av Simon Hollis, gästbloggare

Den enorma förödelse som jordbävningen i Nepal lämnat efter sig är än mer omfattande än den ödeläggelse som orsakades av cyklonen Pam i Vanuatu förra månaden. Båda katastroferna visar likväl på en gemensam företeelse som måste tas på större allvar: behovet av att investera i förebyggande och proaktiv, snarare än reaktiv, katastrofhantering. Endast 1 procent av det globala biståndet är ämnat att undanröja risker. Större påtryckningar för ökad riskreducering, både nationellt och globalt sett, hade kunnat förhindra många dödsfall i Nepal och minskat behovet av storskaliga internationella insatser i Vanuatu.

Världens blickar riktades under förra månaden mot Vanuatu och den förödelse som cyklonen Pam orsakat i Stilla havets södra regioner. Många liv gick där till spillo, människor förlorade sina hem och var med om traumatiska upplevelser. Effekterna av den här sortens katastrof skakar självfallet om en liten nation som består av 85 öar och har 260,000 invånare. Eftersom Vanuatus ekonomi främst utgörs av jordbruksexport men även får betydande inkomster från turism, lämnar en cyklon i femte kategorin tveklöst djupa sår i landets redan sköra näringsliv.

Omvärlden reagerade snabbt och tämligen effektivt med tanke på de kommunikations- och logistiksvårigheter som råder i regionen. Viktiga livsmedel, medicinska förnödenheter och tekniskt bistånd lämnades, vilket var helt rätt – eller?

Jo, detta är sådant som Vanuatus befolkning var i behov av och av allt att döma framgent behöver. Men förhållandena på öarna i Stilla havet har inte alltid varit av samma karaktär som idag. Många stillahavsöbor har traditionellt sett skapat en miljö som varit mycket motståndskraftig mot katastrofer. Långt före vad man kanske kan kalla ”det moderna konceptet” beträffande humanitär katastrofhjälp har bybor arbetat fram och skapat användbara metoder för att klara eventuella katastrofer.

Som exempel kan nämnas att brödfrukt traditionellt bevarats och lagrats under jord. Man har vidare lärt sig mycket om lokala växters och djurs medicinska effekter och själva utnyttjat dessa. Extra mycket rotfrukter har planterats och sparats i förråd, och man har byggt vindtåliga hus som likväl kunnat återuppbyggas inom någon vecka. Detta har varit allmän praxis hos lokalbefolkningarna i Stillahavsregionen (brödfrukt och rotfrukter är viktiga livsmedel som motsvarighet kan nämnas potatisens tidigare betydelse för Sverige).

Det internationella samfundets, som vi anser, effektiva katastrofbistånd under senare år kan, skulle man kunna påstå, generellt sett faktiskt ha minskat lokalbefolkningars invanda motståndskraft och vilja att förebygga katastrofer. Idag är man sålunda mindre benägen att gräva ner brödfrukt eller att bygga upp förstörda hus, och det upplevs självklart att istället vänta på matpaket och på att statliga utbetalningar ska effektueras. En framväxande kultur av och mänsklig förväntan har skapats, där vi utgår ifrån att stillahavsöbor skall reagera på samma sätt som invånarna i andra utvecklingsländer.

Shadrack Rubart Welegtabit, chefen för katastrofhantering i Vanuatu, förstår och påtalar denna problematik med det moderna konceptets återverkningar på samhället i vilket han verkar. Med ambitionen att minska beroendet av utomstående hjälp var han, för att uttrycka det rakt på sak, en vecka före det att cyklonen Pam drabbade ön, tveksam till att skicka förnödenheter till byarna, såtillvida det inte tedde sig absolut nödvändigt. Jag är inte helt säker på att det finns full förståelse för detta i det internationella samfundet. I dag är onekligen synlighet i media det mest effektiva medlet, påpekar han, för organisationer som traktar efter att få ta hand om en bit av den humanitära kakan.

Om fler investeringar kunde kanaliseras till riskreducering skulle behovet av biståndshjälp däremot sannolikt minska. Detta skulle i sin tur kunna täppa igen den ”humanitära fallgropen”.

Låt oss nu återgå till de senaste händelserna i Nepal. Den inhemska krishanteringen kritiseras för att vara långsam och verkningslös, något som man inte har klandrats för i Vanuatu. Bristen på uppfyllda byggnormer i kombination med korruption, bristfällig sjukvård, dålig utbildning och underutveckling är förklaringar till varför riskreducering inte prioriteras. Mer kraft måste läggas på proaktiv utveckling och mindre på reaktiv katastrofhjälp.

Den humanitära fallgropen i Vanuatu och de ineffektiva nationella ansträngningarna i Nepal kräver utifrån detta synsätt investeringar som minskar riskerna istället för att man förlitar sig på och blir beroende av humanitärt stöd. Situationen i Nepal visar att investeringar i riskreducering skulle ha sparat otaliga liv och försörjningsmöjligheter. Även då det internationella samfundet är effektivt vad gäller att leverera katastrofbistånd, vilket vi har sett i Vanuatu, kan det på lång sikt leda öka sårbarheten. Det är inte enkelt att övertala stater med begränsade tillgångar och kapacitet att investera i något som kanske kommer att inträffa, men påtryckningar bör göras om vi vill åstadkomma en säkrare morgondag.

Den tredje världskonferensen om katastrofhantering har precis avslutats i Sendai, Japan. Förhoppningsvis kan samtalen därifrån resultera i flera hållbara, kulturbejakande lösningar som kompletterar befintliga metoder som erbjuds av det internationella samfundet. Det skulle lyfta Stillahavsöarna upp ur den humanitära fallgropen och uppmuntra länder som Nepal att minska riskerna i samband med framtida katastrofer.

Simon Hollis arbetar som postdoktoral forskare på Försvarshögskolan. För närvarande genomför han en sju månader lång forskningsresa med fokus på riskreducering i Karibien och Stillahavsöarna.

Källor:

India Today (2015) ‘Nepal earthquake: Rescue operations ineffective, says PM Sushil Koirala’. Accessed 9 May 2015: http://indiatoday.intoday.in/story/nepal-earthquake-rescue-operations-koirala-sushil-prime-minister/1/432501.html

Kellett, J and Sparks, D. (2012) ‘Disaster Risk Reduction: Spending where it sould count’. Accessed 9 May 2015: http://www.globalhumanitarianassistance.org/wp-content/uploads/2012/03/GHA-Disaster-Risk-Report.pdf

Kelman, I. (2015) ‘How earthquake safety measures could have saved thousands of lives in Nepal’. The Conversation 29 April 2015. Accessed 5 May 2015: https://theconversation.com/how-earthquake-safety-measures-could-have-saved-thousands-of-lives-in-nepal-40907

Washington Post (2015) ‘The Pentagon’s role in Nepal earthquake relief is about to expand’. Accessed 9 May 2015: http://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2015/04/30/the-pentagons-role-in-nepal-earthquake-relief-is-about-to-expand/

Annonser