foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte” — november 16, 2015

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte”

”Vi har nu nått en punkt där ord inte räcker i kampen mot terrorismen”, sade Turkiets president Tayyip Erdogan, tillika värd för G20-toppmötet i Antalya 15-16 november, med anledning av terrordåden i Paris natten till lördagen. Även om flykting- och Mellanösternproblematiken redan i förväg funnits på mötesdagordningen förklarade Erdogan att G20-länderna nu skulle ägna betydligt mer uppmärksamhet åt denna samt terroristhotet, på bekostnad av ekonomisk tillväxt och andra ”mjuka spörsmål” som ofta noga beretts under det gångna året (Kandemir och Tattersall 2015).

Den geografiska närheten till kriget i Syrien och territoriet kontrollerat av Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) har skapat en inramning av G20-mötet med potential att sporra till utökat samarbete kring åtminstone partiella lösningar på konflikterna i denna del av världen. Drygt två miljoner flyktingar vistas uteslutande på turkiskt territorium. Saudiarabien, ett annat, G20-land, är synnerligen bekymrat över det allt sämre säkerhetsläget och återverkningarna på hela regionen.

Ryssland, som blockerat förslag till FN-resolutioner under fyra års tid, tycks nu blivit aktivt, även om önskemålet om att bevara den syriska regimen intakt och därmed en allierad i Mellanöstern fortfarande är en överordnad målsättning. Den alltmer spridda uppfattningen om att det civila ryska flygplan som störtade på väg hem från Egypten den 1:a november faktiskt utsatts för ett attentat planerat av ISIS kan dock eventuellt komma att övertyga Kreml om att systematiskt även bekämpa den senare.

En rad bilaterala samtal, inklusive ett mellan USA:s president Barack Obama och hans ryske motpart Vladimir Putin, ägde rum i korridorerna under sön- och måndagen, varav ett flertal sägs framför allt ha gällt aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Sammanfallande intressen om att mer effektivt kontrollera inflödet av cirka 900 000 flyktingar i Europa endast under 2015 (UNHCR 2015), att bättre bekämpa terroristhotet, samt att på sikt få till stånd en fredsprocess i Syrien och en stabilisering av de delar av Mellanöstern som idag präglas av krig och krigsliknande tillstånd, har åtminstone gett europeiska diplomater mer att arbeta med än tidigare.

Att döma av de preliminära uttalanden som cirkulerar i Antalya kommer som vanligt finansiella, ekonomiska och sociala teman helt dominera det huvudsakliga gemensamma dokumentet. Däremot förväntas en särskild text beröra terrorproblematiken, och uppmana till närmare transnationellt samarbete vad gäller underrättelseutbyte och behovet av att se till att terrorism inte finansieras via reguljära finansiella institutioner (Dolan 2015).

Det senare arbetet har pågått aktivt sedan attackerna mot USA i september 2001 och gradvis blivit mer framgångsrikt. Från att ha uppstått inom ramen för G7 och G8 har samtliga G20-länder kommit att involveras i antiterrofinansiering via myndigheter och privata banker och kapitalförvaltningsföretag (Gardner 2007, Engelbrekt 2015). Undantaget från framgångarna är just ISIS, som genom att ha säkrat tillgång till oljefyndigheter lyckats finansiera mycket av sin verksamhet utanför den internationella kapitalmarknaden.

Ingredienserna till en mer proaktiv och systematisk strategi gentemot ISIS, i termer av en koalition av stater som söker eliminera dess materiella maktbas med hjälp av flygattacker och ekonomiska instrument i kombination, skulle eventuellt kunna formas med utgångspunkt i de senaste dagarnas överläggningar i Antalya. Obama, i en presskonferens på måndagen i Antalya, tycktes dock mer inställd på en långsiktig kamp via både politiska, ekonomiska och militära medel.

Trots flera kritiska frågor från företrädare från amerikanska media, som uppenbarligen förväntade sig ett mer robust svar från västländer och USA i synnerhet på terrordåden i Paris, upprepade den amerikanske presidenten att han inte avsåg kortsiktigt revidera sin strategi för att stilla sådan kritik. Obama uppmanade däremot muslimska ledare att närmare samarbeta med lokala och nationella myndigheter samt civilsamhället för att motverka terrorism men också misstänksamhet i samhällen där de utgör en minoritet (Obama 2015).

KE

Dolan, David (2015) “G20 leaders pledge robust fight against patchy economy – draft communique”, Reuters, 16 november , tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-g20-turkey-communique-idUKKCN0T40N420151115

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance 21( 4): 537-556.

Gardner, Kathryn L. (2007) “Fighting Terrorism the FATF Way”, Global Governance 13(3): 325-345.

Kandemir, Asli, och Nick Tattersall (2015) “Paris attack puts terrorism centre-stage as world leaders meet in Turkey”, Reuters, 16 november, tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-france-shooting-turkey-idUKKCN0T30XE20151115

Obama, Barack (2015) “Obama holds news conference at the G20 summit”, NBC News Special report, 16 november, tillgänglig via http://www.nbcnews.com/video/watch-live-obama-holds-news-conference-at-the-g20-summit-322484291648

UNHCR (2015) “Refugees/Migrants Emergency Response – Mediterranean”, direktuppdaterad statistic 16 november, tillgänglig via http://data.unhcr.org/mediterranean/regional.php

Annonser
Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning? — september 10, 2014

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.