foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet? — april 27, 2017

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet?

Kjell Engelbrekt

I mitten av februari i år varnade Richard Ferrand, generalsekreterare för Emmanuel Macrons politiska rörelse En Marche!, för att Kremlstödda mediaföretaget Sputnik och tevestationen RT (Russia Today) via sina respektive nätverk ensidigt och systematiskt sökt diskreditera dess presidentkandidat med hjälp av vilseledande och felaktig nyhetsrapportering (Pennetier och Balmforth 2017). Under de senaste dagarna har internationella media på nytt rapporterat om rysk inblandning i det franska presidentvalet, denna gång i form av en organiserad hackerattack riktad emot IT-resurserna vid Macrons kampanjhögkvarter.

IT-säkerhetsföretaget Trend Micro, som kartlagt attacken, säger sig ha funnit ”digitala fingeravtryck” som överensstämmer med de grupper av hackare som var involverade i motsvarande angrepp emot tyska förbundskanslern Angela Merkel våren 2016 och Hillary Clintons kampanjstab hösten samma år. Man påstår vidare att ett antal av dessa individer och grupper är kända för att ha nära band till ryska myndigheter och eventuellt till den ryska militära underrättelsetjänsten GRU (Auchard 2017). Att ryska militära ledare betraktar cyberförmåga som en del av försvarsmaktens maktmedel vet vi genom ett antal officiella dokument och artiklar, bl a författade av generalstabschefen Valerij Gerasimov (Gerasimov 2017). I det amerikanska fallet spreds informationen som införskaffats vid hackerattacken därefter via WikiLeaks, vilket kommentatorer menar bidrog till att dölja kopplingarna till Ryssland.

Självklart är det svårt att snabbt och entydigt identifiera och attribuera ansvar för anonyma cyberattacker. Men kunskaperna om detaljer beträffande vissa hackerangrepp och de metoder som används har stadigt ökat under de senaste två-tre åren, allteftersom regeringar och forskare börjat ägna betydligt större uppmärksamhet och resurser åt problemet. Vad gäller medvetet vinklad nyhetsrapportering och hur den sprids med hjälp av kvalificerad mjukvara finns samtidigt välbeprövade IT-verktyg som redan använts i ett flertal undersökningar. Sådana studier har kunnat påvisa att brett anlagda desinformationskampanjer i flera fall härrört från ryskt territorium och tycks ha dirigerats från myndigheter som står Kreml nära (Geers 2015, Nimmo, Barojan och Aleksejeva 2016, Radin 2016, Semantic Visions 2016, Buzzfeed 2017.

För ett och ett halvt år sedan inrättade EU en särskild enhet under dess nya utrikesdepartement, den Europeiska Externa utrikestjänsten (European External Action Service), som följer och dokumenterar vilseledande och felaktig information som framför allt sprids genom ryska påverkanskampanjer Varje vecka publiceras på en EU-hemsida en Disinformation Review som beskriver, tolkar och korrigerar ett antal nyhetsartiklar, reportage samt radio- och tevesändningar som berör medlemsländerna, EU eller andra förhållanden där man anser att felaktiga påståenden behöver bemötas, inklusive påståenden och skildringar om förhållanden i Ryssland och dess grannländer (EEAS 2017). Det tycks otvetydigt att EU och dess medlemsländer är särskilt utsatta och sårbara på grund av sina samhällens stora öppenhet och relativt outvecklade cyberförsvar (András och Panyi 2017, Higgins 2017, Springe 2017).

Kan då kombinationen av hackerangrepp och påverkanskampanjer komma att få ett avgörande inflytande på det franska presidentvalet? Det är förmodligen osannolikt, dels på grund av att man i Frankrike tycks mer förberedd på att dessa metoder och instrument kommer att sättas in och att vaksamheten därför är större än inför Storbritanniens Brexit-omröstning och det amerikanska presidentvalet 2016. Men det är å andra sidan väsentligt att allmänheten kontinuerligt påminns om att vara skeptisk till information som sprids via Kremlstödda och sociala media, samt att man från officiellt håll reagerar kraftigt och tydligt på väsentliga avvikelser.

Det kan samtidigt inte uteslutas att en marginell påverkan i slutänden får ett avgörande inflytande, ifall skillnaden i röster mellan de två återstående kandidaterna blir mycket liten. Och det är den vetskapen som kan göra att ryska hackare och ”cyberkrigare” ändå vägrar inta en låg profil, trots att man fått ögonen på sig efter USA-valet.

Man är säkerligen besviken över att president Trump efter sitt makttillträde inte bedrivit en för Ryssland mer konstruktiv linje, men däremot mycket nöjd med att USA:s moraliska ledarskap i världen numera ifrågasätts även i Europa. De upplevda fördelarna med en vinst för Marine Le Pen i franska presidentvalet är potentiellt kanske till och med större för Rysslands vidkommande, såsom ledningen i Kreml bedömer situationen. En seger för Le Pen, som president Vladimir Putin konsekvent stött såväl politiskt som ekonomiskt, kan mycket väl innebära en folkomröstning om att Frankrike drar sig ur eurosamarbetet eller till och med EU överhuvudtaget. Och därmed kan regeringen i Moskva anse att man fram till den 7 maj har en alldeles unik chans att ge det europeiska integrationsprojektet dödsstöten.

András, Deszö, och Szabolcs Panyi (2017) “We Are Not Paid Agents of Russia, We Do It Out of Conviction”, Index, 30 januari, tillgänglig via: http://index.hu/belfold/2017/01/30/we_are_not_paid_agents_of_russia_we_do_it_out_of_conviction/

Auchard, Eric (2017) “Macron Campaign Was Target of Cyber Attacks by Spy-Linked Group”, Reuters, 24 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-france-election-macron-cyber-idUSKBN17Q200

EEAS (2017) Disinformation Review, Email Campaign Archive, tillgänglig via: http://us11.campaign-archive1.com/home/?u=cd23226ada1699a77000eb60b&id=b3e14c337c

Geers, Kenneth, ed. (2015) Cyber War in Perspective: Russian Aggression against Ukraine. Tallinn: NATO Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence.

Gerasimov, Valerij (2017) ”Мир на гранях войны: Мало учитывать сегодняшние вызовы, надо прогнозировать будущие, VPK, 15:e mars, http://vpk-news.ru/articles/35591 tillgänglig via: http://vpk-news.ru/articles/35591

Higgins, Andrew (2017) ”Fake News, Fake Ukrainians: How a Group of Russians Tilted a Dutch Vote”, New York Times, 16 februari, tillgänglig via: https://www.nytimes.com/2017/02/16/world/europe/russia-ukraine-fake-news-dutch-vote.html?_r=2

Nardelli, Alberto och Craig Silverman (2017) ”Hyperpartisan Sites and Facebook Pages Are Publishing False Stories And Conspiracy Theories About Angela Merkel”, Buzzfeed, 14:e januari, https://www.buzzfeed.com/albertonardelli/hyperpartisan-sites-and-facebook-pages-are-publishing-false?utm_term=.hu7K7Mjl3#.akGk6vp03

Nimmo, Ben, Donara Barojan och Nika Aleksejeva (2016) “Russian Narratives on NATO’s Deployment: How Russian-language Media in Poland and the Baltic States Portray NATO’s Reinforcements”, Atlantic Council Digital Forensic Research Lab, tillgänglig via: https://medium.com/dfrlab/russian-narratives-on-natos-deployment-616e19c3d194

Pennetier, Marine, och Richard Balmforth (2017) “French Presidential Challenger Macron Target of Russian ‘Fake News’ – Party Chief”, Reuters, 13 februari.

Radin, Andrew (2017) Hybrid Warfare in the Baltics: Threats and Potential Responses. Santa Monica; CA: RAND Corporation.

Semantic Visions (2016) How Russian Propaganda Portrays European Leaders, Kremlin Watch Report, 22 juni, tillgänglig via: http://www.europeanvalues.net/wp-content/uploads/2016/06/How-Russian-Propaganda-Portrays-European-Leaders_v41.pdf

Springe, Inga (2017) “How Russian Propaganda Becomes Even Nastier in Baltic News”, re:baltica,  29:e mars, tillgänglig via: http://en.rebaltica.lv/2017/03/how-russian-propaganda-becomes-even-nastier-in-baltic-news/

Annonser
Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande? — december 21, 2016

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande?

Vilka är förutsättningarna för transatlantiska relationer efter det amerikanska presidentvalet, och kommer de tre stora europeiska staterna att ta ett större ansvar för säkerhet och försvar? Detta är huvudfrågorna i en rapport som i dagarna lämnats till Försvarsdepartementet, inom ramen för den forskning som Försvarshögskolan genomför för regeringens behov. Rapporten koncentreras på Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016. Med utgångspunkt i de nationella kontexterna görs jämförelser och analyser rörande förutsättningarna för både europeiskt och transatlantiskt samarbete.

Under 2015 konstaterades att det under de senaste åren hänt mycket lite ifråga om europeiskt ansvarstagande inom Nato – trots amerikanska påtryckningar. Ett år senare tar européerna på olika sätt mer ansvar, men det är osäkert om förutsättningarna finns att upprätthålla och utveckla detta ansvarstagande.

Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt annorlunda än för några år sedan. Försvarspolitiken är idag högt på agendan och de ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har till stor del lösts upp, åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte per automatik en europeisk enighet. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är begränsade av inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska presidentvalet märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.

I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabiliserande inverkan kan tas för given. Det finns för närvarande inga uppenbara tecken på att denna delvis nya trend skulle vända och att dessa kollektiva samarbets- och säkerhetsinstitutioner återfår sina tidigare roller.

Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk i ett idémässigt hänseende. Den tillträdande amerikanska presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar av allt att döma till ytterligare polarisering bland de allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om republikanernas eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike. Dessa presidentkandidater har på motsvarande sätt uttryckt en vilja att närma sig Ryssland.

En annan potentiell källa till fragmentering inom Nato är Trumps fokus på terrorism. Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle däremot kunna komma att marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Central- och Östeuropeiska medlemsstaterna öka.

Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte goda. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk, ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig i ett riskabelt vakuum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt ledarskap är närvarande hos tyska beslutsfattare. Storbritannien är angeläget om att bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla sig i bakgrunden.

Men egentligen är alla ”de tre stora” präglade av diverse politiska hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga om något militärt ledarskap då våldsanvändning alltjämt ifrågasätts; Storbritannien måste ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet och ”kontroll av gränser”; Frankrike har svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som mycket väl kan innebära ett steg i riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien. Inrikespolitikens begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny, tydlig trend i säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen politiska partier och myndigheter utan blir en mer och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt sätt och via nya kanaler.

Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan förändras i olika riktningar. I bästa fall förmår de tre europeiska stormakterna att upprätthålla någon form av delat ledarskap i denna ”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall splittras de ytterligare under kommande år. Inrikespolitikens ökade inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder, ökar risken för fragmentering. Men också splittringen ifråga om hotbildsuppfattning har betydelse för samarbetsmöjligheterna. USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid, men även utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina beror till stor del av USA:s och Rysslands ageranden. En destabiliserande utveckling i dessa regioner kan få mycket negativa konsekvenser i Europa under kommande år.

För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka, etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato. Givet att de europeiska länderna är splittrade vad gäller hotbilder och hotens hantering finns en risk med att Sverige fokuserar snävt på Ryssland och närområdet; relationer med exempelvis Frankrike kan som en följd av detta bli eftersatta.

Arita Holmberg

Läs rapporten i sin helhet:
https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/Forskningsprojekt/Statsvet/Forbe/Den%20transatlantiska%20l%c3%a4nken%20i%20f%c3%b6r%c3%a4ndring.pdf

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three” — juni 5, 2014

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three”

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Under ett statsbesök i Polen tidigare i veckan lovade President Obama att USA skulle öka sina försvarsutgifter i Europa med 1 miljard dollar, vilket kommer innebära utökad amerikansk militär närvaro i östra Europa och Baltikum (Goldfarb, 2014). Genom detta vill USA stilla den oro som finns bland dess allierade i östra Europa och visa att man fortfarande är engagerad i försvaret av Europa.

Trots USAs agerande så är det EU som har förväntats ta en ledande roll, både i krisen och i skapandet av stabilitet i östra Europa (Zengerle, 2014). I praktiken betyder det att ledarskapet faller på de tre stora EU-staterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, även kallad ”the Big Three” (Lehne, 2012: 1). Hur har dessa tre länder agerat i Ukrainakrisen? Kan man se något samarbete mellan dessa tre som har styrt EU:s agerande i frågan? Nedanför följer en redogörelse för varje land.

Frankrike

Innan krisen förvärrades i slutet av februari med President Yanukovychs landsflykt och det ryska övertagandet i Krim så var Frankrike aktivt inblandat i att hantera krisen. Utrikesministern Laurent Fabius ingick, tillsammans med utrikesministrarna från Tyskland och Polen, i den s.k. ”Weimartriangeln” vilken förhandlade fram ett preliminärt avtal mellan President Yanukovych och oppositionen för att möjliggöra skapandet av en samlingsregering (Federal Foreign Office, 2014). Dock hann aldrig avtalet godkännas innan Yanukovych flydde landet och krisen eskalerade. Efter denna händelse har inte Frankrike haft en lika framträdande roll, förutom när man som en av flera NATO medlemmar erbjöd sig att skicka flyg för att patrullera luftrummet över Baltikum (Amann m.fl., 2014).

Frankrike har dessutom kritiserats för att man inte har följt Tysklands exempel och brutit de exportavtal kring militärt material man har med Ryssland; man har t.ex. inte avbrutit leveransen av stridskepp till Ryssland som ska ske i slutet av 2014 (Major & Mölling, 2014). Frankrike har motiverat detta med att ett säljstopp skulle innebära ekonomiska konsekvenser för landet och att det innefattas av den tredje (och hårdaste) rundan av sanktioner, något som EU har bestämt att man inte ska införa vid den här tidpunkten (Rettman, 2014). USA har varit kritisk till detta men i en uppvisning av europeisk solidaritet har Tyskland stöttat Frankrikes beslut. Vad konsekvenserna av detta för den transatlantiska relationen, och möjligtvis mellan Frankrike och Östeuropa, blir kan inte avgöras förrän i oktober då leveransen ska ske.

Frankrike har istället fortsatt att leda den europeiska responsen på oroligheterna i den Centralafrikanska Republiken. Detta har man blivit alltmer ensam om ju längre krisen i Ukraina har fortskridit, vilket ledde till att Frankrike kritiserade EU för att inte ta sitt ansvar i Afrika (Irish, 2014). Det kan te sig märkligt att Frankrike- ett land som oftast karaktäriseras som kraften bakom den gemensamma Europeiska försvars- och säkerhetspolitiken (Lehne, 2012: 13)- väljer att ta en mindre roll när en kris i Europa inträffar. Detta kan bero på att Frankrike traditionellt har varit inblandat i Afrika p.g.a. de historiska koloniala kopplingarna, samt på att dess strategiska intressen i Östeuropa och Baltikum är svaga (Britz & Holmberg, 2014: 13, 16).

 

Storbritannien

Inledningsvis fanns det en viss skepsis mot britternas vilja att konfrontera Putin, då finansmarknaden i London hanterar mycket ryskt kapital. Det blev inte bättre av ett avslöjande tidigt i mars, då ett dokument uppdagades som visade att Storbritannien inte ville införa sanktioner som skulle påverka handeln mellan länderna och flödet av ryskt kapital till London (BBC, 2014a). Sedan dess har det vänt och Storbritannien räknas numera – tillsammans med Sverige, Polen och de baltiska länderna – som en hök i sammanhanget, detta enligt Open Europe, som har gjort en sammanställning av alla EU-medlemmars uttalanden kring införandet av sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014). Precis som Frankrike så har Storbritannien gått med på att skicka stridsflyg för att patrullera det baltiska luftrummet inom ramen för NATO.

Storbritannien har dock inte tagit någon ledande roll inom EU, vilket främst beror på att britterna förhåller sig skeptiska till idén om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (Lehne, 2012: 17-18). Storbritanniens svaga roll i EU inom detta område kan exemplifieras med att man inte ingick i den grupp europeiska utrikesministrar som skickades till Kiev för att medla med President Yanukovych. En annan förklaring till Storbritanniens tillbakadragna roll är att man har historiskt inte haft något större intresse av Östeuropa och Baltikum.

 

Tyskland

Tyskland har länge dragits med en ”culture of restraint” i förhållande till försvars- och säkerhetspolitik, något man dock har försökt luckra upp sedan det Kalla krigets slut (Dyson, 2013: 435). Under säkerhetskonferensen i München i januari signalerade den nya tyska koalitionsregeringen genom utrikesminister Steinmeier, försvarsminister von der Leyen och president Gauck, att Tyskland var redo att ta ett större ansvar för internationell säkerhet (Gauck, 2014. von der Leyen, 2014. Securityconference.de, 2014). Timingen kunde inte ha varit sämre då alla blickar vändes mot Berlin i förhoppning om att Tyskland skulle leda EU genom den uppblossade krisen i Ukraina. Dessa förhoppningar grundade sig inte bara i att Tyskland är en central aktör inom EU, utan också i att landet har en nära relation till Ryssland (Trenin, 2014).

Tyskland har dock inte levt upp till dessa förväntningar. Förutom att leda Weimartriangeln i förhandlingarna mellan President Yanukovych och oppositionen, så har Tyskland varit försiktig med att förespråka sanktioner från EU (Wittrock & Schmitz, 2014). De starka ekonomiska banden är en orsak till denna försiktighet, men politiken passar också in i Merkels sätt att agera i frågor gällande internationell säkerhet (Dempsey, 2014). En annan viktig faktor som har nämnts i ett tidigare blogginlägg är den splittrade uppfattningen bland politiker och allmänheten gällande Rysslands agerande, som har sin grund i gamla kulturella kopplingar till Ryssland samt i en traditionell form av anti-amerikanism som har spätts på av Snowden avslöjandena.

 

Svagt traditionellt ledarskap i EU öppnar upp för Polen

Sammantaget har inte någon av ”de tre stora” klivit fram och visat ledarskap under den pågående krisen, vilket har resulterat i att EUs respons har saknat den koordination och kraft som skulle ha krävts för att förhindra krisens eskalering. I och för sig borde inte detta vara någon överraskning, då det har tidigare har observerats att det saknas tydligt ledarskap inom EU kring utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 19-20). Att denna brist på ledarskap skulle göra sig gällande även under aktuella kriser i EU:s närområde ter sig logiskt.

Polen har dock klivit fram som en viktig aktör. Polen har, upp till nu, saknat de utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska resurser och förmågor som ”de tre stora” besitter, men har utnyttjat sin förmåga väl sedan krisen började. Polen har inte bara varit en del av ”Weimartriangeln”, utan har också sett till att involvera NATO mer. Eftersom man känner att Ryssland agerande är ett hot mot Polens territoriella integritet har man åberopat artikel 4 i Atlantpaktens fördrag (Nielsen, 2014). Polen har varit tydlig med att NATO bör flytta sina positioner österut och att man vill ha en amerikansk truppnärvaro i landet (Weymouth, 2014). I samband med Obamas besök sa Polens president att man skulle utöka försvarsbudgeten till 2% av BNP, i enlighet med Polens åtaganden till NATO (BBC, 2014b). Premiärminister Tusk har också föreslagit att EU bör införa en energiunion i vilken man kan förhandla om gaspriser gemensamt för att förhindra en situation där en energileverantör (läs Ryssland) har tillräckligt med inflytande för att spela ut delar av EU mot varandra (Tusk, 2014). Enligt sammanställningen utförd av Open Europe är Polen den mest hök-aktiga EU-medlemmen när det sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014).

I stort kan detta tolkas som att Polen fortsätter att arbeta mot sitt mål att bli en central aktör inom EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 24). Dock återstår det att se hur gemensam denna politik kommer vara när Ukrainakrisen väl är över.

 

Källor

Amann, Melanie, Blome, Nikolaus, Gebauer, Matthias, Neukirch, Ralf & Schult, Christoph, 2014. ”NATO’s Putin Conundrum: Berlin Considers Its Alliance Options” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/europe/nato-looking-for-appropriate-response-to-putin-a-961692.html

BBC, 2014a. ”Hague urges Ukraine ‘not to rise to Russian provocation’” BBC 4/3: http://www.bbc.com/news/uk-politics-26436201

BBC, 2014b. ” European Reassurance Initiative: Obama announces $1bn fund” BBC 3/6: http://www.bbc.com/news/world-europe-27671691

Britz, Malena & Holmberg, Arita, 2014. ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: ökad integration eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Forbe 2013

Dempsey, Judy. ”Germany Needs to Embrace the Responsibility to Protect” Carnegie Europe 13/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54506

Dyson, Tom, 2013. ”The Material Roots of European Strategy: Beyond Culture and Values” Contemporary Security Policy 34:3

Federal Foreign Office, 2014. “An agreement on the Settlement of the crisis in Ukraine is signed”: http://www.auswaertiges-amt.de/EN/Aussenpolitik/Laender/Aktuelle_Artikel/Ukraine/140221_Ukraine-Vereinbarung.html

Gauck, Joachim, 2014. ”Germany’s role in the world: Reflections on responsibility, norms and alliances”: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Downloads/DE/Reden/2014/01/140131-Muenchner-Sicherheitskonferenz-Englisch.pdf?__blob=publicationFile

Goldfarb, Zachary A., 2014. “U.S. announces $1 billion program to boost military presence in Eastern Europe” Washington Post 3/6: http://www.washingtonpost.com/politics/us-announces-1-billion-program-to-boost-military-presence-in-eastern-europe/2014/06/03/414c0240-eb00-11e3-9f5c-9075d5508f0a_story.html

Irish, John, 2014. ”France says EU shirking duty to Central African Republic” Reuters 14/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/14/uk-centralafrican-france-eu-idUKBREA2D10120140314

Lehne, Stefan, 2012. ”The Big Three in EU Foreign Policy”: http://scienzepolitiche.uniroma3.it/gbonvicini/files/2013/04/eu_big_three.pdf

von der Leyen, Ursula, 2014. ”Speech by the Federal Minister of Defense, Dr. Ursula von der Leyen, on the Occasion of the 50th Munich Security Conference Munich 31. January 2014”: https://www.securityconference.de/fileadmin/MSC_/2014/Reden/2014-01-31-Speech-MinDef_von_der_Leyen-MuSeCo.pdf

Major, Claudia & Mölling, Christian, 2014. ”French Warships should go to Europe, not to Russia”: http://www.swp-berlin.org/en/publications/point-of-view/french-warships-should-go-to-europe-not-to-russia.html

Nielsen, Nikolaj, 2014. ”Nato supports Ukraine’s territorial integrity against Russian occupation” EUObserver 3/3: http://euobserver.com/foreign/123329

Open Europe, 2014. ”Divided we stand: Where do EU states stand on further sanctions on Russia?”: http://www.openeurope.org.uk/Article/Page/en/LIVE?id=19876&page=FlashAnalysis

Rettman, Andrew, 2014. “Germany backs France on Russia warship contract” EUObserver 5/6: http://euobserver.com/foreign/124498

Securityconference.de, 2014. ”Steinmeier: German commitment must ”come earlier and be more decisive and substantial””: https://www.securityconference.de/en/news/article/steinmeier-german-commitment-must-come-earlier-and-be-more-decisive-and-substantial/

Trenin, Dmitri, 2014. ”Enter Germany, a New Great Power in Eurasia” Carnegie Europe 14/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54518

Tusk, Donald, 2014. ”A united Europe can end Russia’s energy stranglehold” Financial Times 21/4: http://www.ft.com/intl/cms/s/0/91508464-c661-11e3-ba0e-00144feabdc0.html#axzz2ziGT4U00

Weymouth, Lally, 2014. ”Talking with Poland’s foreign minister about the Ukraine crisis and Russia’s next moves” Washington Post 18/4: http://www.washingtonpost.com/opinions/talking-with-polands-foreign-minister-about-the-ukraine-crisis-and-russias-next-moves/2014/04/17/f1811e84-c5ad-11e3-bf7a-be01a9b69cf1_story.html

Wittrock, Philipp & Schmitz, Gregor Peter, 2014. ”Crimean Crisis: All Eyes on Merkel” der Spiegel 4/3: http://www.spiegel.de/international/world/angela-merkel-plays-central-role-in-russia-diplomacy-over-crimea-a-956834.html

Zengerle, Patricia, 2014. ”U.S. lawmakers ready to act over Ukraine, but want Europe to step up” Reuters 4/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/04/uk-ukraine-crisis-usa-congress-idUKBREA2300E20140304

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.