foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Regeringens tvekan försvagar Sveriges säkerhetsstrategi — maj 23, 2017

Regeringens tvekan försvagar Sveriges säkerhetsstrategi

Magnus Ekengren, Professor i statsvetenskap och chef för Programmet för europeisk säkerhetsforskning vid Försvarshögskolan

 

På Folk och Försvar-konferensen tidigare i år presenterade Stefan Löfvén Sveriges nya nationella säkerhetsstrategi. I den redogör regeringen för de åtta högst prioriterade hoten mot rikets säkerhet just nu.

Hoten är: militära hot, informations- och cybersäkerhet, terrorism och våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hot mot energiförsörjningen, hot mot transporter och infrastruktur, hälsohot samt klimatförändringar.

Dessa hot mot rikets säkerhet kan inte lösas av Sverige som enskild nationalstat; de moderna hoten är gränsöverskridande och måste hanteras i samverkan med andra stater. För att klara säkerhetsstrategin behöver därför EU samarbeta i en mycket större omfattning än idag.

Att Sverige utvecklar det EU-samarbete som redan har påbörjats är därför den viktigaste prioritering regeringen kan göra för att lyckas genomföra strategin.

Men regeringen tvekar att ge den makt och de medel till EU som krävs för att unionens politik skall bli effektiv. På samma sätt som i flyktingfrågan bör regeringen inom ramen för den breda säkerheten verka för majoritetsröstning i EU:s beslutsfattande, harmoniserad lagstiftning samt kräva efterlevnad av gemensamt fattade beslut.

Här presenteras förslag – baserade på ett flerårigt forskningsprojekt vid Försvarshögskolan – på hur regeringen bör agera i EU för att stärka Sveriges nationella säkerhet:

 

  1. Terrorism och våldsbejakande extremism Inom Europol finns ett Antiterrorcenter och underrättelsesystem för kartläggning av terrorismfinansiering. EU Internet Forum motverkar idag radikalisering på nätet. Sverige bör verka för harmoniserad lagstiftning, stärkt underrättelseutbyte och EU-målsättningar som omsätts i nationella handlingsplaner och utvärderas gemensamt.      

  

  1. Organiserad brottslighet EU har en gemensam definition av organiserad brottslighet och arbetar för att brottsligheten skall straffas på ett liknade sätt inom unionen. EU fokuserar i dagsläget på att motverka gränsöverskridande organiserad brottslighet som människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, där EU-direktiv skapar förutsättningar för samfällt agerande. Sverige bör stödja inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet för att förhindra organiserad brottslighet och bedrägerier med EU:s budgetmedel.

 

  1. Militära hot Genom ekonomiskt utbyte över nationsgränser har EU skapat tillit och en säkerhetsgemenskap där konflikter löses med fredliga medel genom förhandling. Idag är EU:s utmaning att utvidga denna säkerhetsgemenskap till sina grannar österut och söderut, vilket nu genomförs i länder som Tunisien och Ukraina, men har stött på hinder i Ryssland. Samarbetet med den ryska befolkningen på civilsamhällenivå bör nu stärkas samtidigt som sanktionerna mot dagens ledning i Moskva för folkrättsbrotten i Ukraina ligger fast. Sverige bör verka för att EU både bidrar till avskräckning genom ökat försvarspolitiskt EU-samarbete och avspänning genom samarbete med ryska partners som kan leda till säkerhetsgemenskap på medellång sikt.

 

  1. Informations- och cybersäkerhet EU verkar för att stärka Europas system för cyberresiliens. EU:s byrå för nät- och informationssäkerhet arbetar med förebyggande IT-säkerhet. EU har etablerat ett nätverk för samarbete om cybersäkerhetsincidenter. Här bör Sverige arbeta för att höja EU:s miniminivåer för säkerheten i nationella IT-system för att undvika cyberattacker mot ”den svagaste länken” i de gemensamma europeiska näten.

 

  1. Hot mot elförsörjningen En målsättning med EU:s energiunion är att minska beroendet av rysk naturgas. Europas elförsörjning skall säkras genom att använda den el som produceras inom EU på ett mer effektivt sätt och att skapa en effektiv inre energimarknad. Det har hittills varit svårt att övertyga EU:s medlemsstater som är splittrade. Sverige bör nu verka för att EU-rättens och EU-kommissionens roll stärks i arbetet med att förverkliga den energiunion som syftar till en billigare och mer säker energiförsörjning för EU:s medlemsstater.

 

  1. Hot mot transporter och infrastruktur EU ansvarar för säkra sjötransporter, övervakar koldioxid- och oljeutsläpp och tillhandahåller analyser och rekommendationer för flygsäkerheten. Unionen arbetar även med att ta fram ett gemensamt program för skyddet av kritisk infrastruktur. Sverige bör arbeta för bindande gemensamma säkerhetsnivåer för transporter, vilket saknades under den Askmolnskris (till följd av vulkanutbrott på Island) som 2010 ledde till kaos i lufttrafiken över Europa.

 

  1. Hälsohot EU har utvecklat gemensam lagstiftning på området för hälsosäkerhet. EU-kommissionen ansvarar för system för övervakning av epidemier. Det Solna-baserade Europeiska centret för förebyggande och kontroll av sjukdomar samordnar medlemsstaternas insatser vid gränsöverskridande pandemier. Här bör Sverige verka för att stärka den rättsliga grunden för samarbetet och en tydligare arbetsfördelning mellan Centret och medlemsstaterna.

 

  1. Klimatförändringar Skogsbränderna i Västmanland 2014 och EU:s hjälp i släckningsarbetet ställde behovet av samarbete för att möta klimat-hotet i blixtbelysning. EU:s Copernicus-system tillhandahåller översikter av katastrofdrabbade områden baserade på unionens varningssystem för översvämningar och skogsbränder. Flera medlemsländer har föreslagit gemensamma EU-budgeterade resurser i form av flygplan för brandsläckning. Sverige, som ställt sig tvekande till gemensamma EU-kapaciteter, bör nu välkomna en sådan europeisk ”försäkring”.

 

Infrastrukturavbrott som Askmolnskrisen visar att en plötslig utmaning inom ett område lätt sprider sig till flera samhällssektorer. I dessa fall samordnas unionens samlade hjälp till drabbade länder av EU-kommissionens generaldirektorat för europeiskt civilskydd och humanitärt bistånd. EU:s politiska krissamordningsarrangemang bidrar till gemensamt beslutsfattande vid gräns- och sektorsövergripande kris.

Sverige bör verka för en starkare roll för dessa EU-organ och regelbundna och skarpa övningar på alla nivåer för att unionen skall kunna agera snabbt, förutsägbart och effektivt.

Att bidra till den breda säkerheten är ett av de bästa sätten för unionen att visa att den kan leverera samhällsnytta till medborgarna i en tid av ifrågasättande av EU.

En starkare betoning av europeisk solidaritet och effektivitet genom överstatlighet ger unionen möjlighet att återta ledningen internationellt i skapandet av gränsöverskridande säkerhet. EU bör idag skapa tillit för en ”säker gemenskap” där medlemmarna litar på att människors liv och samhällets grundläggande funktioner skyddas gemensamt.

Det är i ljuset av en sådan europeisk säker gemenskap som Sveriges arbete med den nationella säkerhetsstrategin nu bör utvecklas tillsammans med övriga EU-länder.

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet? — april 27, 2017

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet?

Kjell Engelbrekt

I mitten av februari i år varnade Richard Ferrand, generalsekreterare för Emmanuel Macrons politiska rörelse En Marche!, för att Kremlstödda mediaföretaget Sputnik och tevestationen RT (Russia Today) via sina respektive nätverk ensidigt och systematiskt sökt diskreditera dess presidentkandidat med hjälp av vilseledande och felaktig nyhetsrapportering (Pennetier och Balmforth 2017). Under de senaste dagarna har internationella media på nytt rapporterat om rysk inblandning i det franska presidentvalet, denna gång i form av en organiserad hackerattack riktad emot IT-resurserna vid Macrons kampanjhögkvarter.

IT-säkerhetsföretaget Trend Micro, som kartlagt attacken, säger sig ha funnit ”digitala fingeravtryck” som överensstämmer med de grupper av hackare som var involverade i motsvarande angrepp emot tyska förbundskanslern Angela Merkel våren 2016 och Hillary Clintons kampanjstab hösten samma år. Man påstår vidare att ett antal av dessa individer och grupper är kända för att ha nära band till ryska myndigheter och eventuellt till den ryska militära underrättelsetjänsten GRU (Auchard 2017). Att ryska militära ledare betraktar cyberförmåga som en del av försvarsmaktens maktmedel vet vi genom ett antal officiella dokument och artiklar, bl a författade av generalstabschefen Valerij Gerasimov (Gerasimov 2017). I det amerikanska fallet spreds informationen som införskaffats vid hackerattacken därefter via WikiLeaks, vilket kommentatorer menar bidrog till att dölja kopplingarna till Ryssland.

Självklart är det svårt att snabbt och entydigt identifiera och attribuera ansvar för anonyma cyberattacker. Men kunskaperna om detaljer beträffande vissa hackerangrepp och de metoder som används har stadigt ökat under de senaste två-tre åren, allteftersom regeringar och forskare börjat ägna betydligt större uppmärksamhet och resurser åt problemet. Vad gäller medvetet vinklad nyhetsrapportering och hur den sprids med hjälp av kvalificerad mjukvara finns samtidigt välbeprövade IT-verktyg som redan använts i ett flertal undersökningar. Sådana studier har kunnat påvisa att brett anlagda desinformationskampanjer i flera fall härrört från ryskt territorium och tycks ha dirigerats från myndigheter som står Kreml nära (Geers 2015, Nimmo, Barojan och Aleksejeva 2016, Radin 2016, Semantic Visions 2016, Buzzfeed 2017.

För ett och ett halvt år sedan inrättade EU en särskild enhet under dess nya utrikesdepartement, den Europeiska Externa utrikestjänsten (European External Action Service), som följer och dokumenterar vilseledande och felaktig information som framför allt sprids genom ryska påverkanskampanjer Varje vecka publiceras på en EU-hemsida en Disinformation Review som beskriver, tolkar och korrigerar ett antal nyhetsartiklar, reportage samt radio- och tevesändningar som berör medlemsländerna, EU eller andra förhållanden där man anser att felaktiga påståenden behöver bemötas, inklusive påståenden och skildringar om förhållanden i Ryssland och dess grannländer (EEAS 2017). Det tycks otvetydigt att EU och dess medlemsländer är särskilt utsatta och sårbara på grund av sina samhällens stora öppenhet och relativt outvecklade cyberförsvar (András och Panyi 2017, Higgins 2017, Springe 2017).

Kan då kombinationen av hackerangrepp och påverkanskampanjer komma att få ett avgörande inflytande på det franska presidentvalet? Det är förmodligen osannolikt, dels på grund av att man i Frankrike tycks mer förberedd på att dessa metoder och instrument kommer att sättas in och att vaksamheten därför är större än inför Storbritanniens Brexit-omröstning och det amerikanska presidentvalet 2016. Men det är å andra sidan väsentligt att allmänheten kontinuerligt påminns om att vara skeptisk till information som sprids via Kremlstödda och sociala media, samt att man från officiellt håll reagerar kraftigt och tydligt på väsentliga avvikelser.

Det kan samtidigt inte uteslutas att en marginell påverkan i slutänden får ett avgörande inflytande, ifall skillnaden i röster mellan de två återstående kandidaterna blir mycket liten. Och det är den vetskapen som kan göra att ryska hackare och ”cyberkrigare” ändå vägrar inta en låg profil, trots att man fått ögonen på sig efter USA-valet.

Man är säkerligen besviken över att president Trump efter sitt makttillträde inte bedrivit en för Ryssland mer konstruktiv linje, men däremot mycket nöjd med att USA:s moraliska ledarskap i världen numera ifrågasätts även i Europa. De upplevda fördelarna med en vinst för Marine Le Pen i franska presidentvalet är potentiellt kanske till och med större för Rysslands vidkommande, såsom ledningen i Kreml bedömer situationen. En seger för Le Pen, som president Vladimir Putin konsekvent stött såväl politiskt som ekonomiskt, kan mycket väl innebära en folkomröstning om att Frankrike drar sig ur eurosamarbetet eller till och med EU överhuvudtaget. Och därmed kan regeringen i Moskva anse att man fram till den 7 maj har en alldeles unik chans att ge det europeiska integrationsprojektet dödsstöten.

András, Deszö, och Szabolcs Panyi (2017) “We Are Not Paid Agents of Russia, We Do It Out of Conviction”, Index, 30 januari, tillgänglig via: http://index.hu/belfold/2017/01/30/we_are_not_paid_agents_of_russia_we_do_it_out_of_conviction/

Auchard, Eric (2017) “Macron Campaign Was Target of Cyber Attacks by Spy-Linked Group”, Reuters, 24 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-france-election-macron-cyber-idUSKBN17Q200

EEAS (2017) Disinformation Review, Email Campaign Archive, tillgänglig via: http://us11.campaign-archive1.com/home/?u=cd23226ada1699a77000eb60b&id=b3e14c337c

Geers, Kenneth, ed. (2015) Cyber War in Perspective: Russian Aggression against Ukraine. Tallinn: NATO Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence.

Gerasimov, Valerij (2017) ”Мир на гранях войны: Мало учитывать сегодняшние вызовы, надо прогнозировать будущие, VPK, 15:e mars, http://vpk-news.ru/articles/35591 tillgänglig via: http://vpk-news.ru/articles/35591

Higgins, Andrew (2017) ”Fake News, Fake Ukrainians: How a Group of Russians Tilted a Dutch Vote”, New York Times, 16 februari, tillgänglig via: https://www.nytimes.com/2017/02/16/world/europe/russia-ukraine-fake-news-dutch-vote.html?_r=2

Nardelli, Alberto och Craig Silverman (2017) ”Hyperpartisan Sites and Facebook Pages Are Publishing False Stories And Conspiracy Theories About Angela Merkel”, Buzzfeed, 14:e januari, https://www.buzzfeed.com/albertonardelli/hyperpartisan-sites-and-facebook-pages-are-publishing-false?utm_term=.hu7K7Mjl3#.akGk6vp03

Nimmo, Ben, Donara Barojan och Nika Aleksejeva (2016) “Russian Narratives on NATO’s Deployment: How Russian-language Media in Poland and the Baltic States Portray NATO’s Reinforcements”, Atlantic Council Digital Forensic Research Lab, tillgänglig via: https://medium.com/dfrlab/russian-narratives-on-natos-deployment-616e19c3d194

Pennetier, Marine, och Richard Balmforth (2017) “French Presidential Challenger Macron Target of Russian ‘Fake News’ – Party Chief”, Reuters, 13 februari.

Radin, Andrew (2017) Hybrid Warfare in the Baltics: Threats and Potential Responses. Santa Monica; CA: RAND Corporation.

Semantic Visions (2016) How Russian Propaganda Portrays European Leaders, Kremlin Watch Report, 22 juni, tillgänglig via: http://www.europeanvalues.net/wp-content/uploads/2016/06/How-Russian-Propaganda-Portrays-European-Leaders_v41.pdf

Springe, Inga (2017) “How Russian Propaganda Becomes Even Nastier in Baltic News”, re:baltica,  29:e mars, tillgänglig via: http://en.rebaltica.lv/2017/03/how-russian-propaganda-becomes-even-nastier-in-baltic-news/

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande? — december 21, 2016

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande?

Vilka är förutsättningarna för transatlantiska relationer efter det amerikanska presidentvalet, och kommer de tre stora europeiska staterna att ta ett större ansvar för säkerhet och försvar? Detta är huvudfrågorna i en rapport som i dagarna lämnats till Försvarsdepartementet, inom ramen för den forskning som Försvarshögskolan genomför för regeringens behov. Rapporten koncentreras på Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016. Med utgångspunkt i de nationella kontexterna görs jämförelser och analyser rörande förutsättningarna för både europeiskt och transatlantiskt samarbete.

Under 2015 konstaterades att det under de senaste åren hänt mycket lite ifråga om europeiskt ansvarstagande inom Nato – trots amerikanska påtryckningar. Ett år senare tar européerna på olika sätt mer ansvar, men det är osäkert om förutsättningarna finns att upprätthålla och utveckla detta ansvarstagande.

Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt annorlunda än för några år sedan. Försvarspolitiken är idag högt på agendan och de ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har till stor del lösts upp, åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte per automatik en europeisk enighet. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är begränsade av inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska presidentvalet märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.

I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabiliserande inverkan kan tas för given. Det finns för närvarande inga uppenbara tecken på att denna delvis nya trend skulle vända och att dessa kollektiva samarbets- och säkerhetsinstitutioner återfår sina tidigare roller.

Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk i ett idémässigt hänseende. Den tillträdande amerikanska presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar av allt att döma till ytterligare polarisering bland de allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om republikanernas eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike. Dessa presidentkandidater har på motsvarande sätt uttryckt en vilja att närma sig Ryssland.

En annan potentiell källa till fragmentering inom Nato är Trumps fokus på terrorism. Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle däremot kunna komma att marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Central- och Östeuropeiska medlemsstaterna öka.

Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte goda. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk, ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig i ett riskabelt vakuum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt ledarskap är närvarande hos tyska beslutsfattare. Storbritannien är angeläget om att bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla sig i bakgrunden.

Men egentligen är alla ”de tre stora” präglade av diverse politiska hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga om något militärt ledarskap då våldsanvändning alltjämt ifrågasätts; Storbritannien måste ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet och ”kontroll av gränser”; Frankrike har svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som mycket väl kan innebära ett steg i riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien. Inrikespolitikens begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny, tydlig trend i säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen politiska partier och myndigheter utan blir en mer och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt sätt och via nya kanaler.

Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan förändras i olika riktningar. I bästa fall förmår de tre europeiska stormakterna att upprätthålla någon form av delat ledarskap i denna ”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall splittras de ytterligare under kommande år. Inrikespolitikens ökade inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder, ökar risken för fragmentering. Men också splittringen ifråga om hotbildsuppfattning har betydelse för samarbetsmöjligheterna. USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid, men även utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina beror till stor del av USA:s och Rysslands ageranden. En destabiliserande utveckling i dessa regioner kan få mycket negativa konsekvenser i Europa under kommande år.

För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka, etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato. Givet att de europeiska länderna är splittrade vad gäller hotbilder och hotens hantering finns en risk med att Sverige fokuserar snävt på Ryssland och närområdet; relationer med exempelvis Frankrike kan som en följd av detta bli eftersatta.

Arita Holmberg

Läs rapporten i sin helhet:
https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/Forskningsprojekt/Statsvet/Forbe/Den%20transatlantiska%20l%c3%a4nken%20i%20f%c3%b6r%c3%a4ndring.pdf

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity — mars 31, 2016

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity

by Arjen Boin (Utrecht University), Mark Rhinard (Swedish Institute for International Affairs/Stockholm University) and Magnus Ekengren (Swedish Defence University)

The recent terrorist attacks in Paris and Brussels, in combination with the ongoing refugee crisis, demonstrate to many the risks of increased integration and open borders. In response, the borders are closing and the walls are coming up. The European road towards integration is running into roadblocks.

It is a scenario that EU-skeptics envisioned when the European Union began to speed up its march towards integration in the 1990s. Scholars and skeptics warned that the rise of integration would create new risks: transboundary threats that do not fall neatly within the geographic borders of a country, or politely confine themselves to a well-marked policy sector.

Transboundary crises do not adhere to the response plans of national or functional authorities. To prevent and manage these transboundary risks, we also need response capacities that reach across borders. If you increase integration, in other words, you must enhance transboundary crisis management capacities.

National leaders have always been faster to enable integration than to create transboundary crisis management capacities. As a result, the development of these capacities has not kept up with the speed of integration. This gap is easily and immediately exposed in times of crisis. Examples abound: think of the Mad Cow crisis (BSE), the ash crisis, the pervasive financial crisis, the refugee flows and now terrorism once again.

After each crisis, the leaders of EU member states tiptoe around what really is a stark choice: dial back integration (thus limiting transboundary risks) or increase transboundary crisis management capacities (making sure we can handle the risks). For a long time, EU leaders refused to backtrack and seemingly opted for the latter. But grand statements were rarely followed by meaningful resources and effective implementation.

Nevertheless, European leaders managed to build what looks like the foundation of a European crisis management structure. The EU now has crisis-related agencies, prevention programs, mechanisms for response coordination, crisis centers and rapid response teams both at home and abroad. With only modest funding, European leaders have enhanced EU crisis management capacities inch by inch.

To be sure, these capacities do not suffice: they represent only an initial and rather modest set of safeguards that cannot protect against all risks produced by the free movement of people, goods and services. After the terrorist attacks in Brussels, EU leaders now face a sharp choice: either backtrack on integration or create a truly transboundary crisis management system.

This time backtrackers appear to have the upper hand. Europe’s leaders have become skittish when it comes to building a more complete transboundary response system. As they do not trust the EU’s capacity to protect them from the negative consequences of integration, the backtrackers opt for closing borders and building walls. They seem less concerned by what was not so long the cardinal sin of “backsliding:” reneging on firm promises to democratic values and international treaties. Their voters prefer protection over principles, or so the backtrackers tell us. Backtracking and backsliding – it is today’s preferred solution to deal with transboundary risks.

But the promise of backtracking is a false one. The economic costs of closing borders are immense, much more than Europe can afford in a time of relentless unemployment. As any economist will explain, isolationism does not benefit economic progress. Not only is it expensive, backtracking simply does not work. A country can close it borders and make it harder (but never impossible) to let undesirables in. But many contemporary risks – ash clouds, climate change, cyber terrorism, epidemics, and financial breakdowns – do not recognize borders.

These rational arguments are a hard sell nowadays. It is much easier to promise safety through isolation – an idea that instinctively appeals to our senses. Put an extra lock on the door, fence off the neighborhood. Don’t cross the tracks, where the bad people live. But once the inevitable backsliding begins, there is no telling where it will end. Reneging on hard-earned promises to democracy in the name of crisis is a slippery slope.

The story about a European crisis management system is not self-explanatory. A transboundary system violates traditional conceptions of the state. It rejects the idea that national leaders should be endowed with extraordinary powers to manage “the exception.” It argues against the traditional notion that democracy is justifiably limited as leaders organize the wagons to face the threat coming over the border. It recognizes that these traditional conceptions do not work against modern crises.

The much more promising way forward – protecting integration and building response capacities at the EU level – requires a visionary pitch to convince skeptical publics. It is not sufficient to sell the beauties of integration if EU leaders cannot explain how they will work together to counter the inevitable risks that come with integration. Leaders must explain that a transboundary crisis management system requires giving up a little in exchange for safeguarding the greater good.

Crises provide critical junctures in the development of political systems. The Brussels attacks may well have brought us to such a juncture. Leaders can elect to build walls in the hope that modern risks somehow magically bypass their neighborhood. Or they can cooperate to build an encompassing system that will facilitate joint responses to common threats. Integration can only work when it is safeguarded. A coalition of the willing (and the courageous) must now take the necessary steps to build transboundary crisis management capacities.

Arjen Boin, Magnus Ekengren and Mark Rhinard are members of the Societal Security Research Group (www.societalsecurity.eu) and researchers in the Transboundary Crisis Management project funded by the Swedish Civil Contingencies Agency.

Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången? — maj 8, 2015

Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången?

Kommentatorerna som jämför resultaten från brittiska parlamentsvalet den 7:e maj med opinionsundersökningar genomförda dagar och veckor innan själva valdagen kämpar för att förstå varför skillnaden mellan de två är såpass stor. Naturligtvis måste man beakta att det brittiska valsystemet förstärker svängningar genom att vinnaren inom varje valkrets inte bara slår ut sin motståndare, utan även att den senares röster ”går förlorade” och inte representeras i Westminister. Men oavsett detta hade knappt någon undersökning förutsagt att det konservativa partiet (Tory) skulle segra stort. Faktum är att ett antal studier t o m prognostiserat en knapp vinst för arbetarpartiet (Labour).

På kvällen efter valdagen framgick att Torypartiets seger till och med skulle räcka till egen majoritet i parlamentet (Glaze 2015). Alla spekulationer om intrikata koalitionsförhandlingar med vad som man i förväg visste skulle bli ett kraftigt decimerat liberaldemokratiskt parti (Liberal Democrats), eller med det växande skotsk-nationella partiet (Scottish National Party) som traditionellt är mycket kritiskt till Tory, kom därmed av sig.

Företrädare för opinionsundersökningsinstituten är defensiva om vad som slagit fel och huruvida det beror på metodologiska antaganden eller på opinionsskiften i sista stund. En tolkning skulle kunna vara att de brittiska väljarna upplevt en oro inför allt fler förutsägelser om politisk oreda och långa komplicerade förhandlingar för att få till stånd ett stabilt regeringsunderlag. Givet detta scenario, som media med stor ihärdighet upprepat under de senaste veckorna, kan det tänkas att en väsentlig andel väljare lät sig påverkas av en vilja till en stark regering snarare än önskemål om en ny politisk riktning.

Med stor sannolikhet kommer man att under kommande veckor och månader försöka förklara den stora skillnaden mellan valutgång och opinionsundersökningar bland annat med hänvisning till det allt större utrymme som nya, sociala media spelar för väljarbeteende. Frågan är om snabbare och större svängningar, så kallad ”volatilitet” hos väljarna, delvis kan tillskrivas dessa teknologier och vårt sätt vi använda dem. Forskare har på senare år alltmer intresserat sig för så kallad ”medborgarinitierad kampanjverksamhet” (Gibson 2015), vilken tycks äga rum via nya, sociala media och därmed kan bli svåra att fånga upp av opinionsinstitut som fortfarande ofta förlitar sig på enkäter och intervjuer.

Reaktionen på Londonbörsen visar att marknaderna åtminstone på kort sikt uppskattar det tydliga utslag som valresultatet gett. På längre sikt kan dock precis samma valresultat generera svårigheter vad gäller att förutsäga framtiden för Storbritannien och dess plats i världen. Där Labourpartiet ”imploderat” har bland annat det skotsk-nationella partiet vunnit mark och vidare förnyat sina långtgående krav på självstyre. Dessutom har premiärminister David Cameron upprepat att han vill ha en folkomröstning om landets eventuella utträde ur den Europeiska Unionen inom två års tid (Khan 2015).

KE

Gibson, Rachel (2015) “Party change, social media and the rise of ‘citizen-initiated’ campaigning”, Party Politics, vol. 21, nr. 2, ss. 183-197.

Glaze, Ben (2015), ”The 15 hours that changed the face of the UK with shock exits and a ballot box bloodbath, Daily Mirror, 8 maj, http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/15-hours-changed-face-uk-5664327

The Guardian (2015), “Live election results”, 8 maj, tillgänglig via http://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2015/may/07/live-uk-election-results-in-full

Khan, Mehreen (2015), “Election 2015 markets live: sterling storms but Brexit prospect looms over investors”, The Telegraph, 8 maj, tillgänglig via http://www.telegraph.co.uk/finance/economics/11591272/General-elections-markets-live.html

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder — november 9, 2014

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder

Den 9:e november 1989 uppstod genom en kombination av långsamt verkande och mer tillfälliga omständigheter en bräsch i Berlinmuren. Såvitt vi vet hade den betydligt mer kompromissvilliga attityd den östtyske ledaren Egon Krenz representerade, i jämförelse med sin föregångare Erich Honecker, redan påverkat kommunistpartiets hållning till västländerna och viljan hos många östtyskar att åtminstone få besöka sitt närmaste grannland. När politbyråmedlemmen Günther Schabowski så läste upp ett handskrivet meddelande från det senaste mötet där man precis diskuterat utresefrågan saknade han information om den exakta tidpunkten för en mer liberal reglering av gränspassering, och mumlade ansträngt att han trodde den skulle gälla ”från och med nu” (”ab sofort”).

Få var nog de som föreställde sig att detta verkligen var kommunistpartiets nya policy, men tillräckligt många var förhoppningsfulla och djärva nog att gå ner till närmaste gränspostering i Östberlin. När gränspolisen Harald Jäger, som det beskrivs av historikern Mary Elise Sarotte i hennes nya bok, i telefonsamtal med sina överordnade inte fick vare sig instruktioner eller ens blev trodd när han rapporterade om den allt större folkmassa som samlats vid hans del av muren, gav han till slut i frustration upp och släppte igenom människorna utan sedvanligt visum. Och kollapsen var ett faktum (Sarotte 2014).

Berlin var av historiska skäl epicentrum för skeendet hösten 1989, men som bekant inte den enda skådeplatsen. Polen hade gått före med partiellt fria val under sommaren, medan de massiva protesterna i Tjeckoslovakien utbröt först under andra hälften av november. Sedan gick islossningen desto hastigare i Ungern, där inte heller förtrycket varit lika brutalt under 1970- och 80-talen.

Dagen efter Berlinmurens fall i Sofia, däremot, där en annan auktoritär kommunistledare lett landet i mer än tre decennier, gjorde man sitt bästa för att förekomma det folkliga upproret. Den 10:e november 1989 avsattes så en chockad Todor Zjivkov av de individer han omsorgsfullt handplockat utifrån deras lojalitet mot den kommunistiska ideologin och sitt eget ledarskap. Genom att under de närmaste månaderna därefter iscensätta reformer, utlova demokratiska val, genomföra rundabordssamtal med oppositionella och byta namn till Bulgariska Socialistpartiet (BSP) lyckades man bevara makten i händerna på den gamla eliten under ett antal kritiska månader (Engelbrekt 1995).

I grannlandet Rumänien gick motsvarande palatskupp i slutet av december inte lika smidigt, utan åtföljdes av öppna gatustrider mellan en fraktion trogen Nicolae Ceausescu och mer reformvänliga delar av kommunistpartiet. Som många av oss minns från TV-rapporteringen under jul- och nyårshelgen 1989-1990 slutade den politiska krisen med att paret Ceausescu arresterades och så småningom summariskt avrättades. Därmed blev det betydligt enklare för de reformvänliga delarna av eliten att svära sig fria från ansvar för den brutala regim som undertryckt all kritik sedan 1950- och 60-talen (Völkl 1995: 209-213).

En av de viktigaste skillnaderna mellan ett hastigt regimsammanbrott och ett långsamt i ett auktoritärt samhälle är att tvångsmakten i det förra paralyseras, medan det fortsätter att verka som förut i det senare. Detta återspeglas med all önskvärd tydlighet i den dokumentation som numera finns att tillgå om respektive lands säkerhets- och underrättelsetjänster. Medan det östtyska Stasi drabbades av ett slags ”organisatorisk infarkt” fungerade de bulgariska och rumänska motsvarigheterna ungefär som tidigare en bit in på 1990-talet.

Med stöd av dessa säkerhets- och underrättelsetjänster kunde också den informella privatiseringen av kapital och tillgångar i Bulgarien och Rumänien ta sin början. Medan vissa delar av det gamla kommunistpartiet förberedde sig på ett politiskt system där de behövde konkurrera om makten, skodde sig andra på statens bekostnad för sig själva och sin familjs räkning genom att utnyttja sin ställning i statliga företag eller på förtroendeposter av andra slag (Pop 2006, Ganev 2007).

Förutom de kortsiktiga kostnaderna kan de långsiktiga återverkningarna av denna tidsperiod svårligen överskattas (Stark & Bruzst 1998, Cerami & Vanhuysee 2009). Dels hamnade de före detta kommunistländerna i en betydligt djupare och utdragen ekonomisk kris än sina nordliga grannar, och dels utövade säkerhets- och underrättelsetjänster ett negativt inflytande genom sitt informationsövertag i förhållande till medborgarna med avseende på de hundratusentals hyllmeter med hemliga handlingar som ackumulerats sedan 1940-talets mitt. Därutöver innebar eftersläpningen att merparten av västerländska investeringar gick till de nordliga delarna av Central- och Östeuropa (förutom att det enade Tyskland givetvis särskilt generöst finansierade återuppbyggnaden av före detta DDR).

Endast den institutionella och rättsliga stabilitet som EU-medlemskapet medför har potential att motverka den redan avsevärda klyfta i levnadsstandard mellan före detta kommunistländer som uppstått sedan 1989. En rad olika omständigheter, inklusive de historiskt-kulturella betingelser som nordöstra respektive sydöstra Europa ärvt i termer av djupare erfarenheter och synsätt, kommer att fortsätta göra sig gällande i framtiden. Men de lägre produktionskostnader som bulgariska och rumänska näringslivet kan erbjuda relativt de dyrare och mer välmående EU-länderna i norr tycks nu åtminstone börja attrahera fler investerare, husköpare, och låginkomstpensionärer (Vienna Institute for International Economic Studies 2014, Bank Austria 2014).

Det inflytande som den kommunistiska reformeliten lyckades utöva under det tidiga 1990-talet är i stort sett förverkat. Emellertid bidrog densamma till att återuppväcka det starkt populistiska drag i politik som kännetecknade politik på Balkanhalvön under mellankrigstiden, och som ofta går hand i hand med maktmissbruk, korruption och bristande ansvarstagande. Endast ett långsiktigt, konsekvent reformarbete drivet av engagerade beslutsfattare, med stöd från europeiska institutioner, har sålunda en möjlighet att kompensera för frånvaron av ett hastigt och otvetydigt brott med den kommunistiska epoken i samband med Berlinmurens fall.

KE

Bank Austria (2014) Neglected Real Estate Markets in Romania and Bulgaria? Real Estate Country Facts, 05/2014, tillgänglig via http://www.bankaustria.at/files/Final_E_RealEstate_RO_BRG_0413_20140516_1220.pdf

Cerami, Alfio & Pieter Vanhuysse, red. (2009) Post-Communist Welfare Pathways: Theorizing Social Policy Transformations in Central and Eastern Europe (Basingstoke: Macmillan)

Engelbrekt, Kjell (1995) The Bulgarian Socialist Pary: Unity at Any Cost, i Wolfgang Höpken, Revolution auf Raten: Bulgariens Weg in der Demokratie (München: Sudost Europa Verlag), 83-116

Ganev, Venelin (2007) Preying on the State: The Transformation of the Bulgaria after 1989 (Ithaca: Cornell University Press)

Pop, Liliana (2006) Democratising Capitalism? The Political Economy of Post-Communist Transformations in Romania, 1989-2001 (Manchester: Manchester University Press)

Sarotte, Mary Elise (2014) The Collapse: the Accidental Opening of the Berlin Wall (New York: Basic Books)

Stark, David & Laszlo Bruzst (1998) Postsocialist Pathways: Transforming Politics and Property in East Central Europe (Cambridge: Cambridge University Press)

Vienna Institute for International Economic Studies (2014) Foreign Direct Investments 2013 and Forecast for 2014, May, tillgänglig via http://wiiw.ac.at/files/news/fdi-2014-table-1-n-48.pdf

Völkl, Ekkehard (1995) Rumänien. Geschichte der Länder und Völker (Regensburg: Verlag Friedrich Pustet)

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd — augusti 7, 2014

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd

Medierapporteringen kring den omfattande branden in Västmanland har varit intensiv de senaste dagarna. En hel del uppmärksamhet har getts åt de vattenbombningsflygplan som Frankrike och Italien har skickat för att bidra till räddningsinsatsen. Tre aspekter som relaterar till planens närvaro i Sverige har däremot (hittills) inte belysts i någon större utsträckning av media. Den första är de strukturer som idag finns inom EU för att förmedla hjälp vid en större katastrof eller olycka. Den andra är de krav i form av mottagarkapacitet som ställs på det land som tar emot hjälp. Den tredje är den roll som EU:s medlemsländer önskar att EU ska spela som krishanterare. Den sista frågan är till stor del beroende av olika inhemska traditioner av decentralisering/centralisering av räddningstjänst.

De franska och italienska planen har sänts till Sverige via EU:s civilskyddsmekanism. Med hjälp av denna kan vilket land som helst i världen få hjälp i en kris. Hjälpen förmedlas via EU:s centrum för samordning av katastrofberedskap (Emergency Response Coordination Centre). EU:s roll inom civilskydd har utvecklats succesivt sedan 1970-talet. År 2001 etablerades civilskyddsmekanismen (tidigare kallad räddningstjänstmekanismen). Mekanismen har till största del (men inte uteslutande) aktiverats i samband med naturkatastrofer och olyckor, i de allra flesta fall i länder utanför EU. Inom EU har den framför allt använts vid skogsbränder och översvämningar.

Att ta emot hjälp från utlandet i händelse av en stor naturkatastrof, stor olycka eller annan storskalig kris har inte varit en självklarhet för Sverige. Första gången som man tog emot hjälp var efter stormen Gudrun, då fanns inte de organisatoriska förutsättningarna för att ta emot hjälp. Enligt EU:s krishanteringssystem är det mottagaren som betalar för transport och andra kostnader. I samband med stormen Gudrun fick man göra tillfälliga arrangemang. Behovet av flyttbara generatorer var akut eftersom området varit strömlöst i tre veckor. Efter denna händelse ändrades budgeteringen så att det i framtiden skulle finnas pengar att betala hjälpinsatser utifrån.

Olika inhemska traditioner vad gäller decentralisering av räddningstjänst, har gjort att EU:s medlemsländer har haft olika syn på EU:s roll som krishanterare. Sverige har haft en annorlunda syn än länder som t.ex. Spanien där man haft en möjlighet att flytta ansvaret uppåt i systemet och ytterst göra en insats till en nationell snarare än regional eller lokal angelägenhet. I Sverige däremot, är räddningstjänsten av tradition decentraliserad, den tillhör kommuner eller kommunförbund. I den nuvarande insatsen valde man efter några dagar att ge länsstyrelsen (dvs. staten) ansvaret för samordningen av insatsen, men ett sådant beslut är ingen självklarhet utifrån hur räddningstjänst traditionellt har bedrivits i Sverige. Denna fråga gällande möjligheten att flytta ansvar för en storskalig insats uppåt i organisationen har aktualiserats under den pågående insatsen då mycket av kritiken hittills handlat om dålig och motstridig information till allmänheten.

Diskussioner om utformningen av EU:s befintliga krishanteringskapacitet, Sveriges mottagarkapacitet, samt ansvarsfördeling i storskaliga kriser,  kommer förmodligen överleva den svårsläckta branden.

/MB

Bremberg, Niklas & Malena Britz (2009) ”Uncovering the diverging institutional logics of EU civil protection” Cooperation and Conflict. No 3 September/October 2009.

Britz, Malena (2010) ”Från civilförsvar till (utrikes)politik?” i Engelbrekt, Kjell & Jan Ångström (red.) Svensk säkerhetspolitik i Europa och Världen. Stockholm: Nordstedts Juridik.

Boin, Arjen & Magnus Ekengren & Mark Rhinard (2013) The European Union as Crisis Manager. Patterns and Prospects. Cambridge: Cambridge University Press

Europeisering av civilskydd (Britz föreläsnings ppt)

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kritiken-vaxer-mot-myndigheterna_3804508.svd

http://www.svtplay.se/video/2191410/aktuellt/6-8-21-00

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19322564.ab

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three” — juni 5, 2014

Ukrainakrisen: svagt ledarskap från ”the Big Three”

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Under ett statsbesök i Polen tidigare i veckan lovade President Obama att USA skulle öka sina försvarsutgifter i Europa med 1 miljard dollar, vilket kommer innebära utökad amerikansk militär närvaro i östra Europa och Baltikum (Goldfarb, 2014). Genom detta vill USA stilla den oro som finns bland dess allierade i östra Europa och visa att man fortfarande är engagerad i försvaret av Europa.

Trots USAs agerande så är det EU som har förväntats ta en ledande roll, både i krisen och i skapandet av stabilitet i östra Europa (Zengerle, 2014). I praktiken betyder det att ledarskapet faller på de tre stora EU-staterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike, även kallad ”the Big Three” (Lehne, 2012: 1). Hur har dessa tre länder agerat i Ukrainakrisen? Kan man se något samarbete mellan dessa tre som har styrt EU:s agerande i frågan? Nedanför följer en redogörelse för varje land.

Frankrike

Innan krisen förvärrades i slutet av februari med President Yanukovychs landsflykt och det ryska övertagandet i Krim så var Frankrike aktivt inblandat i att hantera krisen. Utrikesministern Laurent Fabius ingick, tillsammans med utrikesministrarna från Tyskland och Polen, i den s.k. ”Weimartriangeln” vilken förhandlade fram ett preliminärt avtal mellan President Yanukovych och oppositionen för att möjliggöra skapandet av en samlingsregering (Federal Foreign Office, 2014). Dock hann aldrig avtalet godkännas innan Yanukovych flydde landet och krisen eskalerade. Efter denna händelse har inte Frankrike haft en lika framträdande roll, förutom när man som en av flera NATO medlemmar erbjöd sig att skicka flyg för att patrullera luftrummet över Baltikum (Amann m.fl., 2014).

Frankrike har dessutom kritiserats för att man inte har följt Tysklands exempel och brutit de exportavtal kring militärt material man har med Ryssland; man har t.ex. inte avbrutit leveransen av stridskepp till Ryssland som ska ske i slutet av 2014 (Major & Mölling, 2014). Frankrike har motiverat detta med att ett säljstopp skulle innebära ekonomiska konsekvenser för landet och att det innefattas av den tredje (och hårdaste) rundan av sanktioner, något som EU har bestämt att man inte ska införa vid den här tidpunkten (Rettman, 2014). USA har varit kritisk till detta men i en uppvisning av europeisk solidaritet har Tyskland stöttat Frankrikes beslut. Vad konsekvenserna av detta för den transatlantiska relationen, och möjligtvis mellan Frankrike och Östeuropa, blir kan inte avgöras förrän i oktober då leveransen ska ske.

Frankrike har istället fortsatt att leda den europeiska responsen på oroligheterna i den Centralafrikanska Republiken. Detta har man blivit alltmer ensam om ju längre krisen i Ukraina har fortskridit, vilket ledde till att Frankrike kritiserade EU för att inte ta sitt ansvar i Afrika (Irish, 2014). Det kan te sig märkligt att Frankrike- ett land som oftast karaktäriseras som kraften bakom den gemensamma Europeiska försvars- och säkerhetspolitiken (Lehne, 2012: 13)- väljer att ta en mindre roll när en kris i Europa inträffar. Detta kan bero på att Frankrike traditionellt har varit inblandat i Afrika p.g.a. de historiska koloniala kopplingarna, samt på att dess strategiska intressen i Östeuropa och Baltikum är svaga (Britz & Holmberg, 2014: 13, 16).

 

Storbritannien

Inledningsvis fanns det en viss skepsis mot britternas vilja att konfrontera Putin, då finansmarknaden i London hanterar mycket ryskt kapital. Det blev inte bättre av ett avslöjande tidigt i mars, då ett dokument uppdagades som visade att Storbritannien inte ville införa sanktioner som skulle påverka handeln mellan länderna och flödet av ryskt kapital till London (BBC, 2014a). Sedan dess har det vänt och Storbritannien räknas numera – tillsammans med Sverige, Polen och de baltiska länderna – som en hök i sammanhanget, detta enligt Open Europe, som har gjort en sammanställning av alla EU-medlemmars uttalanden kring införandet av sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014). Precis som Frankrike så har Storbritannien gått med på att skicka stridsflyg för att patrullera det baltiska luftrummet inom ramen för NATO.

Storbritannien har dock inte tagit någon ledande roll inom EU, vilket främst beror på att britterna förhåller sig skeptiska till idén om en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (Lehne, 2012: 17-18). Storbritanniens svaga roll i EU inom detta område kan exemplifieras med att man inte ingick i den grupp europeiska utrikesministrar som skickades till Kiev för att medla med President Yanukovych. En annan förklaring till Storbritanniens tillbakadragna roll är att man har historiskt inte haft något större intresse av Östeuropa och Baltikum.

 

Tyskland

Tyskland har länge dragits med en ”culture of restraint” i förhållande till försvars- och säkerhetspolitik, något man dock har försökt luckra upp sedan det Kalla krigets slut (Dyson, 2013: 435). Under säkerhetskonferensen i München i januari signalerade den nya tyska koalitionsregeringen genom utrikesminister Steinmeier, försvarsminister von der Leyen och president Gauck, att Tyskland var redo att ta ett större ansvar för internationell säkerhet (Gauck, 2014. von der Leyen, 2014. Securityconference.de, 2014). Timingen kunde inte ha varit sämre då alla blickar vändes mot Berlin i förhoppning om att Tyskland skulle leda EU genom den uppblossade krisen i Ukraina. Dessa förhoppningar grundade sig inte bara i att Tyskland är en central aktör inom EU, utan också i att landet har en nära relation till Ryssland (Trenin, 2014).

Tyskland har dock inte levt upp till dessa förväntningar. Förutom att leda Weimartriangeln i förhandlingarna mellan President Yanukovych och oppositionen, så har Tyskland varit försiktig med att förespråka sanktioner från EU (Wittrock & Schmitz, 2014). De starka ekonomiska banden är en orsak till denna försiktighet, men politiken passar också in i Merkels sätt att agera i frågor gällande internationell säkerhet (Dempsey, 2014). En annan viktig faktor som har nämnts i ett tidigare blogginlägg är den splittrade uppfattningen bland politiker och allmänheten gällande Rysslands agerande, som har sin grund i gamla kulturella kopplingar till Ryssland samt i en traditionell form av anti-amerikanism som har spätts på av Snowden avslöjandena.

 

Svagt traditionellt ledarskap i EU öppnar upp för Polen

Sammantaget har inte någon av ”de tre stora” klivit fram och visat ledarskap under den pågående krisen, vilket har resulterat i att EUs respons har saknat den koordination och kraft som skulle ha krävts för att förhindra krisens eskalering. I och för sig borde inte detta vara någon överraskning, då det har tidigare har observerats att det saknas tydligt ledarskap inom EU kring utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 19-20). Att denna brist på ledarskap skulle göra sig gällande även under aktuella kriser i EU:s närområde ter sig logiskt.

Polen har dock klivit fram som en viktig aktör. Polen har, upp till nu, saknat de utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska resurser och förmågor som ”de tre stora” besitter, men har utnyttjat sin förmåga väl sedan krisen började. Polen har inte bara varit en del av ”Weimartriangeln”, utan har också sett till att involvera NATO mer. Eftersom man känner att Ryssland agerande är ett hot mot Polens territoriella integritet har man åberopat artikel 4 i Atlantpaktens fördrag (Nielsen, 2014). Polen har varit tydlig med att NATO bör flytta sina positioner österut och att man vill ha en amerikansk truppnärvaro i landet (Weymouth, 2014). I samband med Obamas besök sa Polens president att man skulle utöka försvarsbudgeten till 2% av BNP, i enlighet med Polens åtaganden till NATO (BBC, 2014b). Premiärminister Tusk har också föreslagit att EU bör införa en energiunion i vilken man kan förhandla om gaspriser gemensamt för att förhindra en situation där en energileverantör (läs Ryssland) har tillräckligt med inflytande för att spela ut delar av EU mot varandra (Tusk, 2014). Enligt sammanställningen utförd av Open Europe är Polen den mest hök-aktiga EU-medlemmen när det sanktioner mot Ryssland (Open Europe, 2014).

I stort kan detta tolkas som att Polen fortsätter att arbeta mot sitt mål att bli en central aktör inom EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Britz & Holmberg, 2014: 24). Dock återstår det att se hur gemensam denna politik kommer vara när Ukrainakrisen väl är över.

 

Källor

Amann, Melanie, Blome, Nikolaus, Gebauer, Matthias, Neukirch, Ralf & Schult, Christoph, 2014. ”NATO’s Putin Conundrum: Berlin Considers Its Alliance Options” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/europe/nato-looking-for-appropriate-response-to-putin-a-961692.html

BBC, 2014a. ”Hague urges Ukraine ‘not to rise to Russian provocation’” BBC 4/3: http://www.bbc.com/news/uk-politics-26436201

BBC, 2014b. ” European Reassurance Initiative: Obama announces $1bn fund” BBC 3/6: http://www.bbc.com/news/world-europe-27671691

Britz, Malena & Holmberg, Arita, 2014. ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: ökad integration eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Forbe 2013

Dempsey, Judy. ”Germany Needs to Embrace the Responsibility to Protect” Carnegie Europe 13/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54506

Dyson, Tom, 2013. ”The Material Roots of European Strategy: Beyond Culture and Values” Contemporary Security Policy 34:3

Federal Foreign Office, 2014. “An agreement on the Settlement of the crisis in Ukraine is signed”: http://www.auswaertiges-amt.de/EN/Aussenpolitik/Laender/Aktuelle_Artikel/Ukraine/140221_Ukraine-Vereinbarung.html

Gauck, Joachim, 2014. ”Germany’s role in the world: Reflections on responsibility, norms and alliances”: http://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Downloads/DE/Reden/2014/01/140131-Muenchner-Sicherheitskonferenz-Englisch.pdf?__blob=publicationFile

Goldfarb, Zachary A., 2014. “U.S. announces $1 billion program to boost military presence in Eastern Europe” Washington Post 3/6: http://www.washingtonpost.com/politics/us-announces-1-billion-program-to-boost-military-presence-in-eastern-europe/2014/06/03/414c0240-eb00-11e3-9f5c-9075d5508f0a_story.html

Irish, John, 2014. ”France says EU shirking duty to Central African Republic” Reuters 14/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/14/uk-centralafrican-france-eu-idUKBREA2D10120140314

Lehne, Stefan, 2012. ”The Big Three in EU Foreign Policy”: http://scienzepolitiche.uniroma3.it/gbonvicini/files/2013/04/eu_big_three.pdf

von der Leyen, Ursula, 2014. ”Speech by the Federal Minister of Defense, Dr. Ursula von der Leyen, on the Occasion of the 50th Munich Security Conference Munich 31. January 2014”: https://www.securityconference.de/fileadmin/MSC_/2014/Reden/2014-01-31-Speech-MinDef_von_der_Leyen-MuSeCo.pdf

Major, Claudia & Mölling, Christian, 2014. ”French Warships should go to Europe, not to Russia”: http://www.swp-berlin.org/en/publications/point-of-view/french-warships-should-go-to-europe-not-to-russia.html

Nielsen, Nikolaj, 2014. ”Nato supports Ukraine’s territorial integrity against Russian occupation” EUObserver 3/3: http://euobserver.com/foreign/123329

Open Europe, 2014. ”Divided we stand: Where do EU states stand on further sanctions on Russia?”: http://www.openeurope.org.uk/Article/Page/en/LIVE?id=19876&page=FlashAnalysis

Rettman, Andrew, 2014. “Germany backs France on Russia warship contract” EUObserver 5/6: http://euobserver.com/foreign/124498

Securityconference.de, 2014. ”Steinmeier: German commitment must ”come earlier and be more decisive and substantial””: https://www.securityconference.de/en/news/article/steinmeier-german-commitment-must-come-earlier-and-be-more-decisive-and-substantial/

Trenin, Dmitri, 2014. ”Enter Germany, a New Great Power in Eurasia” Carnegie Europe 14/2: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=54518

Tusk, Donald, 2014. ”A united Europe can end Russia’s energy stranglehold” Financial Times 21/4: http://www.ft.com/intl/cms/s/0/91508464-c661-11e3-ba0e-00144feabdc0.html#axzz2ziGT4U00

Weymouth, Lally, 2014. ”Talking with Poland’s foreign minister about the Ukraine crisis and Russia’s next moves” Washington Post 18/4: http://www.washingtonpost.com/opinions/talking-with-polands-foreign-minister-about-the-ukraine-crisis-and-russias-next-moves/2014/04/17/f1811e84-c5ad-11e3-bf7a-be01a9b69cf1_story.html

Wittrock, Philipp & Schmitz, Gregor Peter, 2014. ”Crimean Crisis: All Eyes on Merkel” der Spiegel 4/3: http://www.spiegel.de/international/world/angela-merkel-plays-central-role-in-russia-diplomacy-over-crimea-a-956834.html

Zengerle, Patricia, 2014. ”U.S. lawmakers ready to act over Ukraine, but want Europe to step up” Reuters 4/3: http://uk.reuters.com/article/2014/03/04/uk-ukraine-crisis-usa-congress-idUKBREA2300E20140304

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen — juni 3, 2014

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Debatten kring Ukrainakrisen har handlat mycket om hur Rysslands agerande representerar en återgång till den sortens maktpolitik som präglade Europa under det tidiga 1900-talet. På så sätt har agerandet framställts som ett hot mot den postmoderna världsordningen som bl.a. representeras av EU (Speck, 2014). Dock kan det påpekas att Rysslands agerande kan tolkas som postmodernt. Vad som menas med postmodernt i det här sammanhanget är att Rysslands främsta verktyg i krisen har varit skapandet och spridandet av ett narrativ. Narrativet är en berättelse som ger det ryska agerandet legitimitet, snarare än att Ryssland på ett realistiskt vis använder sig av sin avsevärda diplomatiska eller militära makt för att få sin vilja igenom. Ett annat led i denna postmoderna strategi är att Ryssland till stor del försöker dölja sin direkta inblandning i krisen.

Denna aspekt av rysk strategi bör inte komma som en överraskning då Ryssland har sagt att informationsspridning är en viktig del av dess utrikespolitik, vilket bl.a. innefattar projiceringen av en positiv bild av Ryssland och motverkandet av information som kan vara skadlig för ryska intressen (Ministry of Foreign Affairs, 2013). Detta i sin tur kan härledas till de lärdomarna som Ryssland drog av Georgienkonflikten där man slog fast att en mer postmodern hållning inom krigföring skulle inkorporeras i ryskt strategiskt tänkande (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Strategin – som den har tillämpats i Ukraina- består av två delar:

För det första har Ryssland till stor del lyckats underminera den ukrainska staten genom att hota om att använda sin militära makt snarare än att använda den. Exempel på detta är Dumans godkännande av en eventuell rysk intervention i Ukraina och en ökad truppnärvaro vid den ukrainska gränsen. Inte heller behövs det en stor truppnärvaro för att kontrollera ett område som Krim. En anledning till detta är att Ryssland använder sig av kriminella element och korrupta politiker som kan försvaga den ukrainska statens grepp om området och agera som uppviglare för att förenkla ett ryskt intåg. Som Mark Galeotti säger: ”…a key precept of the Russians’ new style of asymmetric war is to work through as many different agents as possible, from reliable allies to useful dupes.” (Galeotti, 2013) En naturlig fördel med detta är att det minskar den ryska statens egna synliga inblandning och skuld. Det växande kaoset och blodspillan i östra Ukraina visar dock att denna strategi har sina begränsningar.

För det andra så bedrivs en utbredd och koncentrerad informationskampanj för att påverka opinionen både inom och utanför Ryssland, vilket är en strategi som användes av Ryssland även under Georgienkonflikten (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Den ryska informationskampanjen har många likheter med idén om strategic narrative som påstår att ”…ideas that take place in the media and the public domain are often as important as the ones on the ground” (Norheim-Martinsen, 2011: 521). Dessa narrativ är oftast grundad i kulturella idéer eller koncept som är allmänt vedertagna och accepterade (ibid). I Rysslands fall skulle det kunna vara idén om Ryssland som en omringad stormakt (O’Loughlin et al, 2006: 146), Ukraina som en del av den ryska intressesfären (ibid: 141), NATOs östliga expansion som en dolkstöt i ryggen från västmakternas sida (Joseph, 2014), den ryska staten som beskyddare av ryska minoriteters rättigheter, samt föreställningen om Ryssland som en historisk bekämpare av fascism.

Följaktligen blir meddelandet som ryska ledare och media har skickat ut sedan krisen började att interimregeringen i Kiev består av fascister, att den ryska minoriteten är hotad, att NATOs och EUs östliga expansion är svek mot de överenskommelser som gjordes efter Kalla Krigets slut osv. Att ständigt repetera ett narrativ är en viktig del av denna strategi då det kan ”…reinforce an idea, build up a sense of common identity or cause, or even command certain actions by way of rhetorical entrapment.” (Norheim-Martinsen, 2011: 521).

Konsekvenser

Vad kan då konsekvenserna vara av att använda ett sådant strategisk narrativ? I Ryssland verkar det ha fungerat, då opinionsundersökningar visar att majoriteten av ryssar sluter upp bakom statens agerande i Ukraina (Minina, 2014). På Krim finns det anledning att tro att den ryska informationsstrategin främst syftade till att hindra motstridiga uppgifter från att nå ut till allmänheten, hindra oppositionen, samt framhäva den ryska positionen, vilket i sin tur sporrade den pro-ryska delen av befolkningen (Darczewska, 2014: 24-26).

Bilden är otydligare i östra Ukraina. Medan en majoritet av invånarna anser att interimregeringen är illegitim så sluter man inte heller upp bakom Rysslands agerande (Pifer & Thoburn, 2014). Denna tvetydighet kan betyda två saker. Antingen kan det skapa en ”rhetorical entrapment” (Norheim-Martinsen, 2011: 521), då Ukraina ställs inför ett scenario i vilket man kan välja mellan att Ryssland utför ett fullbordat faktum i östra Ukraina, och att agera -som man nu gjort genom att skicka in armén mot separatisterna – och därmed riskera att ge intrycket av att vara de fascister som Ryssland har varnat för. Men likväl så kan det här slå tillbaks mot Ryssland då en majoritet i östra Ukraina anser att Rysslands agerande och övertagandet av myndighetsbyggnader är illegalt (Pifer & Thoburn, 2014).

Trots att det politiska ledarskapet inom EU har förkastat Rysslands beskrivning av det som sker i Ukraina så ser man ändå ett visst genomslag bortom Moskva och Krim. Tydligast syns det i hur den europeiska populär- och extremhögerns accepterar det ryska narrativet (Morice m.fl., 2014). Framstående politiker såsom FN:s Marine Le Pen och UKIPs Nigel Farage har talat om sin beundran för Putin och anklagad EU för att ligga bakom krisen i Ukraina (ibid). Men den ryska informationsspridningen kan även ha en subtil inverkan inom Europa. I Tyskland är exempelvis både befolkningen och det politiska etablissemanget splittrade angående hur man ska förhålla sig till situationen i Ukraina.

De som är sympatiskt inställda till det ryska perspektivet är så av flera anledningar, vilket visar på hur många olika nivåer ett strategic narrative kan fungera på. Om man räknar bort ekonomiska intressen så finns det aspekter av anti-amerikanism/skepticism mot väst, historiska kopplingar mellan Tyskland och Ryssland, tysk romanticism kring Ryssland och en självbild av Tyskland som ett mellanting mellan öst och väst, vilket sammantaget gör att det ryska perspektivet accepteras av många (Techau, 2014. Neukirch, 2014). Inom den tyska regeringen finner man också tecken på splittring. Ena parten av koalitionsregeringen, socialdemokratiska SPD, har historiskt sett förordat nära relationer med Ryssland och är därför ovilliga att konfrontera Ryssland (Hoffman, 2014). Den inrikespolitiska situationen begränsar det handlingsutrymmet Tyskland har i krisen, vilket är problematisk med tanke på den ledarroll som resten av EU och USA förväntar sig av Tyskland.

Vad som nu sker i Ukraina kan ses som resultatet av sex års vidareutveckling av rysk postmodern militärstrategi, men vad kommer de ryska beslutsfattarna dra för slutsatser av det? Detta är svårt att sia om, speciellt med tanke på att andra möjliga framtida destabiliserings-scenarier, i t.ex. Baltikum, saknar de faktorer som gjorde Krimoperationen särskilt lyckad. Möjligen är det så att det finns något begränsade möjligheter att dra slutsatser från Ukrainakrisen, men att man i Ryssland kommer att konstatera att den postmoderna militära strategin åtminstone har utvecklats åt rätt håll. Vad som redan nu anses som synnerligen lyckat inom ryska kretsar är den taktiska informationsspridningen (Gathmann m.fl., 2014). Denna, i kombination med gemensamma politiska och ekonomiska intressen, har än så länge varit effektiv nog att splittra internationellt motstånd och förhindra en kraftfull gemensam respons gentemot Ryssland.

 

 

 

Källor

Darczewska, Jolanta, 2014. ”The Anatomy of Russian Information Warfare: The Crimean Operation, A Case Study” Point of View 42: http://www.osw.waw.pl/sites/default/files/the_anatomy_of_russian_information_warfare.pdf

Galeotti, Mark, 2014: ”Ukraine’s Mob War” Foreign Policy 1/5: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/05/01/ukraines_mob_war_mafia_russia

Gathmann, Moritz, Neef, Christian, Schepp Matthias & Stark, Holger, 2014. ”The Opinion-Makers: How Russia Is Winning the Propaganda War” der Spiegel 30/5: http://www.spiegel.de/international/world/russia-uses-state-television-to-sway-opinion-at-home-and-abroad-a-971971.html

Hoffman, Christiane, 2014. ”How Western Is Germany? Russia Crisis Spurs Identity Conflict” der Spiegel 9/4: http://www.spiegel.de/international/europe/conflict-with-russia-raises-buried-questions-of-german-identity-a-963014.html

Joseph, Edward P., 2014. ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest 1/5: http://nationalinterest.org/feature/nato-expansion-the-source-russias-anger-10344?page=show

Minina Elena, 2014. ”Why do Russians support intervention in Ukraine?” Al-Jazeera 29/3: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/03/why-do-russians-support-interv-2014328174257483544.html

Ministry of Foreign Affairs, 2013. ”Concept of the Foreign Policy of the Russian Federation”: http://www.mid.ru/brp_4.nsf/0/76389FEC168189ED44257B2E0039B16D

Morice, F., Peschl F., Popkostadinova N. & Zalan, E., 2014. ”EU elections may strengthen Putin in Europe” EUObserver 23/4: http://euobserver.com/eu-elections/123887

Neukich, Ralf, 2014. ”The Sympathy Problem: Is Germany a Country of Russia Apologists?” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/germany/prominent-germans-have-understanding-for-russian-annexation-of-crimea-a-961711.html

Norheim-Martinsen, Per M., 2011. ”EU Strategic Culture: When the Means Becomes the End” Contemporary Security Policy 32:3

O’Loughlin, John, Ó Tuathail, Gearóid & Kolossov, Vladimir, 2006. ”The Geopolitical Orientations of Ordinary Russians: A Public Opinion Analysis” Eurasian Geography and Economics 47:2

Pifer, Steven & Thoburn, Hannah, 2014. ”Nuanced Views in Eastern Ukraine” Brookings Institute 28/4: http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/04/28-nuanced-views-eastern-ukraine-pifer-thoburn

Speck, Ulrich, 2014. ”The Ukraine Crisis Threatens Germany Especially” Carnegie Europe 7/4: http://www.carnegieeurope.eu/2014/04/07/ukraine-crisis-threatens-germany-especially/h84l

Techau, Jan, 2014. ”The Dangers of German Strategic Haplessness” Carnegie Europe, 8/4: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=55273

Vendil Pallin, Carolina & Westerlund, Fredrik, 2009. ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences” Small Wars & Insurgencies 20:2

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 3 — mars 16, 2014

Rysslands aptit, Putins dilemma, del 3

Världens största land, Federationen Ryssland, är på väg att lägga sig till med ytterligare 25 000 kvadratkilometer yta. Krimhalvön kommer därmed att utgöra föga imponerande 0,015 % av Rysslands 17 075 000 kvadratkilometer, men sannolikt den mest befästa av landets många militära stödpunkter.

Den folkomröstning som hölls under söndagen den 16:e mars och vars genomförande betraktas som illegalt och illegitimt av i princip hela världssamfundet, kommer därmed att bryta loss den autonoma republiken Krim från Ukraina och av allt att döma ansluta den till Ryssland. I praktiken har som bekant rysk överhöghet redan etablerats över myndigheter, media och polis- och rättsväsende. Återstår att eskortera ut de ukrainska soldater som sedan två veckor varit instängda i sina kaserner.

Under de närmaste dagarna följer ett prov på vad litteraturen om säkerhetspolitisk krishantering kallas “brinkmanship”, det vill säga att en aktör medvetet skapar en uppenbar risk för krig, en risk där man inte fullt ut kontrollerar situationen (Schelling 1960: 200). Genom att framtvinga ett sådant läge kan man framtvinga fördelar för den egna sidan i utbyte mot ett stort risktagande. Som bekant inträffade flera sådana uppgörelser mellan dåvarande Sovjetunionen och USA under det kalla kriget, särskilt i början av 1960-talet.

Omedelbart efter folkomröstningsförfarandet har den ryska ledningen fortfarande en möjlighet att begränsa krisen och konfliktförloppet till att gälla det militära återtagandet av Krimhalvön. Skulle den ryska duman agera snabbt och ratificera “återföreningen” och president Putin på något sätt signalera beredskap till att lösa en rad praktiska problem, först och främst de på Krim kvarvarande ukrainska trupperna men även hur bl a energiförsörjning till halvön ska säkerställas, kan den akuta krisen mildras. Därmed skulle också hotet om eskalerande etniska motsättningar i östra Ukraina, samt en storskalig rysk militär invasion i syfte att “skydda” rysk och ryskspråkig befolkning I dessa områden, förmodligen kunna avvärjas.

Emellertid har den ryska hållningen alltmer kännetecknats av en belägringsmentalitet, och frågan är om Putin griper denna möjlighet, eller ens allvarligt överväger densamma. Både ledande politiker som kontaktat den ryske presidenten under de senaste veckorna, inte minst förbundskansler Angela Merkel, talar om dennes brist pa realitetsförankring. Ukrainsk, brittisk och amerikansk press talar allt oftare om Putins personliga besvikelser, rädsla for att möta samma öde som Janukovitj, och övertygelse att USA och västeuropeiska ledare konsekvent söker “försvaga Ryssland” (Sjeremet 2014, Roxburgh 2014, Barry 2014).

USA:s president Obama tycks så långt handla ungefär i linje med sin företrädare John F. Kennedy då denna konfronterades av Nikita Chrusjtjovs Berlinblockad 1961, och som garanterade att Västberlin inte tillföll det kommunistiska lägret. Som svar på Putins eskalation har Obama valt ett agerande som påminner det historikern Petr Luňák menar karaktäriserade Kennedy for drygt femtiotvå år sedan: “the young president [opted] for a hard-line stance in the tense conditions […] without forcing the other side to extreme measures” (Luňák 2003: 54).

Det är en förnuftig hållning, fast med en reservation. Fram till årsskiftet 2011-2012 och den presidentvalkampanj som Putin slutligen vann hade rysk utrikes- och försvarspolitik i två decennier präglats av motståndet emot NATO-utvidgning till före detta sovjetrepubliker, särskilt bortom de relativt små tre baltiska länderna. Men i och med lanserandet av en ryskdominerad motsvarighet till EU och förväntningar om att Ukraina ingår i denna tycks det europeiska marknadsprojektet uppfattas som ungefär lika Rysslandsfientligt i Kreml som försvarsalliansen. Är det ytterst denna “idemässiga friktion” med existentiella övertoner som ligger till grund för ryskt handlande pa Krimhalvön (Engelbrekt och Nygren 2010)? I så fall kan den typ av brinkmanship Chrusjtjov visade prov på för ett halvsekel sedan, då han genom uppförandet av Berlinmuren åstadkom en maktpolitisk kompromiss och “frös konflikten”, te sig otillräckligt tilltalande för dagens ryska ledare.

KE

—-

Ellen Barry, “Russia Hard-Liners Relish Crimea Crisis, Some Eying New Cold War,” New York Times, 16 mars 2014.

Kjell Engelbrekt och Bertil Nygren, “A Reassertive Russia and an Expanded European Union”, ss. 3-10 i Engelbrekt och Nygren (red.) Russia and Europe: Building Bridges, Digging Trenches (London: Routledge).

Petr Luňák, “Khrushchev and the Berlin crisis: Soviet Brinkmanship Seen from the Inside,” Cold War History, vol. 3, nr. 2, ss. 53-82.

Angus Roxburgh, “Paranoia Leads Vladimir Putin to a Point of No Return,” The Telegraph, 14 mars 2014, http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/10695204/Paranoia-leads-Vladimir-Putin-to-the-point-of-no-return.html

Thomas C. Schelling, The Strategy of Conflict (Cambridge: Harvard University Press, 1960)

Pavel Sjeremet, “Personalnoe delo Putina” 4 mars 2014, Ukrainska Pravda, blogi, http://blogs.pravda.com.ua/authors/sheremet/5315eb6bea020/

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.