foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält — april 7, 2017

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält

Kjell Engelbrekt

I vad som ytligt sett kan se ut som en politiskt och emotionellt svar på ett angrepp med kemiska vapen på rebeller och civila i Idlib-provinsen i nordvästra Syrien, enligt flera bedömare utfört av president al-Assads flygvapen, tycks Trumpadministrationen plötsligt ha återställt en rad principer och relationer som USA stått för under decennier (el-Deeb 2017, Francis 2017).

För det första har amerikanska stridskrafter genom att fyra av vad som sägs vara sammanlagt femtionio kryssningsrobotar som ett slags bestraffningsåtgärd bekräftat sitt åtagande till grundläggande folkrättsliga principer gällande massförstörelsevapen (Lamoth, Ryan & Gibbons-Neffe 2017). Här hade också Syriens president al-Assad lovat förstöra alla lager och anläggningar som producerat kemiska vapen i samband med den överenskommelse man ingick 2013, och som antogs i formen av en bindande resolution i FN:s Säkerhetsråd (UN Security Council 2013).

För det andra kan man tolka agerandet som en signal om att USA vill återupprätta sitt rykte som den främsta militära makten i världen, som dessutom inte ryggar tillbaka från militär maktutövning när man anser detta vara nödvändigt. I detta avseende återvänder Trumpadministrationen till den ”röda linje” som företrädaren Barack Obama gav uttryck för i förhållande till användning av massförstörelsevapen, men som han sedan inte agerade utifrån utan föredrog att förhandla fram ett avtal om förstörelse av kemiska vapen med stöd av rysk diplomatisk hjälp. Detta blev i sin tur startpunkten för Kremls inblandning i Syrienkonflikten, och som följdes upp med omfattande ryska militära insatser under 2015-2016.

För det tredje bidrar angreppet riktat emot al-Assad, och därmed indirekt även Hezbollah, Iran och Ryssland, till att förbättra traditionellt goda relationer mellan Vita huset och en rad betydelsefulla regionala aktörer i Mellanöstern. Det är m a o ingen tillfällighet att flera politiska företrädare för sunnitiska stater, såsom Saudiarabien och Turkiet men även Israel, genast gav uttryck för sitt stöd för USA:s militära agerande.

För det fjärde visar USA ett tydligt ledarskap, en signal som en rad politiskt närstående länder uppskattar (även om inte alla öppet erkänner detta). De som oroat sig över att den nya adminstrationens ”America First”-slogan skulle leda världen emot en mer instabil världsordning, där subversiva krafter ges flera och större möjligheter att utnyttja, kan mycket väl bli lugnade. Indirekt skickas en signal om beslutsamhet gentemot Nordkorea, och i förhållande till Kina en fasthet som kan göra intryck på president Xi Jinping f n på besök hos sin amerikanska kollega i Florida.

Sist men inte minst är USA:s militära agerande givetvis en synnerligen skarp markering mot Ryssland, som ju exploaterat USA:s tveksamhet i Syrien och i övriga Mellanöstern. Här kan man förvänta sig en väsentlig försämring av relationerna på kort sikt. Följer Vita huset upp med tydlig diplomati är det dock inte lika säkert att rysk-amerikanska relationer undergrävs i ett länge perspektiv. Enligt uppgift riktades kryssningsrobotarna medvetet emot delar av flygfältet som rysk personal inte använde i ett försök att minimera risken för storpolitiska förvecklingar.

Avslutningsvis kan påpekas att Trump vid upprepade tillfällen talat om behovet att bevara handlingsutrymme inom utrikes- och säkerhetspolitiken, bl a genom att i förväg inte avslöja sina planer och därmed underlätta för motståndare att planera motåtgärder. Han har med all sannolikhet lyckats överraska såväl Syrien som Ryssland denna gång. Samtidigt innebär detta att utrymmet för framtida handlande begränsats i o m att Trump ”bekänt färg” och dessutom på ett sätt som bekräftar många av USA:s traditionella värden och intressen. Det är dessutom oklart hur vad som ser ut att leda till ett djupare engagemang i Mellanöstern kommer att påverka honom inrikespolitiskt.

—-

El-Deeb, Sarah (2017) “Syria Chemical Attack: Father Says Goodbye to Twin Babies Killed in Idlib Strike”, The Independent, 6 april, http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/syria-chemical-attack-idlib-gas-father-abdel-hameed-alyousef-twin-babies-aya-ahmed-killed-khan-a7669491.html

Francis, Ellen (2017) ”Scores Killed in Gas Attack on Syrian Rebel Area”, Reuters (Beirut), 5 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-idlib-idUSKBN1760IBG20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Lamoth, Missy Ryan & Thomas Gibbons-Neffe (2017) “U.S. Strikes Syrian Military Airfield in First Direct Assault on Bashar al-Assad’s Government”, Washington Post, 6 april, https://www.washingtonpost.com/world/national-security/trump-weighing-military-options-following-chemical-weapons-attack-in-syria/2017/04/06/0c59603a-1ae8-11e7-9887-1a5314b56a08_story.html?hpid=hp_hp-banner-main_syria-315pm-banner%3Ahomepage%2Fstory&utm_term=.bfc393dd7cbf

UN Security Council (2013) “Security Council Requires Scheduled Destruction of Syria’s Chemical Weapons, Unanimously Adopting Resolution 2118 (2013)”, press release, http://www.un.org/press/en/2013/sc11135.doc.htm

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning? — september 5, 2016

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning?

Världsordningen har beskrivits på alltmer divergerande sätt under senare år, i och med att många länder men företrädesvis liberala demokratier ser ut att eftersträva multilaterala arrangemang och att en kombination av auktoritära, västfientliga och framväxande stormakter betonar och t o m uppmuntrar fragmentering. De två motstridiga trenderna sammanföll nu i dagarna reellt och symboliskt med en kinesisk folkkongress som precis innan toppmötet i Hangzhou inleddes ratificerade klimatavtalet från Paris 2015, men en president som endast två veckor tidigare förkastat den Internationella domstolens underkännande av Beijings anspråk på överhöghet i stora delar av Sydkinesiska sjön (Philipps, Holmes & Bowcott 2016).

Den kinesiske presidenten Xi Jinpings kraftfulla uppmaning på lördagen, i sin egenskap av värd för G20-toppmötet, att de samlade ledarna borde sätta handling bakom orden om att stärka global ekonomisk tillväxt var tveklöst avsett att demonstrera Beijings nyvunna självförtroende med sin roll i världen, och fick ytterligare eftertryck genom den vältalige ordföranden för den nyinrättade Asian Infrastructure Investment Bank, Jin Liqun. Därutöver har Kinas hastiga omvändelse från världens största producent av koldioxid och andra växthusgaser till en ledarnation inom förnybar energi landet bidragit till att man i vissa avseenden kan framställa sig som progressiv kraft i det internationella samfundet.

Samtidigt återspeglar de ansträngningar Beijing lagt ner på att undertrycka öppet motstånd emot hur man projicerar makt gentemot grannländerna kring Sydkinesiska sjön en ganska konventionell geopolitisk kalkyl som Xi öppet stödjer. Länderna i ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) har såvitt man kan se misslyckats med att skapa en kollektiv motvikt mot Kinas beteende genom att flera av organisationens medlemmar, särskilt de som mottagit betydande investeringar från det stora grannlandet på senare år, blockerat kritik i officiella uttalanden trots ett väsentligt missnöje hos flertalet. Under de senaste två åren har den kinesiska militären dessutom stärkt sina positioner genom allt mer framskjutna positioner och endast enstaka amerikanska flott- eller flygstridkrafter har kunnat störa, dock knappast alls försena, denna styrkeuppbyggnad.

Det kan tyckas paradoxalt att en amerikansk president som gjort mer än någon av sina föregångare för att dra sig tillbaka från globala krishärdar, samt intensifierat diplomatiskt samarbete och internationell handel, tvingas bevittna denna slående avvikelse från folkrättsliga normer och brist på stöd för en legitim utrikespolitisk hållning hos flertalet allierade och partnerländer. Men det är desto mer begripligt utifrån perspektivet av en stormakt vars inflytande ökar och som agerar i sitt egenintresse också för att manifestera sitt nyvunna handlingsutrymme. President Obama, som inte längre utnyttjar sitt ämbetes fulla befogenheter utan låter de två huvudkandidaterna i presidentvalskampanjen utveckla sina respektive idéer om hur USA ska utöva sitt inflytande i världen, kan inte göra mycket mer än uppvisa ett sofistikerat symboliskt ledarskap, en konst han dock bemästrar.

Emellertid kan Xi inte ens på hemmaplan–vilket den gemensamma kommunikén med all önskvärd tydlighet visar–fullt ut kontrollera dagordningen eller toppmötets utfall. Det blev till slut inte något gemensamt åtagande vad beträffar ekonomisk tillväxt, som Xi upppmanat till (G20 Leaders’ Communiqué 2016). Den kinesiska regeringen kunde givetvis inte förhindra att bilaterala möten mellan vissa ledare överskuggade förhoppningarna hos värdlandet om att lyckas orkestrera nyhetsflödet under de två dagar som toppmötet pågick. Inte heller kan man påstå att kinesiska preferenser gällande utelämnande av utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål från G20-toppmöten respekterades, framför allt för att sådana frågor genererar alltför stor uppmärksamhet i den internationella opinionen för att kunna lämnas därhän (Engelbrekt 2015).

Till syvende g sist blev kanske G20-toppmötet i Hangzhou helt enkelt en fingervisning om att varken den multilateralt orienterade, liberaldemokratiska visionen representerad av EU, den klassiskt geopolitiska motbilden bland annat företrädd av Ryssland, eller en dystopisk variant om tilltagande politiskt kaos, terrorism och upplösning av det internationella samfundet ter sig särskilt realistisk. Möjligen representerar vicepresident Joseph Bidens försök att teckna konturerna av en framväxande världsordning där USA fortfarande spelar en central roll, men som samtidigt ter sig mer prekär och avhängig av att både små och stora tillskyndare av stabilitet, välstånd och hållbar utveckling kontinuerligt samverkar mycket närmare än förr, en mer nykter inställning. I artikeln, publicerade i ärevördiga Foreign Affairs, förutsäger Biden att just relationen USA-Kina, den nuvarande supermakten och den ”i vardande”, under överskådlig tid kommer att präglas av ”utökat samarbete men tillika konkurrens under ansvar” (Biden 2016).

KE

—-

Biden, Joseph R. (2016) “Building on Success: Opportunities for the Next Administration”, Foreign Affairs, sept/okt.

G20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance, Årg. 21, Nr. 4, 2015, 537-556.

Phillips, Tom (2016 “China Ratifies Paris Climate Change Agreement Ahead of G20”, The Guardian, 3:e september, https://www.theguardian.com/world/2016/sep/03/china-ratifies-paris-climate-change-agreement

Philipps, Tom, Oliver Holmes & Owen Bowcott (2016) “Beijing Rejects Tribunal’s Ruling in South China Sea Case, The Guardian, 12:e juli, https://www.theguardian.com/world/2016/jul/12/philippines-wins-south-china-sea-case-against-china

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering — april 3, 2015

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering

Sent på torsdagskvällen europeisk tid presenterades det ramavtal om atomenergi som förhandlats fram mellan USA och Iran, med deltagande av samtliga permanenta medlemsländer i FN:s säkerhetsråd samt EU, under två års tid av tidvis intensiv diplomatisk aktivitet. Som väntat har kritiska synpunkter från Israels regering och kretsar närstående revolutionsgardet i Teheran inte låtit vänta på sig, men andra länder och oberoende experter har i flera fall sagt sig vara imponerade av att en såpass heltäckande överenskommelse kunnat komma till stånd (Bar-el 2015, Charbonneau och Nebehay 2015, Gordon och Sanger 2015). En del går så långt som att påstå att president Obama håller på att sent omsider göra sig förtjänt av det fredspris han förlänades redan i början av sitt första mandat.

Emellertid är detta inte det färdiga avtalet innehållande alla specifika detaljer, och därför återstår att se dels om det är möjligt för parterna att nå ända fram, och dels vilka politiska processer detta ramavtal nu väcker till liv i Washington, Teheran, samt i en rad huvudstäder i Mellanöstern och Europa (Ibid). Givet ramavtalet kan man för första gången göra sig en tydlig bild av slutdestinationen och därmed bestämma sig för att antingen understödja förhandlingarna, eller med olika manövrer försöka avstyra ett definitivt avtal. Flera relevanta aktörer, bland andra Israels premiärminister Netanyahu, har flera gånger demonstrerat att han inte har någonting emot att axla rollen som ”spoiler” med hänvisning till att överenskommelsen på sikt annars undergräver fred och säkerhet i Mellanöstern. En analogi framförd av senator Ted Cruz häromdagen gick tillbaka till 1938 års Münchenöverenskommelse med Adolf Hitler, vilken Storbritanniens premiärminister Chamberlain stolt men överoptimistiskt proklamerade skulle frambringa ”fred i vår tid” (McCabe 2015).

Enkelt uttryckt handlar kontroverserna om tre huvudproblem. Är kompromissen en rimlig avvägning mellan å den ena sidan normen om icke-spridning av atomenergiteknologi i händerna på aktörer som kan vilja använda denna för politiska och militära syften, och å den andra sidan Irans krav på legitimt bruk av densamma för företrädesvis civila syften (Sagan och Waltz 2012)? Är regelverket som Iran ska underkastas tillräckligt väl utformat för att uppnå detta? Och för det tredje, är de kontrollmekanismer och sanktionsmöjligheter som aviserats så robusta att de i realiteten kan bidra till att upprätthålla regelverket?

Beträffande den första punkten är det uppenbart att Iran inte nöjer sig med ett instrumentellt utnyttjande av atomenergi för civila syften, utan eftersträvar själva kunnandet på området (Kroenig 2014). Teheran har naturligtvis rätt i att ingenting i internationella icke-spridningsavtalet hindrar Iran från att eftersträva denna kompetens. Israel har den uppenbarligen redan, utan att detta officiellt bekräftas, medan just Teherans ambitioner riskerar att väcka anspråk på motsvarande förmåga hos andra länder i Mellanöstern (Pollack 2013). Genom att indirekt tillerkänna Iran legitima anspråk på att utveckla nämnda förmåga finns med andra ord en risk att den förmågeutvecklings- och rustningsspiral som redan förekommer på det konventionella området övergår till att handla om kärnvapen.

Vad gäller själva regelverket har den något artificiella principen om tolv månaders ”break-out time” varit vägledande för den amerikanska sidan (Gordon och Sanger 2015). Iran ska med andra ord kunna ha förutsättningar för att kunna bearbeta uran upp till halter och kvantiteter nödvändiga för att producera kärnvapen, men detta ska kräva minst ett år av intensivt arbete. Därmed ska USA också ha tillräcklig förberedelsetid för att kunna förhindra detta, och grannländer möjligheter att svara på en sådan utveckling. Israel och många republikaner i den amerikanska senaten anser att detta är otillräckligt, men i praktiken innebär det att Iran monterar ned två tredjedelar av sina befintliga centrifuger, liksom den reaktor i Arak som har kapacitet att anrika uranet till mycket höga halter, samt nöjer sig med att använda 5 060 centrifuger under de närmaste femton åren (New York Times 2015). En öppen fråga är dock vad som sker bortom dessa femton år.

Inspektionsregimen i termer av de parametrar som redan kommit på plats beskrevs på onsdagen av president Obama som heltäckande. Det tycks stämma vad gäller de befintliga och kända installationerna i Arak, Fordow and Natanz, vilket oberoende experter bekräftar (Gordon och Sanger 2015). Därutöver ska inspektioner av försörjningskedjan av uranbrytning och hantering pågå i tjugofem år, enligt avtalet, vilket skapar ytterligare trovärdighet åt långsiktigheten i överenskommelsen (New York Times 2015).

Men beträffande de exakta betingelserna för inspektionerna, som ska skötas av det Internationella atomenergiorganet (IAEA), så måste parterna som sagt också åstadkomma en detaljreglering i slutet av juni. Och det är först när IAEA bekräftat att nedmonteringen av centrifuger, Arak-reaktorn, samt ytterligare komponenter av existerande infrastruktur, som USA och EU lovat att helt avveckla sina sanktioner. Även här kommer detaljerade kriterier vara centrala för att berörda parter ska kunna verifiera implementeringen på ett transparent sätt.

Den initiala reaktionen hos allmänheten i Iran tycks vara lättnad över att en förhandlingslösning ser att vara i sikte (Charbonneau och Nebehay 2015). På vilket sätt denna diplomatiska process kan föranleda en mindre konfliktfylld, bredare och mer varierad typ av relation mellan USA och Iran återstår att se (Foskbloggen 2013), bland annat eftersom båda sidor nogsamt frikopplat atomenergifrågan från andra spörsmål. Sannolikt växer förutsättningarna för ett politiskt närmande ju längre man kan fördjupa det diplomatiska samtalet och få till stånd en atomenergiregim som åtminstone temporärt inskränker förutsättningarna för en militär konflikt mellan USA och Iran, eller Israel och Iran, under mer än ett decennium framöver.

Samtidigt bör det politiska motståndet emot en dylik utveckling i många kretsar, samt svårigheterna med att återuppbygga ömsesidigt förtroende i denna symboltyngda och dessutom tekniskt komplicerade fråga, ingalunda underskattas.

KE

Bar’el, Zvi (2015) “Iran’s ‘Republicans’ at Home, Haaretz, 3 april, http://www.haaretz.com/news/middle-east/.premium-1.650334

Charbonneau, Loius och Stephanie Nebehay (2015) “Iranians celebrate, Obama hails ‘historic’ nuclear framework”, Reuters, 3 april, http://www.reuters.com/article/2015/04/03/us-iran-nuclear-idUSKBN0MQ0HH20150403

Foskbloggen (2013), ”Argo, västvärlden och Iran: alltjämt klichéer och hjälteepos”, 3 mars, https://foskbloggen.wordpress.com/2013/03/03/vastvarlden-och-iran-myter-och-beteendemonster-i-repris/

Gordon, Michael R. och David E. Sanger (2015) “Iran Agrees to Detailed Nuclear Outline, First Step Toward a Wider Deal”, New York Times, 3 april, http://www.nytimes.com/2015/04/03/world/middleeast/iran-nuclear-talks.html?ref=todayspaper&_r=0

Kroenig, Matthew (2014). A Time to Attack: The Looming Iranian Nuclear Threat. New York: Palgrave Macmillan.

McCabe, David (2015) “Cruz: Iran, US Talks ‘Like Munich in 1938’”, The Hill, http://thehill.com/policy/international/235462-cruz-iran-us-nuclear-talks-like-munich-in-1938

New York Times (2015), “Details of Agreement to Limit Iran’s Nuclear Program”, 2 april, http://www.nytimes.com/interactive/2015/04/02/world/middleeast/iran-nuclear-agreement.html?action=click&contentCollection=Middle%20East&module=RelatedCoverage&region=Marginalia&pgtype=article

Pollack, Kenneth M. (2013) Unthinkable: Iran, the Bomb, and American Strategy. New York: Simon & Schuster.

Sagan, Scott D. och Kenneth N. Waltz, (2012) The Spread of Nuclear Weapons: An Enduring Debate, tredje upplagan. New York: W.W: Norton & Company.

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning? — september 10, 2014

Vad betyder egentligen en Mellanösternstrategi i en värld utan ordning?

Det här blogginlägget är skrivet av gästbloggaren Tomas Olsson. Tomas läser en Master i Freds- och Konfliktkunskap vid Uppsala Universitet och gör sin praktik som forskningsassistent hos oss. 

Senare idag kommer president Obama att presentera en strategi för att hantera den Islamiska Staten i Irak och Syrien. Det kommer ske genom ett tal till det amerikanska folket på bästa sändningstid. Men vad kommer strategin att betyda i en värld utan ordning?

Instabilitet, kaos och kris är några av de svårmodiga ord som idag tillämpas för att beskriva och förklara diverse situationer världen över. Thomas Carothers (2014) syn på utvecklingen vad gäller Irak och Syrien, men även Ukraina och spänningar i Sydkinesiska havet bland annat, är att allt detta är olika manifestationer av en och samma långtgående trend inom det internationella systemet; den kontinuerliga omfördelningen av makt från supermakten USA till regionala stormakter och/eller icke-statliga aktörer. En sådan maktbalansförskjutning mångfaldigar källorna till våldsam konflikt då amerikansk makt konstant utmanas av andra aktörer – statliga såväl som icke-statliga.

USA får det allt svårare att upprätthålla sin hegemoni i en kapitulerande liberal-demokratisk världsordning när en generell instabilitet och oförutsägbarhet uppstår i världen. Därutöver så uppstår det en osäkerhet och rådvillhet vad gäller att begripa nutida utrikespolitisk doktrin och militärstrategi.

Vad beträffar amerikansk strategi och utrikespolitik så går det med lätthet att finna kritik riktad mot Obama-administrationens sätt att angripa, eller bristen på angreppssätt gentemot, dagens utmaningar som oupphörligen radar upp sig – inte minst vad gäller Irak och den bredare regionen. Vissa menar att president Obama visar ett minimalt intresse för utrikespolitik (Saunders, 2014) eller att han inte ens har någon utrikespolitisk strategi (Rothkopf, 2014). Men vad kan sådan kritik vara en manifestation av? Har den något egentligt stöd? Har Obama verkligen inte haft någon strategi alls vad gäller Irak? Eller är det snarare så att det är de teoretiska ramverken analytikerna har till förfogande som numera saknar en stabil grund? Raseras forskningens ordnade förklaringsmodeller när omvärlden rör sig alltmer mot oordning?

Den kritik som nämns ovan är antagligen inte något som återspeglas hos en majoritet av de politiska kommentatorerna. Nej, kommentatorernas förklaringsmodeller (som bygger på etablerade teorier) har antagligen inte raserats. Ännu.

Det är kanske så att debatten som förs gällande Obama-administrationens militärstrategi gentemot Irak, och även dess många andra utrikespolitiska utmaningar, istället är mångfacetterad; rikt nyanserad men inte fullständigt splittrad – det ter sig fortfarande finnas gemensamma begreppsramar.

Vi börjar med Stephen M. Walt (2014) som argumenterar för att president Obama agerar beslutsamt, åsamkar stort besvär för diverse motståndare samt utövar en känslokall realpolitik – och allt till en låg kostnad för USA. Kostnaderna är ringa eftersom åtgärderna är begränsade. Som svar på Walts argument menar Paul J. Saunders (2014) istället att president Obamas angreppssätt inte härrör ur realpolitik och realism, utan snarare tenderar att grundas på pragmatism och opportunism.

En sådan pragmatism går att se i instabilitetens Mellanöstern. Enligt Aram Nerguizian (2014:iv) arbetar USA hårt för att fostra partnerskap i säkerhetsfrågor med stater och ickestatliga aktörer. President Obama tar tillfället i akt att projicera makt, främja amerikanska intressen samt forma maktbalansen i en region där ickestatliga aktörer spelar en allt större roll när både stater och grupper förlitar sig på asymmetrisk krigsföring.

Relaterat till detta är Anthony H. Cordesmans (2014) observation att Obama tycks ha antagit strategin att – en än gång – åta sig ett långsiktigt engagemang gentemot Iraq. Detta åtagande är baserat på flygstöd, raketstöd samt militär bestyckning och rådgivning. Även Zack Cooper (2014) grundar sin tes på denna observation. Han ser en Obamadoktrin framträda där amerikansk militärmakt ägnar sig åt att förneka territorieövertagande av amerikanska motståndare snarare än att kontrollera territoriella områden. Denna sorts doktrin innebär att USA placerar bördan av territoriell kontroll på allierade stater och partners ’on the ground’.

En fras som nu klingar bekant är det omtalade och ofta kritiserade uttrycket ’leading from behind’. Leslie H. Gelb (2013) uppmärksammade förra året och argumenterade för att president Obama då slagit in på en ny väg av samarbete och även ändrat innebörden av det ökända konceptet; USA skulle inte längre leda bakifrån, utan leda säkerhetssamarbeten som en oumbärlig partner – ”ömsesidig oumbärlighet” var ledmotivet.

Vad allt detta signalerar är kanske en tillbakagång mot ett tillstånd där supermakten USA är tvingad att bemöta och samarbeta med andra på en multipolär arena. På den arenan blir USA mer lik ”en som alla andra”, snarare än att vara ”den överordnande” liberal-demokratiska leviatan som står bakom kulisserna och drar i trådarna. Är det detta vi ser då USA använde Nato-toppmötet som ett forum för att forma en ”kärnkoalition”? Eller har bara strategierna för att upprätthålla den amerikanska liberal-demokratiska hegemonin förändrats?

Alternativt är det så enkelt som Timothy Stanley och Alexander Lee (2014) framlägger, att dagens förvirrade och jargonbabblande politiska kommentatorer drabbats av en förblindande liberalistiskt hybris – en hybris grundad i övertygelsen att världen nått ’historiens slut’.

Enligt en sådan logik finns det inget behov av att fundamentalt förändra perspektivet och angreppssättet gentemot världsordningen. Den skulle ju komma att förbli som den är. Men historien tog aldrig slut. Ordning leder mot oordning. Den liberal-demokratiska skapelsen anses inte längre vara upphöjd allt annat och är kanske inte längre det enda legitima alternativet som möjliggör och inskränker en aktörs världsbild och agerande. Detta gäller säkerligen Obama-administrationen och dess utrikespolitiska strategier – frågan är om det har påverkat den strategi som läggs fram idag.

Källor:

Cooper, Zack (2014).’Next Level Questions on Iraq Operations’. Center for Strategies & International Studies. 14/8
Tillgänglig via: http://csis.org/publication/next-level-questions-iraq-operations

Carothers, Thomas et al. (2014). ‘Is the World Falling Apart’. Carnegie Endowment for International Peace. 14/8
Tillgänglig via: http://carnegieendowment.org/2014/08/14/is-world-falling-apart/hkuw

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘Iraq- The Right, but a High-Risk, Strategy’. Center for Strategies & International Studies. 11/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51393

Cordesman, Anthony H. (2014). ‘The Real Revolution in Military Affairs’. Center for Strategies & International Studies. 5/8
Tillgänglig via: http://csis.org/print/51331

Gelb, Leslie H. (2013). ‘In Defense of Leading from Behind’. Foreign Policy. 29/4
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/04/29/in_defense_of_leading_from_behind

Rothkopf, David J. (2014) ‘What If the United States Had a Middle East Strategy’. Foreign Policy. 11/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/11/the_arc_of_instability_the_vacuum_of_strategy_radical_islam

Saunders, Paul J. (2014) ‘Barack Obama Is Not a Realist’. The National Interest. 26/8
Tillgänglig via: http://nationalinterest.org/feature/barack-obama-not-realist-11124

Stanley, Timothy and Lee, Alexander (2014). ‘It’s Still Not the End of History’. The Atlantic. 1/9
Tillgänglig via: http://www.theatlantic.com/politics/archive/2014/09/its-still-not-the-end-of-history-francis-fukuyama/379394/?single_page=true

Walt, Stephen M. (2014). ‘Is Barack Obama More of a Realist Than I Am’. Foreign Policy. 19/8
Tillgänglig via: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/08/19/is_barack_obama_more_of_a_realist_than_i_am_stephen_m_walt_iraq_russia_gaza?utm_content=buffer%E2%80%A6

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen — juni 3, 2014

Rysslands postmoderna strategi i Ukrainakrisen

Det här blogginlägget är skrivet av vår gästbloggare Timothy Carlsson. Timothy har precis avslutat sin Master i Statsvetenskap vid Stockholms universitet och har under vårterminen praktiserat som forskningsassistent vid Statsvetenskapliga avdelningen här vid Försvarshögskolan. Hans masteruppsats i Statsvetenskap handlade om den amerikanska diskursen om drönare. På Försvarshögskolan har Tims arbetsuppgift huvudsakligen varit att hjälpa oss samla material om och analysera Ukrainakrisen utifrån ett brett perspektiv på Europeisk och transatlantisk säkerhetspolitik.

Debatten kring Ukrainakrisen har handlat mycket om hur Rysslands agerande representerar en återgång till den sortens maktpolitik som präglade Europa under det tidiga 1900-talet. På så sätt har agerandet framställts som ett hot mot den postmoderna världsordningen som bl.a. representeras av EU (Speck, 2014). Dock kan det påpekas att Rysslands agerande kan tolkas som postmodernt. Vad som menas med postmodernt i det här sammanhanget är att Rysslands främsta verktyg i krisen har varit skapandet och spridandet av ett narrativ. Narrativet är en berättelse som ger det ryska agerandet legitimitet, snarare än att Ryssland på ett realistiskt vis använder sig av sin avsevärda diplomatiska eller militära makt för att få sin vilja igenom. Ett annat led i denna postmoderna strategi är att Ryssland till stor del försöker dölja sin direkta inblandning i krisen.

Denna aspekt av rysk strategi bör inte komma som en överraskning då Ryssland har sagt att informationsspridning är en viktig del av dess utrikespolitik, vilket bl.a. innefattar projiceringen av en positiv bild av Ryssland och motverkandet av information som kan vara skadlig för ryska intressen (Ministry of Foreign Affairs, 2013). Detta i sin tur kan härledas till de lärdomarna som Ryssland drog av Georgienkonflikten där man slog fast att en mer postmodern hållning inom krigföring skulle inkorporeras i ryskt strategiskt tänkande (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Strategin – som den har tillämpats i Ukraina- består av två delar:

För det första har Ryssland till stor del lyckats underminera den ukrainska staten genom att hota om att använda sin militära makt snarare än att använda den. Exempel på detta är Dumans godkännande av en eventuell rysk intervention i Ukraina och en ökad truppnärvaro vid den ukrainska gränsen. Inte heller behövs det en stor truppnärvaro för att kontrollera ett område som Krim. En anledning till detta är att Ryssland använder sig av kriminella element och korrupta politiker som kan försvaga den ukrainska statens grepp om området och agera som uppviglare för att förenkla ett ryskt intåg. Som Mark Galeotti säger: ”…a key precept of the Russians’ new style of asymmetric war is to work through as many different agents as possible, from reliable allies to useful dupes.” (Galeotti, 2013) En naturlig fördel med detta är att det minskar den ryska statens egna synliga inblandning och skuld. Det växande kaoset och blodspillan i östra Ukraina visar dock att denna strategi har sina begränsningar.

För det andra så bedrivs en utbredd och koncentrerad informationskampanj för att påverka opinionen både inom och utanför Ryssland, vilket är en strategi som användes av Ryssland även under Georgienkonflikten (Vendil Pallin & Westerlund, 2009: 404). Den ryska informationskampanjen har många likheter med idén om strategic narrative som påstår att ”…ideas that take place in the media and the public domain are often as important as the ones on the ground” (Norheim-Martinsen, 2011: 521). Dessa narrativ är oftast grundad i kulturella idéer eller koncept som är allmänt vedertagna och accepterade (ibid). I Rysslands fall skulle det kunna vara idén om Ryssland som en omringad stormakt (O’Loughlin et al, 2006: 146), Ukraina som en del av den ryska intressesfären (ibid: 141), NATOs östliga expansion som en dolkstöt i ryggen från västmakternas sida (Joseph, 2014), den ryska staten som beskyddare av ryska minoriteters rättigheter, samt föreställningen om Ryssland som en historisk bekämpare av fascism.

Följaktligen blir meddelandet som ryska ledare och media har skickat ut sedan krisen började att interimregeringen i Kiev består av fascister, att den ryska minoriteten är hotad, att NATOs och EUs östliga expansion är svek mot de överenskommelser som gjordes efter Kalla Krigets slut osv. Att ständigt repetera ett narrativ är en viktig del av denna strategi då det kan ”…reinforce an idea, build up a sense of common identity or cause, or even command certain actions by way of rhetorical entrapment.” (Norheim-Martinsen, 2011: 521).

Konsekvenser

Vad kan då konsekvenserna vara av att använda ett sådant strategisk narrativ? I Ryssland verkar det ha fungerat, då opinionsundersökningar visar att majoriteten av ryssar sluter upp bakom statens agerande i Ukraina (Minina, 2014). På Krim finns det anledning att tro att den ryska informationsstrategin främst syftade till att hindra motstridiga uppgifter från att nå ut till allmänheten, hindra oppositionen, samt framhäva den ryska positionen, vilket i sin tur sporrade den pro-ryska delen av befolkningen (Darczewska, 2014: 24-26).

Bilden är otydligare i östra Ukraina. Medan en majoritet av invånarna anser att interimregeringen är illegitim så sluter man inte heller upp bakom Rysslands agerande (Pifer & Thoburn, 2014). Denna tvetydighet kan betyda två saker. Antingen kan det skapa en ”rhetorical entrapment” (Norheim-Martinsen, 2011: 521), då Ukraina ställs inför ett scenario i vilket man kan välja mellan att Ryssland utför ett fullbordat faktum i östra Ukraina, och att agera -som man nu gjort genom att skicka in armén mot separatisterna – och därmed riskera att ge intrycket av att vara de fascister som Ryssland har varnat för. Men likväl så kan det här slå tillbaks mot Ryssland då en majoritet i östra Ukraina anser att Rysslands agerande och övertagandet av myndighetsbyggnader är illegalt (Pifer & Thoburn, 2014).

Trots att det politiska ledarskapet inom EU har förkastat Rysslands beskrivning av det som sker i Ukraina så ser man ändå ett visst genomslag bortom Moskva och Krim. Tydligast syns det i hur den europeiska populär- och extremhögerns accepterar det ryska narrativet (Morice m.fl., 2014). Framstående politiker såsom FN:s Marine Le Pen och UKIPs Nigel Farage har talat om sin beundran för Putin och anklagad EU för att ligga bakom krisen i Ukraina (ibid). Men den ryska informationsspridningen kan även ha en subtil inverkan inom Europa. I Tyskland är exempelvis både befolkningen och det politiska etablissemanget splittrade angående hur man ska förhålla sig till situationen i Ukraina.

De som är sympatiskt inställda till det ryska perspektivet är så av flera anledningar, vilket visar på hur många olika nivåer ett strategic narrative kan fungera på. Om man räknar bort ekonomiska intressen så finns det aspekter av anti-amerikanism/skepticism mot väst, historiska kopplingar mellan Tyskland och Ryssland, tysk romanticism kring Ryssland och en självbild av Tyskland som ett mellanting mellan öst och väst, vilket sammantaget gör att det ryska perspektivet accepteras av många (Techau, 2014. Neukirch, 2014). Inom den tyska regeringen finner man också tecken på splittring. Ena parten av koalitionsregeringen, socialdemokratiska SPD, har historiskt sett förordat nära relationer med Ryssland och är därför ovilliga att konfrontera Ryssland (Hoffman, 2014). Den inrikespolitiska situationen begränsar det handlingsutrymmet Tyskland har i krisen, vilket är problematisk med tanke på den ledarroll som resten av EU och USA förväntar sig av Tyskland.

Vad som nu sker i Ukraina kan ses som resultatet av sex års vidareutveckling av rysk postmodern militärstrategi, men vad kommer de ryska beslutsfattarna dra för slutsatser av det? Detta är svårt att sia om, speciellt med tanke på att andra möjliga framtida destabiliserings-scenarier, i t.ex. Baltikum, saknar de faktorer som gjorde Krimoperationen särskilt lyckad. Möjligen är det så att det finns något begränsade möjligheter att dra slutsatser från Ukrainakrisen, men att man i Ryssland kommer att konstatera att den postmoderna militära strategin åtminstone har utvecklats åt rätt håll. Vad som redan nu anses som synnerligen lyckat inom ryska kretsar är den taktiska informationsspridningen (Gathmann m.fl., 2014). Denna, i kombination med gemensamma politiska och ekonomiska intressen, har än så länge varit effektiv nog att splittra internationellt motstånd och förhindra en kraftfull gemensam respons gentemot Ryssland.

 

 

 

Källor

Darczewska, Jolanta, 2014. ”The Anatomy of Russian Information Warfare: The Crimean Operation, A Case Study” Point of View 42: http://www.osw.waw.pl/sites/default/files/the_anatomy_of_russian_information_warfare.pdf

Galeotti, Mark, 2014: ”Ukraine’s Mob War” Foreign Policy 1/5: http://www.foreignpolicy.com/articles/2014/05/01/ukraines_mob_war_mafia_russia

Gathmann, Moritz, Neef, Christian, Schepp Matthias & Stark, Holger, 2014. ”The Opinion-Makers: How Russia Is Winning the Propaganda War” der Spiegel 30/5: http://www.spiegel.de/international/world/russia-uses-state-television-to-sway-opinion-at-home-and-abroad-a-971971.html

Hoffman, Christiane, 2014. ”How Western Is Germany? Russia Crisis Spurs Identity Conflict” der Spiegel 9/4: http://www.spiegel.de/international/europe/conflict-with-russia-raises-buried-questions-of-german-identity-a-963014.html

Joseph, Edward P., 2014. ”NATO Expansion: The Source of Russia’s Anger?” The National Interest 1/5: http://nationalinterest.org/feature/nato-expansion-the-source-russias-anger-10344?page=show

Minina Elena, 2014. ”Why do Russians support intervention in Ukraine?” Al-Jazeera 29/3: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/03/why-do-russians-support-interv-2014328174257483544.html

Ministry of Foreign Affairs, 2013. ”Concept of the Foreign Policy of the Russian Federation”: http://www.mid.ru/brp_4.nsf/0/76389FEC168189ED44257B2E0039B16D

Morice, F., Peschl F., Popkostadinova N. & Zalan, E., 2014. ”EU elections may strengthen Putin in Europe” EUObserver 23/4: http://euobserver.com/eu-elections/123887

Neukich, Ralf, 2014. ”The Sympathy Problem: Is Germany a Country of Russia Apologists?” der Spiegel 31/3: http://www.spiegel.de/international/germany/prominent-germans-have-understanding-for-russian-annexation-of-crimea-a-961711.html

Norheim-Martinsen, Per M., 2011. ”EU Strategic Culture: When the Means Becomes the End” Contemporary Security Policy 32:3

O’Loughlin, John, Ó Tuathail, Gearóid & Kolossov, Vladimir, 2006. ”The Geopolitical Orientations of Ordinary Russians: A Public Opinion Analysis” Eurasian Geography and Economics 47:2

Pifer, Steven & Thoburn, Hannah, 2014. ”Nuanced Views in Eastern Ukraine” Brookings Institute 28/4: http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/04/28-nuanced-views-eastern-ukraine-pifer-thoburn

Speck, Ulrich, 2014. ”The Ukraine Crisis Threatens Germany Especially” Carnegie Europe 7/4: http://www.carnegieeurope.eu/2014/04/07/ukraine-crisis-threatens-germany-especially/h84l

Techau, Jan, 2014. ”The Dangers of German Strategic Haplessness” Carnegie Europe, 8/4: http://www.carnegieeurope.eu/strategiceurope/?fa=55273

Vendil Pallin, Carolina & Westerlund, Fredrik, 2009. ”Russia’s war in Georgia: lessons and consequences” Small Wars & Insurgencies 20:2

Rysslands aptit, Putins dilemma — februari 28, 2014

Rysslands aptit, Putins dilemma

Vissa forskare inom studiet av internationella relationer använder begrepp som ”otillfredsställd” (Wolfers 1962) och ”girig” (Glaser 2010) för att beskriva motiv och beteende hos politiska ledare och stater i umgänget med sina motparter. Det finns också de som begagnar socialpsykologisk eller sociologisk terminologi för att särskilt undersöka politiska ledares och länders strävan efter status (Welch Larson & Shevchenko 2010), prestige och ära (Lebow 2008) i den utrikes- och säkerhetspolitik de för.

Sällan i modern tid har ett lands ledning och dess beteende lämpat sig så väl för en dylik analys som Ryssland i början av 2014. Bruket av uppskattningsvis 50 miljarder dollar på de olympiska vinterspelen i Sotji åstadkom tydligen ett avsevärt hål i den ryska federationens budget och kan inte gärna förklaras helt utan hänvisning till ”sociala motiv” som enkelt uttryckt går ut på att bevisa för omvärlden att Ryssland är ett land att räkna med (igen).

Denna ambition är också uppenbar i hur den ryska regeringen och president Vladimir Putin hanterat den djupa inrikespolitiska krisen i grannlandet Ukraina under de senaste åren och månaderna. Genom att använda piska snarare än morot, hotfull retorik snarare än uppmuntran, skärpta gränskontroller och tullar snarare än ökad handel, demonstrativa militärövningar snarare än diplomatisk återhållsamhet, har Putin och hans regering successivt alienerat en betydande del av Ukrainas befolkning. Man har också gradvis vänt ryskvänliga politiker i Europa och framför allt Tyskland emot sig.

I och med att Putin helt och hållet satsat på Viktor Janukovitj som Kremls man, och likt en våghalsig schackspelare offrat alla värdefulla pjäser utom drottning och bönder, tycks just aptiten på en otvetydig, ärofull seger lett fram till ett dilemma med två utfall som bägge innehåller negativa återverkningar för Ryssland självt.

Antingen satsar Putin djärvt på att vända situationen till något slags seger med de medel som ännu står honom till buds (det vill säga Janukovitj, den proryska delen av Ukrainas befolkning, ryska militära trupper), och förlorar på kuppen då sannolikt halva Ukraina, grannländers sympati samt det internationella samfundets förståelse på mycket lång sikt. De eventuella prestigevinster som Sotjiolympiaden genererat omintetgörs sålunda.

Eller så växlar han ned retoriken, samarbetar med interimsregeringen i Kiev och med västländer i försöken att hålla samman landet och finna kort- och långsiktiga lösningar på landets akuta finansiella problem, men förlorar då ansiktet inför patriotiska krafter i hemlandet, ryska militära kretsar, samt gentemot de ryskspråkiga gemenskaper utanför Rysslands gränser som man lovat politiskt beskydd.

Hur som helst är det ditt drag nu, Vladimir…

KE

Charles Glaser (2010) Rational Theory of International Politics: The Logic of Competition and Cooperation. Princeton: Princeton University Press.

Richard Ned Lebow (2008) A Cultural Theory of International Politics. Cambridge: Cambridge University Press.

Deborah Welch Larson och Alexei Shevchenko (2010) ”Status Seekers: Chinese and Russian Responses to U.S. Primacy”, International Security, vol 34, nr 4, ss. 63-96.

Arnold Wolfers (1962) Discord and Collaboration: Essays on International Politics. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Obama om diplomati med Iran i ”State of the Union” — januari 29, 2014

Obama om diplomati med Iran i ”State of the Union”

I Barack Obamas sedvanliga tal om läget i nationen den 28:e januari lovade den amerikanske presidenten att inlägga veto emot alla nya lagförslag om att skärpa sanktioner emot Iran under den tid som genuina förhandlingar om det senare landets kärnkraftsprogram pågår i Geneve. Ifall förhandlingarna slutligen strandar, menade Obama, skulle han själv gå i bräschen och kräva återinförande av de sanktioner som partiellt upphävdes i slutet av 2013.

Därmed kan man påstå att USA officiellt och på bästa sändningstid markerat att Washington sätter sina förhoppningar till ett genombrott i direkta samtal med den iranska regeringen under de närmaste månaderna. I andra sammanhang har man dessutom gjort klart för allierade, inklusive Israel, att man inte kommer att acceptera onödiga, störande inslag under det att förhandlingsprocessen hålls levande. Obama har med andra ord valt att ge den nye iranske president som valdes i mitten av 2013, Hassan Rohani, en möjlighet att få med sig de mer tveksamma politiska krafterna i Teheran på en förhandlingsprocess, som i förlängningen också syftar till att gräva ned en tre och ett halvt decennium gammal stridsyxa de två länderna emellan.

Samma kväll höll förre försvarsminister Robert Gates ett tal i Chicago, där han uppehöll sig länge kring vad han betecknade som USA:s mest besvärliga dilemma för beslutsfattare inom säkerhets- och försvarsområdet under de senaste halvseklet, nämligen huruvida man skulle försöka slå ut Irans kärnkraftsprogram med militära medel eller försöka anpassa sig till konsekvenserna av detsamma. Gates menade att en amerikansk eller USA-stödd attack närmast med naturnödvändighet skulle föranleda att Iran fullföljde sin ambition om att skaffa sig kärnvapen, dock med tre-fyra års försening. Å andra sidan erkände Gates att han inte hade stor tilltro till förhandlingar med Iran och inte trodde dess regering under några omständigheter kommer att underlåta att skaffa desamma.

Irans president Rohani deklarerade så sent som för några dagar sedan i Davos att hans regerings åtagande gentemot fredsprocessen står fast så länge motparten visar prov på samma engagemang. Det tycks därmed som om den diplomatiska komplikation som uppstod då FN:s generalsekreterare bjöd in Iran till fredssamtalen om Syrien, följt av ett veto från USA:s sida, alltså inte omintetgjort fortsatta iransk-amerikanska överläggningar.

Förklaringarna till att Obama nu sätter allt på ett kort med Iran är flera. Dels är det få som anser att USA bör ge sig in i flera militära konflikter i Mellanöstern så snart efter tillbakadragandet ur Irak och den ännu ofullbordade reträtten ur Afghanistan. Dels tycks även ”hökar” i den amerikanska kongressen och i Israel vara villiga att ge denna process en chans. Dessutom försöker den amerikanska diplomatin att verka på flera fronter samtidigt för att skapa förutsättningar för vidare politiska genombrott i regionen, inklusive i Israel-Palestina konflikten.

Alla inser att de sista åren i ett amerikanskt presidentskap vars andra mandat börjar gå mot sitt slut i princip är en lämplig tidpunkt för en genuin fredsprocess i Mellanöstern. Men det kan också tänkas att en hel rad olika ”spoilers” kommer att aktivt försöka sätta käppar i hjulet på sätt som gör att deras inblandning och ansvar blir svårt att urskilja. Sist men inte minst kan en i slutänden misslyckad fredsprocess dessutom stärka argumenten hos dem som föredrar en militär lösning, och därmed föranleda en mer turbulent region på ett eller ett par års sikt.

KE

Robert Gates (2014) Duty: Memoirs of a Secretary at War (New York: Knopf)

Barack Obama (2014) ”The State of the Union Adress”, Washington Post, 28 January, http://www.washingtonpost.com/politics/full-text-of-obamas-2014-state-of-the-union-address/2014/01/28/e0c93358-887f-11e3-a5bd-844629433ba3_story.html

Ett anmärkningsvärt icke-beslut: Säkerhetsrådet och kemiska vapen i Syrien — augusti 22, 2013

Ett anmärkningsvärt icke-beslut: Säkerhetsrådet och kemiska vapen i Syrien

Säkerhetsrådets misslyckande med att få till stånd ett unisont agerande i ljuset av ett sannolikt folkrättsbrott i Damaskus förorter tidigare i veckan är anmärkningsvärt. Förvisso krävs ytterligare information och närmare efterforskningar innan bruket av kemiska vapen kan bekräftas och ansvariga utpekas. Risken för att ett svagt kunskapsunderlag kan leda till felaktiga slutsatser är uppenbar.

Samtidigt talar det omfattande bildmaterialet ett tydligt språk: det rör sig med stor sannolikhet om ett omfattande folkrättsbrott och bör som sådant dels fördömas, dels omgående undersökas för att de ansvariga (förr eller senare) ska kunna identifieras. Den regering, politisk ledare och diplomat som försvårar denna process förtjänar inte respekt.

Ger Bashar al-Assads regering inte tillträde till nedslagsplatserna bör man således dra vissa, synnerligen kritiska slutsatser, vilket Frankrikes utrikesminister redan påpekat (CNN 2013). Detsamma gäller de medlemsländer i Säkerhetsrådet som inte stöder att ett sådant krav formuleras gentemot regimen i Damaskus, samt mot berörda rebellstyrkor. Ett expertteam, lett av Åke Sellström från svenska FOI, finns ju redan på plats. Vad tänker sig nämnda medlemsländer? Att teamet ska undvika att undersöka de platser där ett stort antal källor hävdar att kemiska vapen använts och istället genomföra sina undersökningar på annan ort?

Ryssland och Kina, som enligt nära nog samstämmiga uppgifter såg till att Säkerhetsrådet på onsdagskvällen inte framförde ett dylikt krav, brukar för all del ge varandra ömsesidigt stöd i kontroversiella spörsmål för att inte framstå som isolerade i världssamfundet. Det handlar om diplomatisk ”kohandel” på högsta tänkbara nivå, ett agerande som dessa länder på intet sätt är ensamma om.

Men denna auktoritära stormaktsduo har i Syrienfrågan under mer än två års tid investerat allt mer prestige i att indirekt, samt i Rysslands fall även direkt, understödja al-Assads militära kampanj emot rebellerna. Denna storpolitiska allians har i sin tur fått lokalt militärt och logistiskt bistånd från Hizbollah och Iran, och därmed kunna stävja rebellernas framgångar under 2013.

Det kvalitativt nya i situationen är inte det realpolitiska draget i rysk och kinesisk diplomati, utan vad som kan komma att uppfattas som öppet förakt för allvarliga förbrytelser mot folkrätten. Förbudet mot att begagna kemiska vapen finns inskrivet i 1925 års Geneveprotokoll och den nu gällande konventionen, som täcker in såväl framställning, lagring och bruk av kemiska stridsmedel, antogs 1993. Detta förbud är absolut, undantagslöst (“under inga omständigheter”) och är därmed en hörnsten i det internationella umgänget (Reddy 2008).

På onsdagskvällen menade Alexander Lukasjevitj vid ryska UD att omständigheterna talade för att rebellstyrkorna låg bakom bruket av kemiska vapen, eftersom det var känt att FN-experterna redan var på plats (ITAR TASS 2013). Spekulera går ju, men har Moskva fog för sitt påstående att rebellstyrkorna iscensatt ett folkrättsbrott för att mobilisera ett militärt ingripande från västländernas och USA:s sida är man rimligtvis skyldig att redovisa bevisen för detta, samt att underlätta att desamma underkastas en noggrann prövning. Att framkasta dylika påståenden och samtidigt inte anstränga sig för att underlätta för nämnda undersökning är inte en trovärdig hållning.

Oavsett hur man kommer att se på ansvarsfrågan framgent är insatsen av kemiska vapen ett uttryck för desperation. Och som sådant en tragisk påminnelse om hur de allra flesta bedömare fortsätter att betrakta ett allvarligt försök att utifrån stoppa eller ens mildra det syriska inbördeskriget som utsiktslöst (Laub and Masters 2013).

KE

CNN (2013) ”U.N. Calls for Syria Chemical Attack Probe ‘Without Delay’”, 22:a augusti.

ITAR TASS (2013) ”MID RF: Himataka v Sirija osusjtjestvlonna pozitsii, zanimaemyh boevikami” 21:a augusti. Tillgänglig via: http://www.itar-tass.com/c303/848304.html

Laub, Zachary, and Jonathan Masters (2013) ”Syria’s Crisis and the Global Response”, Council on Foreign Relations, Backgrounder, 13 augusti. Tillgänglig via: http://www.cfr.org/syria/syrias-crisis-global-response/p28402

Reddy, K. (2008) ”The Regulation of Chemical and Biological Weapons in International Law: Preserving the Paradox of ’Humane’ War”, Journal of South African Law, 669-695.

Quo vadis, Snowden? — juli 28, 2013

Quo vadis, Snowden?

Häromdagen fick vi höra att Edward Snowden, världsbekant ex-avlyssnare, skulle ha erhållit nya ryska resehandlingar som ersättning för det ogiltigförklarade amerikanska pass han använde för att lämna Hongkong och ta sig till Moskvas internationella flygplats Sjeremetovo. Strax därefter förnekade dock Snowdens ryska juridiska ombud detta påstående (BBC 2013). Men varthän avser Snowden att styra kosan ifall frågan om giltiga resehandlingar finner sin lösning?

Till en ny destination i Latinamerika eller helt enkelt via passkontrollen in på officiellt ryskt territorium? Givet USA:s redan demonstrerat starka vilja att återföra honom till USA verkar det förra alternativet riskabelt. Men kan risken för att politiskt neutraliseras, eller till och med fysiskt utlämnas, av de ryska myndigheterna helt och hållet uteslutas? De rysk-amerikanska samtal som nu påbörjats om Snowdens framtida öde handlar antingen om diplomatisk skadebegränsning, eller om att en ömsesidigt godtagbar lösning verkligen föresvävar partnerna. Vem representerar Snowdens intressen vid dessa överläggningar?

Man får väl utgå ifrån att ex-avlyssnaren själv är otålig att slippa ur sitt nuvarande läge. Å andra sidan lever Snowden inte under lika knappa rumsliga begränsningar som sin meningsfrände Julian Assange, som vid det här laget tillbringat drygt ett år på Ecuadors ambassad i London.

Att Snowdens vistelse på Sjeremetovo-flygplatsen utanför Moskva förr eller senare kommer att porträtteras i en Hollywoodfilm är väl ställt bortom allt tvivel; därtill är historien alltför tilltalande (Rothman 2013). Men i och med att Steven Spielberg själv redan producerat en storfilm på temat ”vilsen och av politiska skäl strandsatt man på internationell flygplats”—dessutom med hjälteskådespelaren Tom Hanks i huvudrollen på New Yorks JFK—lär väl filmmakarna behöva vidga perspektivet utöver den situationsbetingade scenografi som låg till grund för The Terminal (2004). Upplösningen på dramat, vilket vi ännu inte upplevt, kommer givetvis också påverka förutsättningarna för en framgångsrik iscensättning. I The Terminal tog Hanks rollfigur en taxi genom snöyran till ett hotell på Manhattan, för att be jazzlegenden Benny Golson om en sista autograf till sin fars ansenliga samling, och återvände sedan till det krisdrabbade fantasilandet Krakozjien (uppenbarligen beläget i före detta Sovjetunionen).

Politiskt blir Snowdens ambivalenta status som landsförrädare/”whistleblower” betydligt svårare att hantera för en amerikansk regissör än en papperslös migrant på en västerländsk flygplats (förlagan till Hanks rollfigur levde på Charles de Gaulle utanför Paris), vars medmänsklighet besegrar en byråkratisk apparat. Istället för den formalistisk-sadistiske flygplatschef (Stanley Tucci) som utgjorde huvudpersonens motståndare i Spielbergs film befinner sig Snowden i konfrontation med världens mäktigaste underrättelse- och försvarsmakt, det vill säga den amerikanska, som tills helt nyligen också var hans arbetsgivare. Huruvida Snowden likt Hanks rollfigur kan projicera moralisk rättrådighet och därigenom vinna flygplatspersonalens (och världsopinionens) sympati är kanske alltför tidigt att spekulera kring i detta läge; men för närvarande verkar hans främste bundsförvant vara Assange och nätverket kring WikiLeaks. Densamme befinner sig som sagt i ett diplomatisk-rättsligt ingenmansland som är påfallande likt Snowdens egen situation.

Övriga meningsfränder och USA-kritiska regeringar som Snowden uppenbarligen hoppats få stöd ifrån har hittills inte varit särskilt tillmötesgående. Flertalet tongivande europeiska politiker har undvikit att ta ställning vare sig för eller emot avhopparen och dennes handlande. Endast ett fåtal stater har solidariserat sig med Snowden, och då påfallande ofta utan att ta upp de principiella frågor som fallet reser i förhållande till terrorbekämpning och underrättelseverksamhet å den ena sidan, och rätten till personlig integritet och meddelarfrihet å den andra.

Även Putin själv, som under åren samlat på sig betydande erfarenhet från internationell politik, kan ha missräknat sig. I vad som skulle kunna tolkas som iver att tillfoga Washington ett diplomatiskt nederlag kring den avsevärda avlyssningskapacitet som National Security Agency (NSA) förfogar över hade den ryske presidenten kanske inte kunnat föreställa sig att Snowden långsiktigt skulle bli kvar på Sjeremetovo, och därmed förvandlas en verklig belastning för relationerna med USA (The Guardian 2013). Det är nu inte många veckor kvar till G20-toppmötet i St. Petersburg, ett av Putins främsta prestigeprojekt under senare år, och en begivenhet man sannolikt inte vill äventyra med anledning av Snowden-ärendet (Ballin 2013).

Kvarstår frågan om Snowdens framtida vistelseort. Särskilt många jazzlegender är inte verksamma i Moskva, men för den framtida Hollywoodfilmens skull vore det förmodligen mest smakfullt om ex-avlyssnaren tog en taxi till Bolsjojteatern och bad om en autograf från någon legendarisk operasångare eller prima ballerina, och sedan återvände till flygplatsen och klev på ett plan med destination USA för att försvara sitt avslöjande inför en domstol. (Ifall filmen slutar där får lämpligtvis en annan filmmakare följa upp med en mer renodlad domstolsfilm.)

Förresten, om en amerikansk regissör inte vill ta på sig filmprojektet kanske man kan be Roman Polanski regissera och Gérard Depardieu spela flygplatschef? De har båda personliga/yrkesmässiga erfarenheter av närliggande ämnen. Som nybliven innehavare av ett ryskt medborgarskap skulle den sistnämnde till och med kunna visa runt Snowden i  vad som kan komma att bli hans nya hemland…

KE

Ballin, André (2013) USA setzen Russland wegen Snowden zu, Der Standard, 9 juli. Tillgänglig via http://derstandard.at/1371171982656/USA-setzen-Russland-wegen-Snowden-zu

BBC (2013) Russia and US Security Services ’in Talks’ over Snowden, 27 juli, Tillänglig via:  http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-23468459

The Guardian (2013) The NSA Files. Tillgänglig via: http://www.guardian.co.uk/world/the-nsa-files

Rothman, Lily (2013) Terminal Error: What Snowden Comparisons Are Missing, Time, 3 juli. Tillgänglig via: http://entertainment.time.com/2013/07/03/terminal-error-what-snowden-comparisons-are-missing/

Den alltmer tillspetsade Syrienkonflikten: internationalisering, privatisering, etnifiering — maj 13, 2013

Den alltmer tillspetsade Syrienkonflikten: internationalisering, privatisering, etnifiering

Under två års tid har syriska rebeller konsekvent försökt internationalisera inbördeskriget i Syrien, men utan framgång. När nu Assadregimens kontroll över militära resurser tycks försvagas, med risk för spridning av massförstörelsevapen eller högeffektiva vapensystem som kan användas på andra krigsskådeplatser i regionen, verkar sannolikheten för en internationalisering paradoxalt nog öka.

Bombattentatet i den turkiska gränsstaden Reyhanli häromdagen, samt Israels anfall mot vad som uppges var en krigsmaterielkonvoj på syriskt territorium häromveckan, ställer på nytt frågan om omvärldens reaktion—eller brist därpå—på sin spets. En rad olika krigsmakter och underrättelsetjänster verkar i och kring Syrien, och lär i de flesta fall agera utifrån ett snävt nationellt perspektiv. Därmed finns en överhängande risk för att militära operationer inte bara får rivaliserande karaktär utan att ett slags ”proxykrig” utvecklas mellan grannländer och/eller stormakter verksamma i området.

Den uppenbara frånvaron av ett robust åtagande från det internationella samfundets sida förstärker rimligtvis risken för att sådan rivalitet eskalerar. Andrew Mumford vid brittiska Royal United Services Institute (RUSI) har helt nyligen publicerat en uppsats där han hävdar att proxykrig i framtiden troligen kommer att bli vanligare, dels för att karaktären på samtida konflikter tenderar att anta drag av ”kvicksandskonflikter” (quagmire conflicts), och dels för att västländer för närvarande sparar in på försvarsutgifter och därför i allt högre grad saknar tillräckliga resurser för att intervenera utomlands (Mumford 2013). Mumford menar också att övergången till cyberkrigföring och privata säkerhetsföretag som anlitas av regeringar för att genomföra mindre operationer spär på denna utveckling.

Internationalisering kan således komma till stånd via konfliktens utbredning och tilltagande intensitet i gränstrakterna till Israel, Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. I och med att de stridande parterna tömmer sina förråd av vapen, ammunition, drivmedel och transportfordon blir underhållslinjer naturligt nog föremål för väpnade insatser. När man slagit undan fötterna för ett normalt näringsliv uppstår dessutom en informell krigsekonomi som kännetecknas av ett systematiskt sökande efter krigsbyte, hel- eller halvkriminell gränshandel med diverse bristvaror, framför allt vapen, bränsle, men även narkotika och människor (Berdal och Malone 2000). Konflikten genererar därefter ”privata”, eller rentav ”privatekonomiska”, intressen.

Vad som ser ut att ta form är med andra ord långt ifrån den typ av internationalisering som regimmotståndare och företrädare för mänskliga rättigheter eftersträvat. Sällan har företrädarna för FN:s humanitära organ, såsom UNHCR, OCHA, samt generalsekreterarens särskilda sändebud talat med så stora bokstäver om en storskalig kris samtidigt som medlemmarna i FN:s Säkerhetsråd talat med så små bokstäver om sitt politiska och moraliska ansvar för den uppkomna situationen. Förvisso, ordet katastrof tycks sällsynt proportionerligt i ett läge då cirka 80 000 människor mist livet, 1,3 miljoner flytt landet och 4.2 miljoner flytt från sina hem (Amos 2013). Visserligen har USA och Ryssland återigen hållit samtal om en diplomatisk lösning som skulle bygga på den Genèveöverenskommelse som medlaren och f.d. generalsekreteraren Kofi Annan uppnådde sommaren 2012, men hittills utan påtagliga framsteg (Foskbloggen 2012).

Utan en kraftfull diplomatisk eller militär insats från det internationella samfundet eller en koalition av länder med ett starkt engagemang lär den väpnade konflikten komma att utkämpas ända tills en av sidorna av militär nödvändighet ger vika. Därmed ser den etnisk-religiösa dimension som ryms inom Syrienkonflikten ut att kunna komma att fördjupas ytterligare, och detta på ett sätt som alltmer påminner om krigen i före detta Jugoslavien. Trots att folkgrupperna talar samma språk, i allt väsentligt saknar yttre särdrag, och har samexisterat i många generationer ger den väpnade konflikten upphov till den etniska rensningens logik, vilken i sin tur tvingar by efter by, stad efter stad, att ”etniskt rensa” sitt grannskap alternativt låta sig ”etniskt rensas” av sina grannar (Melander 2009).

Att denna eskalation av konfliktens etnifiering skulle göra halt vid Syriens gränser är enligt samfällda bedömare högst osannolikt.

KE

Amos, Valerie (2013) ”Syria: UN Humanitarian Chief urges Security Council to ’end this brutal conflict’”, Top Stories, Office for Humanitarian Affairs, 18 april. Tillgänglig via: http://www.unocha.org/top-stories/all-stories/syria-un-humanitarian-chief-urges-security-council-%E2%80%9Cend-brutal-conflict%E2%80%9D.

Berdal, Mats och David Malone, red. (2000) Greed and Grievance: Economic Agendas in Civil Wars. Boulder and London: Lynne Rienner.

Foskbloggen (2012) ”Tålamod trots utsiktslöshet: FN-sändebudets roll i två av 2012 års krishärdar”, 13 december. Tillgänglig via: https://foskbloggen.wordpress.com/2012/12/13/talamod-trots-utsiktsloshet-fn-sandebudets-roll-i-tva-av-2012-ars-krishardar/.

Melander, Erik (2009) “The Geography of Fear: Regional Ethnic Diversity, the Security Dilemma, and Ethnic War”, European Journal of International Relations 15(1):95-124.

Mumford, Andrew (2013) “Proxy Warfare and the Future of Conflict”, The RUSI Journal, 158(2): 40-46.

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.