En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies — december 15, 2016

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies

At a ceremony at the UN Headquarters on 12 December 2016, Antonio Guterres was sworn in as the new Secretary-General of the United Nations. What kind of leadership will he provide on the all-important security issues? Given his experience as the prime minister of a small European country and as a longstanding UN official – most recently devoted to problems of migration and refugees – will he be a traditionalist or will he embrace some of the broader agendas promoted by the UN?

Roughly a year before the inauguration of Guterres, the international community released the Sustainable Development Goals (SDGs) that will guide the international development agenda for the next 15 years. It is a blueprint and a call for international organizations, NGOs, private companies, states and individuals to ‘free the human race from the tyranny of poverty and want and to heal and secure our planet’. The ambitious 17 goals and 169 targets issued in a 35 page document range from improving global health, and building resilience to climate change, to creating sustainable consumption and strengthening international coordination. The SDGs are designed around the three E’s of sustainability: the environment, the economy and equity.

The term ‘development’ in the SDG directs our attention to the developing world, and the term ‘sustainable’ directs our attention to the classical interaction between humans and nature. What they do not do, is direct our attention to emerging security concerns in a globalized age. While not advocating the securitization of global development, it can be helpful to think about SDGs through the lens of human, societal and environmental security. In the words of Ashok Swain they represent ‘global sustainable security’ (Swain 2013). Resource scarcity, climate change, pollution, water scarcity and internally displaced people directly or indirectly challenge the survival and endurance of social, ecological and political systems.

This challenge has at least two dimensions. First, an unsustainable world economy and ecological system increases the likelihood of violent conflict. A neoliberal global economy that encourages over consumption, population growth, and increasing levels of urbanization, places severe stress on nonrenewable resources, such as water aquifers and fossil fuels as well as food production, which can lead to inter- and intra-state conflict.

Second, the referent object of security is no longer limited to the survival of the state but now includes the individual, the environment, values, ideology and religious beliefs. Traditional aspects of security, such as territorial disputes, now exist in a more complex and wider threat environment. This is by no means an intellectual fad; it is real and it is inescapable. The annexation of Crimea, an emerging global coalition against ISIS, regional tensions over the Spratly islands, the migrant crisis, the containment of Ebola, natural hazards and terror attacks in Brussels and Paris reflect just some of the threats that make up this complex system of global risk.

This dark side of globalization paints a depressing picture for the future of the human race. ‘Top-down’ solutions through increased international coordination and cooperation on global sustainable security is certainly helpful, but it remains doubtful if this alone can provide any profound change to existing threats. Instead, ‘bottom-up’ initiatives that strengthen the long-term resilience of societies are needed. Individuals and societal groups need to be better equipped to mitigate risk and respond to crises. But how can a community of people effectively resist disorder, ‘bounce back’ or adapt from catastrophe?

One method is to invest in social capital by promoting accessible forms of music, art, sport and dance. Studies have shown that investment in tangible (public places, museums, libraries) and intangible (rituals, festivities, carnival) cultural heritage can produce increased level of social trust, common values, a ‘sense of place, local pride and sense of belonging’ (Murzyn-Kupisz & Dzialek 2013). Increasing social trust and a sense of self-worth can modify temporal perceptions of risk from short-term thinking to a holistic understanding of risk whereby society emphasises the need to invest in the future to preserve the present and past. Like the Swedish NGO, Star for Life (that promotes an anti-HIV/AIDS education scheme based on encouraging students to realise their future potential in Southern Africa), cultural heritage can help individuals forge a definite and positive view of the future where aspirations can be fulfilled. This universal approach towards societal resilience is reflected in the opening paragraphs of the SDGs, which aims to ‘ensure that all human beings can fulfil their potential in dignity and equality and in a healthy environment.’

Cultural heritage provides not only a vehicle for self-recognition as a society, but also provides a mirror for society to manage the past and to discuss, mould and create their own identity through critical reflection. It provides an important tool for cultivating cultural depth, the inclusion of different cultural perspectives, and thus a stronger sense of self worth as a society. If this can be achieved, resilience to global and local threats will follow as an intrinsic desire to preserve contemporary social memory. This will translate into thinking in the future and thus allow for a change in social mind-sets towards preparing and preventing for future contingencies.

The survival and endurance of social, ecological and political systems will not be enhanced if individuals lack a credible sense of self-worth and thus a bleak vision of the future. Creative solutions are needed to create sustainable security for developed and developing states. This can be at least partly achieved by emphasising what we already have: innovation and humanity.

In light of the incredibly diverse range and profound threats that pervade the world – from the ongoing conflict in Syria to extreme poverty, climate change and the trafficking of persons – the promotion of cultural heritage is unlikely to be at the top of Guterres’ to-do list. Yet, if a central part of UN’s mandate is to achieve long term change that contributes to peace and stability by addressing the root causes of conflicts, then attention must also be placed on cultural heritage as a source of security. This is not easily done. It requires fortitude, foresight, courage, and determination to re-orientate perspectives on security. We now expectantly turn our gaze toward Guterres to see if these leadership qualities manifest themselves in promoting a more resilient and secure world.

Simon Hollis

Swain, Ashok. (2013) Understanding Emerging Security Challenges: Threats and Opportunities. Oxon: Routledge.

Murzyn-Kupisz, M. & Działek, J., (2013). Cultural heritage in building and enhancing social Capital, Journal of Cultural Heritage Management and Sustainable Development 3 (1), 35-54.

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet — september 18, 2016

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet

En kraftig explosion på 23:e gatan nära 6:e avenyn i nedre Manhattan i Chelsea, ett kvarter känt för restauranger, konstgallerier och mindre butiker, satte New York-polis och räddningstjänst på prov kvällen den 17:e september. Ett stort antal skadade, minst 29, har rapporterats men flertalet fick lättare skador (Wilson och Celona 2016). Emellertid spärrade man genast av de berörda gatorna för trafik och även närbelägna tunnelbanor fick avbryta sin verksamhet.

I en första presskonferens sent på lördagskvällen, amerikansk östkusttid, talade New Yorks borgmästare Bill de Blasio om en ”mycket allvarlig incident” och en ”avsiktlig handling”. Däremot menade att han det i nuläget inte fanns bevis för en koppling till terrorism (Mele och Baker 2016).

New York har en av världens största och välorganiserade polis- och räddningstjänster och efter terroristattackerna 2001 har man byggt upp en stor kapacitet för att snabbt kunna svara på liknande utmaningar. Man har även kontraterrorismenheter med större resurser än många mindre länders (Horowitz 2003, Ljungkvist 2015). I och med att en bomb detonerade i New Jersey i en park tidigare under dagen valde man genast att ta incidenten på stort allvar. Polisen beskrev redan tre timmar efter explosionen, som ägde rum 8.30 på lördagskvällen, den sannolika orsaken som improviserad bomb placerad i en soptunna. Journalister hade strax innan spekulerat i en olycka med byggmaterial.

Platsen för explosionen är belägen några kilometer från World Trade Center i söder, där två flygplan störtade in i och förstörde tvillingtornen för femton år sedan. Andra omständigheter som beaktas för att tolka eventuella terroristmotiv är att Chelsea har en betydande gaygemenskap, att FN:s generalförsamling påbörjar en ny session denna vecka och att dussintals utländska politiska ledare därför befinner sig i New York.

Därutöver måste man givetvis uppmärksamma att endast femtiotalet dagar återstår av amerikanska presidentvalet och att båda huvudkandidaterna har sina högkvarter i New York. Det kan inte uteslutas att motivet är att påverka utfallet i amerikanska valet. Oavsett vad undersökningen visar om bakgrund och motiv kan explosionen bidra till att höja temperaturen i valet och generera uttalanden från Hillary Clinton och Donald Trump som kommer att nagelfaras av kommentatorer och delar av väljarkåren som försöker utvärdera ledaregenskaper hos dem båda (Olsson, Söderlund och Falkheimer 2015).

Borgmästare de Blasios nedtoning av terroristkopplingar kan tyda på att man medvetet velat ge myndigheter och politiker en möjlighet att invänta de preliminära undersökningsresultaten, så att det inte gör långtgående eller spekulativa utsagor samt oroar allmänhet eller tillresta utländska ledare och diplomater i onödan. Eventuellt har man också redan erhållit indikationer på att explosionerna inte kan knytas till internationell terrorism, men som man ännu inte vill redovisa.

På söndagsmorgonen tycktes oron i New York vara relativt begränsad och tilltron till myndigheternas kapacitet god. Information om att myndigheterna undersökte en möjlig andra bomb i ett närbeläget kvarter vidmakthöll vid midnatt, amerikansk östkusttid,  en hög nivå av beredskap i staden men operationen minskade i omfattning under morgonen.


Horowitz, Craig (2003) ”The NYPD’s War on Terror”, 2 februari, New York Magazine,

Ljungkvist, Kristin (2015) The Global City 2.0: An International Political Actor beyond Economism? (London: Routledge)

Mele, Christopher och Al Baker (2016) ”At Least 25 Injured in Explosion in Manhattan,” New York Times, 17 September (11:20 p m).

Olsson, Eva-Karin, Malin Söderlund och JesperFalkheimer (2015) ”Communicating Terror: Selecting, Reinforcing and Matching Frames in Connection to the Attacks in Norway on July 22, 2011”, Scandinavian Journal of Public Administration 19(1): 3-22.

Wilson, Tom och Larry Celona (2016) ”Explosion Rocks Chelsea in New York City,” New York Post, 17 September (9:18 p m)

Obama om diplomati med Iran i ”State of the Union” — januari 29, 2014

Obama om diplomati med Iran i ”State of the Union”

I Barack Obamas sedvanliga tal om läget i nationen den 28:e januari lovade den amerikanske presidenten att inlägga veto emot alla nya lagförslag om att skärpa sanktioner emot Iran under den tid som genuina förhandlingar om det senare landets kärnkraftsprogram pågår i Geneve. Ifall förhandlingarna slutligen strandar, menade Obama, skulle han själv gå i bräschen och kräva återinförande av de sanktioner som partiellt upphävdes i slutet av 2013.

Därmed kan man påstå att USA officiellt och på bästa sändningstid markerat att Washington sätter sina förhoppningar till ett genombrott i direkta samtal med den iranska regeringen under de närmaste månaderna. I andra sammanhang har man dessutom gjort klart för allierade, inklusive Israel, att man inte kommer att acceptera onödiga, störande inslag under det att förhandlingsprocessen hålls levande. Obama har med andra ord valt att ge den nye iranske president som valdes i mitten av 2013, Hassan Rohani, en möjlighet att få med sig de mer tveksamma politiska krafterna i Teheran på en förhandlingsprocess, som i förlängningen också syftar till att gräva ned en tre och ett halvt decennium gammal stridsyxa de två länderna emellan.

Samma kväll höll förre försvarsminister Robert Gates ett tal i Chicago, där han uppehöll sig länge kring vad han betecknade som USA:s mest besvärliga dilemma för beslutsfattare inom säkerhets- och försvarsområdet under de senaste halvseklet, nämligen huruvida man skulle försöka slå ut Irans kärnkraftsprogram med militära medel eller försöka anpassa sig till konsekvenserna av detsamma. Gates menade att en amerikansk eller USA-stödd attack närmast med naturnödvändighet skulle föranleda att Iran fullföljde sin ambition om att skaffa sig kärnvapen, dock med tre-fyra års försening. Å andra sidan erkände Gates att han inte hade stor tilltro till förhandlingar med Iran och inte trodde dess regering under några omständigheter kommer att underlåta att skaffa desamma.

Irans president Rohani deklarerade så sent som för några dagar sedan i Davos att hans regerings åtagande gentemot fredsprocessen står fast så länge motparten visar prov på samma engagemang. Det tycks därmed som om den diplomatiska komplikation som uppstod då FN:s generalsekreterare bjöd in Iran till fredssamtalen om Syrien, följt av ett veto från USA:s sida, alltså inte omintetgjort fortsatta iransk-amerikanska överläggningar.

Förklaringarna till att Obama nu sätter allt på ett kort med Iran är flera. Dels är det få som anser att USA bör ge sig in i flera militära konflikter i Mellanöstern så snart efter tillbakadragandet ur Irak och den ännu ofullbordade reträtten ur Afghanistan. Dels tycks även ”hökar” i den amerikanska kongressen och i Israel vara villiga att ge denna process en chans. Dessutom försöker den amerikanska diplomatin att verka på flera fronter samtidigt för att skapa förutsättningar för vidare politiska genombrott i regionen, inklusive i Israel-Palestina konflikten.

Alla inser att de sista åren i ett amerikanskt presidentskap vars andra mandat börjar gå mot sitt slut i princip är en lämplig tidpunkt för en genuin fredsprocess i Mellanöstern. Men det kan också tänkas att en hel rad olika ”spoilers” kommer att aktivt försöka sätta käppar i hjulet på sätt som gör att deras inblandning och ansvar blir svårt att urskilja. Sist men inte minst kan en i slutänden misslyckad fredsprocess dessutom stärka argumenten hos dem som föredrar en militär lösning, och därmed föranleda en mer turbulent region på ett eller ett par års sikt.


Robert Gates (2014) Duty: Memoirs of a Secretary at War (New York: Knopf)

Barack Obama (2014) ”The State of the Union Adress”, Washington Post, 28 January,

Straffexpedition eller styrkeutjämning? Balansgång i teori och i praktik — augusti 28, 2013

Straffexpedition eller styrkeutjämning? Balansgång i teori och i praktik

En del forskare inom studiet av säkerhets- och försvarspolitik har en så djup förkärlek för den så kallade realistiska skolan att de frånkänner folkrätt allt annat än instrumentell betydelse, det vill säga som ett medel att uppnå andra mål. Det faktum att Obamaadministrationen nu på allvar överväger en militär insats i Syrienkonflikten utmanar denna position inom den realistiska skolan.

USA har under mer än två års tid valt att stå vid sidan om inbördeskriget i Syrien, till och med då det hotat att undergräva den politiska situationen i grannländerna. Men när man nu allvarligt överväger att agera militärt så hänvisar man framför allt till behovet av att försvara det folkrättsliga förbudet emot bruk av massförstörelsevapen, i detta fall kemiska stridsmedel.

Detta tycks också innebära att traditionella företrädare för militär sakkunskap i den amerikanska debatten idag står på den återhållsamma sidan, medan de som talar sig varma för folkrätt, mänskliga rättigheter och demokratiska värden snarare ger stöd till en militär insats för att bevara respekten för den internationella normen om att kemiska stridsmedel aldrig får utnyttjas.

De allra flesta debattörer inser dock att en begränsad militär insats måste förankras, noga kalibreras och inte minst motiveras på ett genomtänkt sätt. En eventuell militärinsats kommer åtminstone delvis att ha karaktären av en straffexpedition, genomförd med direkt hänvisning till vad de flesta västregeringar betraktar som ett grovt folkrättsbrott utfört av den syriska regimen (med eller utan al-Assads personliga godkännande).

Men varje insats av militära maktmedel från USA:s och/eller flera NATO-länders sida får tveklöst återverkningar på Syrienkonflikten och regionen i stort, vilket påpekats bland annat av Mellanösternexperten Marc Lynch. Vare sig den syriska rebellrörelsen eller den amerikanska militären önskar sig en alltför begränsad, symbolisk insats utan kräver i så fall ett agerande som blir militärt meningsfullt. Därmed skulle en sådan insats fungera styrkeutjämnande.

Den exakta balansen emellan vad som i första hand utgör en straffexpedition eller en styrkeutjämnande attack är precis vad Obamaadministrationen noga måste ta ställning till innan man går vidare. Och det leder vidare till frågan om vad man militärt kan åstadkomma under några timmar, eller eventuellt dagar, genom vad några kommentatorer kallat ett ”Shock & Awe Light”, d v s säga ett ”litet Gulfkrig” likt det som jagade ut Irak ur Kuwait 1990. Själv talade Obama I en TV-intervju på onsdagskvällen om “limited, tailored approaches”.

Föremål för en sådan attack skulle inte de kemiska vapnen vara, eftersom gas kan frigöras och vålla nya förluster bland civilbefolkningen. Istället skulle det högst sannolikt handla om att undergräva förmågan att använda sådana vapen genom att slå ut ledningssystem, tungt och lätt artilleri, flygplan och helikoptrar, med mera.

Styrkeutjämningen skulle dock behöva kalibreras så väl, att rebellstyrkorna inte plötsligt anser sig hamna i överläge och därmed bli mindre benägna till vapenvila och fredssamtal. I och med att oppositionen är splittrad och innehåller starkt västfientliga grupperingar ser Washington uppenbarligen hellre att en ungefärlig paritet uppnås, vilket i bästa fall och på sikt skulle kunna bana väg mot något slags uppgörelse de stridande emellan.

Substantiellt menar USA att man verkar för folkrättens upprätthållande och därmed till stöd för FN-stadgans anda, och inte kan göra detta utan att bestraffa den syriska regimen. Hinner man inte framgångsrikt förankra eller rättfärdiga ett militärt ingripande i NATO, Arabförbundet eller hos andra regionala aktörer, och dessutom väljer att förbigå FN:s Säkerhetsråd, gör sig emellertid Obamaadministrationen sårbar för omfattande kritik om attackerna inte får avsedd effekt eller genererar oförutsedda konsekvenser.

Förbudet mot bruk av kemiska vapen är av allt att döma alltså en avgörande faktor bakom USA:s agerande i Syrienkonflikten. Därmed inte sagt att Washington inte tänker utnyttja tillfället som erbjuds för att hyfsa styrkeförhållandena på marken. Om den förra iakttagelsen ligger i linje med liberalism (och så kallad konstruktivism) i studiet av internationella relationer så är förstås den senare kompatibel med klassisk realism. I detta fall tycks med andra ord vardera tankeskola en smula enögd utan den förståelse som den andra bidrar med…


Chicago Tribune (2013) “U.S. Edges Closer to Syria Action: Kerry Condemns Apparent Toxic Gas Attack as ‘Moral Obscenity’ and ‘Cowardly Crime”, 27:e augusti.

The New York Times (2013) ”Obama Weighing ‘Limited’ Strikes on Syrian Forces: To ‘Deter and Degrade’”, 28 augusti.

The Wall Street Journal (2013) ”Arab Caution as U.S. Points to Syria: Western Defense Officials Make Plans While Arab League Seeks International Response for ‘Heinous Crime,’ 28:a augusti.

Ett anmärkningsvärt icke-beslut: Säkerhetsrådet och kemiska vapen i Syrien — augusti 22, 2013

Ett anmärkningsvärt icke-beslut: Säkerhetsrådet och kemiska vapen i Syrien

Säkerhetsrådets misslyckande med att få till stånd ett unisont agerande i ljuset av ett sannolikt folkrättsbrott i Damaskus förorter tidigare i veckan är anmärkningsvärt. Förvisso krävs ytterligare information och närmare efterforskningar innan bruket av kemiska vapen kan bekräftas och ansvariga utpekas. Risken för att ett svagt kunskapsunderlag kan leda till felaktiga slutsatser är uppenbar.

Samtidigt talar det omfattande bildmaterialet ett tydligt språk: det rör sig med stor sannolikhet om ett omfattande folkrättsbrott och bör som sådant dels fördömas, dels omgående undersökas för att de ansvariga (förr eller senare) ska kunna identifieras. Den regering, politisk ledare och diplomat som försvårar denna process förtjänar inte respekt.

Ger Bashar al-Assads regering inte tillträde till nedslagsplatserna bör man således dra vissa, synnerligen kritiska slutsatser, vilket Frankrikes utrikesminister redan påpekat (CNN 2013). Detsamma gäller de medlemsländer i Säkerhetsrådet som inte stöder att ett sådant krav formuleras gentemot regimen i Damaskus, samt mot berörda rebellstyrkor. Ett expertteam, lett av Åke Sellström från svenska FOI, finns ju redan på plats. Vad tänker sig nämnda medlemsländer? Att teamet ska undvika att undersöka de platser där ett stort antal källor hävdar att kemiska vapen använts och istället genomföra sina undersökningar på annan ort?

Ryssland och Kina, som enligt nära nog samstämmiga uppgifter såg till att Säkerhetsrådet på onsdagskvällen inte framförde ett dylikt krav, brukar för all del ge varandra ömsesidigt stöd i kontroversiella spörsmål för att inte framstå som isolerade i världssamfundet. Det handlar om diplomatisk ”kohandel” på högsta tänkbara nivå, ett agerande som dessa länder på intet sätt är ensamma om.

Men denna auktoritära stormaktsduo har i Syrienfrågan under mer än två års tid investerat allt mer prestige i att indirekt, samt i Rysslands fall även direkt, understödja al-Assads militära kampanj emot rebellerna. Denna storpolitiska allians har i sin tur fått lokalt militärt och logistiskt bistånd från Hizbollah och Iran, och därmed kunna stävja rebellernas framgångar under 2013.

Det kvalitativt nya i situationen är inte det realpolitiska draget i rysk och kinesisk diplomati, utan vad som kan komma att uppfattas som öppet förakt för allvarliga förbrytelser mot folkrätten. Förbudet mot att begagna kemiska vapen finns inskrivet i 1925 års Geneveprotokoll och den nu gällande konventionen, som täcker in såväl framställning, lagring och bruk av kemiska stridsmedel, antogs 1993. Detta förbud är absolut, undantagslöst (“under inga omständigheter”) och är därmed en hörnsten i det internationella umgänget (Reddy 2008).

På onsdagskvällen menade Alexander Lukasjevitj vid ryska UD att omständigheterna talade för att rebellstyrkorna låg bakom bruket av kemiska vapen, eftersom det var känt att FN-experterna redan var på plats (ITAR TASS 2013). Spekulera går ju, men har Moskva fog för sitt påstående att rebellstyrkorna iscensatt ett folkrättsbrott för att mobilisera ett militärt ingripande från västländernas och USA:s sida är man rimligtvis skyldig att redovisa bevisen för detta, samt att underlätta att desamma underkastas en noggrann prövning. Att framkasta dylika påståenden och samtidigt inte anstränga sig för att underlätta för nämnda undersökning är inte en trovärdig hållning.

Oavsett hur man kommer att se på ansvarsfrågan framgent är insatsen av kemiska vapen ett uttryck för desperation. Och som sådant en tragisk påminnelse om hur de allra flesta bedömare fortsätter att betrakta ett allvarligt försök att utifrån stoppa eller ens mildra det syriska inbördeskriget som utsiktslöst (Laub and Masters 2013).


CNN (2013) ”U.N. Calls for Syria Chemical Attack Probe ‘Without Delay’”, 22:a augusti.

ITAR TASS (2013) ”MID RF: Himataka v Sirija osusjtjestvlonna pozitsii, zanimaemyh boevikami” 21:a augusti. Tillgänglig via:

Laub, Zachary, and Jonathan Masters (2013) ”Syria’s Crisis and the Global Response”, Council on Foreign Relations, Backgrounder, 13 augusti. Tillgänglig via:

Reddy, K. (2008) ”The Regulation of Chemical and Biological Weapons in International Law: Preserving the Paradox of ’Humane’ War”, Journal of South African Law, 669-695.

Den alltmer tillspetsade Syrienkonflikten: internationalisering, privatisering, etnifiering — maj 13, 2013

Den alltmer tillspetsade Syrienkonflikten: internationalisering, privatisering, etnifiering

Under två års tid har syriska rebeller konsekvent försökt internationalisera inbördeskriget i Syrien, men utan framgång. När nu Assadregimens kontroll över militära resurser tycks försvagas, med risk för spridning av massförstörelsevapen eller högeffektiva vapensystem som kan användas på andra krigsskådeplatser i regionen, verkar sannolikheten för en internationalisering paradoxalt nog öka.

Bombattentatet i den turkiska gränsstaden Reyhanli häromdagen, samt Israels anfall mot vad som uppges var en krigsmaterielkonvoj på syriskt territorium häromveckan, ställer på nytt frågan om omvärldens reaktion—eller brist därpå—på sin spets. En rad olika krigsmakter och underrättelsetjänster verkar i och kring Syrien, och lär i de flesta fall agera utifrån ett snävt nationellt perspektiv. Därmed finns en överhängande risk för att militära operationer inte bara får rivaliserande karaktär utan att ett slags ”proxykrig” utvecklas mellan grannländer och/eller stormakter verksamma i området.

Den uppenbara frånvaron av ett robust åtagande från det internationella samfundets sida förstärker rimligtvis risken för att sådan rivalitet eskalerar. Andrew Mumford vid brittiska Royal United Services Institute (RUSI) har helt nyligen publicerat en uppsats där han hävdar att proxykrig i framtiden troligen kommer att bli vanligare, dels för att karaktären på samtida konflikter tenderar att anta drag av ”kvicksandskonflikter” (quagmire conflicts), och dels för att västländer för närvarande sparar in på försvarsutgifter och därför i allt högre grad saknar tillräckliga resurser för att intervenera utomlands (Mumford 2013). Mumford menar också att övergången till cyberkrigföring och privata säkerhetsföretag som anlitas av regeringar för att genomföra mindre operationer spär på denna utveckling.

Internationalisering kan således komma till stånd via konfliktens utbredning och tilltagande intensitet i gränstrakterna till Israel, Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. I och med att de stridande parterna tömmer sina förråd av vapen, ammunition, drivmedel och transportfordon blir underhållslinjer naturligt nog föremål för väpnade insatser. När man slagit undan fötterna för ett normalt näringsliv uppstår dessutom en informell krigsekonomi som kännetecknas av ett systematiskt sökande efter krigsbyte, hel- eller halvkriminell gränshandel med diverse bristvaror, framför allt vapen, bränsle, men även narkotika och människor (Berdal och Malone 2000). Konflikten genererar därefter ”privata”, eller rentav ”privatekonomiska”, intressen.

Vad som ser ut att ta form är med andra ord långt ifrån den typ av internationalisering som regimmotståndare och företrädare för mänskliga rättigheter eftersträvat. Sällan har företrädarna för FN:s humanitära organ, såsom UNHCR, OCHA, samt generalsekreterarens särskilda sändebud talat med så stora bokstäver om en storskalig kris samtidigt som medlemmarna i FN:s Säkerhetsråd talat med så små bokstäver om sitt politiska och moraliska ansvar för den uppkomna situationen. Förvisso, ordet katastrof tycks sällsynt proportionerligt i ett läge då cirka 80 000 människor mist livet, 1,3 miljoner flytt landet och 4.2 miljoner flytt från sina hem (Amos 2013). Visserligen har USA och Ryssland återigen hållit samtal om en diplomatisk lösning som skulle bygga på den Genèveöverenskommelse som medlaren och f.d. generalsekreteraren Kofi Annan uppnådde sommaren 2012, men hittills utan påtagliga framsteg (Foskbloggen 2012).

Utan en kraftfull diplomatisk eller militär insats från det internationella samfundet eller en koalition av länder med ett starkt engagemang lär den väpnade konflikten komma att utkämpas ända tills en av sidorna av militär nödvändighet ger vika. Därmed ser den etnisk-religiösa dimension som ryms inom Syrienkonflikten ut att kunna komma att fördjupas ytterligare, och detta på ett sätt som alltmer påminner om krigen i före detta Jugoslavien. Trots att folkgrupperna talar samma språk, i allt väsentligt saknar yttre särdrag, och har samexisterat i många generationer ger den väpnade konflikten upphov till den etniska rensningens logik, vilken i sin tur tvingar by efter by, stad efter stad, att ”etniskt rensa” sitt grannskap alternativt låta sig ”etniskt rensas” av sina grannar (Melander 2009).

Att denna eskalation av konfliktens etnifiering skulle göra halt vid Syriens gränser är enligt samfällda bedömare högst osannolikt.


Amos, Valerie (2013) ”Syria: UN Humanitarian Chief urges Security Council to ’end this brutal conflict’”, Top Stories, Office for Humanitarian Affairs, 18 april. Tillgänglig via:

Berdal, Mats och David Malone, red. (2000) Greed and Grievance: Economic Agendas in Civil Wars. Boulder and London: Lynne Rienner.

Foskbloggen (2012) ”Tålamod trots utsiktslöshet: FN-sändebudets roll i två av 2012 års krishärdar”, 13 december. Tillgänglig via:

Melander, Erik (2009) “The Geography of Fear: Regional Ethnic Diversity, the Security Dilemma, and Ethnic War”, European Journal of International Relations 15(1):95-124.

Mumford, Andrew (2013) “Proxy Warfare and the Future of Conflict”, The RUSI Journal, 158(2): 40-46.

EU, Mali och världsordningen — mars 17, 2013

EU, Mali och världsordningen

I förra veckan höll jag på att förbereda en föreläsning och ett seminarium på temat ”Internationella organisationers roll i krishantering: exemplet EU” för våra studenter på fortsättningskursen i Statsvetenskap med inriktning krishantering och säkerhet. Den kurslitteratur som ingår på kursen berör några av de teman som tidigare förekommit i den här bloggen.

Som Kjell Engelbrekt har skrivit om i tidigare inlägg (även här) har kriget i Mali varit en av de oroshärdar som engagerat det internationella samfundet under 2012 och 2013. I ett tidigare blogginlägg diskuterade han hur FN-insatsen kan ses som ett resultat av fransk tre-nivådiplomati. Till utvecklingen i Mali hör EU:s senaste militära insats EUTM Mali. EUTM Mali är en insats som syftar till att stärka Malis försvarsmakt genom utbildning och rådgivning. Det står uttryckligen i mandatet att insatsen inte ska ägna sig åt strid.

En möjlig tolkning av EU:s engagemang i Mali är förstås att se även detta som ett resultat av fransk tre-nivådiplomati. Men de olika försöken som gjorts av det internationella samfundet att skapa fred i Mali kan också ses som intressanta exempel på det som den statsvetenskapliga litteraturen beskriver som global governance (security governance). Tanken att världsordningen kan karaktäriseras i termer av governance innebär dels att en tydlig hierarki mellan olika aktörer inte alltid gör sig gällande och dels att internationella organisationer och andra icke-statliga aktörer har stor betydelse för policyutveckling.

Ofta sätts begreppet governance i motsats till begreppet government. När det gäller världsordningen skulle government innebära att det fanns en världsstat med hierarkisk regelstruktur. Den yttersta motsatsen till världsstaten är det anarkiska systemet där regler i princip saknas och där starka stater kämpar med varandra om makt.  En viktig aspekt av global governance är att agerande (både av stater och organisationer) styrs av transnationella normer och regler.

EU:s insats EUTM Mali visar på detta sätt två intressanta aspekter av dagens världsordning. Den ena aspekten är den rollfördelning som äger rum mellan olika internationella organisationer. EU får här, inte enbart men huvudsakligen, rollen som rådgivare/lärare/hjälpande hand, för att stärka de stater där EU:s insats sker. Detta trots att organisationen aktivt arbetat upp förmåga att agera mer handgripligen (t ex med hjälp av de militära snabbinsatsstyrkorna vilka hittills aldrig har använts). Den andra aspekten är att det EU gör är att försöka inlemma ”mottagarstaten” i den existerande världsordningen genom att sprida rådande normer och regler i sina insatser. På så sätt kan man säga att den här sortens insatser stödjer karaktären hos världsordningen som präglad av just governance.


Holmberg, Arita. (2011) “The Changing Role of NATO: Exploring the Implications for Security Governance and Legitimacy” European Security. Vol 4:20 pp 529-546

Keukeleire, Stephan & MacNaughtan Jennifer (2008) The Foreign Policy of the European Union. New York: Palgrave Macmillan.

Rittberger, Volker & Bernhard Zangl & Andreas Kruck (2012) International Organization 2nd Ed. New York: Palgrave Macmillan.

Remarks by High Representative Catherine Ashton at United Nations Security Council: Cooperation between the UN and regional and sub-regional organizations.

Statement by EU High Representative Catherine Ashton on the latest developments in Mali (14 January 2013).

EEAS provides a ‘Clearing House’ mechanism to support AFISMA mission in Mali

Alla vägar bär till det tredje Rom — januari 2, 2013

Alla vägar bär till det tredje Rom

Vid årsskiftet 2012/2013 började den ryska utrikespolitikens ansträngningar under ett par års tid att ge utdelning i bemärkelsen att Moskva på nytt, inte helt olikt under det kalla krigets epok, kom att återkommande konsulteras i flera centrala globala säkerhetspolitiska spörsmål.

Det gäller dels Syrienkonflikten, där Ryssland envist gett sitt stöd till Bashar al Assads hårdföra regim och blockerat tre resolutionsförslag i FN:s Säkerhetsråd. FN-sändebudet Lakhdar Brahimi har efter en rad sonderingar i Mellanöstern och i Väst nått slutsatsen att ingen fredsprocess är möjlig utan ryskt deltagande i utformningen av densamma, medan amerikansk välsignelse kan åstadkommas i ett senare skede. Därför bygger Brahimi vidare på Geneveöverenskommelsen från i somras, då Moskva övertygades av Kofi Annan att gå med på några grundprinciper för en politisk lösning.

Den gemensamma presskonferensen med Brahimi och utrikesminister Sergej Lavrov i Moskva den 29:e december signalerade således att Ryssland nu anstränger sig för att få med företrädare för den syriska regimen i en politisk process, samtidigt som Brahimi bygger vidare på sitt kontaktnät inom oppositionen och i arabvärlden. USA, som är alltmer oroat av radikaliseringen av syriska rebellgrupper, tycks också understödja en mer aktiv diplomatisk ansats från FN:s sida.

Moskva konsulteras också regelbundet i frågan om hur världssamfundet ska hantera Irans motstånd mot att låta sitt kärnvapenprogram undergå närgångna inspektioner. I mitten av oktober hävdade utrikesminister Lavrov i samtal med israeliska politiker att Rysslands nära samarbete med Iran i termer av leverans av kärnkraftsteknologi och utbildning av experter likaledes skapar förutsättningar för att se till att Teheran inte får tillgång till kärnvapen. Det är oklart i vilken grad detta bidragit till att lugna Tel Aviv, men den ryska diplomatiska gesten verkar åtminstone uppskattats. Några veckor senare förklarade Moskva i konstruktiv anda att man inte motsätter sig att USA genomför direktsamtal med Iran i dessa frågor, givet att ryska ledare informeras om innehållet i desamma.

Det som ytterligare accentuerar Moskvas ställning som toppdiplomatisk destination under 2013 är Rysslands ordförandeskap i G20-samarbetet. För den återvalde men inrikespolitiskt ifrågasatte presidenten Vladimir Putin utgör den internationella politiska scenen med största säkerhet ett välkommet tillfälle att göra bruk av sin redan ansenliga erfarenhet som politisk ledare. Samtidigt utgör ansvaret för G20 en sällsynt stor utmaning för ett land vars utrikespolitik med all önskvärd tydlighet brukar prioritera bilateral diplomati på bekostnad av multilateral dito, ett politiskt arv som Putin sällan försökt att motverka.

Denna gång tycks dock den ryska ledningen vara mån om att göra ett gott intryck på sina kollegor inom stormaktsdiplomatin. Utrikesminister (och före detta FN-ambassadör) Lavrov och finansminister Anton Siluanov har under hösten noga kalibrerat den preliminära dagordningen för G20-samarbetet efter önskemål från övriga nitton parter, och till slut producerat en agenda med endast två huvudfrågor–ekonomisk tillväxt och arbetslöshet. Därutöver vill Moskva att man ska börja se över de olika regelverken för investeringsfinansiering och statlig upplåning, som en komponent i reformeringen av globala finansiella institutioner.

Frustrationen har under en tid växt inom G20 över hur få av de många spörsmål som rests sedan 2008-2009 verkligen lett till konkreta resultat. Det kan tyckas paradoxalt att när man beslutade sig för att uppgradera vad som brukade vara ett tekniskt samarbete mellan finansministrar och centralbankschefer till ett toppmöte mellan stats- och regeringschefer så slutade man att uppnå effektiva överenskommelser. Å andra sidan har världen på högsta politiska nivå fått en informell arena som är mer representativ än det gamla G8, en utveckling som många anser har ett egenvärde. Ryssland kan nu förväntas vilja gå icke-västliga stormakter till mötes och bidra till mer av en reell maktförskjutning.

Det slutliga testet för rysk utrikespolitik blir själva toppmötet i Putins gamla hemstad Sankt Petersburg den 5-6 september 2013. Då får Putin, Lavrov och andra ryska beslutsfattare ett kvitto på hur framgångsrika alla förberedelser och diplomatiska ansträngningar varit med avseende på att bana väg för en eller flera viktiga överenskommelser.

Men resan dit blir inte mindre intressant att följa. För det är under månaderna dessförinnan som vi lär märka om rysk utrikespolitik är beredd att inte bara ge och ta i bilaterala förhandlingar, utan därutöver också bidra till att stärka multilaterala arrangemang inom finans-, handels-, energi- och utvecklingspolitik på ett sätt som kommer andra länder till godo, utan att på ett omedelbart sätt generera ekonomiska eller geopolitiska vinster åt Ryssland.

Det senare vore ett trendbrott mot tidigare rysk utrikespolitik, med potential att förbättra relationerna även med en rad europeiska grannländer.

Legvold, Robert (red.) (2007) Russian Foreign Policy in the Twenty-First Century and the Shadow of the Past. New York: Columbia University.

Paniyev, Yuri (2012) Will Russia use G20 presidency to strengthen Brics’ position in the world financial order? The Telegraph, 31 December. Tillgänglig via:

Wilson Rowe, Elena & Stina Torjesen (red.) (2010) The Multilateral Dimension of Russian Foreign Policy. London: Routledge.

FN-resolution 2085 om intervention i Mali: En seger för ihärdig fransk trenivådiplomati — december 21, 2012

FN-resolution 2085 om intervention i Mali: En seger för ihärdig fransk trenivådiplomati

1988 publicerade den amerikanske statsvetaren Robert Putnam en artikel som beskrev hur framgångsrik internationell politik i demokratiska stater ofta bedrivs parallellt på två nivåer. Tillsammans med några kollegor kunde Putnam i en antologi också visa flera exempel på hur regeringar samtidigt som de förhandlade med sina internationella motparter om innehållet i ett visst avtal arbetade hårt med att förankra utfallet av förhandlingen, eller rättare sagt dess konsekvenser, i det egna parlamentet eller hos företrädare för de grupper och ekonomiska intressen som förväntades beröras av detsamma. Putnam kallade dynamiken i denna typ av diplomati för ett ”tvånivåspel”.

Bakgrunden till antagandet av Säkerhetsrådets resolution 2085 den 20:e december skulle kunna beskrivas som ett ”trenivåspel” där Frankrikes diplomatiska insatser, vilka dragit nytta av landets centrala position i en rad politiska och institutionella sammanhang, varit helt och hållet avgörande. Samtidigt varnade Gerard Araud, Frankrikes ständige representant i Säkerhetsrådet, genast för att omröstningen den 20:e december endast ska betraktas som ett etappmål.

Faktum är att Paris under våren 2012 tog sig an frågan om Malis inre konflikter som ett klassiskt tvånivåspel, och försökte lansera såväl en problemformulering som ett lösningsförslag som man hoppades skulle vinna stöd i fransk politik samtidigt som man samlade Säkerhetsrådet bakom sig. Detta misslyckades, inte alldeles oväntat på grund av den ”Libyenlåsning” som drabbat Säkerhetsrådet efter det att västmakterna tolkat 2011 års resolution om att intervenera till stöd för civilbefolkningen i Libyen som ett betydligt mer långtgående mandat än vad Ryssland och Kina förväntat sig. Mer oväntat vad gäller Malikonflikten var däremot att Washington tycktes ungefär lika tveksamt som Moskva och Beijing.

Paris tog då frågan till en nivå mitt emellan den nationella och den globala, nämligen till sina partner i EU samt till det västafrikanska ECOWAS och till Maghreb-länder som Algeriet och Marocko. Det var knappast någon tillfällighet att president François Hollande befann sig i Tlemcen, Algeriet, den 20:e december då Säkerhetsrådet genomförde sin omröstning, och höll ett anförande om den historiska samexistensen mellan muslimer och kristna i denna del av Algeriet samtidigt som han erkände förekomsten av franska övergrepp emot den algeriska befrielserörelsen i början av 1960-talet. Det var heller inget sammanträffande att omröstningen förlagts till december i Säkerhetsrådet, den månad då Marocko håller i ordförandeklubban och därmed schemalagt rådets aktiviteter.

Under sommaren och hösten fick Paris ett allt större antal pusselbitar på plats genom att konsekvent göra bruk av sina diplomatiska resurser i Europa och i Afrika. I EU-sammanhang reste man frågan ett flertal gånger och lyckades få Unionens välsignelse om en begränsad militärinsats, vilken Frankrike förväntas leda, som ska omfatta logistikstöd och träning av Malis eget försvar. Man har sedan gammalt ett väl utvecklat samarbete med ECOWAS, som redan i våras sade sig villigt att skicka en 3 300 man stark stabiliseringsstyrka till området kring huvudstaden Bamako.

Mer mödosamt var uppenbarligen att övertyga Malis grannländer i norr om att Frankrikes avsikter är begränsade och att ett FN-mandat inte kommer att föranleda en allt större militärinsats eller att anti-västliga extremister dras till regionen i ännu större utsträckning än hittills. Uppenbarligen har Tunis, Rabat, Tripoli och framför allt Alger till slut accepterat att alternativet, ett Mali som under överskådlig tid är delat mellan en av radikala krafter behärskad nordlig del och en ifrågasatt civil regering i söder, är mer problematiskt än de risker interventionen medför.

Säkerhetsrådet har nu formulerat mandatet  i termer av att man tillstyrker användning av ”alla nödvändiga medel”, det vill säga inklusive militärt våld. Samtidigt gäller mandatet bara ett år framåt och tanken är att det första halvåret främst ska användas till att konsolidera säkerheten i södra Mali och bygga upp Malis reguljära styrkor, som tidigast sätts in hösten 2013. FN kommer heller inte att finansiera insatsen, delvis på grund av att genomförandet inte åligger FN-organisationen och delvis för att generalsekreterare Ban Ki-Moon satt sig emot detta.  Ban Ki-Moon har för övrigt uttalat farhågor om att konflikten kan bli utdragen och rörig (”messy”), men betonade i sin rapport från 29:e november att det viktigaste bidraget det internationella samfundet kan göra är att svetsa samman den bräckliga inrikespolitiska alliansen i Mali och därmed begränsa de radikala rörelsernas manöverutrymme.

Att åtta franska medborgare hålls fångna av olika beväpnade grupper som anses knutna till al Qaida i det islamska Mahgreb är förstås ett viktigt motiv bakom Frankrikes agerande. Ett annat är att den relativt nyttillträdde presidenten Holland, liksom sin föregångare Sarkozy i fallet Libyen, gärna vill demonstrera sin förmåga att bedriva en kraftfull utrikes- och säkerhetspolitik. Att med hjälp av trenivådiplomati både få till stånd en multilateral koalition som säger sig beredd att genomföra vad mandatet föreskriver, samt att övertyga Säkerhetsrådet om att detta koncept har förutsättningar att lyckas, är förvisso en betydande bedrift. Det som återstår är dock en minst lika stor utmaning, och dessutom en där Paris endast utgör en av ett flertal intresserade aktörer.


Robert Putnam, ”Diplomacy and Domestic Politics: The Logic of Two-Level Games”, i International Organization, vol. 42, nr. 3, s. 427-460.

Report of the Secretary-General om the Situation in Mali, S/2012/89.

Tålamod trots utsiktslöshet: FN-sändebudets roll i två av 2012 års krishärdar — december 13, 2012

Tålamod trots utsiktslöshet: FN-sändebudets roll i två av 2012 års krishärdar

”Trots att vägen framåt ser ut att vara full av hinder är jag fortfarande optimistisk att, med rätt verktyg och stöd i resurser och god organisering, vi kan bemästra sådana utmaningar”.

Dessa ord, yttrade av generalsekreterarens speciella sändebud till Sahelregionen vid Säkerhetsrådets möte den 10:e december tillägnat fred och säkerhet i Afrika, EU:s förre kommissionsordföranden Romano Prodi, klingade förmodligen inte alldeles övertygande för flertalet mötesdeltagare. Till en av FN-sändebudens viktigaste personliga egenskaper hör för all del en mycket god portion tålamod, vilket är skälet till att synnerligen erfarna diplomater eller politiker brukar utses till sådana uppdrag. Men situationen i Sahelregionen och i det av politisk instabilitet alltmer drabbade Mali, tycks ha förvärrats betydligt till och med under den korta period som gått sedan Prodi tog på sig uppgiften i början av oktober i år.

Och bara timmar efter Säkerhetsrådets möte tillkom ytterligare ett osäkerhetsmoment. Under det att Frankrike och ECOWAS arbetade för att skapa förutsättningar för en FN-resolution med ett mandat som tillåter militära insatser gentemot separatister och radikala islamister i norra Mali tvingades premiärminister Diarra den 11 december till avgång av samma militärjunta som utlöste landets politiska kris i mars genom en liknande manöver. Då var det landets demokratiskt valde president som fick lämna sin post. Trots att premiärminister Diarra saknade demokratisk legitimitet var även han högt respekterad, inte minst genom sin vetenskapliga gärning som astrofysiker vid bland annat NASA.

I ett pressmeddelande den 11:e december fördömde Säkerhetsrådet juntans handlande. Dianocounda Traoré, som innehar presidentposten som en övergångslösning, försökte genast minimera den politiska turbulensen genom att tillsätta en statstjänsteman, Diango Cissiko, som Diarras efterträdare. Men kommentarer från USA och Tyskland antydde att militärjuntans förnyade inblandning i den politiska processen ytterligare kommer att försämra möjligheterna för att det internationella samfundet agerar å den maliska regeringens vägnar för att bidra till att stabilisera norra Mali. Och därmed ökar risken för att Säkerhetsrådets försök att sy ihop en långsiktig och genomgripande lösning, där den politiska och humanitära krisen skulle hanteras tillsammans med extremisthotet, kommer av sig ännu en gång.

Samtidigt har Prodis sändebudskollega, Lakhdar Brahimi med ansvar för Syrienkonflikten, inte heller några framgångar att glädjas åt. Brahimi accepterade i augusti rollen som sändebud med att uttryckligen sätta förväntningarna lågt genom att tala om ett ”näst intill omöjligt uppdrag”. Efter några veckors samtal med Syriens Bashar al Assad och oppositionsledare hade han fått parterna att enas om en vapenvila över den islamiska högtiden id. Tyvärr bröts dock denna vapenvila redan första dagen, och Brahimi återgick till sin lågprofilsdiplomati.

Men under de senaste veckorna har förutsättningarna för ett hårdnackat motstånd från den syriska regeringens sida försämrats väsentligt. Dels har rebellstyrkorna gjort ordentliga inbrytningar i landet från sina fästen i väster, vilket alltmer kommit att beröra huvudstaden Damaskus. Dels har alltfler länder, inklusive USA, erkänt den syriska oppositionen som legitim samtalspart. Washington har också uttryckligen varnat Damaskus för att använda sig av massförstörelsevapen, efter att man fått indikationer om att kemiska stridsmedel förberetts för insats mot rebellstyrkor.

Vid månadsskiftet november-december informerade så Brahimi Säkerhetsrådet om lägets allvar och uppmanade dess medlemmar att göra sitt yttersta för att bryta våldsspiralen. I en intervju för amerikansk TV förkastade han kategoriskt att de fem vetomakterna skulle kunna enas om en militär intervention liknande den i Libyen våren 2011, men framhöll att det finns andra typer av initiativ som Säkerhetsrådet borde kunna arbeta fram. Brahimi sade utan omsvep att Syrien håller på att gå under som stat och de regionala konsekvenserna i förlängningen lär påverka samtliga grannländer.

Grundelementen i den politiska process som Brahimi fortfarande uppmuntrar är faktiskt exakt desamma som de som antogs i Geneve den 30:e juni i år, efter intensiv medling av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan. Det handlar om att etablera en inklusiv nationell dialog som drivs av företrädare för alla viktiga syriska politiska och etnisk-religiösa grupperingar, och som inleds utan andra förbehåll än att parterna som ingår i processen godkänner varandras deltagande, samt att målet är att sträva efter ansvarsutkrävande och nationell försoning.

Nu när den militära initiativet inte längre är i al Assads händer är det begripligt att den syriska regeringen och de grupper som stödjer denna vacklar. Men på samma sätt stärks rebellstyrkornas ledare i sin förhoppning om en militär seger, vilket i sin tur undergräver Brahimis projekt. Därmed är dennes analys att Säkerhetsrådet egentligen är den enda auktoritativa instans med en möjlighet att bryta våldsspiralen sannolikt riktig. Och misslyckas man kan orden ”näst intill” i Brahimis beskrivning av sitt ursprungliga uppdrag komma att behöva strykas…



Bloomberg TV, 30 november 2012, ”UN Special Envoy Brahimi on Syrian Violence”. Tillgänglig via:

Connie Peck, ”Special Representatives of the Secretary General,” i The UN Security Council: From the Cold War to the 21st Century, David Malone, red. (Boulder, Colo.: Lynne Rienner, 2004).

Vance, Cyrus R. & David A. Hamburg, Pathfinders for Peace. A Report to the Un Secretary-General on the Role of Special Representatives and Personal Envoys (New York: Carnegie Commission on Preventing Deadly Conflict, 1997). Tillgänglig via:

United Nations Security Council, S/PV.6882, 6882nd meeting, Monday, 10 December 2012, 9.30 a.m., New York. Tillgänglig via:


En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering


Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering


En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The Blog

The latest news on and the WordPress community.