika uranet till mycket höga halter, samt nöjer sig med att använda 5 060 centrifuger under de närmaste femton åren (New York Times 2015). En öppen fråga är dock vad som sker bortom dessa femton år.

Inspektionsregimen i termer av de parametrar som redan kommit på plats beskrevs på onsdagen av president Obama som heltäckande. Det tycks stämma vad gäller de befintliga och kända installationerna i Arak, Fordow and Natanz, vilket oberoende experter bekräftar (Gordon och Sanger 2015). Därutöver ska inspektioner av försörjningskedjan av uranbrytning och hantering pågå i tjugofem år, enligt avtalet, vilket skapar ytterligare trovärdighet åt långsiktigheten i överenskommelsen (New York Times 2015).

Men beträffande de exakta betingelserna för inspektionerna, som ska skötas av det Internationella atomenergiorganet (IAEA), så måste parterna som sagt också åstadkomma en detaljreglering i slutet av juni. Och det är först när IAEA bekräftat att nedmonteringen av centrifuger, Arak-reaktorn, samt ytterligare komponenter av existerande infrastruktur, som USA och EU lovat att helt avveckla sina sanktioner. Även här kommer detaljerade kriterier vara centrala för att berörda parter ska kunna verifiera implementeringen på ett transparent sätt.

Den initiala reaktionen hos allmänheten i Iran tycks vara lättnad över att en förhandlingslösning ser att vara i sikte (Charbonneau och Nebehay 2015). På vilket sätt denna diplomatiska process kan föranleda en mindre konfliktfylld, bredare och mer varierad typ av relation mellan USA och Iran återstår att se (Foskbloggen 2013), bland annat eftersom båda sidor nogsamt frikopplat atomenergifrågan från andra spörsmål. Sannolikt växer förutsättningarna för ett politiskt närmande ju längre man kan fördjupa det diplomatiska samtalet och få till stånd en atomenergiregim som åtminstone temporärt inskränker förutsättningarna för en militär konflikt mellan USA och Iran, eller Israel och Iran, under mer än ett decennium framöver.

Samtidigt bör det politiska motståndet emot en dylik utveckling i många kretsar, samt svårigheterna med att återuppbygga ömsesidigt förtroende i denna symboltyngda och dessutom tekniskt komplicerade fråga, ingalunda underskattas.

KE

Bar’el, Zvi (2015) “Iran’s ‘Republicans’ at Home, Haaretz, 3 april, http://www.haaretz.com/news/middle-east/.premium-1.650334

Charbonneau, Loius och Stephanie Nebehay (2015) “Iranians celebrate, Obama hails ‘historic’ nuclear framework”, Reuters, 3 april, http://www.reuters.com/article/2015/04/03/us-iran-nuclear-idUSKBN0MQ0HH20150403

Foskbloggen (2013), ”Argo, västvärlden och Iran: alltjämt klichéer och hjälteepos”, 3 mars, https://foskbloggen.wordpress.com/2013/03/03/vastvarlden-och-iran-myter-och-beteendemonster-i-repris/

Gordon, Michael R. och David E. Sanger (2015) “Iran Agrees to Detailed Nuclear Outline, First Step Toward a Wider Deal”, New York Times, 3 april, http://www.nytimes.com/2015/04/03/world/middleeast/iran-nuclear-talks.html?ref=todayspaper&_r=0

Kroenig, Matthew (2014). A Time to Attack: The Looming Iranian Nuclear Threat. New York: Palgrave Macmillan.

McCabe, David (2015) “Cruz: Iran, US Talks ‘Like Munich in 1938’”, The Hill, http://thehill.com/policy/international/235462-cruz-iran-us-nuclear-talks-like-munich-in-1938

New York Times (2015), “Details of Agreement to Limit Iran’s Nuclear Program”, 2 april, http://www.nytimes.com/interactive/2015/04/02/world/middleeast/iran-nuclear-agreement.html?action=click&contentCollection=Middle%20East&module=RelatedCoverage&region=Marginalia&pgtype=article

Pollack, Kenneth M. (2013) Unthinkable: Iran, the Bomb, and American Strategy. New York: Simon & Schuster.

Sagan, Scott D. och Kenneth N. Waltz, (2012) The Spread of Nuclear Weapons: An Enduring Debate, tredje upplagan. New York: W.W: Norton & Company.

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.