foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte — juli 9, 2017

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte

av Kjell Engelbrekt

Att jämka samman förberedelser som pågått under många månader med förhandlingsresultat som föds i stunden är ingen enkel konst, och ibland syns skarvarna trots idogt diplomatiskt arbete in i det sista. Den som läser igenom slutdokumentet från G20-toppmötet i Hamburg den 7-8 juli 2017 kan inte för ett ögonblick tvivla om att några centrala formuleringar klippts in på ett sent stadium. Här finns framför allt en uttrycklig ”särskrivning” om USA:s förhållningssätt till klimatfrågan som direkt följs av ett förnyat åtagande av övriga nitton G20-medlemmar till Parisavtalet från 2015 (G20 2017).

Nästan lika tydlig är oenigheten i handelsfrågan, vilken däremot uttrycks genom den ansträngda kompromissen om att ”fortsätta bekämpa protektionism inklusive alla former av otillbörlig konkurrens samt erkänna den roll legitima instrument till försvar för den [egna] handeln har i detta avseende”. Därutöver sägs i dokumentet att nyttan och vinsterna med ökad internationell handel och utlandsinvesteringar inte fördelats tillräckligt brett. Dessa skrivningar, som åtminstone delvis bär amerikansk prägel, åtföljdes dock av en bekräftelse av WTO:s ställning som garant för konfliktlösning på handelsområdet.

Migration, som var ett av förbundskansler Angela Merkels tre huvudteman vid sidan om klimat och handel, hamnade förhållandevis långt ner i slutdokumentet. Det tycks som om ordförandelandet Tyskland i sista stund nedprioriterat denna allt hetare fråga i västvärlden i ljuset av att både USA och en rad europeiska länder eftersträvar betydligt mer gränskontroll och att texten därför blivit alltför abstrakt och icke-specifik.

Samtidigt är Tyskland, Merkel och staden Hamburg värda en eloge för ett mycket generöst, välplanerat, och tålmodigt genomfört G20-toppmöte. Med tanke på förutsättningarna med avsevärda slitningar i Europa i samband med Brexit och migrationsproblematiken, i den transatlantiska länken kring bördefördelning, samt globalt beträffande en rad rättvise- och utvecklingsfrågor, kunde man inte utesluta risken för ett regelrätt fiasko. Naturligtvis gjorde inte heller de kraftfulla sammandrabbningarna mellan tiotusentals demonstranter och ordningsmakten, som ledde till drygt tvåhundra skadade poliser, uppgiften enklare. Det bilaterala mötet mellan USA:s och Rysslands presidenter kunde inrymmas i programmet utan att överskugga helheten, och denna gång därmed erbjuda två uppmärksamhetskrävande individer det manöverutrymme de anser sig behöva (BBC 2017, TASS 2017).

Hamburgtoppmötet visade att G20-formatet faktiskt kan leverera ett någorlunda tydligt fokus för internationellt samarbete utan ett starkt amerikanskt ledarskap i bakgrunden. Men den riktigt stora framtidsfrågan är ifall detta räcker eller om de destruktiva krafter som fanns på plats i Hamburg, innanför och utanför avspärrningarna för själva toppmötet, på sikt kan komma att urholka samarbetet. I den mån enskilda ledare känner sig begränsade av formatet och inte ser poängen med kollektiva möten, och inte heller med det omfattande koordineringsarbete som under knappt ett års tid berett vägen för detsamma, kan det bli si och så med engagemang och uppslutning i Argentina 2018, Japan 2019 och Saudiarabien 2020.

 BBC (2017). Trump Hails Talks as ”Success” Despite Divisions, 9 juli, tillgänglig via: http://www.bbc.com/news/world-europe-40546621

G20 (2017). G20 Leaders’ Declaration, Hamburg, 8 juli, tillgänglig via: https://www.g20.org/gipfeldokumente/G20-leaders-declaration.pdf

TASS 2017). Putin Notes Practical Significance of Issues Discussed at the G20 Summit, 9 juli, tillgänglig via: http://tass.com/politics/955448

Annonser
Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning? — september 5, 2016

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning?

Världsordningen har beskrivits på alltmer divergerande sätt under senare år, i och med att många länder men företrädesvis liberala demokratier ser ut att eftersträva multilaterala arrangemang och att en kombination av auktoritära, västfientliga och framväxande stormakter betonar och t o m uppmuntrar fragmentering. De två motstridiga trenderna sammanföll nu i dagarna reellt och symboliskt med en kinesisk folkkongress som precis innan toppmötet i Hangzhou inleddes ratificerade klimatavtalet från Paris 2015, men en president som endast två veckor tidigare förkastat den Internationella domstolens underkännande av Beijings anspråk på överhöghet i stora delar av Sydkinesiska sjön (Philipps, Holmes & Bowcott 2016).

Den kinesiske presidenten Xi Jinpings kraftfulla uppmaning på lördagen, i sin egenskap av värd för G20-toppmötet, att de samlade ledarna borde sätta handling bakom orden om att stärka global ekonomisk tillväxt var tveklöst avsett att demonstrera Beijings nyvunna självförtroende med sin roll i världen, och fick ytterligare eftertryck genom den vältalige ordföranden för den nyinrättade Asian Infrastructure Investment Bank, Jin Liqun. Därutöver har Kinas hastiga omvändelse från världens största producent av koldioxid och andra växthusgaser till en ledarnation inom förnybar energi landet bidragit till att man i vissa avseenden kan framställa sig som progressiv kraft i det internationella samfundet.

Samtidigt återspeglar de ansträngningar Beijing lagt ner på att undertrycka öppet motstånd emot hur man projicerar makt gentemot grannländerna kring Sydkinesiska sjön en ganska konventionell geopolitisk kalkyl som Xi öppet stödjer. Länderna i ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) har såvitt man kan se misslyckats med att skapa en kollektiv motvikt mot Kinas beteende genom att flera av organisationens medlemmar, särskilt de som mottagit betydande investeringar från det stora grannlandet på senare år, blockerat kritik i officiella uttalanden trots ett väsentligt missnöje hos flertalet. Under de senaste två åren har den kinesiska militären dessutom stärkt sina positioner genom allt mer framskjutna positioner och endast enstaka amerikanska flott- eller flygstridkrafter har kunnat störa, dock knappast alls försena, denna styrkeuppbyggnad.

Det kan tyckas paradoxalt att en amerikansk president som gjort mer än någon av sina föregångare för att dra sig tillbaka från globala krishärdar, samt intensifierat diplomatiskt samarbete och internationell handel, tvingas bevittna denna slående avvikelse från folkrättsliga normer och brist på stöd för en legitim utrikespolitisk hållning hos flertalet allierade och partnerländer. Men det är desto mer begripligt utifrån perspektivet av en stormakt vars inflytande ökar och som agerar i sitt egenintresse också för att manifestera sitt nyvunna handlingsutrymme. President Obama, som inte längre utnyttjar sitt ämbetes fulla befogenheter utan låter de två huvudkandidaterna i presidentvalskampanjen utveckla sina respektive idéer om hur USA ska utöva sitt inflytande i världen, kan inte göra mycket mer än uppvisa ett sofistikerat symboliskt ledarskap, en konst han dock bemästrar.

Emellertid kan Xi inte ens på hemmaplan–vilket den gemensamma kommunikén med all önskvärd tydlighet visar–fullt ut kontrollera dagordningen eller toppmötets utfall. Det blev till slut inte något gemensamt åtagande vad beträffar ekonomisk tillväxt, som Xi upppmanat till (G20 Leaders’ Communiqué 2016). Den kinesiska regeringen kunde givetvis inte förhindra att bilaterala möten mellan vissa ledare överskuggade förhoppningarna hos värdlandet om att lyckas orkestrera nyhetsflödet under de två dagar som toppmötet pågick. Inte heller kan man påstå att kinesiska preferenser gällande utelämnande av utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål från G20-toppmöten respekterades, framför allt för att sådana frågor genererar alltför stor uppmärksamhet i den internationella opinionen för att kunna lämnas därhän (Engelbrekt 2015).

Till syvende g sist blev kanske G20-toppmötet i Hangzhou helt enkelt en fingervisning om att varken den multilateralt orienterade, liberaldemokratiska visionen representerad av EU, den klassiskt geopolitiska motbilden bland annat företrädd av Ryssland, eller en dystopisk variant om tilltagande politiskt kaos, terrorism och upplösning av det internationella samfundet ter sig särskilt realistisk. Möjligen representerar vicepresident Joseph Bidens försök att teckna konturerna av en framväxande världsordning där USA fortfarande spelar en central roll, men som samtidigt ter sig mer prekär och avhängig av att både små och stora tillskyndare av stabilitet, välstånd och hållbar utveckling kontinuerligt samverkar mycket närmare än förr, en mer nykter inställning. I artikeln, publicerade i ärevördiga Foreign Affairs, förutsäger Biden att just relationen USA-Kina, den nuvarande supermakten och den ”i vardande”, under överskådlig tid kommer att präglas av ”utökat samarbete men tillika konkurrens under ansvar” (Biden 2016).

KE

—-

Biden, Joseph R. (2016) “Building on Success: Opportunities for the Next Administration”, Foreign Affairs, sept/okt.

G20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance, Årg. 21, Nr. 4, 2015, 537-556.

Phillips, Tom (2016 “China Ratifies Paris Climate Change Agreement Ahead of G20”, The Guardian, 3:e september, https://www.theguardian.com/world/2016/sep/03/china-ratifies-paris-climate-change-agreement

Philipps, Tom, Oliver Holmes & Owen Bowcott (2016) “Beijing Rejects Tribunal’s Ruling in South China Sea Case, The Guardian, 12:e juli, https://www.theguardian.com/world/2016/jul/12/philippines-wins-south-china-sea-case-against-china

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte” — november 16, 2015

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte”

”Vi har nu nått en punkt där ord inte räcker i kampen mot terrorismen”, sade Turkiets president Tayyip Erdogan, tillika värd för G20-toppmötet i Antalya 15-16 november, med anledning av terrordåden i Paris natten till lördagen. Även om flykting- och Mellanösternproblematiken redan i förväg funnits på mötesdagordningen förklarade Erdogan att G20-länderna nu skulle ägna betydligt mer uppmärksamhet åt denna samt terroristhotet, på bekostnad av ekonomisk tillväxt och andra ”mjuka spörsmål” som ofta noga beretts under det gångna året (Kandemir och Tattersall 2015).

Den geografiska närheten till kriget i Syrien och territoriet kontrollerat av Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) har skapat en inramning av G20-mötet med potential att sporra till utökat samarbete kring åtminstone partiella lösningar på konflikterna i denna del av världen. Drygt två miljoner flyktingar vistas uteslutande på turkiskt territorium. Saudiarabien, ett annat, G20-land, är synnerligen bekymrat över det allt sämre säkerhetsläget och återverkningarna på hela regionen.

Ryssland, som blockerat förslag till FN-resolutioner under fyra års tid, tycks nu blivit aktivt, även om önskemålet om att bevara den syriska regimen intakt och därmed en allierad i Mellanöstern fortfarande är en överordnad målsättning. Den alltmer spridda uppfattningen om att det civila ryska flygplan som störtade på väg hem från Egypten den 1:a november faktiskt utsatts för ett attentat planerat av ISIS kan dock eventuellt komma att övertyga Kreml om att systematiskt även bekämpa den senare.

En rad bilaterala samtal, inklusive ett mellan USA:s president Barack Obama och hans ryske motpart Vladimir Putin, ägde rum i korridorerna under sön- och måndagen, varav ett flertal sägs framför allt ha gällt aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Sammanfallande intressen om att mer effektivt kontrollera inflödet av cirka 900 000 flyktingar i Europa endast under 2015 (UNHCR 2015), att bättre bekämpa terroristhotet, samt att på sikt få till stånd en fredsprocess i Syrien och en stabilisering av de delar av Mellanöstern som idag präglas av krig och krigsliknande tillstånd, har åtminstone gett europeiska diplomater mer att arbeta med än tidigare.

Att döma av de preliminära uttalanden som cirkulerar i Antalya kommer som vanligt finansiella, ekonomiska och sociala teman helt dominera det huvudsakliga gemensamma dokumentet. Däremot förväntas en särskild text beröra terrorproblematiken, och uppmana till närmare transnationellt samarbete vad gäller underrättelseutbyte och behovet av att se till att terrorism inte finansieras via reguljära finansiella institutioner (Dolan 2015).

Det senare arbetet har pågått aktivt sedan attackerna mot USA i september 2001 och gradvis blivit mer framgångsrikt. Från att ha uppstått inom ramen för G7 och G8 har samtliga G20-länder kommit att involveras i antiterrofinansiering via myndigheter och privata banker och kapitalförvaltningsföretag (Gardner 2007, Engelbrekt 2015). Undantaget från framgångarna är just ISIS, som genom att ha säkrat tillgång till oljefyndigheter lyckats finansiera mycket av sin verksamhet utanför den internationella kapitalmarknaden.

Ingredienserna till en mer proaktiv och systematisk strategi gentemot ISIS, i termer av en koalition av stater som söker eliminera dess materiella maktbas med hjälp av flygattacker och ekonomiska instrument i kombination, skulle eventuellt kunna formas med utgångspunkt i de senaste dagarnas överläggningar i Antalya. Obama, i en presskonferens på måndagen i Antalya, tycktes dock mer inställd på en långsiktig kamp via både politiska, ekonomiska och militära medel.

Trots flera kritiska frågor från företrädare från amerikanska media, som uppenbarligen förväntade sig ett mer robust svar från västländer och USA i synnerhet på terrordåden i Paris, upprepade den amerikanske presidenten att han inte avsåg kortsiktigt revidera sin strategi för att stilla sådan kritik. Obama uppmanade däremot muslimska ledare att närmare samarbeta med lokala och nationella myndigheter samt civilsamhället för att motverka terrorism men också misstänksamhet i samhällen där de utgör en minoritet (Obama 2015).

KE

Dolan, David (2015) “G20 leaders pledge robust fight against patchy economy – draft communique”, Reuters, 16 november , tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-g20-turkey-communique-idUKKCN0T40N420151115

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance 21( 4): 537-556.

Gardner, Kathryn L. (2007) “Fighting Terrorism the FATF Way”, Global Governance 13(3): 325-345.

Kandemir, Asli, och Nick Tattersall (2015) “Paris attack puts terrorism centre-stage as world leaders meet in Turkey”, Reuters, 16 november, tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-france-shooting-turkey-idUKKCN0T30XE20151115

Obama, Barack (2015) “Obama holds news conference at the G20 summit”, NBC News Special report, 16 november, tillgänglig via http://www.nbcnews.com/video/watch-live-obama-holds-news-conference-at-the-g20-summit-322484291648

UNHCR (2015) “Refugees/Migrants Emergency Response – Mediterranean”, direktuppdaterad statistic 16 november, tillgänglig via http://data.unhcr.org/mediterranean/regional.php

Alla vägar bär till det tredje Rom — januari 2, 2013

Alla vägar bär till det tredje Rom

Vid årsskiftet 2012/2013 började den ryska utrikespolitikens ansträngningar under ett par års tid att ge utdelning i bemärkelsen att Moskva på nytt, inte helt olikt under det kalla krigets epok, kom att återkommande konsulteras i flera centrala globala säkerhetspolitiska spörsmål.

Det gäller dels Syrienkonflikten, där Ryssland envist gett sitt stöd till Bashar al Assads hårdföra regim och blockerat tre resolutionsförslag i FN:s Säkerhetsråd. FN-sändebudet Lakhdar Brahimi har efter en rad sonderingar i Mellanöstern och i Väst nått slutsatsen att ingen fredsprocess är möjlig utan ryskt deltagande i utformningen av densamma, medan amerikansk välsignelse kan åstadkommas i ett senare skede. Därför bygger Brahimi vidare på Geneveöverenskommelsen från i somras, då Moskva övertygades av Kofi Annan att gå med på några grundprinciper för en politisk lösning.

Den gemensamma presskonferensen med Brahimi och utrikesminister Sergej Lavrov i Moskva den 29:e december signalerade således att Ryssland nu anstränger sig för att få med företrädare för den syriska regimen i en politisk process, samtidigt som Brahimi bygger vidare på sitt kontaktnät inom oppositionen och i arabvärlden. USA, som är alltmer oroat av radikaliseringen av syriska rebellgrupper, tycks också understödja en mer aktiv diplomatisk ansats från FN:s sida.

Moskva konsulteras också regelbundet i frågan om hur världssamfundet ska hantera Irans motstånd mot att låta sitt kärnvapenprogram undergå närgångna inspektioner. I mitten av oktober hävdade utrikesminister Lavrov i samtal med israeliska politiker att Rysslands nära samarbete med Iran i termer av leverans av kärnkraftsteknologi och utbildning av experter likaledes skapar förutsättningar för att se till att Teheran inte får tillgång till kärnvapen. Det är oklart i vilken grad detta bidragit till att lugna Tel Aviv, men den ryska diplomatiska gesten verkar åtminstone uppskattats. Några veckor senare förklarade Moskva i konstruktiv anda att man inte motsätter sig att USA genomför direktsamtal med Iran i dessa frågor, givet att ryska ledare informeras om innehållet i desamma.

Det som ytterligare accentuerar Moskvas ställning som toppdiplomatisk destination under 2013 är Rysslands ordförandeskap i G20-samarbetet. För den återvalde men inrikespolitiskt ifrågasatte presidenten Vladimir Putin utgör den internationella politiska scenen med största säkerhet ett välkommet tillfälle att göra bruk av sin redan ansenliga erfarenhet som politisk ledare. Samtidigt utgör ansvaret för G20 en sällsynt stor utmaning för ett land vars utrikespolitik med all önskvärd tydlighet brukar prioritera bilateral diplomati på bekostnad av multilateral dito, ett politiskt arv som Putin sällan försökt att motverka.

Denna gång tycks dock den ryska ledningen vara mån om att göra ett gott intryck på sina kollegor inom stormaktsdiplomatin. Utrikesminister (och före detta FN-ambassadör) Lavrov och finansminister Anton Siluanov har under hösten noga kalibrerat den preliminära dagordningen för G20-samarbetet efter önskemål från övriga nitton parter, och till slut producerat en agenda med endast två huvudfrågor–ekonomisk tillväxt och arbetslöshet. Därutöver vill Moskva att man ska börja se över de olika regelverken för investeringsfinansiering och statlig upplåning, som en komponent i reformeringen av globala finansiella institutioner.

Frustrationen har under en tid växt inom G20 över hur få av de många spörsmål som rests sedan 2008-2009 verkligen lett till konkreta resultat. Det kan tyckas paradoxalt att när man beslutade sig för att uppgradera vad som brukade vara ett tekniskt samarbete mellan finansministrar och centralbankschefer till ett toppmöte mellan stats- och regeringschefer så slutade man att uppnå effektiva överenskommelser. Å andra sidan har världen på högsta politiska nivå fått en informell arena som är mer representativ än det gamla G8, en utveckling som många anser har ett egenvärde. Ryssland kan nu förväntas vilja gå icke-västliga stormakter till mötes och bidra till mer av en reell maktförskjutning.

Det slutliga testet för rysk utrikespolitik blir själva toppmötet i Putins gamla hemstad Sankt Petersburg den 5-6 september 2013. Då får Putin, Lavrov och andra ryska beslutsfattare ett kvitto på hur framgångsrika alla förberedelser och diplomatiska ansträngningar varit med avseende på att bana väg för en eller flera viktiga överenskommelser.

Men resan dit blir inte mindre intressant att följa. För det är under månaderna dessförinnan som vi lär märka om rysk utrikespolitik är beredd att inte bara ge och ta i bilaterala förhandlingar, utan därutöver också bidra till att stärka multilaterala arrangemang inom finans-, handels-, energi- och utvecklingspolitik på ett sätt som kommer andra länder till godo, utan att på ett omedelbart sätt generera ekonomiska eller geopolitiska vinster åt Ryssland.

Det senare vore ett trendbrott mot tidigare rysk utrikespolitik, med potential att förbättra relationerna även med en rad europeiska grannländer.

Legvold, Robert (red.) (2007) Russian Foreign Policy in the Twenty-First Century and the Shadow of the Past. New York: Columbia University.

Paniyev, Yuri (2012) Will Russia use G20 presidency to strengthen Brics’ position in the world financial order? The Telegraph, 31 December. Tillgänglig via: http://www.telegraph.co.uk/sponsored/russianow/politics/9772860/russia-g20-presidency-brics.html

Wilson Rowe, Elena & Stina Torjesen (red.) (2010) The Multilateral Dimension of Russian Foreign Policy. London: Routledge.

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.