foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning? — september 10, 2014

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

Annonser
Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd — augusti 7, 2014

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd

Medierapporteringen kring den omfattande branden in Västmanland har varit intensiv de senaste dagarna. En hel del uppmärksamhet har getts åt de vattenbombningsflygplan som Frankrike och Italien har skickat för att bidra till räddningsinsatsen. Tre aspekter som relaterar till planens närvaro i Sverige har däremot (hittills) inte belysts i någon större utsträckning av media. Den första är de strukturer som idag finns inom EU för att förmedla hjälp vid en större katastrof eller olycka. Den andra är de krav i form av mottagarkapacitet som ställs på det land som tar emot hjälp. Den tredje är den roll som EU:s medlemsländer önskar att EU ska spela som krishanterare. Den sista frågan är till stor del beroende av olika inhemska traditioner av decentralisering/centralisering av räddningstjänst.

De franska och italienska planen har sänts till Sverige via EU:s civilskyddsmekanism. Med hjälp av denna kan vilket land som helst i världen få hjälp i en kris. Hjälpen förmedlas via EU:s centrum för samordning av katastrofberedskap (Emergency Response Coordination Centre). EU:s roll inom civilskydd har utvecklats succesivt sedan 1970-talet. År 2001 etablerades civilskyddsmekanismen (tidigare kallad räddningstjänstmekanismen). Mekanismen har till största del (men inte uteslutande) aktiverats i samband med naturkatastrofer och olyckor, i de allra flesta fall i länder utanför EU. Inom EU har den framför allt använts vid skogsbränder och översvämningar.

Att ta emot hjälp från utlandet i händelse av en stor naturkatastrof, stor olycka eller annan storskalig kris har inte varit en självklarhet för Sverige. Första gången som man tog emot hjälp var efter stormen Gudrun, då fanns inte de organisatoriska förutsättningarna för att ta emot hjälp. Enligt EU:s krishanteringssystem är det mottagaren som betalar för transport och andra kostnader. I samband med stormen Gudrun fick man göra tillfälliga arrangemang. Behovet av flyttbara generatorer var akut eftersom området varit strömlöst i tre veckor. Efter denna händelse ändrades budgeteringen så att det i framtiden skulle finnas pengar att betala hjälpinsatser utifrån.

Olika inhemska traditioner vad gäller decentralisering av räddningstjänst, har gjort att EU:s medlemsländer har haft olika syn på EU:s roll som krishanterare. Sverige har haft en annorlunda syn än länder som t.ex. Spanien där man haft en möjlighet att flytta ansvaret uppåt i systemet och ytterst göra en insats till en nationell snarare än regional eller lokal angelägenhet. I Sverige däremot, är räddningstjänsten av tradition decentraliserad, den tillhör kommuner eller kommunförbund. I den nuvarande insatsen valde man efter några dagar att ge länsstyrelsen (dvs. staten) ansvaret för samordningen av insatsen, men ett sådant beslut är ingen självklarhet utifrån hur räddningstjänst traditionellt har bedrivits i Sverige. Denna fråga gällande möjligheten att flytta ansvar för en storskalig insats uppåt i organisationen har aktualiserats under den pågående insatsen då mycket av kritiken hittills handlat om dålig och motstridig information till allmänheten.

Diskussioner om utformningen av EU:s befintliga krishanteringskapacitet, Sveriges mottagarkapacitet, samt ansvarsfördeling i storskaliga kriser,  kommer förmodligen överleva den svårsläckta branden.

/MB

Bremberg, Niklas & Malena Britz (2009) ”Uncovering the diverging institutional logics of EU civil protection” Cooperation and Conflict. No 3 September/October 2009.

Britz, Malena (2010) ”Från civilförsvar till (utrikes)politik?” i Engelbrekt, Kjell & Jan Ångström (red.) Svensk säkerhetspolitik i Europa och Världen. Stockholm: Nordstedts Juridik.

Boin, Arjen & Magnus Ekengren & Mark Rhinard (2013) The European Union as Crisis Manager. Patterns and Prospects. Cambridge: Cambridge University Press

Europeisering av civilskydd (Britz föreläsnings ppt)

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kritiken-vaxer-mot-myndigheterna_3804508.svd

http://www.svtplay.se/video/2191410/aktuellt/6-8-21-00

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19322564.ab

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen — juni 3, 2014

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Debatten kring Ukrainakrisen har handlat mycket om hur Rysslands agerande representerar en återgång till den sortens maktpolitik som präglade Europa under det tidiga 1900-talet. På så sätt har agerandet framställts som ett hot mot den postmoderna världsordningen som bl.a. representeras av EU (Speck, 2014). Dock kan det påpekas att Rysslands agerande kan tolkas som postmodernt. Vad som menas med postmodernt i det här sammanhanget är att Rysslands främsta verktyg i krisen har varit skapandet och spridandet av ett narrativ. Narrativet är en berättelse som ger det ryska agerandet legitimitet, snarare än att Ryssland på ett realistiskt vis använder sig av sin avsevärda diplomatiska eller militära makt för att få sin vilja igenom. Ett annat led i denna postmoderna strategi är att Ryssland till stor del försöker dölja sin direkta inblandning i krisen.

Denna aspekt av rysk strategi bör inte komma som en överraskning då Ryssland har sagt att informationsspridning är en viktig del av dess utrikespolitik, vilket bl.a. innefattar projiceringen av en positiv bild av Ryssland och motverkandet av information som kan vara skadlig för ryska intressen (Ministry of Foreign Affairs, 2013). Detta i sin tur kan härledas till de lärdomarna som Ryssland drog av Georgienkonflikten där man slog fast att en mer postmodern hållning inom krigföring skulle inkorporeras i ryskt strategiskt tänkande (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Strategin – som den har tillämpats i Ukraina- består av två delar:

För det första har Ryssland till stor del lyckats underminera den ukrainska staten genom att hota om att använda sin militära makt snarare än att använda den. Exempel på detta är Dumans godkännande av en eventuell rysk intervention i Ukraina och en ökad truppnärvaro vid den ukrainska gränsen. Inte heller behövs det en stor truppnärvaro för att kontrollera ett område som Krim. En anledning till detta är att Ryssland använder sig av kriminella element och korrupta politiker som kan försvaga den ukrainska statens grepp om området och agera som uppviglare för att förenkla ett ryskt intåg. Som Mark Galeotti säger: ”…a key precept of the Russians’ new style of asymmetric war is to work through as many different agents as possible, from reliable allies to useful dupes.” (Galeotti, 2013) En naturlig fördel med detta är att det minskar den ryska statens egna synliga inblandning och skuld. Det växande kaoset och blodspillan i östra Ukraina visar dock att denna strategi har sina begränsningar.

För det andra så bedrivs en utbredd och koncentrerad informationskampanj för att påverka opinionen både inom och utanför Ryssland, vilket är en strategi som användes av Ryssland även under Georgienkonflikten (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Den ryska informationskampanjen har många likheter med idén om strategic narrative som påstår att ”…ideas that take place in the media and the public domain are often as important as the ones on the ground” (Norheim-Martinsen, 2011: 521). Dessa narrativ är oftast grundad i kulturella idéer eller koncept som är allmänt vedertagna och accepterade (ibid). I Rysslands fall skulle det kunna vara idén om Ryssland som en omringad stormakt (O’Loughlin et al, 2006: 146), Ukraina som en del av den ryska intressesfären (ibid: 141), NATOs östliga expansion som en dolkstöt i ryggen från västmakternas sida (Joseph, 2014), den ryska staten som beskyddare av ryska minoriteters rättigheter, samt föreställningen om Ryssland som en historisk bekämpare av fascism.

Följaktligen blir meddelandet som ryska ledare och media har skickat ut sedan krisen började att interimregeringen i Kiev består av fascister, att den ryska minoriteten är hotad, att NATOs och EUs östliga expansion är svek mot de överenskommelser som gjordes efter Kalla Krigets slut osv. Att ständigt repetera ett narrativ är en viktig del av denna strategi då det kan ”…reinforce an idea, build up a sense of common identity or cause, or even command certain actions by way of rhetorical entrapment.” (Norheim-Martinsen, 2011: 521).

Konsekvenser

Vad kan då konsekvenserna vara av att använda ett sådant strategisk narrativ? I Ryssland verkar det ha fungerat, då opinionsundersökningar visar att majoriteten av ryssar sluter upp bakom statens agerande i Ukraina (Minina, 2014). På Krim finns det anledning att tro att den ryska informationsstrategin främst syftade till att hindra motstridiga uppgifter från att nå ut till allmänheten, hindra oppositionen, samt framhäva den ryska positionen, vilket i sin tur sporrade den pro-ryska delen av befolkningen (Darczewska, 2014: 24-26).

Bilden är otydligare i östra Ukraina. Medan en majoritet av invånarna anser att interimregeringen är illegitim så sluter man inte heller upp bakom Rysslands agerande (Pifer & Thoburn, 2014). Denna tvetydighet kan betyda två saker. Antingen kan det skapa en ”rhetorical entrapment” (Norheim-Martinsen, 2011: 521), då Ukraina ställs inför ett scenario i vilket man kan välja mellan att Ryssland utför ett fullbordat faktum i östra Ukraina, och att agera -som man nu gjort genom att skicka in armén mot separatisterna – och därmed riskera att ge intrycket av att vara de fascister som Ryssland har varnat för. Men likväl så kan det här slå tillbaks mot Ryssland då en majoritet i östra Ukraina anser att Rysslands agerande och övertagandet av myndighetsbyggnader är illegalt (Pifer & Thoburn, 2014).

Trots att det politiska ledarskapet inom EU har förkastat Rysslands beskrivning av det som sker i Ukraina så ser man ändå ett visst genomslag bortom Moskva och Krim. Tydligast syns det i hur den europeiska populär- och extremhögerns accepterar det ryska narrativet (Morice m.fl., 2014). Framstående politiker såsom FN:s Marine Le Pen och UKIPs Nigel Farage har talat om sin beundran för Putin och anklagad EU för att ligga bakom krisen i Ukraina (ibid). Men den ryska informationsspridningen kan även ha en subtil inverkan inom Europa. I Tyskland är exempelvis både befolkningen och det politiska etablissemanget splittrade angående hur man ska förhålla sig till situationen i Ukraina.

De som är sympatiskt inställda till det ryska perspektivet är så av flera anledningar, vilket visar på hur många olika nivåer ett strategic narrative kan fungera på. Om man räknar bort ekonomiska intressen så finns det aspekter av anti-amerikanism/skepticism mot väst, historiska kopplingar mellan Tyskland och Ryssland, tysk romanticism kring Ryssland och en självbild av Tyskland som ett mellanting mellan öst och väst, vilket sammantaget gör att det ryska perspektivet accepteras av många (Techau, 2014. Neukirch, 2014). Inom den tyska regeringen finner man också tecken på splittring. Ena parten av koalitionsregeringen, socialdemokratiska SPD, har historiskt sett förordat nära relationer med Ryssland och är därför ovilliga att konfrontera Ryssland (Hoffman, 2014). Den inrikespolitiska situationen begränsar det handlingsutrymmet Tyskland har i krisen, vilket är problematisk med tanke på den ledarroll som resten av EU och USA förväntar sig av Tyskland.

Vad som nu sker i Ukraina kan ses som resultatet av sex års vidareutveckling av rysk postmodern militärstrategi, men vad kommer de ryska beslutsfattarna dra för slutsatser av det? Detta är svårt att sia om, speciellt med tanke på att andra möjliga framtida destabiliserings-scenarier, i t.ex. Baltikum, saknar de faktorer som gjorde Krimoperationen särskilt lyckad. Möjligen är det så att det finns något begränsade möjligheter att dra slutsatser från Ukrainakrisen, men att man i Ryssland kommer att konstatera att den postmoderna militära strategin åtminstone har utvecklats åt rätt håll. Vad som redan nu anses som synnerligen lyckat inom ryska kretsar är den taktiska informationsspridningen (Gathmann m.fl., 2014). Denna, i kombination med gemensamma politiska och ekonomiska intressen, har än så länge varit effektiv nog att splittra internationellt motstånd och förhindra en kraftfull gemensam respons gentemot Ryssland.

 

 

 

Källor

Darczewska, Jolanta, 2014. ”The Anatomy of Russian Information Warfare: The Crimean Operation, A Case Study” Point of View 42: http://www.osw.waw.pl/sites/default/files/the_anatomy_of_russian_information_warfare.pdf

Galeotti, Mark, 2014: ”Ukraine’s Mob War” Foreign Policy 1/5: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/05/01/ukraines_mob_war_mafia_russia

Gathmann, Moritz, Neef, Christian, Schepp Matthias & Stark, Holger, 2014. ”The Opinion-Makers: How Russia Is Winning the Propaganda War” der Spiegel 30/5: http://www.spiegel.de/international/world/russia-uses-state-television-to-sway-opinion-at-home-and-abroad-a-971971.html

Hoffman, Christiane, 2014. ”How Western Is Germany? Russia Crisis Spurs Identity Conflict” der Spiegel 9/4: http://www.spiegel.de/international/europe/conflict-with-russia-raises-buried-questions-of-german-identity-a-963014.html

Joseph, Edward P., 2014. ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest 1/5: http://nationalinterest.org/feature/nato-expansion-the-source-russias-anger-10344?page=show

Minina Elena, 2014. ”Why do Russians support intervention in Ukraine?” Al-Jazeera 29/3: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/03/why-do-russians-support-interv-2014328174257483544.html

Ministry of Foreign Affairs, 2013. ”Concept of the Foreign Policy of the Russian Federation”: http://www.mid.ru/brp_4.nsf/0/76389FEC168189ED44257B2E0039B16D

Morice, F., Peschl F., Popkostadinova N. & Zalan, E., 2014. ”EU elections may strengthen Putin in Europe” EUObserver 23/4: http://euobserver.com/eu-elections/123887

Neukich, Ralf, 2014. ”The Sympathy Problem: Is Germany a Country of Russia Apologists?” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/germany/prominent-germans-have-understanding-for-russian-annexation-of-crimea-a-961711.html

Norheim-Martinsen, Per M., 2011. ”EU Strategic Culture: When the Means Becomes the End” Contemporary Security Policy 32:3

O’Loughlin, John, Ó Tuathail, Gearóid & Kolossov, Vladimir, 2006. ”The Geopolitical Orientations of Ordinary Russians: A Public Opinion Analysis” Eurasian Geography and Economics 47:2

Pifer, Steven & Thoburn, Hannah, 2014. ”Nuanced Views in Eastern Ukraine” Brookings Institute 28/4: http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/04/28-nuanced-views-eastern-ukraine-pifer-thoburn

Speck, Ulrich, 2014. ”The Ukraine Crisis Threatens Germany Especially” Carnegie Europe 7/4: http://www.carnegieeurope.eu/2014/04/07/ukraine-crisis-threatens-germany-especially/h84l

Techau, Jan, 2014. ”The Dangers of German Strategic Haplessness” Carnegie Europe, 8/4: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=55273

Vendil Pallin, Carolina & Westerlund, Fredrik, 2009. ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences” Small Wars & Insurgencies 20:2

Någon som kommer ihåg Kinas Tjernobyl? — april 22, 2013

Någon som kommer ihåg Kinas Tjernobyl?

 

Knappt tio år efter SARS drabbas Kina nu av det nya viruset N7N9.

Enligt WHO har 102 människor i Kina redan smittats, varav 20 har avlidit.  Det verkar ännu oklart hur smittan sprids, även om fåglar misstänks vara inblandade.

För den som minns försökte regimen inledningsvis att dölja SARS utbrottet. Starka internationella påtryckningar med WHO i spetsen fick till slut den kinesiska regeringen att börja agera mer transparent i sin krishantering. Det internationella trycket var säkerligen avgörande för den u-sväng regeringen gjorde gällande öppenhet. Det fanns dock även ett inhemskt tryck baserat på oroliga kineser som såg sjukdomen få fäste men som saknade möjligheter till relevant och tillförlitlig information från medier och myndigheter. Till exempel sändes det i samband med de första fallen i Guangzhou 126 miljoner sms under en tre dagars period. Trycket från befolkningen ledde till att den lokala regeringen tillfälligt bröt tystnaden under några dagar innan man på order från den provinsiella nivån ströp informationsflödet igen.

Det framfördes förhoppningar om att SARS-krisen skulle leda till en större politisk öppenhet i Kina, i likhet med hur olyckan i Tjernobyl ledde till ökad öppenhet i dåvarande Sovjetunionen. Så blev det inte. Detta trots ökad användning av internet och sociala medier. Propagandakriget är snarare ständigt pågående, och som ett resultat av detta, även misstroendet. Mönstret känns igen under senare års kriser. I anslutning till en stor skandal kring kontaminerat mjölkpulver 2008 fick alla utom regimens mest betrodda medier order om att inte undersöka frågan vidare. Eller under den stora jordbävningen i Sichuan 2008 då regimen efter, vad som framstod som en initial öppenhet, snabbt återföll in i gamla gängor genom att trycka ner kritik och utredningar av hur t ex skolor som rasade i samband med jordbävningen varit byggda. Ett mer hoppfullt exempel är den tågkrasch som ägde rum i Wenzhou 2011där två höghastighetståg kraschade. Med tanke på att tågen ses som prestigeobjekt i sig borde ingen blivit förvånad när regeringen inledningsvis skyllde på olyckliga omständigheter. Man försökte även att mörka genom att snabbt täcka över de urspårade tågen. Detta ökade givetvis misstankarna ytterligare om att man dolde något. Händelsen präglades dock också av en oväntad allians mellan statlig media och vanliga kineser som via sociala medier enades i kritiken mot regeringen, åtminstone för en kort stund.

I samband med nya fågelviruset H7N9 rapporterar nu Beijing-baserade magasinet Caijing att kinesiska medier fått order om att inte använda utländska nyhetsreleaser utan politisk auktorisering och att man ökat kontrollen av framförallt mikrobloggar som Weibo.  Samtidigt har 13 personer anhållits, anklagade för att ha spridigt rykten kopplade till viruset. Så här långt verkar det inte heller som att H7N9 kommer bli Kinas Tjernobyl.

Vidare läsning om SARS:

 

Olsson, E-K and Xue, L (2011) Sars – From East to West, Lexington.

 

Utmaningar för Nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete — april 12, 2013

Utmaningar för Nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete

Igår deltog undertecknad vid ett rundabordssamtal om nordisk säkerhet. Samtalet arrangerades av Moderaterna med anledning av Nordiska ministerrådets temassession den 11 april om Nordens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt civil säkerhet.  Sverige är ordförande i Nordiska ministerrådet 2013. Deltagare i rundabordssamtalet var Försvarsministern Karin Enström, Ine Eriksen Søreide (Høyre) som är ordföranden i Norska stortingets utrikes- och försvarsutskott, Cecilia Widegren (M) som är ordförande i Försvarsberedningen och försvarsutskottets vice ordförande, och Charlotte Wagnsson som är professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Mitt inlägg vid rundabordssamtalet handlade om några av utmaningarna för det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet.  Här är det till att börja med är det intressant att redogöra för ett par kommentarer som jag fick när vi presenterade boken Norden mellan stormakter och fredsförbund, i november 2012. Mitt bokkapitel heter ”Ett oväntat uppsving för nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete” och där analyserar jag utvecklingen av nordiskt samarbete inom utrikespolitik, internationella insatser, försvarspolitiskt samarbete, försvarsmaterielsamarbete och samhällssäkerhet. I kapitlet undersöks i vilken utsträckning samarbete äger rum inom området och om avsaknad alternativt närvaro av samarbete kan ses som drivet av realpolitik, idealpolitik och/eller inrikespolitik.

Sammanfattningsvis var resultatet att realpolitik och inrikespolitik har varit de mest dominerande faktorerna där realpolitik förklarar avsaknad av samarbete under kalla kriget och sedan (tillsammans med inrikespolitik) förklarar framväxt eller existerande samarbete under 00-talet. Idealpolitik är inte en lika stark förklaringsfaktor.

Två av kommentarerna jag fick på min presentation då gick delvis ut på samma sak, den första kommentaren var att det ökade samarbetet som jag ser sedan kalla krigets slut inte är oväntat och den andra att det inte är någon reell ökning av samarbetet, det vill säga inget uppsving. De här kommentarerna kom från personer som arbetar/har arbetat praktiskt på myndigheter och departement med dessa frågor.

Utifrån min forskning är det ingen tvekan om att det från politisk sida varit ett uppsving för nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete sedan 2007. Hur oväntat det varit kanske kan diskuteras.  Men kommentarerna är intressanta för de belyser en sorts särkoppling mellan de aktiviteter som äger rum i myndighetsvärden och den politiska vikt som dessa aktiviteter tillmäts.

Detta medför att det (åtminstone) finns tre viktiga utmaningar för den politiska nivån vad gäller nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete.

Den första handlar om betydelsen och behovet av samnordiskt samarbete. De flesta konkreta samarbeten som sker på myndighetsnivå sker bilateralt mellan nordiska länder. I vilken utsträckning är det nödvändigt/önskvärt att samarbetet övergår i samnordiskt samarbete där fler nordiska länder än två åt gången ingår? Skapandet av Nordefco verkar indikera att ett sådant behov finns?

Den andra utmaningen är hur man från politiskt håll hanterar det faktum att de tongivande länderna i det nordiska samarbetet (Norge-Sverige-Finland) inte alla är medlemmar i Nato? Hur långt kan man praktiskt driva samarbetet framåt utan att behöva ”ta” i Natofrågan? Ganska långt har det visat sig hittills men någonstans går gränsen, frågan är bara var? Går man djupare in i försvarspolitiskt samarbete kommer natofrågan komma som ett brev på posten. Se t ex årets  konferens i Sälen anordnad av Folk och Försvar, där det verkar som om anden helt plötsligt lämnat flaskan.

Den tredje utmaningen knyter an till inledningen ovan. På myndighetsnivå tuffar samarbetet på huvudsakligen enligt tidigare mönster (inget oväntat, inget uppsving) och flyttar succesivt den praktiska gränsen för samarbete framåt så långt det går givet nuvarande politik vad gäller medlemskap i Nato. Det innebär att fortsatt/fördjupad utveckling ligger i händerna på den politiska nivån. Det är på den politiska nivån som makten över den framtida utvecklingen ligger.  Hur viktig bedömer man att den förändrade strategiska rollen för Norden är? Möts politiska utmaningar bäst med hjälp av mer (sam)nordiskt samarbete? Vilket/vilka problem är Norden lösningen på (här kan man tänka sig olika problem, minskade nationella försvarsbudgetar, förändrat strategiskt läge) och man kan även fundera på om formen/innehållet för lösningen är beroende av vilket problem man fokuserar på?

/MB

Britz, Malena (2012) “Ett oväntat uppsving för nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete” i Doeser, Fredrik & Magnus Petterson & Jacob Westberg (red.) Norden mellan stormakter och fredsförbund. Stockholm: Santérus Academic Press.

Bailes, Alyson J.K & Gunilla Herolf & Bengt Sundelius (red.) (2006) The Nordic Countries and the European Security and Defence Policy. Oxford: Oxford University Press.

Doeser, Fredrik & Magnus Petterson & Jacob Westberg (red.) (2012) Norden mellan stormakter och fredsförbund. Stockholm: Santérus Academic Press.

Behöver vi ett system för systematisk erfarenhetsåterföring från kriser? — april 10, 2013

Behöver vi ett system för systematisk erfarenhetsåterföring från kriser?

En kris är en ”händelse som drabbar många människor och stora delar av samhället; och hotar grundläggande värden och funktioner” (Prop 2007/08:92, s. 7). Krisbegreppet täcker in en mängd allvarliga fenomen som kan hanteras på lokal, regional, nationell eller internationell nivå. Inom såväl forskning som praktik framhålls vikten av att samhällen och myndigheter systematiskt drar lärdom av de relativt få kriserfarenheter som de får till uppgift att hantera. Erfarenhetsåterföring från kriser är nödvändigt för att skapa säkra och resilienta organisationer och samhällen, samt för att förhindra ett upprepande av inträffade kriser.

I Sverige finns, liksom i många andra länder, ett system för olycksutredning som omfattas av olika lagars undersökningskrav av olyckor. Systemet sträcker sig från räddningstjänstens insatsrapporter vid vardagsolyckor till Statens haverikommissions utredningar vid allvarliga olyckor. Haverikommissionen har ett brett mandat att utreda allvarliga olyckor och tillbud till lands, sjöss och i luften inom civil och militär verksamhet. Systemet för olycksutredning täcker dock inte in det något diffusa begreppet ”kris”. En kris kan, men behöver inte, ha sitt ursprung i en olycka.

Nyligen genomförde jag en studie för MSB som syftade till att diskutera möjligheterna för att etablera en systematisk metod för erfarenhetsåterföring från kriser.  För att tydliggöra vilken typ av händelse som skulle komma att betraktas som en kris och därmed omfattas av metoden, gjorde jag en historisk återblick över vilka kriser som har drabbat samhällen i Sverige under senare år. Det visade sig då att relativt få stora svenska kriser har sitt ursprung i en olycka. De allvarligaste fallen var Estoniakatastrofen 1994, tågurspårningen i Kälarne 1997, Göteborgsbranden 1998 och tågurspårningen i Borlänge 2000. Exempel på kriser med ursprung i andra typer av händelser var desto fler. Som exempel kan nämnas giftspridningen vid Hallandsåsen 1997, Göteborgskravallerna 2001, flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004, orkanen Gudrun 8-9 januari 2005, Libanonevakueringen 2006, Finanskrisen 2008, Svininfluensan 2009 och vulkanutbrottet i Eyjafjallajökull på Island 2010.

Att relativt få av de mest omfattande svenska kriserna har sitt ursprung i en olycka betyder att det finns en påtaglig risk för att endast ett fåtal svenska kriser utreds systematiskt inom ramen för etablerade system för olycksutredning. En del av kriserna av typen infrastrukturkriser, svåra olyckor och spridning av smitta, gift och kemikalier utreds systematiskt då de har sin grund i en svår olycka. Andra kriser vars orsak går att härleda till en naturkatastrof, socio-psykologisk kris, konsulär kris eller ekonomisk kris kan utredas inom ramen för Statens offentliga utredningar på regeringens uppdrag (se t ex utredningen om miljöskandalen vid Hallandsåsen SOU 1998:137, flodvågskatastrofen SOU 2005:104 och Göteborgskravallerna SOU 2002:122). Beslut om sådan utredning fattas dock inte utifrån systematisk och på förhand uttalad planering, utan från fall till fall. Återstår gör lokala händelser som, i de fall de inte har sitt ursprung i en olycka, tenderar att utredas i enlighet med metoden för självutvärdering där de mest påverkade och i många fall ansvariga organisationerna själva håller i trådarna. Självutvärderingar är försedda med omfattande problem. Utredare som genomför självutvärderingar tenderar att utsättas för inre och yttre påverkan som kan leda till att den egna organisationens misstag skyls över. Det verkar med andra ord som att våra utvecklade system för olycksutredning inte per automatik fångar upp lärdomar från inträffade kriser. Utan en systematisk rapportering och utredning av kriser, dess orsaker och hantering, blir det svårt att dra adekvata lärdomar från dessa händelser och att förhindra att liknande händelser och misstag inträffar igen.

ED

Litteratur

Argyris, C. & Schön, D. A. (1996) Organizational Learning II: Theory, Method, and Practice. Reading: Addison-Wesley.

Deverell, E. (2012) ”Krishantering och lärande: Faktorer som påverkar myndigheters förmåga att lära”. Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift 216(1): 117-130.

Deverell, E. (2010) Crisis-induced learning in public sector organizations. Stockholm: Försvarshögskolan

Lindberg, A.K. (2010) Svenska myndigheters erfarenhetsåterföring: En intervjustudie. Stockholm: MSB & KTH.

McConnell, A. (2011) Success? Failure? Something in-between? A framework for evaluating crisis management. Policy and Society 30 (2011) 63–76.

Norden mellan stormakter och fredförbund — november 27, 2012

Norden mellan stormakter och fredförbund

Norden mellan stormakter och fredsförbund. Nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete i det nya och gamla EuropaDetta är titeln på en bok där undertecknad är medförfattare. Boken (som redigerats av Fredrik Doeser, Magnus Petterson och Jacob Westberg) kom ut 12 november då författarna presenterade den vid ett seminarium som hölls i gamla riksdagshuset. Boken sträcker sig över de senaste 200 åren, men mitt kapitel berör samtida säkerhetspolitiskt samarbete i vid bemärkelse (utrikespolitiskt samarbete, samarbete inom nationella insatser, försvarspolitiskt samarbete, försvarsindustripolitiskt samarbete, samt samarbete inom området samhällssäkerhet).

/MB

Är krisens politiska värde själva frånvaron av politik? — november 19, 2012

Är krisens politiska värde själva frånvaron av politik?

En av huvudrollsinnehavarna under sluttampen av den amerikanska valdebatten blev orkanen Sandy.  Medierapporteringen kom att domineras lika mycket av detaljerade väderprognoser som av opinionsundersökningar. Och framförallt – spekulationer rörande sambandet mellan de båda. Vissa debattörer och analytiker menade att Obama skulle missgynnas då ovädret ställde till med rent fysiska svårigheter att rösta. Andra argumenterade för att Sandy skulle ge den sittande presidenten fördelar då han fick mer medieutrymme och möjligheter att agera i sin roll som president och krishanterare. I efterhand kan man konstatera att Obama fick höga betyg för sin krishantering där bland andra den republikanske New Jersey guvernör Chris Christie gick ut och hyllade presidenten för sina insatser.

Att kriser inte enbart utgör ett hot, utan även en möjlighet för politiska ledare är ett välkänt tema i krishanteringsforskningen. Krispolitik handlar till stor del om retorik och förmåga att vinkla händelser till sin egen fördel. För politiker med ambitionen att föra fram nya idéer och lösningar är kriser tacksamma retoriska slagträn som påvisar hur rådande politik har misslyckats. För de som vill bevara rådande förhållanden finns det däremot starka incitament att spela ner eventuella kriser. Politiska aktörer tenderar vidare att gynnas av vinklingar där krisens orsaker ses som externa. En orkan, som ligger utanför vår påverkan och som hanteras väl, har enligt den här logiken alla förutsättningar att bli ett politiskt trumfkort. Ett sådant fall var den stora översvämningen i Queensland Australien förra året då Queenslands delstatschef Anna Blighs opinionssiffror sköt i höjden. Å andra sidan kan väljarstödet snabbt undermineras av en illa hanterad kris som George W Bush fick känna på i efterdyningarna av orkanen Katrina.  

Vilken roll spelar då hanteringen i sig, den politiska retoriken samt medierapporteringen för opinionseffekter? Från ett svenskt perspektiv har jag tillsammans med Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet arbetat med en jämförande studie kring hur svenska medier rapporterar politiska händelser. Vi har studerat valbevakningen 2010 och finanskrisen 2008. Vårt intresse för just finanskrisen 2008 var främst baserat på det trendbrott krisen innebar för Alliansregeringen där Moderaternas opinionssiffror steg från 23 till32 procent under vintern 2008/2009. Vilken roll spelade medierapporteringen för uppgången; kan man tala om en speciell krisjournalistik som skapar andra spelregler för politiska aktörer?

En jämförande undersökning mellan den svenska valbevakningen 2010 och finanskrisen 2008 gav vid handen att mediernas rapportering skilde sig på ett antal centrala punkter. I jämförelse med valrapporteringen var krisrapporteringen i mindre utsträckning dominerad av journalisternas egna tolkningar av händelsen och betydligt mer dominerad av rena beskrivningar. Krisrapporteringen beskrev vidare i betydligt lägre omfattning politik som ett strategiskt spel, utan fokuserade i stället på sakfrågan. Slutligen fick regeringen mer utrymme än oppositionen i krisrapporteringen medan valrapporteringen utmärktes av balans. Vår slutsats är att det ökade stödet för regeringen kan förstås mot bakgrund av att den sakfrågeinriktade och deskriptiva krisjournalistiken ledde till en ’avpolitiserad’ rapportering och istället lades tungpunkten på att beskriva regeringens sakfrågekompetens och krishanteringsskicklighet. Vilket gynnade regeringen med Anders Borg i spetsen. Bilden förstärktes ytterligare av att regeringen fick mer medieutrymme än oppositionen.

Om det nu är så att medierna öppnar upp en annan spelplan under kriser blir nästa fråga hur politiker använder denna? Kanske är kriskommunikation inte alls så svårt, så länge du själv inte orsakat krisen vill säga, utan att situationens allvar och behov av fokus på uppgiften gör att ansvariga politiker framstår som genuint engagerade och uppriktiga i sin strävan att hantera händelsen? Detta får mig att tänka på de journalister som jag intervjuade i samband med översvämningarna i Queeensland som var eniga om att det var lätt att förstå Anna Bligh popularitetshöjning, utifrån:

She told the truth – and there is a lesson for every politician. The one and only thing was that she actually fronted up and told people how it was, without spinning it. The months after she slipped back into a political speaking mode again [and her popularity went down]. So the big thing was that she just told it honestly.

Är krisen egentliga politiska värde därmed i själva verket ett avbrott från vad vi uppfattar som politik?

 

 

För den som är intresserad av kriskommunikation kan följande läsning vara av intresse:

Boin, A., McConnell, A. and ’t Hart, P., (2009) Crisis exploitation: political and policy impacts of framing contests. Journal of European Public Policy, 16(1). 81–106.

 

Coombs, W.T. and Holladay, S.J. (1996) ‘Communication and attributions in a crisis: An experimental study of crisis communication’, Journal of Public Relations Research, 8, 279–295

 

Hood, C C (2011) The Blame Game: Spin, Bureaucracy and Self-Preservation inGovernment, Princeton University Press, 2011.

/EKO

 

Foskbloggen är en forskarblogg! — oktober 16, 2012

Foskbloggen är en forskarblogg!

Om nu någon skulle få för sig att undra vad en forskarblogg är så finns det (självklart!) en avhandling i ämnet. Sara Kjellberg disputerade 2010 vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet på avhandlingen Forskarbloggar. Vetenskaplig kommunikation och kunskapsproduktion i bloggosfären. I avhandlingen diskuterar Kjellberg skillnaderna mellan vetenskapsbloggar, akademiska bloggar och forskarbloggar.

En vetenskapsblogg är en blogg som handlar om vetenskp oavsett om författaren är forskare eller t ex vetenskapsjournalist, eller någon annan person intresserad av vetenskap. I en akademisk blogg har skribenten en akademisk bakgrund men är inte nödvändigtvis forskare vid något universitet, utan kan befinna sig i privat eller offentlig sektor. En forskarblogg skrivs däremot av personer som själva forskar vid något universitet/högskola/forskningsinstitut (Kjellberg, 2010:44).

Här är en länk till avhandlingen.

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.