Världsordningen har beskrivits på alltmer divergerande sätt under senare år, i och med att många länder men företrädesvis liberala demokratier ser ut att eftersträva multilaterala arrangemang och att en kombination av auktoritära, västfientliga och framväxande stormakter betonar och t o m uppmuntrar fragmentering. De två motstridiga trenderna sammanföll nu i dagarna reellt och symboliskt med en kinesisk folkkongress som precis innan toppmötet i Hangzhou inleddes ratificerade klimatavtalet från Paris 2015, men en president som endast två veckor tidigare förkastat den Internationella domstolens underkännande av Beijings anspråk på överhöghet i stora delar av Sydkinesiska sjön (Philipps, Holmes & Bowcott 2016).

Den kinesiske presidenten Xi Jinpings kraftfulla uppmaning på lördagen, i sin egenskap av värd för G20-toppmötet, att de samlade ledarna borde sätta handling bakom orden om att stärka global ekonomisk tillväxt var tveklöst avsett att demonstrera Beijings nyvunna självförtroende med sin roll i världen, och fick ytterligare eftertryck genom den vältalige ordföranden för den nyinrättade Asian Infrastructure Investment Bank, Jin Liqun. Därutöver har Kinas hastiga omvändelse från världens största producent av koldioxid och andra växthusgaser till en ledarnation inom förnybar energi landet bidragit till att man i vissa avseenden kan framställa sig som progressiv kraft i det internationella samfundet.

Samtidigt återspeglar de ansträngningar Beijing lagt ner på att undertrycka öppet motstånd emot hur man projicerar makt gentemot grannländerna kring Sydkinesiska sjön en ganska konventionell geopolitisk kalkyl som Xi öppet stödjer. Länderna i ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) har såvitt man kan se misslyckats med att skapa en kollektiv motvikt mot Kinas beteende genom att flera av organisationens medlemmar, särskilt de som mottagit betydande investeringar från det stora grannlandet på senare år, blockerat kritik i officiella uttalanden trots ett väsentligt missnöje hos flertalet. Under de senaste två åren har den kinesiska militären dessutom stärkt sina positioner genom allt mer framskjutna positioner och endast enstaka amerikanska flott- eller flygstridkrafter har kunnat störa, dock knappast alls försena, denna styrkeuppbyggnad.

Det kan tyckas paradoxalt att en amerikansk president som gjort mer än någon av sina föregångare för att dra sig tillbaka från globala krishärdar, samt intensifierat diplomatiskt samarbete och internationell handel, tvingas bevittna denna slående avvikelse från folkrättsliga normer och brist på stöd för en legitim utrikespolitisk hållning hos flertalet allierade och partnerländer. Men det är desto mer begripligt utifrån perspektivet av en stormakt vars inflytande ökar och som agerar i sitt egenintresse också för att manifestera sitt nyvunna handlingsutrymme. President Obama, som inte längre utnyttjar sitt ämbetes fulla befogenheter utan låter de två huvudkandidaterna i presidentvalskampanjen utveckla sina respektive idéer om hur USA ska utöva sitt inflytande i världen, kan inte göra mycket mer än uppvisa ett sofistikerat symboliskt ledarskap, en konst han dock bemästrar.

Emellertid kan Xi inte ens på hemmaplan–vilket den gemensamma kommunikén med all önskvärd tydlighet visar–fullt ut kontrollera dagordningen eller toppmötets utfall. Det blev till slut inte något gemensamt åtagande vad beträffar ekonomisk tillväxt, som Xi upppmanat till (G20 Leaders’ Communiqué 2016). Den kinesiska regeringen kunde givetvis inte förhindra att bilaterala möten mellan vissa ledare överskuggade förhoppningarna hos värdlandet om att lyckas orkestrera nyhetsflödet under de två dagar som toppmötet pågick. Inte heller kan man påstå att kinesiska preferenser gällande utelämnande av utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål från G20-toppmöten respekterades, framför allt för att sådana frågor genererar alltför stor uppmärksamhet i den internationella opinionen för att kunna lämnas därhän (Engelbrekt 2015).

Till syvende g sist blev kanske G20-toppmötet i Hangzhou helt enkelt en fingervisning om att varken den multilateralt orienterade, liberaldemokratiska visionen representerad av EU, den klassiskt geopolitiska motbilden bland annat företrädd av Ryssland, eller en dystopisk variant om tilltagande politiskt kaos, terrorism och upplösning av det internationella samfundet ter sig särskilt realistisk. Möjligen representerar vicepresident Joseph Bidens försök att teckna konturerna av en framväxande världsordning där USA fortfarande spelar en central roll, men som samtidigt ter sig mer prekär och avhängig av att både små och stora tillskyndare av stabilitet, välstånd och hållbar utveckling kontinuerligt samverkar mycket närmare än förr, en mer nykter inställning. I artikeln, publicerade i ärevördiga Foreign Affairs, förutsäger Biden att just relationen USA-Kina, den nuvarande supermakten och den ”i vardande”, under överskådlig tid kommer att präglas av ”utökat samarbete men tillika konkurrens under ansvar” (Biden 2016).

KE

—-

Biden, Joseph R. (2016) “Building on Success: Opportunities for the Next Administration”, Foreign Affairs, sept/okt.

G20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance, Årg. 21, Nr. 4, 2015, 537-556.

Phillips, Tom (2016 “China Ratifies Paris Climate Change Agreement Ahead of G20”, The Guardian, 3:e september, https://www.theguardian.com/world/2016/sep/03/china-ratifies-paris-climate-change-agreement

Philipps, Tom, Oliver Holmes & Owen Bowcott (2016) “Beijing Rejects Tribunal’s Ruling in South China Sea Case, The Guardian, 12:e juli, https://www.theguardian.com/world/2016/jul/12/philippines-wins-south-china-sea-case-against-china

Advertisements