Vilka är förutsättningarna för transatlantiska relationer efter det amerikanska presidentvalet, och kommer de tre stora europeiska staterna att ta ett större ansvar för säkerhet och försvar? Detta är huvudfrågorna i en rapport som i dagarna lämnats till Försvarsdepartementet, inom ramen för den forskning som Försvarshögskolan genomför för regeringens behov. Rapporten koncentreras på Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016. Med utgångspunkt i de nationella kontexterna görs jämförelser och analyser rörande förutsättningarna för både europeiskt och transatlantiskt samarbete.

Under 2015 konstaterades att det under de senaste åren hänt mycket lite ifråga om europeiskt ansvarstagande inom Nato – trots amerikanska påtryckningar. Ett år senare tar européerna på olika sätt mer ansvar, men det är osäkert om förutsättningarna finns att upprätthålla och utveckla detta ansvarstagande.

Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt annorlunda än för några år sedan. Försvarspolitiken är idag högt på agendan och de ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har till stor del lösts upp, åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte per automatik en europeisk enighet. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är begränsade av inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska presidentvalet märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.

I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabiliserande inverkan kan tas för given. Det finns för närvarande inga uppenbara tecken på att denna delvis nya trend skulle vända och att dessa kollektiva samarbets- och säkerhetsinstitutioner återfår sina tidigare roller.

Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk i ett idémässigt hänseende. Den tillträdande amerikanska presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar av allt att döma till ytterligare polarisering bland de allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om republikanernas eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike. Dessa presidentkandidater har på motsvarande sätt uttryckt en vilja att närma sig Ryssland.

En annan potentiell källa till fragmentering inom Nato är Trumps fokus på terrorism. Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle däremot kunna komma att marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Central- och Östeuropeiska medlemsstaterna öka.

Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte goda. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk, ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig i ett riskabelt vakuum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt ledarskap är närvarande hos tyska beslutsfattare. Storbritannien är angeläget om att bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla sig i bakgrunden.

Men egentligen är alla ”de tre stora” präglade av diverse politiska hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga om något militärt ledarskap då våldsanvändning alltjämt ifrågasätts; Storbritannien måste ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet och ”kontroll av gränser”; Frankrike har svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som mycket väl kan innebära ett steg i riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien. Inrikespolitikens begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny, tydlig trend i säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen politiska partier och myndigheter utan blir en mer och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt sätt och via nya kanaler.

Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan förändras i olika riktningar. I bästa fall förmår de tre europeiska stormakterna att upprätthålla någon form av delat ledarskap i denna ”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall splittras de ytterligare under kommande år. Inrikespolitikens ökade inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder, ökar risken för fragmentering. Men också splittringen ifråga om hotbildsuppfattning har betydelse för samarbetsmöjligheterna. USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid, men även utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina beror till stor del av USA:s och Rysslands ageranden. En destabiliserande utveckling i dessa regioner kan få mycket negativa konsekvenser i Europa under kommande år.

För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka, etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato. Givet att de europeiska länderna är splittrade vad gäller hotbilder och hotens hantering finns en risk med att Sverige fokuserar snävt på Ryssland och närområdet; relationer med exempelvis Frankrike kan som en följd av detta bli eftersatta.

Arita Holmberg

Läs rapporten i sin helhet:
https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/Forskningsprojekt/Statsvet/Forbe/Den%20transatlantiska%20l%c3%a4nken%20i%20f%c3%b6r%c3%a4ndring.pdf

Advertisements