foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity — mars 31, 2016

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity

by Arjen Boin (Utrecht University), Mark Rhinard (Swedish Institute for International Affairs/Stockholm University) and Magnus Ekengren (Swedish Defence University)

The recent terrorist attacks in Paris and Brussels, in combination with the ongoing refugee crisis, demonstrate to many the risks of increased integration and open borders. In response, the borders are closing and the walls are coming up. The European road towards integration is running into roadblocks.

It is a scenario that EU-skeptics envisioned when the European Union began to speed up its march towards integration in the 1990s. Scholars and skeptics warned that the rise of integration would create new risks: transboundary threats that do not fall neatly within the geographic borders of a country, or politely confine themselves to a well-marked policy sector.

Transboundary crises do not adhere to the response plans of national or functional authorities. To prevent and manage these transboundary risks, we also need response capacities that reach across borders. If you increase integration, in other words, you must enhance transboundary crisis management capacities.

National leaders have always been faster to enable integration than to create transboundary crisis management capacities. As a result, the development of these capacities has not kept up with the speed of integration. This gap is easily and immediately exposed in times of crisis. Examples abound: think of the Mad Cow crisis (BSE), the ash crisis, the pervasive financial crisis, the refugee flows and now terrorism once again.

After each crisis, the leaders of EU member states tiptoe around what really is a stark choice: dial back integration (thus limiting transboundary risks) or increase transboundary crisis management capacities (making sure we can handle the risks). For a long time, EU leaders refused to backtrack and seemingly opted for the latter. But grand statements were rarely followed by meaningful resources and effective implementation.

Nevertheless, European leaders managed to build what looks like the foundation of a European crisis management structure. The EU now has crisis-related agencies, prevention programs, mechanisms for response coordination, crisis centers and rapid response teams both at home and abroad. With only modest funding, European leaders have enhanced EU crisis management capacities inch by inch.

To be sure, these capacities do not suffice: they represent only an initial and rather modest set of safeguards that cannot protect against all risks produced by the free movement of people, goods and services. After the terrorist attacks in Brussels, EU leaders now face a sharp choice: either backtrack on integration or create a truly transboundary crisis management system.

This time backtrackers appear to have the upper hand. Europe’s leaders have become skittish when it comes to building a more complete transboundary response system. As they do not trust the EU’s capacity to protect them from the negative consequences of integration, the backtrackers opt for closing borders and building walls. They seem less concerned by what was not so long the cardinal sin of “backsliding:” reneging on firm promises to democratic values and international treaties. Their voters prefer protection over principles, or so the backtrackers tell us. Backtracking and backsliding – it is today’s preferred solution to deal with transboundary risks.

But the promise of backtracking is a false one. The economic costs of closing borders are immense, much more than Europe can afford in a time of relentless unemployment. As any economist will explain, isolationism does not benefit economic progress. Not only is it expensive, backtracking simply does not work. A country can close it borders and make it harder (but never impossible) to let undesirables in. But many contemporary risks – ash clouds, climate change, cyber terrorism, epidemics, and financial breakdowns – do not recognize borders.

These rational arguments are a hard sell nowadays. It is much easier to promise safety through isolation – an idea that instinctively appeals to our senses. Put an extra lock on the door, fence off the neighborhood. Don’t cross the tracks, where the bad people live. But once the inevitable backsliding begins, there is no telling where it will end. Reneging on hard-earned promises to democracy in the name of crisis is a slippery slope.

The story about a European crisis management system is not self-explanatory. A transboundary system violates traditional conceptions of the state. It rejects the idea that national leaders should be endowed with extraordinary powers to manage “the exception.” It argues against the traditional notion that democracy is justifiably limited as leaders organize the wagons to face the threat coming over the border. It recognizes that these traditional conceptions do not work against modern crises.

The much more promising way forward – protecting integration and building response capacities at the EU level – requires a visionary pitch to convince skeptical publics. It is not sufficient to sell the beauties of integration if EU leaders cannot explain how they will work together to counter the inevitable risks that come with integration. Leaders must explain that a transboundary crisis management system requires giving up a little in exchange for safeguarding the greater good.

Crises provide critical junctures in the development of political systems. The Brussels attacks may well have brought us to such a juncture. Leaders can elect to build walls in the hope that modern risks somehow magically bypass their neighborhood. Or they can cooperate to build an encompassing system that will facilitate joint responses to common threats. Integration can only work when it is safeguarded. A coalition of the willing (and the courageous) must now take the necessary steps to build transboundary crisis management capacities.

Arjen Boin, Magnus Ekengren and Mark Rhinard are members of the Societal Security Research Group (www.societalsecurity.eu) and researchers in the Transboundary Crisis Management project funded by the Swedish Civil Contingencies Agency.

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte” — november 16, 2015

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte”

”Vi har nu nått en punkt där ord inte räcker i kampen mot terrorismen”, sade Turkiets president Tayyip Erdogan, tillika värd för G20-toppmötet i Antalya 15-16 november, med anledning av terrordåden i Paris natten till lördagen. Även om flykting- och Mellanösternproblematiken redan i förväg funnits på mötesdagordningen förklarade Erdogan att G20-länderna nu skulle ägna betydligt mer uppmärksamhet åt denna samt terroristhotet, på bekostnad av ekonomisk tillväxt och andra ”mjuka spörsmål” som ofta noga beretts under det gångna året (Kandemir och Tattersall 2015).

Den geografiska närheten till kriget i Syrien och territoriet kontrollerat av Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) har skapat en inramning av G20-mötet med potential att sporra till utökat samarbete kring åtminstone partiella lösningar på konflikterna i denna del av världen. Drygt två miljoner flyktingar vistas uteslutande på turkiskt territorium. Saudiarabien, ett annat, G20-land, är synnerligen bekymrat över det allt sämre säkerhetsläget och återverkningarna på hela regionen.

Ryssland, som blockerat förslag till FN-resolutioner under fyra års tid, tycks nu blivit aktivt, även om önskemålet om att bevara den syriska regimen intakt och därmed en allierad i Mellanöstern fortfarande är en överordnad målsättning. Den alltmer spridda uppfattningen om att det civila ryska flygplan som störtade på väg hem från Egypten den 1:a november faktiskt utsatts för ett attentat planerat av ISIS kan dock eventuellt komma att övertyga Kreml om att systematiskt även bekämpa den senare.

En rad bilaterala samtal, inklusive ett mellan USA:s president Barack Obama och hans ryske motpart Vladimir Putin, ägde rum i korridorerna under sön- och måndagen, varav ett flertal sägs framför allt ha gällt aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Sammanfallande intressen om att mer effektivt kontrollera inflödet av cirka 900 000 flyktingar i Europa endast under 2015 (UNHCR 2015), att bättre bekämpa terroristhotet, samt att på sikt få till stånd en fredsprocess i Syrien och en stabilisering av de delar av Mellanöstern som idag präglas av krig och krigsliknande tillstånd, har åtminstone gett europeiska diplomater mer att arbeta med än tidigare.

Att döma av de preliminära uttalanden som cirkulerar i Antalya kommer som vanligt finansiella, ekonomiska och sociala teman helt dominera det huvudsakliga gemensamma dokumentet. Däremot förväntas en särskild text beröra terrorproblematiken, och uppmana till närmare transnationellt samarbete vad gäller underrättelseutbyte och behovet av att se till att terrorism inte finansieras via reguljära finansiella institutioner (Dolan 2015).

Det senare arbetet har pågått aktivt sedan attackerna mot USA i september 2001 och gradvis blivit mer framgångsrikt. Från att ha uppstått inom ramen för G7 och G8 har samtliga G20-länder kommit att involveras i antiterrofinansiering via myndigheter och privata banker och kapitalförvaltningsföretag (Gardner 2007, Engelbrekt 2015). Undantaget från framgångarna är just ISIS, som genom att ha säkrat tillgång till oljefyndigheter lyckats finansiera mycket av sin verksamhet utanför den internationella kapitalmarknaden.

Ingredienserna till en mer proaktiv och systematisk strategi gentemot ISIS, i termer av en koalition av stater som söker eliminera dess materiella maktbas med hjälp av flygattacker och ekonomiska instrument i kombination, skulle eventuellt kunna formas med utgångspunkt i de senaste dagarnas överläggningar i Antalya. Obama, i en presskonferens på måndagen i Antalya, tycktes dock mer inställd på en långsiktig kamp via både politiska, ekonomiska och militära medel.

Trots flera kritiska frågor från företrädare från amerikanska media, som uppenbarligen förväntade sig ett mer robust svar från västländer och USA i synnerhet på terrordåden i Paris, upprepade den amerikanske presidenten att han inte avsåg kortsiktigt revidera sin strategi för att stilla sådan kritik. Obama uppmanade däremot muslimska ledare att närmare samarbeta med lokala och nationella myndigheter samt civilsamhället för att motverka terrorism men också misstänksamhet i samhällen där de utgör en minoritet (Obama 2015).

KE

Dolan, David (2015) “G20 leaders pledge robust fight against patchy economy – draft communique”, Reuters, 16 november , tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-g20-turkey-communique-idUKKCN0T40N420151115

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance 21( 4): 537-556.

Gardner, Kathryn L. (2007) “Fighting Terrorism the FATF Way”, Global Governance 13(3): 325-345.

Kandemir, Asli, och Nick Tattersall (2015) “Paris attack puts terrorism centre-stage as world leaders meet in Turkey”, Reuters, 16 november, tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-france-shooting-turkey-idUKKCN0T30XE20151115

Obama, Barack (2015) “Obama holds news conference at the G20 summit”, NBC News Special report, 16 november, tillgänglig via http://www.nbcnews.com/video/watch-live-obama-holds-news-conference-at-the-g20-summit-322484291648

UNHCR (2015) “Refugees/Migrants Emergency Response – Mediterranean”, direktuppdaterad statistic 16 november, tillgänglig via http://data.unhcr.org/mediterranean/regional.php

BRICS utvecklingsbank: alternativt biståndsorgan eller instrument för multipolarisering? — juli 22, 2015

BRICS utvecklingsbank: alternativt biståndsorgan eller instrument för multipolarisering?

Den 21 juli meddelade den Nya utvecklingsbanken (New Development Bank [NDB]) från sitt säte i Shanghai att den påbörjat sin verksamhet. Det var vid toppmötet mellan BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) ett år tidigare, den 15 juli 2014, som de fem regionala stormakterna slutgiltigt kom överens om att placera NDB i Shanghai med syfte att låna ut pengar till större bistånds- och utvecklingsprojekt, samt erbjuda stöd vid akuta finansiella kriser av den typ som drabbat framför allt länder i tredje värden under de senaste decennierna.

Idén bakom en BRICS-bank kommer bland annat från västerländska ekonomer som Joseph Stiglitz och Nicholas Stern, som länge ansett att de bör finnas alternativ till Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) som institutionella långivare. BRICS-länderna representerar idag drygt 40 procent av jordens befolkning och ungefär 20 procent av global BNP, och har genom sin ekonomiska tillväxt fått allt bättre förutsättningar för att agera internationella biståndsgivare.

Banken är tänkt att på sikt bygga upp ett kapital om minst 500 miljarder dollar som ska kunna användas för olika ändamål. Initialt har man förbundit sig att betala in 10 miljarder vardera under en period av maximalt sju år. Särskilt betydelsefullt är att ledarna för de fem länderna 2014 genast avsätter omkring 100 miljarder dollar till det man kallar ett Contingent Reserve Arrangement, motsvarande de resurser som IMF kan erbjuda länder i akut finansiell kris. Kina ska stå för 41 miljarder dollar av de medel som finns till förfogande för detta ändamål, Sydafrika 5 miljarder, medan övriga tre bistår med 18 miljarder vardera. Man har börjat med att sätta in halva denna summa i banken.

Alla FN:s medlemsländer kan söka medel från eller bli delaktiga i NDB, alltså även västländer. Däremot säger stadgarna att BRICS-länderna kommer att behålla minst 55 procent av kapitalet och därmed förbli dominerande. Varje enskilt nytt medlemsland kan maximalt få en andel som motsvarar sju procent av det sammanlagda kapitalet och röstetalet. Placeringen av huvudkontoret i Shanghai återspeglar Kinas ställning som kapitalstarkast av de fem BRICS-länderna, liksom att NDB:s ledning förbundit sig att nära samarbeta med den av Beijing kontrollerade Asian Investment Infrastructure Bank. Bankens förste chef är dock indiern K. V. Kamath, medan till styrelseordförande utnämnts en brasilian och till högste administrative chef en ryss. Pretoria får nöja sig med att NDB:s första regionala kontor hamnar i Sydafrika (Totten 2014).

Det är själva regelverket som därigenom ger en fingervisning om att NDB inte uteslutande har till syfte att bidra till ekonomisk och social utveckling i resurssvaga länder och regioner. I och med att västländerna som dominerar Världsbanken och IMF varit långsamma med att överlåta en större andel av den institutionella makten till BRICS-länder och andra snabbt växande utvecklingsländer, trots att de senare representerar en växande del av världsekonomin, har NDB kommit att utformas som ett politiskt såväl som ekonomiskt alternativ till de förra.

Kamath sade på presskonferensen i Shanghai vid bankens öppnande att NDB skulle utgöra ett alternativ ”som inte utmanade det existerande systemet utan förbättrade och kompletterade det på sitt eget sätt”. Emellertid betonade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov vid BRICS-ländernas senaste toppmöte i Ufa två veckor tidigare att bankens etablering ”illustrerade det nya polycentriska systemet av internationella relationer” (BBC 2015). Det är väl bekant att framför allt Beijing och Moskva på sikt vill ersätta dollarn som internationell reservvaluta och därmed söker begränsa amerikanska beslutsfattares förmåga att påverka globala kapitalflöden och handelsregler.

Samarbetet mellan BRICS-länder har hittills främst gått ut på att koordinera diplomatiska initiativ och agera någorlunda samstämmigt i frågor av gemensamt intresse gentemot västländer och USA i synnerhet. Etablerandet av NDB är det första riktigt konkreta resultatet av vad som började som ett abstrakt begrepp i en enskild analytikers rapport om tillväxtekonomier som samtidigt utgör regionala stormakter (O’Neill 2001). En uppenbar fördel som de fem skapar med NDB är möjligheten att göra sig ekonomiskt och politiskt oberoende av Världsbanken, IMF och det internationella samfundet i allmänhet genom att man ömsesidigt kan understödja varandras finansiella stabilitet i tider av ekonomisk turbulens och växande skuldsättning.

Från att skapa ett slags finansiell återförsäkring inom BRICS-kretsen till att bli en maktfaktor i internationell lån- och biståndsgivning är steget naturligtvis långt. Kamath har sagt att det första större lånet kan förväntas komma till stånd i april 2016, men för att NDB ska bli en fullfjädrad internationell finansiell institution lär krävas flera år av kontinuerlig kompetensutveckling av reguljär bankverksamhet inom organisationen. Frågan är också om det regelverk som utöver stadgar kommer att utbildas via denna verksamhet kommer att skilja sig så mycket ifrån det som Världsbanken och IMF representerar, så att länder som vänder sig till NDB i realiteten erbjuder alternativa olika låne- och återbetalningsvillkor. Fungerar NDB som flertalet internationella finansiella institutioner bör skillnaden rimligen inte bli alltför väsentlig.

I annat fall vore verksamheten ”politiserad” eller ”geopolitiserad” via normer och regler som tillåter eller direkt uppmuntrar till långivning utifrån icke-ekonomiska förutsättningar. Detta skulle dels kunna bli en dyr affär för de länder som har andelar i banken att tillämpa låneregler mindre strikt eller vara benägen till skuldavskrivning i utbyte mot politiska eftergifter. Och dels kan det bli svårt för de fem BRICS-länderna att enas om vilka politiska normer som ska gälla för att ekonomiska förutsättningar ska kunna åsidosättas.

En väsentlig skiljelinje inom gruppen är ju trots allt att Brasilien, Indien och Sydafrika utgör relativt välfungerande demokratier medan de två kapital- och resursstarkaste medlemmarna, Kina och Ryssland, är just de som kan förväntas låta geopolitiska intressen gå före liberala fri- och rättigheter för individer och företag. Det återstår att se om de förra kan påverka de senare att inte utnyttja NDB som ett instrument för att främja målet om en multipolär värld genom att helt enkelt söka motverka västländers inflytande i länder och regioner med stora behov av bistånd och utveckling.

Kjell Engelbrekt

BBC News (2015) “BRICS Countries Launch New Development Bank in Shanghai”, 21 juli, tillgänglig via: http://www.bbc.com/news/33605230

Lewis, Jeffrey T. och Paolo Trevisani (2014) “Brics Agree to Base Development Bank in Shanghai”, Wall Street Journal, 15 juli, tillgänglig via: http://www.wsj.com/articles/brics-agree-to-base-development-bank-in-shanghai-1405453660

New Development Bank (2014) Agreement on the New Development Bank, 15 juli (Fortalezza, Brasilien), tillgänglig via: http://ndbbrics.org/agreement.html

O’Neill, Jim (2001) “Building Better Global Economic BRICs”, Goldman Sachs Global Economics Paper No. 66, tillgänglig via: http://www.goldmansachs.com/our-thinking/archive/archive-pdfs/build-better-brics.pdf

Totten, Jordan (2014) ”BRICS New Development Bank Threatens Hegemony Of U.S. Dollar”, Forbes Magazine, Opinion, 22 december, tillgänglig via: http://www.forbes.com/sites/realspin/2014/12/22/brics-new-development-bank-threatens-hegemony-of-u-s-dollar/

Yanlin, Wang (2015) “Major developing economies launch BRICS Bank in Shanghai”, Xinhua, 21 juli, tillgänglig via: http://news.xinhuanet.com/english/china/2015-07/21/c_134431880.htm

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken? — juni 11, 2015

Hur påverkar internationella organisationer världspolitiken?

av Erik Schyberg

Idag existerar över tusen internationella organisationer och många av dem är centrala för global politik. Generellt har dock forskningen tidigare fokuserat på vilken vikt internationella organisationer har för mellanstatligt samarbete, inte hur organisationerna själva agerar som aktörer. Det har dessutom inte skrivits mycket om krishantering inom internationella organisationer. En inblick i hur Världshälsoorganisationen (WHO) agerade under influensapandemin 2009, ”svininfluensan”, visar på ett nytt sätt att se på internationella organisationers aktörskap med grund i krishanteringsstudier.

Tidigare studier har delat upp forskningen om internationella organisationer i tre olika läger. Neoliberaler anser att internationella organisationer framförallt fungerar som arenor där stater kan öka sitt välstånd genom att lösa gränsöverskridande problem. Den realistiska skolan ser däremot enbart internationella organisationer som en spegling av hur makten är fördelad i världen. Gemensamt för dessa två skolor är att de är statscentrerade, rationalistiska och vinstmaximerande. En tredje skola, konstruktivister, belyser istället vikten av normer och lämpligt beteende. De anser att internationella organisationer kan påverka staters agerande även när det går emot staters rationella antaganden.

Internationella organisationer anses kunna använda vissa verktyg för att utöva aktörskap. Tillgång till och möjlighet att kontrollera unik information, samt auktoritet i form av teknisk expertis, är bl.a. faktorer som gör att internationella organisationer kan påverka världspolitiken. En fallstudie av WHO och dess agerande under influensapandemin 2009 stärker påståendet om dessa faktorer och visar att internationella organisationer under vissa förutsättningar kan utgöra aktörer i snäv mening, med egenskaper som normalt tillskrivs stater. Dessutom upptäcks att krishanteringsrelaterade faktorer som tidsbrist kan stärka aktörskapet, åtminstone tillfälligt.

WHO, pandemiskalan och influensapandemin 2009
WHO är FN:s hälsoorgan och i princip världens samtliga stater är medlemmar. Organisationen består bl.a. av en lagstiftande församling, en exekutiv styrelse och en generaldirektör. Utöver detta är en mängd internationella experter knutna till WHO genom en resurspool, där experternas kunskaper kan tillfrågas vid behov.

Influensautbrottet 2009, inledningsvis kallad svininfluensan, uppstod i ett sammanhang där världens samlade forskare stod på tårna och ansåg att det bara var en tidsfråga innan en ny influensapandemi skulle drabba världen. Mentala bilder av pandemin 1918, som orsakade miljontals döda över hela världen, låg ständigt i bakhuvudet. SARS-utbrottet 2003 hade visat att dagens globaliserade värld kunde drabbas hårt av en snabbt resande smitta. En muterad fågelinfluensa i Asien ansågs vara den mest sannolika starten på en sådan pandemi. Ett verktyg, pandemiskalan, hade därför tagits fram av WHO för att kunna varna och vägleda världens länder om en smitta uppstod.

Asien skulle dock inte hamna i centrum denna gång. En farlig influensasmitta hittades plötsligt i Nordamerika. Förvirringen, informationsbristen och den smittans snabba spridning gjorde att WHO hamnade i centrum för händelsen. Dels utfärdade organisationen en formell varning om ett internationellt hot mot människors hälsa, dels började WHO tillämpa pandemiskalan.

WHO går balansgång
Inledningsvis mötte inte WHO något politiskt motstånd. De första två stegen i pandemiskalan kunde tillämpas efter rådgivning av en internationell expertgrupp, uppsatt enbart för denna smittas skull. De stora protesterna kom när steget precis innan en fullskalig pandemi, nivå 5, skulle utlysas. Länder som Storbritannien, Japan och Kina m.fl. ville att skalans kriterier skulle ändras och räkna in hur allvarlig smittan var, inte bara dess geografiska spridning.
En utdragen process inleddes, där WHO balanserade politiskt hänsynstagande med den formella, tekniska uppgift som tillämpningen av pandemiskalan innebar. I slutändan utlystes pandemifas 6, vilket innebar att många höginkomstländer tvingades att köpa influensavaccin p.g.a. förberedda kontrakt med tillverkare. Influensan hade visat sig vara mindre dödlig än förväntat och många länder var motvilliga att köpa vaccinet.

Följande faktorer gjorde att WHO, trots politiskt motstånd, lyckades agera aktör och driva igenom svåra beslut under krisen:

–Kärnan i den tekniska diskursen behölls. Även om det fanns en oro för att medlemsländer motsade sig pandemiutlysningen medgav WHO sällan att frågan hade politiska element. Under de dagliga presskonferenser som organisationen höll var det tydligt att frågan ramades in som en ren smittskyddsfråga. När politiska hinder fick organisationen att fördröja och skjuta upp utlysningen av pandemiskalans högre nivåer beskrev WHO detta som omtanke om medlemsländernas hälsoarbete. Trots att WHO delvis gick ifrån uppgiften att strikt upplysa om influensans spridning behöll de utåt bilden av en organisation som löste tekniska frågor, utan politisk hänsyn.

–Detaljer i den tekniska diskursen anpassades.
Pandemiskalan hade tagits fram för att hjälpa WHO:s medlemsländer att förbereda sig inför och skydda sig mot en pandemi, i synnerhet en eventuell fågelinfluensa. När många länder hade drabbats av smittan förstärktes instrumentets pedagogiska roll av WHO:s talesman. Detta innebar att WHO inte behövde tolka pandemiskalan bokstavstroget, samtidigt som det gick att argumentera att WHO fortfarande utgick från de kriterier som hade antagits från början.

–Informationsbristen var omfattande utanför WHO.
På grund av virusets snabba spridning och oklara ursprung satt WHO med en unik överblick över sjukdomsspridningen. Enskilda stater hade inte kapaciteten att avgöra smittans globala fara genom egna verktyg och WHO fick en mycket central och unik roll i att tolka och kommunicera ut information om smittan.

–Tiden för beslutsfattande var mycket begränsad.
Möjligheten att agera i vissa frågor begränsades av att beslutsfattandet upplevdes som brådskande p.g.a. spridningens hastighet och den långa tid som behövdes för att sätta in motåtgärder, t.ex. att tillverka vaccin. Även detta gav WHO en central roll i hanteringen av smittan.

Utblick
WHO fortsätter trots kritik emot hanteringen av svininfluensan att vara en central aktör för globalt hälsoarbete, för närvarande inte minst p.g.a. Ebola- och MERS-smittorna. Krishanteringsperspektivet på internationella organisationer är relativt nytt och värt att fördjupa sig i. Influensautbrottet 2009 visar att krisens dynamik – informationsbrist, stora värden på spel och tidsbrist – kan bidra till att stärka aktörskapet hos internationella organisationer.

Erik Schyberg är analytiker vid Nationellt centrum för krishanteringsstudier-Crismart, en del av Försvarshögskolan.

Andrew Alexander. 2007. “To What Extent Are International Organizations (IOs) Autonomous Actors in World Politics?” Opticon 1826 nr. 2: 1–2.

Barnett, Michael & Finnemore, Martha (2004) Rules for the world: International organizations in global politics. New York: Cornell University Press.

Schyberg, Erik. 2013. WHO och utbrottet av H1N1-influensa under våren 2009 – Aktörskap under en internationell kris. Nationellt centrum för krishanteringsstudier – Crismart. Studie inom Forbe.

Den humanitära fallgropen: reaktiv katastrofhantering på bekostnad av riskreducering — maj 9, 2015

Den humanitära fallgropen: reaktiv katastrofhantering på bekostnad av riskreducering

av Simon Hollis, gästbloggare

Den enorma förödelse som jordbävningen i Nepal lämnat efter sig är än mer omfattande än den ödeläggelse som orsakades av cyklonen Pam i Vanuatu förra månaden. Båda katastroferna visar likväl på en gemensam företeelse som måste tas på större allvar: behovet av att investera i förebyggande och proaktiv, snarare än reaktiv, katastrofhantering. Endast 1 procent av det globala biståndet är ämnat att undanröja risker. Större påtryckningar för ökad riskreducering, både nationellt och globalt sett, hade kunnat förhindra många dödsfall i Nepal och minskat behovet av storskaliga internationella insatser i Vanuatu.

Världens blickar riktades under förra månaden mot Vanuatu och den förödelse som cyklonen Pam orsakat i Stilla havets södra regioner. Många liv gick där till spillo, människor förlorade sina hem och var med om traumatiska upplevelser. Effekterna av den här sortens katastrof skakar självfallet om en liten nation som består av 85 öar och har 260,000 invånare. Eftersom Vanuatus ekonomi främst utgörs av jordbruksexport men även får betydande inkomster från turism, lämnar en cyklon i femte kategorin tveklöst djupa sår i landets redan sköra näringsliv.

Omvärlden reagerade snabbt och tämligen effektivt med tanke på de kommunikations- och logistiksvårigheter som råder i regionen. Viktiga livsmedel, medicinska förnödenheter och tekniskt bistånd lämnades, vilket var helt rätt – eller?

Jo, detta är sådant som Vanuatus befolkning var i behov av och av allt att döma framgent behöver. Men förhållandena på öarna i Stilla havet har inte alltid varit av samma karaktär som idag. Många stillahavsöbor har traditionellt sett skapat en miljö som varit mycket motståndskraftig mot katastrofer. Långt före vad man kanske kan kalla ”det moderna konceptet” beträffande humanitär katastrofhjälp har bybor arbetat fram och skapat användbara metoder för att klara eventuella katastrofer.

Som exempel kan nämnas att brödfrukt traditionellt bevarats och lagrats under jord. Man har vidare lärt sig mycket om lokala växters och djurs medicinska effekter och själva utnyttjat dessa. Extra mycket rotfrukter har planterats och sparats i förråd, och man har byggt vindtåliga hus som likväl kunnat återuppbyggas inom någon vecka. Detta har varit allmän praxis hos lokalbefolkningarna i Stillahavsregionen (brödfrukt och rotfrukter är viktiga livsmedel som motsvarighet kan nämnas potatisens tidigare betydelse för Sverige).

Det internationella samfundets, som vi anser, effektiva katastrofbistånd under senare år kan, skulle man kunna påstå, generellt sett faktiskt ha minskat lokalbefolkningars invanda motståndskraft och vilja att förebygga katastrofer. Idag är man sålunda mindre benägen att gräva ner brödfrukt eller att bygga upp förstörda hus, och det upplevs självklart att istället vänta på matpaket och på att statliga utbetalningar ska effektueras. En framväxande kultur av och mänsklig förväntan har skapats, där vi utgår ifrån att stillahavsöbor skall reagera på samma sätt som invånarna i andra utvecklingsländer.

Shadrack Rubart Welegtabit, chefen för katastrofhantering i Vanuatu, förstår och påtalar denna problematik med det moderna konceptets återverkningar på samhället i vilket han verkar. Med ambitionen att minska beroendet av utomstående hjälp var han, för att uttrycka det rakt på sak, en vecka före det att cyklonen Pam drabbade ön, tveksam till att skicka förnödenheter till byarna, såtillvida det inte tedde sig absolut nödvändigt. Jag är inte helt säker på att det finns full förståelse för detta i det internationella samfundet. I dag är onekligen synlighet i media det mest effektiva medlet, påpekar han, för organisationer som traktar efter att få ta hand om en bit av den humanitära kakan.

Om fler investeringar kunde kanaliseras till riskreducering skulle behovet av biståndshjälp däremot sannolikt minska. Detta skulle i sin tur kunna täppa igen den ”humanitära fallgropen”.

Låt oss nu återgå till de senaste händelserna i Nepal. Den inhemska krishanteringen kritiseras för att vara långsam och verkningslös, något som man inte har klandrats för i Vanuatu. Bristen på uppfyllda byggnormer i kombination med korruption, bristfällig sjukvård, dålig utbildning och underutveckling är förklaringar till varför riskreducering inte prioriteras. Mer kraft måste läggas på proaktiv utveckling och mindre på reaktiv katastrofhjälp.

Den humanitära fallgropen i Vanuatu och de ineffektiva nationella ansträngningarna i Nepal kräver utifrån detta synsätt investeringar som minskar riskerna istället för att man förlitar sig på och blir beroende av humanitärt stöd. Situationen i Nepal visar att investeringar i riskreducering skulle ha sparat otaliga liv och försörjningsmöjligheter. Även då det internationella samfundet är effektivt vad gäller att leverera katastrofbistånd, vilket vi har sett i Vanuatu, kan det på lång sikt leda öka sårbarheten. Det är inte enkelt att övertala stater med begränsade tillgångar och kapacitet att investera i något som kanske kommer att inträffa, men påtryckningar bör göras om vi vill åstadkomma en säkrare morgondag.

Den tredje världskonferensen om katastrofhantering har precis avslutats i Sendai, Japan. Förhoppningsvis kan samtalen därifrån resultera i flera hållbara, kulturbejakande lösningar som kompletterar befintliga metoder som erbjuds av det internationella samfundet. Det skulle lyfta Stillahavsöarna upp ur den humanitära fallgropen och uppmuntra länder som Nepal att minska riskerna i samband med framtida katastrofer.

Simon Hollis arbetar som postdoktoral forskare på Försvarshögskolan. För närvarande genomför han en sju månader lång forskningsresa med fokus på riskreducering i Karibien och Stillahavsöarna.

Källor:

India Today (2015) ‘Nepal earthquake: Rescue operations ineffective, says PM Sushil Koirala’. Accessed 9 May 2015: http://indiatoday.intoday.in/story/nepal-earthquake-rescue-operations-koirala-sushil-prime-minister/1/432501.html

Kellett, J and Sparks, D. (2012) ‘Disaster Risk Reduction: Spending where it sould count’. Accessed 9 May 2015: http://www.globalhumanitarianassistance.org/wp-content/uploads/2012/03/GHA-Disaster-Risk-Report.pdf

Kelman, I. (2015) ‘How earthquake safety measures could have saved thousands of lives in Nepal’. The Conversation 29 April 2015. Accessed 5 May 2015: https://theconversation.com/how-earthquake-safety-measures-could-have-saved-thousands-of-lives-in-nepal-40907

Washington Post (2015) ‘The Pentagon’s role in Nepal earthquake relief is about to expand’. Accessed 9 May 2015: http://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2015/04/30/the-pentagons-role-in-nepal-earthquake-relief-is-about-to-expand/

Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången? — maj 8, 2015

Ändrade opinionsundersökningarna den brittiska valutgången?

Kommentatorerna som jämför resultaten från brittiska parlamentsvalet den 7:e maj med opinionsundersökningar genomförda dagar och veckor innan själva valdagen kämpar för att förstå varför skillnaden mellan de två är såpass stor. Naturligtvis måste man beakta att det brittiska valsystemet förstärker svängningar genom att vinnaren inom varje valkrets inte bara slår ut sin motståndare, utan även att den senares röster ”går förlorade” och inte representeras i Westminister. Men oavsett detta hade knappt någon undersökning förutsagt att det konservativa partiet (Tory) skulle segra stort. Faktum är att ett antal studier t o m prognostiserat en knapp vinst för arbetarpartiet (Labour).

På kvällen efter valdagen framgick att Torypartiets seger till och med skulle räcka till egen majoritet i parlamentet (Glaze 2015). Alla spekulationer om intrikata koalitionsförhandlingar med vad som man i förväg visste skulle bli ett kraftigt decimerat liberaldemokratiskt parti (Liberal Democrats), eller med det växande skotsk-nationella partiet (Scottish National Party) som traditionellt är mycket kritiskt till Tory, kom därmed av sig.

Företrädare för opinionsundersökningsinstituten är defensiva om vad som slagit fel och huruvida det beror på metodologiska antaganden eller på opinionsskiften i sista stund. En tolkning skulle kunna vara att de brittiska väljarna upplevt en oro inför allt fler förutsägelser om politisk oreda och långa komplicerade förhandlingar för att få till stånd ett stabilt regeringsunderlag. Givet detta scenario, som media med stor ihärdighet upprepat under de senaste veckorna, kan det tänkas att en väsentlig andel väljare lät sig påverkas av en vilja till en stark regering snarare än önskemål om en ny politisk riktning.

Med stor sannolikhet kommer man att under kommande veckor och månader försöka förklara den stora skillnaden mellan valutgång och opinionsundersökningar bland annat med hänvisning till det allt större utrymme som nya, sociala media spelar för väljarbeteende. Frågan är om snabbare och större svängningar, så kallad ”volatilitet” hos väljarna, delvis kan tillskrivas dessa teknologier och vårt sätt vi använda dem. Forskare har på senare år alltmer intresserat sig för så kallad ”medborgarinitierad kampanjverksamhet” (Gibson 2015), vilken tycks äga rum via nya, sociala media och därmed kan bli svåra att fånga upp av opinionsinstitut som fortfarande ofta förlitar sig på enkäter och intervjuer.

Reaktionen på Londonbörsen visar att marknaderna åtminstone på kort sikt uppskattar det tydliga utslag som valresultatet gett. På längre sikt kan dock precis samma valresultat generera svårigheter vad gäller att förutsäga framtiden för Storbritannien och dess plats i världen. Där Labourpartiet ”imploderat” har bland annat det skotsk-nationella partiet vunnit mark och vidare förnyat sina långtgående krav på självstyre. Dessutom har premiärminister David Cameron upprepat att han vill ha en folkomröstning om landets eventuella utträde ur den Europeiska Unionen inom två års tid (Khan 2015).

KE

Gibson, Rachel (2015) “Party change, social media and the rise of ‘citizen-initiated’ campaigning”, Party Politics, vol. 21, nr. 2, ss. 183-197.

Glaze, Ben (2015), ”The 15 hours that changed the face of the UK with shock exits and a ballot box bloodbath, Daily Mirror, 8 maj, http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/15-hours-changed-face-uk-5664327

The Guardian (2015), “Live election results”, 8 maj, tillgänglig via http://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2015/may/07/live-uk-election-results-in-full

Khan, Mehreen (2015), “Election 2015 markets live: sterling storms but Brexit prospect looms over investors”, The Telegraph, 8 maj, tillgänglig via http://www.telegraph.co.uk/finance/economics/11591272/General-elections-markets-live.html

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april — maj 1, 2015

Reflektioner kring jordbävningen i Nepal den 25 april

Dödssiffran fortsätter att stiga efter de omfattande jordskalven som drabbade Nepal den 25 april. Försvarshögskolans Helena Hermansson som lever och arbetar i Istanbul – ett annat riskområde för jordbävningar – reflekterar här kring jordbävningar som fenomen och internationellt riskreduceringsarbete.

Istanbul kommer enligt källor att drabbas av ”the big one”, en förödande jordbävning inom en inte alltför avlägsen framtid. Jordbävningar kommer sällan som totala överraskningar. Även om tidpunkten för framtida jordbävningar är svåra att fastställa, vet ofta seismologer var de kommer att ske, och ungefär hur stora de kan komma att bli. Tillgång till bra data är avgörande för bra prognoser. Professor Naci Görür från ett högt ansett universitet i Istanbul beskrev det i juni 2008 som att:

The bullet is in the gun now. It awaits the pulling of the trigger. Emissions of gas and water from the fault line under the Marmara prove that the fault is active and may produce an earthquake soon.

Istanbul innehar andraplatsen på den lista av städer som anses ha hög risk för att drabbas av en jordbävning. 2014 toppades den listan av Nepals huvudstad Katmandu, och så sent som 2011 skakades Nepal av en jordbävning med dödlig utgång. Sedan dess har flera skalv rapporterats i landet under både 2011, 2012 och 2013. Blotta närvaron av bergskedjan Himalaya är en ständig påminnelse om regionens seismiska aktivitet eftersom bergskedjan skapades då den indiska och euroasiatiska kontinentalplattan kolliderade.

Högriskområden är ofta kända. Det finns därmed incitament att förbereda samhällen inför, och på så vis lindra konsekvenserna av, kommande liknande händelser i dessa områden. United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNISDR) bedriver som namnet avslöjar, ett arbete som syftar till att reducera katastrofrisker i samhällen. I självskattningsrapporter går det att läsa om både nationella och lokala regeringars ansträngningar inom olika fokusområden för att förbättra motståndskraften mot katastrofer. För städer finns en särskild kampanj, ”Making Cities Resilient” och i Nepal har tio städer anslutit sig. I förra årets rapport från Pokhara, som ligger på ungefär samma avstånd från den senaste jordbävningens epicentrum som Katmandu, påtalades att det saknas lager av förnödenheter och tält, och enligt Pokharas egen bedömning är dessutom skolor, sjukhus och hälsoinrättningar lokaliserade i byggnader som inte är jordbävningssäkra.

I den landsomfattande rapporten för Nepal står att läsa att ett nätverk av sensorer som övervakar seismisk aktivitet har införts, men att det ännu inte finns något effektivt sätt att kommunicera den information som systemet genererar till allmänheten. Informationsspridning är inte bara viktigt innan jordbävningar inträffat, utan även efter. Radiostationer kan här fylla en avgörande funktion, men även dessa sägs i Nepal ofta vara lokaliserade i hus som inte är säkrade mot jordbävningar.

Den dåliga byggnadsstandarden är allt som oftast orsak till att byggnader inte är jordbävningssäkra. Det gäller även privata bostäder. Snabb befolkningsökning till följd av omfattande migration till det drabbade området i kombination med svag efterlevnad av standarder och riktlinjer för konstruktion av byggnader är bidragande orsakar till fenomenet i Katmandudalen i Nepal, liksom för många andra länder som befinner sig i riskzonen för förödande skalv, som exempelvis Turkiet.

De internationella policyramverken för riskreducering som UNISDR ligger bakom och förespråkar, innehåller en uppsjö av åtgärder som stater och lokala myndigheter åtar sig att arbeta mot för att reducera riskerna relaterade till katastrofer. Åtgärderna bidrar sannolikt både enskilt och i kombination till att samhällen blir mer resilienta mot katastrofers konsekvenser. Det finns dock en åtgärd som tydligt skulle sänka dödssiffran efter jordbävningar och det är striktare tillämpning av byggnadsstandarder. Som talesättet lyder, ”jordbävningar dödar inte människor men byggnader gör det”. Ofta finns nationella byggnadsstandarder inskrivna i staters lagar. I fallet Nepal finns sådana regleringar inskrivna sedan ungefär tio år, men implementeringen går trögt.

Detta gäller även i andra länder där politisering, korruption eller nationella konflikter sätter käppar i implementeringshjulen. Internationella policyramverk kan bidra till att skapa medvetenhet om riskreducering. ”Peer pressure” och spridning av policyer och ”bättre praktiker” är andra positiva effekter. Men för att öka chanserna för att dessa förverkligas och att risker reduceras, skulle ett större fokus och mer resurser behöva läggas på att följa upp staters och kommuners rapporterade framsteg gällande byggnadssektorer och de aktörer som certifierar byggnader. För att lyckas med detta krävs också en god förståelse för olika politiska och administrativa system och kulturer, eftersom dessa inverkar på hur riskreduceringsstrategier och implementeringsprocesser faller ut.

Förhoppningsvis får både uppföljning av rapporterade framsteg och effekter av olika politiska och administrativa system större utrymme i det FN-ramverk för riskreducering som skall gälla efter 2015.

HH

Källor:

http://www.todayszaman.com/national_istanbul-waiting-for-the-big-one_144212.html

http://www.unisdr.org/campaign/resilientcities/cities

http://www.preventionweb.net/files/41338_LGSAT_5HFA-Pokhara(2013-2014).pdf

http://www.preventionweb.net/files/41755_NPL_NationalHFAprogress_2013-15.pdf

http://www.irinnews.org/report/96639/nepal-radio-stations-ill-prepared-for-earthquakes

http://www.latimes.com/science/la-me-nepal-quake-science-20150426-story.html

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering — april 3, 2015

”Fred i vår tid”? Det iransk-amerikanska ramavtalet om atomenergi och förutsättningarna för dess implementering

Sent på torsdagskvällen europeisk tid presenterades det ramavtal om atomenergi som förhandlats fram mellan USA och Iran, med deltagande av samtliga permanenta medlemsländer i FN:s säkerhetsråd samt EU, under två års tid av tidvis intensiv diplomatisk aktivitet. Som väntat har kritiska synpunkter från Israels regering och kretsar närstående revolutionsgardet i Teheran inte låtit vänta på sig, men andra länder och oberoende experter har i flera fall sagt sig vara imponerade av att en såpass heltäckande överenskommelse kunnat komma till stånd (Bar-el 2015, Charbonneau och Nebehay 2015, Gordon och Sanger 2015). En del går så långt som att påstå att president Obama håller på att sent omsider göra sig förtjänt av det fredspris han förlänades redan i början av sitt första mandat.

Emellertid är detta inte det färdiga avtalet innehållande alla specifika detaljer, och därför återstår att se dels om det är möjligt för parterna att nå ända fram, och dels vilka politiska processer detta ramavtal nu väcker till liv i Washington, Teheran, samt i en rad huvudstäder i Mellanöstern och Europa (Ibid). Givet ramavtalet kan man för första gången göra sig en tydlig bild av slutdestinationen och därmed bestämma sig för att antingen understödja förhandlingarna, eller med olika manövrer försöka avstyra ett definitivt avtal. Flera relevanta aktörer, bland andra Israels premiärminister Netanyahu, har flera gånger demonstrerat att han inte har någonting emot att axla rollen som ”spoiler” med hänvisning till att överenskommelsen på sikt annars undergräver fred och säkerhet i Mellanöstern. En analogi framförd av senator Ted Cruz häromdagen gick tillbaka till 1938 års Münchenöverenskommelse med Adolf Hitler, vilken Storbritanniens premiärminister Chamberlain stolt men överoptimistiskt proklamerade skulle frambringa ”fred i vår tid” (McCabe 2015).

Enkelt uttryckt handlar kontroverserna om tre huvudproblem. Är kompromissen en rimlig avvägning mellan å den ena sidan normen om icke-spridning av atomenergiteknologi i händerna på aktörer som kan vilja använda denna för politiska och militära syften, och å den andra sidan Irans krav på legitimt bruk av densamma för företrädesvis civila syften (Sagan och Waltz 2012)? Är regelverket som Iran ska underkastas tillräckligt väl utformat för att uppnå detta? Och för det tredje, är de kontrollmekanismer och sanktionsmöjligheter som aviserats så robusta att de i realiteten kan bidra till att upprätthålla regelverket?

Beträffande den första punkten är det uppenbart att Iran inte nöjer sig med ett instrumentellt utnyttjande av atomenergi för civila syften, utan eftersträvar själva kunnandet på området (Kroenig 2014). Teheran har naturligtvis rätt i att ingenting i internationella icke-spridningsavtalet hindrar Iran från att eftersträva denna kompetens. Israel har den uppenbarligen redan, utan att detta officiellt bekräftas, medan just Teherans ambitioner riskerar att väcka anspråk på motsvarande förmåga hos andra länder i Mellanöstern (Pollack 2013). Genom att indirekt tillerkänna Iran legitima anspråk på att utveckla nämnda förmåga finns med andra ord en risk att den förmågeutvecklings- och rustningsspiral som redan förekommer på det konventionella området övergår till att handla om kärnvapen.

Vad gäller själva regelverket har den något artificiella principen om tolv månaders ”break-out time” varit vägledande för den amerikanska sidan (Gordon och Sanger 2015). Iran ska med andra ord kunna ha förutsättningar för att kunna bearbeta uran upp till halter och kvantiteter nödvändiga för att producera kärnvapen, men detta ska kräva minst ett år av intensivt arbete. Därmed ska USA också ha tillräcklig förberedelsetid för att kunna förhindra detta, och grannländer möjligheter att svara på en sådan utveckling. Israel och många republikaner i den amerikanska senaten anser att detta är otillräckligt, men i praktiken innebär det att Iran monterar ned två tredjedelar av sina befintliga centrifuger, liksom den reaktor i Arak som har kapacitet att anrika uranet till mycket höga halter, samt nöjer sig med att använda 5 060 centrifuger under de närmaste femton åren (New York Times 2015). En öppen fråga är dock vad som sker bortom dessa femton år.

Inspektionsregimen i termer av de parametrar som redan kommit på plats beskrevs på onsdagen av president Obama som heltäckande. Det tycks stämma vad gäller de befintliga och kända installationerna i Arak, Fordow and Natanz, vilket oberoende experter bekräftar (Gordon och Sanger 2015). Därutöver ska inspektioner av försörjningskedjan av uranbrytning och hantering pågå i tjugofem år, enligt avtalet, vilket skapar ytterligare trovärdighet åt långsiktigheten i överenskommelsen (New York Times 2015).

Men beträffande de exakta betingelserna för inspektionerna, som ska skötas av det Internationella atomenergiorganet (IAEA), så måste parterna som sagt också åstadkomma en detaljreglering i slutet av juni. Och det är först när IAEA bekräftat att nedmonteringen av centrifuger, Arak-reaktorn, samt ytterligare komponenter av existerande infrastruktur, som USA och EU lovat att helt avveckla sina sanktioner. Även här kommer detaljerade kriterier vara centrala för att berörda parter ska kunna verifiera implementeringen på ett transparent sätt.

Den initiala reaktionen hos allmänheten i Iran tycks vara lättnad över att en förhandlingslösning ser att vara i sikte (Charbonneau och Nebehay 2015). På vilket sätt denna diplomatiska process kan föranleda en mindre konfliktfylld, bredare och mer varierad typ av relation mellan USA och Iran återstår att se (Foskbloggen 2013), bland annat eftersom båda sidor nogsamt frikopplat atomenergifrågan från andra spörsmål. Sannolikt växer förutsättningarna för ett politiskt närmande ju längre man kan fördjupa det diplomatiska samtalet och få till stånd en atomenergiregim som åtminstone temporärt inskränker förutsättningarna för en militär konflikt mellan USA och Iran, eller Israel och Iran, under mer än ett decennium framöver.

Samtidigt bör det politiska motståndet emot en dylik utveckling i många kretsar, samt svårigheterna med att återuppbygga ömsesidigt förtroende i denna symboltyngda och dessutom tekniskt komplicerade fråga, ingalunda underskattas.

KE

Bar’el, Zvi (2015) “Iran’s ‘Republicans’ at Home, Haaretz, 3 april, http://www.haaretz.com/news/middle-east/.premium-1.650334

Charbonneau, Loius och Stephanie Nebehay (2015) “Iranians celebrate, Obama hails ‘historic’ nuclear framework”, Reuters, 3 april, http://www.reuters.com/article/2015/04/03/us-iran-nuclear-idUSKBN0MQ0HH20150403

Foskbloggen (2013), ”Argo, västvärlden och Iran: alltjämt klichéer och hjälteepos”, 3 mars, https://foskbloggen.wordpress.com/2013/03/03/vastvarlden-och-iran-myter-och-beteendemonster-i-repris/

Gordon, Michael R. och David E. Sanger (2015) “Iran Agrees to Detailed Nuclear Outline, First Step Toward a Wider Deal”, New York Times, 3 april, http://www.nytimes.com/2015/04/03/world/middleeast/iran-nuclear-talks.html?ref=todayspaper&_r=0

Kroenig, Matthew (2014). A Time to Attack: The Looming Iranian Nuclear Threat. New York: Palgrave Macmillan.

McCabe, David (2015) “Cruz: Iran, US Talks ‘Like Munich in 1938’”, The Hill, http://thehill.com/policy/international/235462-cruz-iran-us-nuclear-talks-like-munich-in-1938

New York Times (2015), “Details of Agreement to Limit Iran’s Nuclear Program”, 2 april, http://www.nytimes.com/interactive/2015/04/02/world/middleeast/iran-nuclear-agreement.html?action=click&contentCollection=Middle%20East&module=RelatedCoverage&region=Marginalia&pgtype=article

Pollack, Kenneth M. (2013) Unthinkable: Iran, the Bomb, and American Strategy. New York: Simon & Schuster.

Sagan, Scott D. och Kenneth N. Waltz, (2012) The Spread of Nuclear Weapons: An Enduring Debate, tredje upplagan. New York: W.W: Norton & Company.

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder — november 9, 2014

1989: Kommunismens hastiga sammanbrott i norr, och utdragna kollaps i söder

Den 9:e november 1989 uppstod genom en kombination av långsamt verkande och mer tillfälliga omständigheter en bräsch i Berlinmuren. Såvitt vi vet hade den betydligt mer kompromissvilliga attityd den östtyske ledaren Egon Krenz representerade, i jämförelse med sin föregångare Erich Honecker, redan påverkat kommunistpartiets hållning till västländerna och viljan hos många östtyskar att åtminstone få besöka sitt närmaste grannland. När politbyråmedlemmen Günther Schabowski så läste upp ett handskrivet meddelande från det senaste mötet där man precis diskuterat utresefrågan saknade han information om den exakta tidpunkten för en mer liberal reglering av gränspassering, och mumlade ansträngt att han trodde den skulle gälla ”från och med nu” (”ab sofort”).

Få var nog de som föreställde sig att detta verkligen var kommunistpartiets nya policy, men tillräckligt många var förhoppningsfulla och djärva nog att gå ner till närmaste gränspostering i Östberlin. När gränspolisen Harald Jäger, som det beskrivs av historikern Mary Elise Sarotte i hennes nya bok, i telefonsamtal med sina överordnade inte fick vare sig instruktioner eller ens blev trodd när han rapporterade om den allt större folkmassa som samlats vid hans del av muren, gav han till slut i frustration upp och släppte igenom människorna utan sedvanligt visum. Och kollapsen var ett faktum (Sarotte 2014).

Berlin var av historiska skäl epicentrum för skeendet hösten 1989, men som bekant inte den enda skådeplatsen. Polen hade gått före med partiellt fria val under sommaren, medan de massiva protesterna i Tjeckoslovakien utbröt först under andra hälften av november. Sedan gick islossningen desto hastigare i Ungern, där inte heller förtrycket varit lika brutalt under 1970- och 80-talen.

Dagen efter Berlinmurens fall i Sofia, däremot, där en annan auktoritär kommunistledare lett landet i mer än tre decennier, gjorde man sitt bästa för att förekomma det folkliga upproret. Den 10:e november 1989 avsattes så en chockad Todor Zjivkov av de individer han omsorgsfullt handplockat utifrån deras lojalitet mot den kommunistiska ideologin och sitt eget ledarskap. Genom att under de närmaste månaderna därefter iscensätta reformer, utlova demokratiska val, genomföra rundabordssamtal med oppositionella och byta namn till Bulgariska Socialistpartiet (BSP) lyckades man bevara makten i händerna på den gamla eliten under ett antal kritiska månader (Engelbrekt 1995).

I grannlandet Rumänien gick motsvarande palatskupp i slutet av december inte lika smidigt, utan åtföljdes av öppna gatustrider mellan en fraktion trogen Nicolae Ceausescu och mer reformvänliga delar av kommunistpartiet. Som många av oss minns från TV-rapporteringen under jul- och nyårshelgen 1989-1990 slutade den politiska krisen med att paret Ceausescu arresterades och så småningom summariskt avrättades. Därmed blev det betydligt enklare för de reformvänliga delarna av eliten att svära sig fria från ansvar för den brutala regim som undertryckt all kritik sedan 1950- och 60-talen (Völkl 1995: 209-213).

En av de viktigaste skillnaderna mellan ett hastigt regimsammanbrott och ett långsamt i ett auktoritärt samhälle är att tvångsmakten i det förra paralyseras, medan det fortsätter att verka som förut i det senare. Detta återspeglas med all önskvärd tydlighet i den dokumentation som numera finns att tillgå om respektive lands säkerhets- och underrättelsetjänster. Medan det östtyska Stasi drabbades av ett slags ”organisatorisk infarkt” fungerade de bulgariska och rumänska motsvarigheterna ungefär som tidigare en bit in på 1990-talet.

Med stöd av dessa säkerhets- och underrättelsetjänster kunde också den informella privatiseringen av kapital och tillgångar i Bulgarien och Rumänien ta sin början. Medan vissa delar av det gamla kommunistpartiet förberedde sig på ett politiskt system där de behövde konkurrera om makten, skodde sig andra på statens bekostnad för sig själva och sin familjs räkning genom att utnyttja sin ställning i statliga företag eller på förtroendeposter av andra slag (Pop 2006, Ganev 2007).

Förutom de kortsiktiga kostnaderna kan de långsiktiga återverkningarna av denna tidsperiod svårligen överskattas (Stark & Bruzst 1998, Cerami & Vanhuysee 2009). Dels hamnade de före detta kommunistländerna i en betydligt djupare och utdragen ekonomisk kris än sina nordliga grannar, och dels utövade säkerhets- och underrättelsetjänster ett negativt inflytande genom sitt informationsövertag i förhållande till medborgarna med avseende på de hundratusentals hyllmeter med hemliga handlingar som ackumulerats sedan 1940-talets mitt. Därutöver innebar eftersläpningen att merparten av västerländska investeringar gick till de nordliga delarna av Central- och Östeuropa (förutom att det enade Tyskland givetvis särskilt generöst finansierade återuppbyggnaden av före detta DDR).

Endast den institutionella och rättsliga stabilitet som EU-medlemskapet medför har potential att motverka den redan avsevärda klyfta i levnadsstandard mellan före detta kommunistländer som uppstått sedan 1989. En rad olika omständigheter, inklusive de historiskt-kulturella betingelser som nordöstra respektive sydöstra Europa ärvt i termer av djupare erfarenheter och synsätt, kommer att fortsätta göra sig gällande i framtiden. Men de lägre produktionskostnader som bulgariska och rumänska näringslivet kan erbjuda relativt de dyrare och mer välmående EU-länderna i norr tycks nu åtminstone börja attrahera fler investerare, husköpare, och låginkomstpensionärer (Vienna Institute for International Economic Studies 2014, Bank Austria 2014).

Det inflytande som den kommunistiska reformeliten lyckades utöva under det tidiga 1990-talet är i stort sett förverkat. Emellertid bidrog densamma till att återuppväcka det starkt populistiska drag i politik som kännetecknade politik på Balkanhalvön under mellankrigstiden, och som ofta går hand i hand med maktmissbruk, korruption och bristande ansvarstagande. Endast ett långsiktigt, konsekvent reformarbete drivet av engagerade beslutsfattare, med stöd från europeiska institutioner, har sålunda en möjlighet att kompensera för frånvaron av ett hastigt och otvetydigt brott med den kommunistiska epoken i samband med Berlinmurens fall.

KE

Bank Austria (2014) Neglected Real Estate Markets in Romania and Bulgaria? Real Estate Country Facts, 05/2014, tillgänglig via http://www.bankaustria.at/files/Final_E_RealEstate_RO_BRG_0413_20140516_1220.pdf

Cerami, Alfio & Pieter Vanhuysse, red. (2009) Post-Communist Welfare Pathways: Theorizing Social Policy Transformations in Central and Eastern Europe (Basingstoke: Macmillan)

Engelbrekt, Kjell (1995) The Bulgarian Socialist Pary: Unity at Any Cost, i Wolfgang Höpken, Revolution auf Raten: Bulgariens Weg in der Demokratie (München: Sudost Europa Verlag), 83-116

Ganev, Venelin (2007) Preying on the State: The Transformation of the Bulgaria after 1989 (Ithaca: Cornell University Press)

Pop, Liliana (2006) Democratising Capitalism? The Political Economy of Post-Communist Transformations in Romania, 1989-2001 (Manchester: Manchester University Press)

Sarotte, Mary Elise (2014) The Collapse: the Accidental Opening of the Berlin Wall (New York: Basic Books)

Stark, David & Laszlo Bruzst (1998) Postsocialist Pathways: Transforming Politics and Property in East Central Europe (Cambridge: Cambridge University Press)

Vienna Institute for International Economic Studies (2014) Foreign Direct Investments 2013 and Forecast for 2014, May, tillgänglig via http://wiiw.ac.at/files/news/fdi-2014-table-1-n-48.pdf

Völkl, Ekkehard (1995) Rumänien. Geschichte der Länder und Völker (Regensburg: Verlag Friedrich Pustet)

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning? — september 13, 2014

Ukrainakrisen som konsekvens av NATO-utvidgning?

Den alltid lika välformulerade och slagfärdige John Mearsheimer vid University of Chicago har sett till att få vår uppmärksamhet igen. Denna gång, i inflytelserika Foreign Affairs, beskyller han helt och hållet västländerna och framför allt USA för att ha provocerat fram Ukrainakrisen genom att ha ignorerat ryska nationella intressen och president Putins återkommande varningar om inblandning i östeuropeiska länders inre angelägenheter, och framför allt de till vilka Ryssland gränsar. Mearsheimer underkänner inte bara hur man hanterat Ukraina-problematiken, utan menar att orsakerna står att finna i NATO-utvidgningen.

Det är för all del rimligt att kritiskt reflektera över de sätt på vilka västerländska beslutsfattare under senare år agerat längs med EU:s östra gräns, inte sällan utan närmare kännedom om Ukraina och dess relationer till Ryssland. Men när Mearsheimer tar fram den riktigt breda penseln utelämnar han inte bara värdefulla nyanser utan även avgörande sakförhållanden.

Det är för det första otvetydigt att NATO-utvidgningen bidrog till europeisk stabilitet och säkerhet i åtminstone tre avseenden: 1) kandidatländerna såg till att leva upp till de politiska krav, bland annat frånvaro av gränstvister med andra länder, som alliansen krävde för medlemskap; 2) ett nära samarbete mellan NATO och postkommunistiska försvarsmakter hjälpte de senare att snabbt modernisera och utbilda officerare och soldater, inte sällan i sammanhang där flera länder deltog samtidigt (Krupnick 2003); 3) en känsla av trygghet infann sig via NATO-medlemskapet, vilket stärkte central- och östeuropeiska länders politiska autonomi.

Det för det andra obestridligt att Ryssland militärt aldrig angripit ett enskilt NATO-medlemsland, men däremot just de båda stater som i april 2008 vid NATO-toppmötet i Bukarest nekades klartecken att gå vidare med så kallade handlingsplaner, det vill säga Georgien och Ukraina. Putin intervenerade vid toppmötet och lyckades av allt att döma personligen utverka detta, något han då sade sig vara mycket nöjd med. Redan samma år utbröt det rysk-georgiska kriget och drygt fem år senare annekterade Ryssland Krimhalvön under samme ryske ledare. Rent empiriskt är det sålunda bara ”allianslösa” länder som drabbats av stridshandlingar som destabiliserat regionen, oavsett vilken part man anser utlöste respektive kris.

För det tredje är det uppenbart att NATO, EU och USA:s regering hållit sig till den geopolitiska uppgörelsen med Putin, och att någon handlingsplan inte ställts i utsikt till vare sig Georgien eller Ukraina efter 2008 (Croft 2014). Till och med Ukrainas regering har i princip respekterat Bukarest-överenskommelsen. Det är endast under de senaste veckorna, det vill säga med ryska trupper närvarande på sitt territorium, som man lyft upp frågan på nytt, och då utan att förvandla den till officiell utrikespolitik.

Därför kan NATO-utvidgningen inte gärna utgöra vare sig ett tillräckligt eller nödvändigt villkor bakom det geopolitiska hot som Mearsheimer menar att Putin upplever. Betraktar man händelseförloppet under 2013-2014 riktigt nära så ter det sig snarare som att det faktiskt är det ambitiösa handelsavtal som Kiev eftersträvat med EU, det så kallade associationsavtalet, som är det springande punkten. Det var detta avtal som den ryske ledaren efter omfattande påtryckningar lyckades få den dåvarande ukrainska presidenten, Janukovitj, att avstå från till förmån för en tullunion med Ryssland i november 2013. Detta blev ju också startpunkten för Maidan-rörelsen, som initierades av ukrainska medborgare och deras upplevelse av att villkoren dikterades från Moskva (BBC News 2013).

Det är Putin som hävdar att västländernas geopolitiska strävanden att stänga in Ryssland utgör själva upphovet till krisen, och Mearsheimer har nu mer eller mindre sällat sig till denna argumentationslinje. Artikeln i Foreign Affairs har snabbt översatts till ryska och uppfattas i vissa kretsar validera flera av de centrala anspråk som Kreml artikulerat under ett knappt års tid. Anti-amerikanska konspirationsteoretiker uppmärksammar naturligtvis också hur en ansedd Chicagoprofessor förlänar legitimitet till uppgifter om hur amerikanska diplomater skulle ha spelat en mycket betydande roll i det dramatiska skeendet i Kiev häromåret.

Som sagt, säkert behöver beslutsfattare som haft att hantera relationer till Ukraina och Ryssland ägna sig åt självkritik. Men att en president som bedrivit valkampanj för europeisk integration plötsligt förkastar ett associationsavtal med EU, och därefter genast undertecknar en tullunion med Ryssland, generar kraftig frustration i det ukrainska samhället är förståeligt. Att protesterna som kan härledas ur denna frustration avfärdas som ”fascism” och av Kreml används för att rättfärdiga annektering av, och olagliga militära aktiviteter inom, ukrainskt territorium är knappast något västerländska beslutsfattare ska klä skott för. Det vore betydligt värre om de stillatigande accepterade desamma.

KE

BBC News Europe (2013) ”Ukraine Protests after Yanukovych Deal Rejection,” 30 November, tillgänglig via http://www.bbc.com/news/world-europe-25162563

Croft, Adrian (2014) ”NATO Will Not Offer Georgia Membership Step, Avoiding Russia Clash,” Reuters, tillgänglig via http://www.reuters.com/article/2014/06/25/us-nato-enlargement-idUSKBN0F00IJ20140625

Krupnick, Charles, red. (2003) Almost NATO: Partners and Players in Central Eastern European Security (Lanham: Rowman & Littlefield, 2003).

Mearsheimer, John J. (2014), ”Why the Ukraine Crisis is the West’s Fault: The Liberal Delusions That Provoked Putin, Foreign Affairs, September/October.

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

WordPress.com News

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare