En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies — december 15, 2016

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies

At a ceremony at the UN Headquarters on 12 December 2016, Antonio Guterres was sworn in as the new Secretary-General of the United Nations. What kind of leadership will he provide on the all-important security issues? Given his experience as the prime minister of a small European country and as a longstanding UN official – most recently devoted to problems of migration and refugees – will he be a traditionalist or will he embrace some of the broader agendas promoted by the UN?

Roughly a year before the inauguration of Guterres, the international community released the Sustainable Development Goals (SDGs) that will guide the international development agenda for the next 15 years. It is a blueprint and a call for international organizations, NGOs, private companies, states and individuals to ‘free the human race from the tyranny of poverty and want and to heal and secure our planet’. The ambitious 17 goals and 169 targets issued in a 35 page document range from improving global health, and building resilience to climate change, to creating sustainable consumption and strengthening international coordination. The SDGs are designed around the three E’s of sustainability: the environment, the economy and equity.

The term ‘development’ in the SDG directs our attention to the developing world, and the term ‘sustainable’ directs our attention to the classical interaction between humans and nature. What they do not do, is direct our attention to emerging security concerns in a globalized age. While not advocating the securitization of global development, it can be helpful to think about SDGs through the lens of human, societal and environmental security. In the words of Ashok Swain they represent ‘global sustainable security’ (Swain 2013). Resource scarcity, climate change, pollution, water scarcity and internally displaced people directly or indirectly challenge the survival and endurance of social, ecological and political systems.

This challenge has at least two dimensions. First, an unsustainable world economy and ecological system increases the likelihood of violent conflict. A neoliberal global economy that encourages over consumption, population growth, and increasing levels of urbanization, places severe stress on nonrenewable resources, such as water aquifers and fossil fuels as well as food production, which can lead to inter- and intra-state conflict.

Second, the referent object of security is no longer limited to the survival of the state but now includes the individual, the environment, values, ideology and religious beliefs. Traditional aspects of security, such as territorial disputes, now exist in a more complex and wider threat environment. This is by no means an intellectual fad; it is real and it is inescapable. The annexation of Crimea, an emerging global coalition against ISIS, regional tensions over the Spratly islands, the migrant crisis, the containment of Ebola, natural hazards and terror attacks in Brussels and Paris reflect just some of the threats that make up this complex system of global risk.

This dark side of globalization paints a depressing picture for the future of the human race. ‘Top-down’ solutions through increased international coordination and cooperation on global sustainable security is certainly helpful, but it remains doubtful if this alone can provide any profound change to existing threats. Instead, ‘bottom-up’ initiatives that strengthen the long-term resilience of societies are needed. Individuals and societal groups need to be better equipped to mitigate risk and respond to crises. But how can a community of people effectively resist disorder, ‘bounce back’ or adapt from catastrophe?

One method is to invest in social capital by promoting accessible forms of music, art, sport and dance. Studies have shown that investment in tangible (public places, museums, libraries) and intangible (rituals, festivities, carnival) cultural heritage can produce increased level of social trust, common values, a ‘sense of place, local pride and sense of belonging’ (Murzyn-Kupisz & Dzialek 2013). Increasing social trust and a sense of self-worth can modify temporal perceptions of risk from short-term thinking to a holistic understanding of risk whereby society emphasises the need to invest in the future to preserve the present and past. Like the Swedish NGO, Star for Life (that promotes an anti-HIV/AIDS education scheme based on encouraging students to realise their future potential in Southern Africa), cultural heritage can help individuals forge a definite and positive view of the future where aspirations can be fulfilled. This universal approach towards societal resilience is reflected in the opening paragraphs of the SDGs, which aims to ‘ensure that all human beings can fulfil their potential in dignity and equality and in a healthy environment.’

Cultural heritage provides not only a vehicle for self-recognition as a society, but also provides a mirror for society to manage the past and to discuss, mould and create their own identity through critical reflection. It provides an important tool for cultivating cultural depth, the inclusion of different cultural perspectives, and thus a stronger sense of self worth as a society. If this can be achieved, resilience to global and local threats will follow as an intrinsic desire to preserve contemporary social memory. This will translate into thinking in the future and thus allow for a change in social mind-sets towards preparing and preventing for future contingencies.

The survival and endurance of social, ecological and political systems will not be enhanced if individuals lack a credible sense of self-worth and thus a bleak vision of the future. Creative solutions are needed to create sustainable security for developed and developing states. This can be at least partly achieved by emphasising what we already have: innovation and humanity.

In light of the incredibly diverse range and profound threats that pervade the world – from the ongoing conflict in Syria to extreme poverty, climate change and the trafficking of persons – the promotion of cultural heritage is unlikely to be at the top of Guterres’ to-do list. Yet, if a central part of UN’s mandate is to achieve long term change that contributes to peace and stability by addressing the root causes of conflicts, then attention must also be placed on cultural heritage as a source of security. This is not easily done. It requires fortitude, foresight, courage, and determination to re-orientate perspectives on security. We now expectantly turn our gaze toward Guterres to see if these leadership qualities manifest themselves in promoting a more resilient and secure world.

Simon Hollis

Swain, Ashok. (2013) Understanding Emerging Security Challenges: Threats and Opportunities. Oxon: Routledge.

Murzyn-Kupisz, M. & Działek, J., (2013). Cultural heritage in building and enhancing social Capital, Journal of Cultural Heritage Management and Sustainable Development 3 (1), 35-54.

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken? — juni 11, 2015

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken?

av Erik Schyberg

Idag existerar över tusen internationella organisationer och många av dem är centrala för global politik. Generellt har dock forskningen tidigare fokuserat på vilken vikt internationella organisationer har för mellanstatligt samarbete, inte hur organisationerna själva agerar som aktörer. Det har dessutom inte skrivits mycket om krishantering inom internationella organisationer. En inblick i hur Världshälsoorganisationen (WHO) agerade under influensapandemin 2009, ”svininfluensan”, visar på ett nytt sätt att se på internationella organisationers aktörskap med grund i krishanteringsstudier.

Tidigare studier har delat upp forskningen om internationella organisationer i tre olika läger. Neoliberaler anser att internationella organisationer framförallt fungerar som arenor där stater kan öka sitt välstånd genom att lösa gränsöverskridande problem. Den realistiska skolan ser däremot enbart internationella organisationer som en spegling av hur makten är fördelad i världen. Gemensamt för dessa två skolor är att de är statscentrerade, rationalistiska och vinstmaximerande. En tredje skola, konstruktivister, belyser istället vikten av normer och lämpligt beteende. De anser att internationella organisationer kan påverka staters agerande även när det går emot staters rationella antaganden.

Internationella organisationer anses kunna använda vissa verktyg för att utöva aktörskap. Tillgång till och möjlighet att kontrollera unik information, samt auktoritet i form av teknisk expertis, är bl.a. faktorer som gör att internationella organisationer kan påverka världspolitiken. En fallstudie av WHO och dess agerande under influensapandemin 2009 stärker påståendet om dessa faktorer och visar att internationella organisationer under vissa förutsättningar kan utgöra aktörer i snäv mening, med egenskaper som normalt tillskrivs stater. Dessutom upptäcks att krishanteringsrelaterade faktorer som tidsbrist kan stärka aktörskapet, åtminstone tillfälligt.

WHO, pandemiskalan och influensapandemin 2009
WHO är FN:s hälsoorgan och i princip världens samtliga stater är medlemmar. Organisationen består bl.a. av en lagstiftande församling, en exekutiv styrelse och en generaldirektör. Utöver detta är en mängd internationella experter knutna till WHO genom en resurspool, där experternas kunskaper kan tillfrågas vid behov.

Influensautbrottet 2009, inledningsvis kallad svininfluensan, uppstod i ett sammanhang där världens samlade forskare stod på tårna och ansåg att det bara var en tidsfråga innan en ny influensapandemi skulle drabba världen. Mentala bilder av pandemin 1918, som orsakade miljontals döda över hela världen, låg ständigt i bakhuvudet. SARS-utbrottet 2003 hade visat att dagens globaliserade värld kunde drabbas hårt av en snabbt resande smitta. En muterad fågelinfluensa i Asien ansågs vara den mest sannolika starten på en sådan pandemi. Ett verktyg, pandemiskalan, hade därför tagits fram av WHO för att kunna varna och vägleda världens länder om en smitta uppstod.

Asien skulle dock inte hamna i centrum denna gång. En farlig influensasmitta hittades plötsligt i Nordamerika. Förvirringen, informationsbristen och den smittans snabba spridning gjorde att WHO hamnade i centrum för händelsen. Dels utfärdade organisationen en formell varning om ett internationellt hot mot människors hälsa, dels började WHO tillämpa pandemiskalan.

WHO går balansgång
Inledningsvis mötte inte WHO något politiskt motstånd. De första två stegen i pandemiskalan kunde tillämpas efter rådgivning av en internationell expertgrupp, uppsatt enbart för denna smittas skull. De stora protesterna kom när steget precis innan en fullskalig pandemi, nivå 5, skulle utlysas. Länder som Storbritannien, Japan och Kina m.fl. ville att skalans kriterier skulle ändras och räkna in hur allvarlig smittan var, inte bara dess geografiska spridning.
En utdragen process inleddes, där WHO balanserade politiskt hänsynstagande med den formella, tekniska uppgift som tillämpningen av pandemiskalan innebar. I slutändan utlystes pandemifas 6, vilket innebar att många höginkomstländer tvingades att köpa influensavaccin p.g.a. förberedda kontrakt med tillverkare. Influensan hade visat sig vara mindre dödlig än förväntat och många länder var motvilliga att köpa vaccinet.

Följande faktorer gjorde att WHO, trots politiskt motstånd, lyckades agera aktör och driva igenom svåra beslut under krisen:

–Kärnan i den tekniska diskursen behölls. Även om det fanns en oro för att medlemsländer motsade sig pandemiutlysningen medgav WHO sällan att frågan hade politiska element. Under de dagliga presskonferenser som organisationen höll var det tydligt att frågan ramades in som en ren smittskyddsfråga. När politiska hinder fick organisationen att fördröja och skjuta upp utlysningen av pandemiskalans högre nivåer beskrev WHO detta som omtanke om medlemsländernas hälsoarbete. Trots att WHO delvis gick ifrån uppgiften att strikt upplysa om influensans spridning behöll de utåt bilden av en organisation som löste tekniska frågor, utan politisk hänsyn.

–Detaljer i den tekniska diskursen anpassades.
Pandemiskalan hade tagits fram för att hjälpa WHO:s medlemsländer att förbereda sig inför och skydda sig mot en pandemi, i synnerhet en eventuell fågelinfluensa. När många länder hade drabbats av smittan förstärktes instrumentets pedagogiska roll av WHO:s talesman. Detta innebar att WHO inte behövde tolka pandemiskalan bokstavstroget, samtidigt som det gick att argumentera att WHO fortfarande utgick från de kriterier som hade antagits från början.

–Informationsbristen var omfattande utanför WHO.
På grund av virusets snabba spridning och oklara ursprung satt WHO med en unik överblick över sjukdomsspridningen. Enskilda stater hade inte kapaciteten att avgöra smittans globala fara genom egna verktyg och WHO fick en mycket central och unik roll i att tolka och kommunicera ut information om smittan.

–Tiden för beslutsfattande var mycket begränsad.
Möjligheten att agera i vissa frågor begränsades av att beslutsfattandet upplevdes som brådskande p.g.a. spridningens hastighet och den långa tid som behövdes för att sätta in motåtgärder, t.ex. att tillverka vaccin. Även detta gav WHO en central roll i hanteringen av smittan.

WHO fortsätter trots kritik emot hanteringen av svininfluensan att vara en central aktör för globalt hälsoarbete, för närvarande inte minst p.g.a. Ebola- och MERS-smittorna. Krishanteringsperspektivet på internationella organisationer är relativt nytt och värt att fördjupa sig i. Influensautbrottet 2009 visar att krisens dynamik – informationsbrist, stora värden på spel och tidsbrist – kan bidra till att stärka aktörskapet hos internationella organisationer.

Erik Schyberg är analytiker vid Nationellt centrum för krishanteringsstudier-Crismart, en del av Försvarshögskolan.

Andrew Alexander. 2007. “To What Extent Are International Organizations (IOs) Autonomous Actors in World Politics?” Opticon 1826 nr. 2: 1–2.

Barnett, Michael & Finnemore, Martha (2004) Rules for the world: International organizations in global politics. New York: Cornell University Press.

Schyberg, Erik. 2013. WHO och utbrottet av H1N1-influensa under våren 2009 – Aktörskap under en internationell kris. Nationellt centrum för krishanteringsstudier – Crismart. Studie inom Forbe.

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april — maj 1, 2015

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april

Dödssiffran fortsätter att stiga efter de omfattande jordskalven som drabbade Nepal den 25 april. Försvarshögskolans Helena Hermansson som lever och arbetar i Istanbul – ett annat riskområde för jordbävningar – reflekterar här kring jordbävningar som fenomen och internationellt riskreduceringsarbete.

Istanbul kommer enligt källor att drabbas av ”the big one”, en förödande jordbävning inom en inte alltför avlägsen framtid. Jordbävningar kommer sällan som totala överraskningar. Även om tidpunkten för framtida jordbävningar är svåra att fastställa, vet ofta seismologer var de kommer att ske, och ungefär hur stora de kan komma att bli. Tillgång till bra data är avgörande för bra prognoser. Professor Naci Görür från ett högt ansett universitet i Istanbul beskrev det i juni 2008 som att:

The bullet is in the gun now. It awaits the pulling of the trigger. Emissions of gas and water from the fault line under the Marmara prove that the fault is active and may produce an earthquake soon.

Istanbul innehar andraplatsen på den lista av städer som anses ha hög risk för att drabbas av en jordbävning. 2014 toppades den listan av Nepals huvudstad Katmandu, och så sent som 2011 skakades Nepal av en jordbävning med dödlig utgång. Sedan dess har flera skalv rapporterats i landet under både 2011, 2012 och 2013. Blotta närvaron av bergskedjan Himalaya är en ständig påminnelse om regionens seismiska aktivitet eftersom bergskedjan skapades då den indiska och euroasiatiska kontinentalplattan kolliderade.

Högriskområden är ofta kända. Det finns därmed incitament att förbereda samhällen inför, och på så vis lindra konsekvenserna av, kommande liknande händelser i dessa områden. United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNISDR) bedriver som namnet avslöjar, ett arbete som syftar till att reducera katastrofrisker i samhällen. I självskattningsrapporter går det att läsa om både nationella och lokala regeringars ansträngningar inom olika fokusområden för att förbättra motståndskraften mot katastrofer. För städer finns en särskild kampanj, ”Making Cities Resilient” och i Nepal har tio städer anslutit sig. I förra årets rapport från Pokhara, som ligger på ungefär samma avstånd från den senaste jordbävningens epicentrum som Katmandu, påtalades att det saknas lager av förnödenheter och tält, och enligt Pokharas egen bedömning är dessutom skolor, sjukhus och hälsoinrättningar lokaliserade i byggnader som inte är jordbävningssäkra.

I den landsomfattande rapporten för Nepal står att läsa att ett nätverk av sensorer som övervakar seismisk aktivitet har införts, men att det ännu inte finns något effektivt sätt att kommunicera den information som systemet genererar till allmänheten. Informationsspridning är inte bara viktigt innan jordbävningar inträffat, utan även efter. Radiostationer kan här fylla en avgörande funktion, men även dessa sägs i Nepal ofta vara lokaliserade i hus som inte är säkrade mot jordbävningar.

Den dåliga byggnadsstandarden är allt som oftast orsak till att byggnader inte är jordbävningssäkra. Det gäller även privata bostäder. Snabb befolkningsökning till följd av omfattande migration till det drabbade området i kombination med svag efterlevnad av standarder och riktlinjer för konstruktion av byggnader är bidragande orsakar till fenomenet i Katmandudalen i Nepal, liksom för många andra länder som befinner sig i riskzonen för förödande skalv, som exempelvis Turkiet.

De internationella policyramverken för riskreducering som UNISDR ligger bakom och förespråkar, innehåller en uppsjö av åtgärder som stater och lokala myndigheter åtar sig att arbeta mot för att reducera riskerna relaterade till katastrofer. Åtgärderna bidrar sannolikt både enskilt och i kombination till att samhällen blir mer resilienta mot katastrofers konsekvenser. Det finns dock en åtgärd som tydligt skulle sänka dödssiffran efter jordbävningar och det är striktare tillämpning av byggnadsstandarder. Som talesättet lyder, ”jordbävningar dödar inte människor men byggnader gör det”. Ofta finns nationella byggnadsstandarder inskrivna i staters lagar. I fallet Nepal finns sådana regleringar inskrivna sedan ungefär tio år, men implementeringen går trögt.

Detta gäller även i andra länder där politisering, korruption eller nationella konflikter sätter käppar i implementeringshjulen. Internationella policyramverk kan bidra till att skapa medvetenhet om riskreducering. ”Peer pressure” och spridning av policyer och ”bättre praktiker” är andra positiva effekter. Men för att öka chanserna för att dessa förverkligas och att risker reduceras, skulle ett större fokus och mer resurser behöva läggas på att följa upp staters och kommuners rapporterade framsteg gällande byggnadssektorer och de aktörer som certifierar byggnader. För att lyckas med detta krävs också en god förståelse för olika politiska och administrativa system och kulturer, eftersom dessa inverkar på hur riskreduceringsstrategier och implementeringsprocesser faller ut.

Förhoppningsvis får både uppföljning av rapporterade framsteg och effekter av olika politiska och administrativa system större utrymme i det FN-ramverk för riskreducering som skall gälla efter 2015.



Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd — augusti 7, 2014

Skogsbranden i Västmanland och EU:s civilskydd

Medierapporteringen kring den omfattande branden in Västmanland har varit intensiv de senaste dagarna. En hel del uppmärksamhet har getts åt de vattenbombningsflygplan som Frankrike och Italien har skickat för att bidra till räddningsinsatsen. Tre aspekter som relaterar till planens närvaro i Sverige har däremot (hittills) inte belysts i någon större utsträckning av media. Den första är de strukturer som idag finns inom EU för att förmedla hjälp vid en större katastrof eller olycka. Den andra är de krav i form av mottagarkapacitet som ställs på det land som tar emot hjälp. Den tredje är den roll som EU:s medlemsländer önskar att EU ska spela som krishanterare. Den sista frågan är till stor del beroende av olika inhemska traditioner av decentralisering/centralisering av räddningstjänst.

De franska och italienska planen har sänts till Sverige via EU:s civilskyddsmekanism. Med hjälp av denna kan vilket land som helst i världen få hjälp i en kris. Hjälpen förmedlas via EU:s centrum för samordning av katastrofberedskap (Emergency Response Coordination Centre). EU:s roll inom civilskydd har utvecklats succesivt sedan 1970-talet. År 2001 etablerades civilskyddsmekanismen (tidigare kallad räddningstjänstmekanismen). Mekanismen har till största del (men inte uteslutande) aktiverats i samband med naturkatastrofer och olyckor, i de allra flesta fall i länder utanför EU. Inom EU har den framför allt använts vid skogsbränder och översvämningar.

Att ta emot hjälp från utlandet i händelse av en stor naturkatastrof, stor olycka eller annan storskalig kris har inte varit en självklarhet för Sverige. Första gången som man tog emot hjälp var efter stormen Gudrun, då fanns inte de organisatoriska förutsättningarna för att ta emot hjälp. Enligt EU:s krishanteringssystem är det mottagaren som betalar för transport och andra kostnader. I samband med stormen Gudrun fick man göra tillfälliga arrangemang. Behovet av flyttbara generatorer var akut eftersom området varit strömlöst i tre veckor. Efter denna händelse ändrades budgeteringen så att det i framtiden skulle finnas pengar att betala hjälpinsatser utifrån.

Olika inhemska traditioner vad gäller decentralisering av räddningstjänst, har gjort att EU:s medlemsländer har haft olika syn på EU:s roll som krishanterare. Sverige har haft en annorlunda syn än länder som t.ex. Spanien där man haft en möjlighet att flytta ansvaret uppåt i systemet och ytterst göra en insats till en nationell snarare än regional eller lokal angelägenhet. I Sverige däremot, är räddningstjänsten av tradition decentraliserad, den tillhör kommuner eller kommunförbund. I den nuvarande insatsen valde man efter några dagar att ge länsstyrelsen (dvs. staten) ansvaret för samordningen av insatsen, men ett sådant beslut är ingen självklarhet utifrån hur räddningstjänst traditionellt har bedrivits i Sverige. Denna fråga gällande möjligheten att flytta ansvar för en storskalig insats uppåt i organisationen har aktualiserats under den pågående insatsen då mycket av kritiken hittills handlat om dålig och motstridig information till allmänheten.

Diskussioner om utformningen av EU:s befintliga krishanteringskapacitet, Sveriges mottagarkapacitet, samt ansvarsfördeling i storskaliga kriser,  kommer förmodligen överleva den svårsläckta branden.


Bremberg, Niklas & Malena Britz (2009) ”Uncovering the diverging institutional logics of EU civil protection” Cooperation and Conflict. No 3 September/October 2009.

Britz, Malena (2010) ”Från civilförsvar till (utrikes)politik?” i Engelbrekt, Kjell & Jan Ångström (red.) Svensk säkerhetspolitik i Europa och Världen. Stockholm: Nordstedts Juridik.

Boin, Arjen & Magnus Ekengren & Mark Rhinard (2013) The European Union as Crisis Manager. Patterns and Prospects. Cambridge: Cambridge University Press

Europeisering av civilskydd (Britz föreläsnings ppt)


En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering


Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering


En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The Blog

The latest news on and the WordPress community.