foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte — juli 9, 2017

G20 i Hamburg: Tålmodigt Tyskland lotsar iland oenigt toppmöte

av Kjell Engelbrekt

Att jämka samman förberedelser som pågått under många månader med förhandlingsresultat som föds i stunden är ingen enkel konst, och ibland syns skarvarna trots idogt diplomatiskt arbete in i det sista. Den som läser igenom slutdokumentet från G20-toppmötet i Hamburg den 7-8 juli 2017 kan inte för ett ögonblick tvivla om att några centrala formuleringar klippts in på ett sent stadium. Här finns framför allt en uttrycklig ”särskrivning” om USA:s förhållningssätt till klimatfrågan som direkt följs av ett förnyat åtagande av övriga nitton G20-medlemmar till Parisavtalet från 2015 (G20 2017).

Nästan lika tydlig är oenigheten i handelsfrågan, vilken däremot uttrycks genom den ansträngda kompromissen om att ”fortsätta bekämpa protektionism inklusive alla former av otillbörlig konkurrens samt erkänna den roll legitima instrument till försvar för den [egna] handeln har i detta avseende”. Därutöver sägs i dokumentet att nyttan och vinsterna med ökad internationell handel och utlandsinvesteringar inte fördelats tillräckligt brett. Dessa skrivningar, som åtminstone delvis bär amerikansk prägel, åtföljdes dock av en bekräftelse av WTO:s ställning som garant för konfliktlösning på handelsområdet.

Migration, som var ett av förbundskansler Angela Merkels tre huvudteman vid sidan om klimat och handel, hamnade förhållandevis långt ner i slutdokumentet. Det tycks som om ordförandelandet Tyskland i sista stund nedprioriterat denna allt hetare fråga i västvärlden i ljuset av att både USA och en rad europeiska länder eftersträvar betydligt mer gränskontroll och att texten därför blivit alltför abstrakt och icke-specifik.

Samtidigt är Tyskland, Merkel och staden Hamburg värda en eloge för ett mycket generöst, välplanerat, och tålmodigt genomfört G20-toppmöte. Med tanke på förutsättningarna med avsevärda slitningar i Europa i samband med Brexit och migrationsproblematiken, i den transatlantiska länken kring bördefördelning, samt globalt beträffande en rad rättvise- och utvecklingsfrågor, kunde man inte utesluta risken för ett regelrätt fiasko. Naturligtvis gjorde inte heller de kraftfulla sammandrabbningarna mellan tiotusentals demonstranter och ordningsmakten, som ledde till drygt tvåhundra skadade poliser, uppgiften enklare. Det bilaterala mötet mellan USA:s och Rysslands presidenter kunde inrymmas i programmet utan att överskugga helheten, och denna gång därmed erbjuda två uppmärksamhetskrävande individer det manöverutrymme de anser sig behöva (BBC 2017, TASS 2017).

Hamburgtoppmötet visade att G20-formatet faktiskt kan leverera ett någorlunda tydligt fokus för internationellt samarbete utan ett starkt amerikanskt ledarskap i bakgrunden. Men den riktigt stora framtidsfrågan är ifall detta räcker eller om de destruktiva krafter som fanns på plats i Hamburg, innanför och utanför avspärrningarna för själva toppmötet, på sikt kan komma att urholka samarbetet. I den mån enskilda ledare känner sig begränsade av formatet och inte ser poängen med kollektiva möten, och inte heller med det omfattande koordineringsarbete som under knappt ett års tid berett vägen för detsamma, kan det bli si och så med engagemang och uppslutning i Argentina 2018, Japan 2019 och Saudiarabien 2020.

 BBC (2017). Trump Hails Talks as ”Success” Despite Divisions, 9 juli, tillgänglig via: http://www.bbc.com/news/world-europe-40546621

G20 (2017). G20 Leaders’ Declaration, Hamburg, 8 juli, tillgänglig via: https://www.g20.org/gipfeldokumente/G20-leaders-declaration.pdf

TASS 2017). Putin Notes Practical Significance of Issues Discussed at the G20 Summit, 9 juli, tillgänglig via: http://tass.com/politics/955448

Regeringens tvekan försvagar Sveriges säkerhetsstrategi — maj 23, 2017

Regeringens tvekan försvagar Sveriges säkerhetsstrategi

Magnus Ekengren, Professor i statsvetenskap och chef för Programmet för europeisk säkerhetsforskning vid Försvarshögskolan

 

På Folk och Försvar-konferensen tidigare i år presenterade Stefan Löfvén Sveriges nya nationella säkerhetsstrategi. I den redogör regeringen för de åtta högst prioriterade hoten mot rikets säkerhet just nu.

Hoten är: militära hot, informations- och cybersäkerhet, terrorism och våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hot mot energiförsörjningen, hot mot transporter och infrastruktur, hälsohot samt klimatförändringar.

Dessa hot mot rikets säkerhet kan inte lösas av Sverige som enskild nationalstat; de moderna hoten är gränsöverskridande och måste hanteras i samverkan med andra stater. För att klara säkerhetsstrategin behöver därför EU samarbeta i en mycket större omfattning än idag.

Att Sverige utvecklar det EU-samarbete som redan har påbörjats är därför den viktigaste prioritering regeringen kan göra för att lyckas genomföra strategin.

Men regeringen tvekar att ge den makt och de medel till EU som krävs för att unionens politik skall bli effektiv. På samma sätt som i flyktingfrågan bör regeringen inom ramen för den breda säkerheten verka för majoritetsröstning i EU:s beslutsfattande, harmoniserad lagstiftning samt kräva efterlevnad av gemensamt fattade beslut.

Här presenteras förslag – baserade på ett flerårigt forskningsprojekt vid Försvarshögskolan – på hur regeringen bör agera i EU för att stärka Sveriges nationella säkerhet:

 

  1. Terrorism och våldsbejakande extremism Inom Europol finns ett Antiterrorcenter och underrättelsesystem för kartläggning av terrorismfinansiering. EU Internet Forum motverkar idag radikalisering på nätet. Sverige bör verka för harmoniserad lagstiftning, stärkt underrättelseutbyte och EU-målsättningar som omsätts i nationella handlingsplaner och utvärderas gemensamt.      

  

  1. Organiserad brottslighet EU har en gemensam definition av organiserad brottslighet och arbetar för att brottsligheten skall straffas på ett liknade sätt inom unionen. EU fokuserar i dagsläget på att motverka gränsöverskridande organiserad brottslighet som människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, där EU-direktiv skapar förutsättningar för samfällt agerande. Sverige bör stödja inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet för att förhindra organiserad brottslighet och bedrägerier med EU:s budgetmedel.

 

  1. Militära hot Genom ekonomiskt utbyte över nationsgränser har EU skapat tillit och en säkerhetsgemenskap där konflikter löses med fredliga medel genom förhandling. Idag är EU:s utmaning att utvidga denna säkerhetsgemenskap till sina grannar österut och söderut, vilket nu genomförs i länder som Tunisien och Ukraina, men har stött på hinder i Ryssland. Samarbetet med den ryska befolkningen på civilsamhällenivå bör nu stärkas samtidigt som sanktionerna mot dagens ledning i Moskva för folkrättsbrotten i Ukraina ligger fast. Sverige bör verka för att EU både bidrar till avskräckning genom ökat försvarspolitiskt EU-samarbete och avspänning genom samarbete med ryska partners som kan leda till säkerhetsgemenskap på medellång sikt.

 

  1. Informations- och cybersäkerhet EU verkar för att stärka Europas system för cyberresiliens. EU:s byrå för nät- och informationssäkerhet arbetar med förebyggande IT-säkerhet. EU har etablerat ett nätverk för samarbete om cybersäkerhetsincidenter. Här bör Sverige arbeta för att höja EU:s miniminivåer för säkerheten i nationella IT-system för att undvika cyberattacker mot ”den svagaste länken” i de gemensamma europeiska näten.

 

  1. Hot mot elförsörjningen En målsättning med EU:s energiunion är att minska beroendet av rysk naturgas. Europas elförsörjning skall säkras genom att använda den el som produceras inom EU på ett mer effektivt sätt och att skapa en effektiv inre energimarknad. Det har hittills varit svårt att övertyga EU:s medlemsstater som är splittrade. Sverige bör nu verka för att EU-rättens och EU-kommissionens roll stärks i arbetet med att förverkliga den energiunion som syftar till en billigare och mer säker energiförsörjning för EU:s medlemsstater.

 

  1. Hot mot transporter och infrastruktur EU ansvarar för säkra sjötransporter, övervakar koldioxid- och oljeutsläpp och tillhandahåller analyser och rekommendationer för flygsäkerheten. Unionen arbetar även med att ta fram ett gemensamt program för skyddet av kritisk infrastruktur. Sverige bör arbeta för bindande gemensamma säkerhetsnivåer för transporter, vilket saknades under den Askmolnskris (till följd av vulkanutbrott på Island) som 2010 ledde till kaos i lufttrafiken över Europa.

 

  1. Hälsohot EU har utvecklat gemensam lagstiftning på området för hälsosäkerhet. EU-kommissionen ansvarar för system för övervakning av epidemier. Det Solna-baserade Europeiska centret för förebyggande och kontroll av sjukdomar samordnar medlemsstaternas insatser vid gränsöverskridande pandemier. Här bör Sverige verka för att stärka den rättsliga grunden för samarbetet och en tydligare arbetsfördelning mellan Centret och medlemsstaterna.

 

  1. Klimatförändringar Skogsbränderna i Västmanland 2014 och EU:s hjälp i släckningsarbetet ställde behovet av samarbete för att möta klimat-hotet i blixtbelysning. EU:s Copernicus-system tillhandahåller översikter av katastrofdrabbade områden baserade på unionens varningssystem för översvämningar och skogsbränder. Flera medlemsländer har föreslagit gemensamma EU-budgeterade resurser i form av flygplan för brandsläckning. Sverige, som ställt sig tvekande till gemensamma EU-kapaciteter, bör nu välkomna en sådan europeisk ”försäkring”.

 

Infrastrukturavbrott som Askmolnskrisen visar att en plötslig utmaning inom ett område lätt sprider sig till flera samhällssektorer. I dessa fall samordnas unionens samlade hjälp till drabbade länder av EU-kommissionens generaldirektorat för europeiskt civilskydd och humanitärt bistånd. EU:s politiska krissamordningsarrangemang bidrar till gemensamt beslutsfattande vid gräns- och sektorsövergripande kris.

Sverige bör verka för en starkare roll för dessa EU-organ och regelbundna och skarpa övningar på alla nivåer för att unionen skall kunna agera snabbt, förutsägbart och effektivt.

Att bidra till den breda säkerheten är ett av de bästa sätten för unionen att visa att den kan leverera samhällsnytta till medborgarna i en tid av ifrågasättande av EU.

En starkare betoning av europeisk solidaritet och effektivitet genom överstatlighet ger unionen möjlighet att återta ledningen internationellt i skapandet av gränsöverskridande säkerhet. EU bör idag skapa tillit för en ”säker gemenskap” där medlemmarna litar på att människors liv och samhällets grundläggande funktioner skyddas gemensamt.

Det är i ljuset av en sådan europeisk säker gemenskap som Sveriges arbete med den nationella säkerhetsstrategin nu bör utvecklas tillsammans med övriga EU-länder.

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet? — april 27, 2017

Rysk cyberintervention i franska presidentvalet?

Kjell Engelbrekt

I mitten av februari i år varnade Richard Ferrand, generalsekreterare för Emmanuel Macrons politiska rörelse En Marche!, för att Kremlstödda mediaföretaget Sputnik och tevestationen RT (Russia Today) via sina respektive nätverk ensidigt och systematiskt sökt diskreditera dess presidentkandidat med hjälp av vilseledande och felaktig nyhetsrapportering (Pennetier och Balmforth 2017). Under de senaste dagarna har internationella media på nytt rapporterat om rysk inblandning i det franska presidentvalet, denna gång i form av en organiserad hackerattack riktad emot IT-resurserna vid Macrons kampanjhögkvarter.

IT-säkerhetsföretaget Trend Micro, som kartlagt attacken, säger sig ha funnit ”digitala fingeravtryck” som överensstämmer med de grupper av hackare som var involverade i motsvarande angrepp emot tyska förbundskanslern Angela Merkel våren 2016 och Hillary Clintons kampanjstab hösten samma år. Man påstår vidare att ett antal av dessa individer och grupper är kända för att ha nära band till ryska myndigheter och eventuellt till den ryska militära underrättelsetjänsten GRU (Auchard 2017). Att ryska militära ledare betraktar cyberförmåga som en del av försvarsmaktens maktmedel vet vi genom ett antal officiella dokument och artiklar, bl a författade av generalstabschefen Valerij Gerasimov (Gerasimov 2017). I det amerikanska fallet spreds informationen som införskaffats vid hackerattacken därefter via WikiLeaks, vilket kommentatorer menar bidrog till att dölja kopplingarna till Ryssland.

Självklart är det svårt att snabbt och entydigt identifiera och attribuera ansvar för anonyma cyberattacker. Men kunskaperna om detaljer beträffande vissa hackerangrepp och de metoder som används har stadigt ökat under de senaste två-tre åren, allteftersom regeringar och forskare börjat ägna betydligt större uppmärksamhet och resurser åt problemet. Vad gäller medvetet vinklad nyhetsrapportering och hur den sprids med hjälp av kvalificerad mjukvara finns samtidigt välbeprövade IT-verktyg som redan använts i ett flertal undersökningar. Sådana studier har kunnat påvisa att brett anlagda desinformationskampanjer i flera fall härrört från ryskt territorium och tycks ha dirigerats från myndigheter som står Kreml nära (Geers 2015, Nimmo, Barojan och Aleksejeva 2016, Radin 2016, Semantic Visions 2016, Buzzfeed 2017.

För ett och ett halvt år sedan inrättade EU en särskild enhet under dess nya utrikesdepartement, den Europeiska Externa utrikestjänsten (European External Action Service), som följer och dokumenterar vilseledande och felaktig information som framför allt sprids genom ryska påverkanskampanjer Varje vecka publiceras på en EU-hemsida en Disinformation Review som beskriver, tolkar och korrigerar ett antal nyhetsartiklar, reportage samt radio- och tevesändningar som berör medlemsländerna, EU eller andra förhållanden där man anser att felaktiga påståenden behöver bemötas, inklusive påståenden och skildringar om förhållanden i Ryssland och dess grannländer (EEAS 2017). Det tycks otvetydigt att EU och dess medlemsländer är särskilt utsatta och sårbara på grund av sina samhällens stora öppenhet och relativt outvecklade cyberförsvar (András och Panyi 2017, Higgins 2017, Springe 2017).

Kan då kombinationen av hackerangrepp och påverkanskampanjer komma att få ett avgörande inflytande på det franska presidentvalet? Det är förmodligen osannolikt, dels på grund av att man i Frankrike tycks mer förberedd på att dessa metoder och instrument kommer att sättas in och att vaksamheten därför är större än inför Storbritanniens Brexit-omröstning och det amerikanska presidentvalet 2016. Men det är å andra sidan väsentligt att allmänheten kontinuerligt påminns om att vara skeptisk till information som sprids via Kremlstödda och sociala media, samt att man från officiellt håll reagerar kraftigt och tydligt på väsentliga avvikelser.

Det kan samtidigt inte uteslutas att en marginell påverkan i slutänden får ett avgörande inflytande, ifall skillnaden i röster mellan de två återstående kandidaterna blir mycket liten. Och det är den vetskapen som kan göra att ryska hackare och ”cyberkrigare” ändå vägrar inta en låg profil, trots att man fått ögonen på sig efter USA-valet.

Man är säkerligen besviken över att president Trump efter sitt makttillträde inte bedrivit en för Ryssland mer konstruktiv linje, men däremot mycket nöjd med att USA:s moraliska ledarskap i världen numera ifrågasätts även i Europa. De upplevda fördelarna med en vinst för Marine Le Pen i franska presidentvalet är potentiellt kanske till och med större för Rysslands vidkommande, såsom ledningen i Kreml bedömer situationen. En seger för Le Pen, som president Vladimir Putin konsekvent stött såväl politiskt som ekonomiskt, kan mycket väl innebära en folkomröstning om att Frankrike drar sig ur eurosamarbetet eller till och med EU överhuvudtaget. Och därmed kan regeringen i Moskva anse att man fram till den 7 maj har en alldeles unik chans att ge det europeiska integrationsprojektet dödsstöten.

András, Deszö, och Szabolcs Panyi (2017) “We Are Not Paid Agents of Russia, We Do It Out of Conviction”, Index, 30 januari, tillgänglig via: http://index.hu/belfold/2017/01/30/we_are_not_paid_agents_of_russia_we_do_it_out_of_conviction/

Auchard, Eric (2017) “Macron Campaign Was Target of Cyber Attacks by Spy-Linked Group”, Reuters, 24 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-france-election-macron-cyber-idUSKBN17Q200

EEAS (2017) Disinformation Review, Email Campaign Archive, tillgänglig via: http://us11.campaign-archive1.com/home/?u=cd23226ada1699a77000eb60b&id=b3e14c337c

Geers, Kenneth, ed. (2015) Cyber War in Perspective: Russian Aggression against Ukraine. Tallinn: NATO Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence.

Gerasimov, Valerij (2017) ”Мир на гранях войны: Мало учитывать сегодняшние вызовы, надо прогнозировать будущие, VPK, 15:e mars, http://vpk-news.ru/articles/35591 tillgänglig via: http://vpk-news.ru/articles/35591

Higgins, Andrew (2017) ”Fake News, Fake Ukrainians: How a Group of Russians Tilted a Dutch Vote”, New York Times, 16 februari, tillgänglig via: https://www.nytimes.com/2017/02/16/world/europe/russia-ukraine-fake-news-dutch-vote.html?_r=2

Nardelli, Alberto och Craig Silverman (2017) ”Hyperpartisan Sites and Facebook Pages Are Publishing False Stories And Conspiracy Theories About Angela Merkel”, Buzzfeed, 14:e januari, https://www.buzzfeed.com/albertonardelli/hyperpartisan-sites-and-facebook-pages-are-publishing-false?utm_term=.hu7K7Mjl3#.akGk6vp03

Nimmo, Ben, Donara Barojan och Nika Aleksejeva (2016) “Russian Narratives on NATO’s Deployment: How Russian-language Media in Poland and the Baltic States Portray NATO’s Reinforcements”, Atlantic Council Digital Forensic Research Lab, tillgänglig via: https://medium.com/dfrlab/russian-narratives-on-natos-deployment-616e19c3d194

Pennetier, Marine, och Richard Balmforth (2017) “French Presidential Challenger Macron Target of Russian ‘Fake News’ – Party Chief”, Reuters, 13 februari.

Radin, Andrew (2017) Hybrid Warfare in the Baltics: Threats and Potential Responses. Santa Monica; CA: RAND Corporation.

Semantic Visions (2016) How Russian Propaganda Portrays European Leaders, Kremlin Watch Report, 22 juni, tillgänglig via: http://www.europeanvalues.net/wp-content/uploads/2016/06/How-Russian-Propaganda-Portrays-European-Leaders_v41.pdf

Springe, Inga (2017) “How Russian Propaganda Becomes Even Nastier in Baltic News”, re:baltica,  29:e mars, tillgänglig via: http://en.rebaltica.lv/2017/03/how-russian-propaganda-becomes-even-nastier-in-baltic-news/

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält — april 7, 2017

Återgång till normalläge? Amerikanska kryssningsrobotar slår ut syriskt flygfält

Kjell Engelbrekt

I vad som ytligt sett kan se ut som en politiskt och emotionellt svar på ett angrepp med kemiska vapen på rebeller och civila i Idlib-provinsen i nordvästra Syrien, enligt flera bedömare utfört av president al-Assads flygvapen, tycks Trumpadministrationen plötsligt ha återställt en rad principer och relationer som USA stått för under decennier (el-Deeb 2017, Francis 2017).

För det första har amerikanska stridskrafter genom att fyra av vad som sägs vara sammanlagt femtionio kryssningsrobotar som ett slags bestraffningsåtgärd bekräftat sitt åtagande till grundläggande folkrättsliga principer gällande massförstörelsevapen (Lamoth, Ryan & Gibbons-Neffe 2017). Här hade också Syriens president al-Assad lovat förstöra alla lager och anläggningar som producerat kemiska vapen i samband med den överenskommelse man ingick 2013, och som antogs i formen av en bindande resolution i FN:s Säkerhetsråd (UN Security Council 2013).

För det andra kan man tolka agerandet som en signal om att USA vill återupprätta sitt rykte som den främsta militära makten i världen, som dessutom inte ryggar tillbaka från militär maktutövning när man anser detta vara nödvändigt. I detta avseende återvänder Trumpadministrationen till den ”röda linje” som företrädaren Barack Obama gav uttryck för i förhållande till användning av massförstörelsevapen, men som han sedan inte agerade utifrån utan föredrog att förhandla fram ett avtal om förstörelse av kemiska vapen med stöd av rysk diplomatisk hjälp. Detta blev i sin tur startpunkten för Kremls inblandning i Syrienkonflikten, och som följdes upp med omfattande ryska militära insatser under 2015-2016.

För det tredje bidrar angreppet riktat emot al-Assad, och därmed indirekt även Hezbollah, Iran och Ryssland, till att förbättra traditionellt goda relationer mellan Vita huset och en rad betydelsefulla regionala aktörer i Mellanöstern. Det är m a o ingen tillfällighet att flera politiska företrädare för sunnitiska stater, såsom Saudiarabien och Turkiet men även Israel, genast gav uttryck för sitt stöd för USA:s militära agerande.

För det fjärde visar USA ett tydligt ledarskap, en signal som en rad politiskt närstående länder uppskattar (även om inte alla öppet erkänner detta). De som oroat sig över att den nya adminstrationens ”America First”-slogan skulle leda världen emot en mer instabil världsordning, där subversiva krafter ges flera och större möjligheter att utnyttja, kan mycket väl bli lugnade. Indirekt skickas en signal om beslutsamhet gentemot Nordkorea, och i förhållande till Kina en fasthet som kan göra intryck på president Xi Jinping f n på besök hos sin amerikanska kollega i Florida.

Sist men inte minst är USA:s militära agerande givetvis en synnerligen skarp markering mot Ryssland, som ju exploaterat USA:s tveksamhet i Syrien och i övriga Mellanöstern. Här kan man förvänta sig en väsentlig försämring av relationerna på kort sikt. Följer Vita huset upp med tydlig diplomati är det dock inte lika säkert att rysk-amerikanska relationer undergrävs i ett länge perspektiv. Enligt uppgift riktades kryssningsrobotarna medvetet emot delar av flygfältet som rysk personal inte använde i ett försök att minimera risken för storpolitiska förvecklingar.

Avslutningsvis kan påpekas att Trump vid upprepade tillfällen talat om behovet att bevara handlingsutrymme inom utrikes- och säkerhetspolitiken, bl a genom att i förväg inte avslöja sina planer och därmed underlätta för motståndare att planera motåtgärder. Han har med all sannolikhet lyckats överraska såväl Syrien som Ryssland denna gång. Samtidigt innebär detta att utrymmet för framtida handlande begränsats i o m att Trump ”bekänt färg” och dessutom på ett sätt som bekräftar många av USA:s traditionella värden och intressen. Det är dessutom oklart hur vad som ser ut att leda till ett djupare engagemang i Mellanöstern kommer att påverka honom inrikespolitiskt.

—-

El-Deeb, Sarah (2017) “Syria Chemical Attack: Father Says Goodbye to Twin Babies Killed in Idlib Strike”, The Independent, 6 april, http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/syria-chemical-attack-idlib-gas-father-abdel-hameed-alyousef-twin-babies-aya-ahmed-killed-khan-a7669491.html

Francis, Ellen (2017) ”Scores Killed in Gas Attack on Syrian Rebel Area”, Reuters (Beirut), 5 april, tillgänglig via: http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-idlib-idUSKBN1760IBG20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Lamoth, Missy Ryan & Thomas Gibbons-Neffe (2017) “U.S. Strikes Syrian Military Airfield in First Direct Assault on Bashar al-Assad’s Government”, Washington Post, 6 april, https://www.washingtonpost.com/world/national-security/trump-weighing-military-options-following-chemical-weapons-attack-in-syria/2017/04/06/0c59603a-1ae8-11e7-9887-1a5314b56a08_story.html?hpid=hp_hp-banner-main_syria-315pm-banner%3Ahomepage%2Fstory&utm_term=.bfc393dd7cbf

UN Security Council (2013) “Security Council Requires Scheduled Destruction of Syria’s Chemical Weapons, Unanimously Adopting Resolution 2118 (2013)”, press release, http://www.un.org/press/en/2013/sc11135.doc.htm

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande? — december 21, 2016

Den transatlantiska länken i förändring: Ökat europeiskt ansvarstagande?

Vilka är förutsättningarna för transatlantiska relationer efter det amerikanska presidentvalet, och kommer de tre stora europeiska staterna att ta ett större ansvar för säkerhet och försvar? Detta är huvudfrågorna i en rapport som i dagarna lämnats till Försvarsdepartementet, inom ramen för den forskning som Försvarshögskolan genomför för regeringens behov. Rapporten koncentreras på Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016. Med utgångspunkt i de nationella kontexterna görs jämförelser och analyser rörande förutsättningarna för både europeiskt och transatlantiskt samarbete.

Under 2015 konstaterades att det under de senaste åren hänt mycket lite ifråga om europeiskt ansvarstagande inom Nato – trots amerikanska påtryckningar. Ett år senare tar européerna på olika sätt mer ansvar, men det är osäkert om förutsättningarna finns att upprätthålla och utveckla detta ansvarstagande.

Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt annorlunda än för några år sedan. Försvarspolitiken är idag högt på agendan och de ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har till stor del lösts upp, åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte per automatik en europeisk enighet. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är begränsade av inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska presidentvalet märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.

I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabiliserande inverkan kan tas för given. Det finns för närvarande inga uppenbara tecken på att denna delvis nya trend skulle vända och att dessa kollektiva samarbets- och säkerhetsinstitutioner återfår sina tidigare roller.

Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk i ett idémässigt hänseende. Den tillträdande amerikanska presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar av allt att döma till ytterligare polarisering bland de allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om republikanernas eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike. Dessa presidentkandidater har på motsvarande sätt uttryckt en vilja att närma sig Ryssland.

En annan potentiell källa till fragmentering inom Nato är Trumps fokus på terrorism. Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle däremot kunna komma att marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Central- och Östeuropeiska medlemsstaterna öka.

Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte goda. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk, ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig i ett riskabelt vakuum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt ledarskap är närvarande hos tyska beslutsfattare. Storbritannien är angeläget om att bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla sig i bakgrunden.

Men egentligen är alla ”de tre stora” präglade av diverse politiska hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga om något militärt ledarskap då våldsanvändning alltjämt ifrågasätts; Storbritannien måste ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet och ”kontroll av gränser”; Frankrike har svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som mycket väl kan innebära ett steg i riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien. Inrikespolitikens begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny, tydlig trend i säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen politiska partier och myndigheter utan blir en mer och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt sätt och via nya kanaler.

Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan förändras i olika riktningar. I bästa fall förmår de tre europeiska stormakterna att upprätthålla någon form av delat ledarskap i denna ”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall splittras de ytterligare under kommande år. Inrikespolitikens ökade inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder, ökar risken för fragmentering. Men också splittringen ifråga om hotbildsuppfattning har betydelse för samarbetsmöjligheterna. USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid, men även utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina beror till stor del av USA:s och Rysslands ageranden. En destabiliserande utveckling i dessa regioner kan få mycket negativa konsekvenser i Europa under kommande år.

För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka, etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato. Givet att de europeiska länderna är splittrade vad gäller hotbilder och hotens hantering finns en risk med att Sverige fokuserar snävt på Ryssland och närområdet; relationer med exempelvis Frankrike kan som en följd av detta bli eftersatta.

Arita Holmberg

Läs rapporten i sin helhet:
https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/Forskningsprojekt/Statsvet/Forbe/Den%20transatlantiska%20l%c3%a4nken%20i%20f%c3%b6r%c3%a4ndring.pdf

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies — december 15, 2016

Global Sustainable Security: Promoting Cultural Heritage for Resilient Societies

At a ceremony at the UN Headquarters on 12 December 2016, Antonio Guterres was sworn in as the new Secretary-General of the United Nations. What kind of leadership will he provide on the all-important security issues? Given his experience as the prime minister of a small European country and as a longstanding UN official – most recently devoted to problems of migration and refugees – will he be a traditionalist or will he embrace some of the broader agendas promoted by the UN?

Roughly a year before the inauguration of Guterres, the international community released the Sustainable Development Goals (SDGs) that will guide the international development agenda for the next 15 years. It is a blueprint and a call for international organizations, NGOs, private companies, states and individuals to ‘free the human race from the tyranny of poverty and want and to heal and secure our planet’. The ambitious 17 goals and 169 targets issued in a 35 page document range from improving global health, and building resilience to climate change, to creating sustainable consumption and strengthening international coordination. The SDGs are designed around the three E’s of sustainability: the environment, the economy and equity.

The term ‘development’ in the SDG directs our attention to the developing world, and the term ‘sustainable’ directs our attention to the classical interaction between humans and nature. What they do not do, is direct our attention to emerging security concerns in a globalized age. While not advocating the securitization of global development, it can be helpful to think about SDGs through the lens of human, societal and environmental security. In the words of Ashok Swain they represent ‘global sustainable security’ (Swain 2013). Resource scarcity, climate change, pollution, water scarcity and internally displaced people directly or indirectly challenge the survival and endurance of social, ecological and political systems.

This challenge has at least two dimensions. First, an unsustainable world economy and ecological system increases the likelihood of violent conflict. A neoliberal global economy that encourages over consumption, population growth, and increasing levels of urbanization, places severe stress on nonrenewable resources, such as water aquifers and fossil fuels as well as food production, which can lead to inter- and intra-state conflict.

Second, the referent object of security is no longer limited to the survival of the state but now includes the individual, the environment, values, ideology and religious beliefs. Traditional aspects of security, such as territorial disputes, now exist in a more complex and wider threat environment. This is by no means an intellectual fad; it is real and it is inescapable. The annexation of Crimea, an emerging global coalition against ISIS, regional tensions over the Spratly islands, the migrant crisis, the containment of Ebola, natural hazards and terror attacks in Brussels and Paris reflect just some of the threats that make up this complex system of global risk.

This dark side of globalization paints a depressing picture for the future of the human race. ‘Top-down’ solutions through increased international coordination and cooperation on global sustainable security is certainly helpful, but it remains doubtful if this alone can provide any profound change to existing threats. Instead, ‘bottom-up’ initiatives that strengthen the long-term resilience of societies are needed. Individuals and societal groups need to be better equipped to mitigate risk and respond to crises. But how can a community of people effectively resist disorder, ‘bounce back’ or adapt from catastrophe?

One method is to invest in social capital by promoting accessible forms of music, art, sport and dance. Studies have shown that investment in tangible (public places, museums, libraries) and intangible (rituals, festivities, carnival) cultural heritage can produce increased level of social trust, common values, a ‘sense of place, local pride and sense of belonging’ (Murzyn-Kupisz & Dzialek 2013). Increasing social trust and a sense of self-worth can modify temporal perceptions of risk from short-term thinking to a holistic understanding of risk whereby society emphasises the need to invest in the future to preserve the present and past. Like the Swedish NGO, Star for Life (that promotes an anti-HIV/AIDS education scheme based on encouraging students to realise their future potential in Southern Africa), cultural heritage can help individuals forge a definite and positive view of the future where aspirations can be fulfilled. This universal approach towards societal resilience is reflected in the opening paragraphs of the SDGs, which aims to ‘ensure that all human beings can fulfil their potential in dignity and equality and in a healthy environment.’

Cultural heritage provides not only a vehicle for self-recognition as a society, but also provides a mirror for society to manage the past and to discuss, mould and create their own identity through critical reflection. It provides an important tool for cultivating cultural depth, the inclusion of different cultural perspectives, and thus a stronger sense of self worth as a society. If this can be achieved, resilience to global and local threats will follow as an intrinsic desire to preserve contemporary social memory. This will translate into thinking in the future and thus allow for a change in social mind-sets towards preparing and preventing for future contingencies.

The survival and endurance of social, ecological and political systems will not be enhanced if individuals lack a credible sense of self-worth and thus a bleak vision of the future. Creative solutions are needed to create sustainable security for developed and developing states. This can be at least partly achieved by emphasising what we already have: innovation and humanity.

In light of the incredibly diverse range and profound threats that pervade the world – from the ongoing conflict in Syria to extreme poverty, climate change and the trafficking of persons – the promotion of cultural heritage is unlikely to be at the top of Guterres’ to-do list. Yet, if a central part of UN’s mandate is to achieve long term change that contributes to peace and stability by addressing the root causes of conflicts, then attention must also be placed on cultural heritage as a source of security. This is not easily done. It requires fortitude, foresight, courage, and determination to re-orientate perspectives on security. We now expectantly turn our gaze toward Guterres to see if these leadership qualities manifest themselves in promoting a more resilient and secure world.

Simon Hollis

Swain, Ashok. (2013) Understanding Emerging Security Challenges: Threats and Opportunities. Oxon: Routledge.

Murzyn-Kupisz, M. & Działek, J., (2013). Cultural heritage in building and enhancing social Capital, Journal of Cultural Heritage Management and Sustainable Development 3 (1), 35-54.

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet — september 18, 2016

Explosion i nedre Manhattan, mobiliserar stor polis- och räddningsoperation, kan påverka amerikanska valet

En kraftig explosion på 23:e gatan nära 6:e avenyn i nedre Manhattan i Chelsea, ett kvarter känt för restauranger, konstgallerier och mindre butiker, satte New York-polis och räddningstjänst på prov kvällen den 17:e september. Ett stort antal skadade, minst 29, har rapporterats men flertalet fick lättare skador (Wilson och Celona 2016). Emellertid spärrade man genast av de berörda gatorna för trafik och även närbelägna tunnelbanor fick avbryta sin verksamhet.

I en första presskonferens sent på lördagskvällen, amerikansk östkusttid, talade New Yorks borgmästare Bill de Blasio om en ”mycket allvarlig incident” och en ”avsiktlig handling”. Däremot menade att han det i nuläget inte fanns bevis för en koppling till terrorism (Mele och Baker 2016).

New York har en av världens största och välorganiserade polis- och räddningstjänster och efter terroristattackerna 2001 har man byggt upp en stor kapacitet för att snabbt kunna svara på liknande utmaningar. Man har även kontraterrorismenheter med större resurser än många mindre länders (Horowitz 2003, Ljungkvist 2015). I och med att en bomb detonerade i New Jersey i en park tidigare under dagen valde man genast att ta incidenten på stort allvar. Polisen beskrev redan tre timmar efter explosionen, som ägde rum 8.30 på lördagskvällen, den sannolika orsaken som improviserad bomb placerad i en soptunna. Journalister hade strax innan spekulerat i en olycka med byggmaterial.

Platsen för explosionen är belägen några kilometer från World Trade Center i söder, där två flygplan störtade in i och förstörde tvillingtornen för femton år sedan. Andra omständigheter som beaktas för att tolka eventuella terroristmotiv är att Chelsea har en betydande gaygemenskap, att FN:s generalförsamling påbörjar en ny session denna vecka och att dussintals utländska politiska ledare därför befinner sig i New York.

Därutöver måste man givetvis uppmärksamma att endast femtiotalet dagar återstår av amerikanska presidentvalet och att båda huvudkandidaterna har sina högkvarter i New York. Det kan inte uteslutas att motivet är att påverka utfallet i amerikanska valet. Oavsett vad undersökningen visar om bakgrund och motiv kan explosionen bidra till att höja temperaturen i valet och generera uttalanden från Hillary Clinton och Donald Trump som kommer att nagelfaras av kommentatorer och delar av väljarkåren som försöker utvärdera ledaregenskaper hos dem båda (Olsson, Söderlund och Falkheimer 2015).

Borgmästare de Blasios nedtoning av terroristkopplingar kan tyda på att man medvetet velat ge myndigheter och politiker en möjlighet att invänta de preliminära undersökningsresultaten, så att det inte gör långtgående eller spekulativa utsagor samt oroar allmänhet eller tillresta utländska ledare och diplomater i onödan. Eventuellt har man också redan erhållit indikationer på att explosionerna inte kan knytas till internationell terrorism, men som man ännu inte vill redovisa.

På söndagsmorgonen tycktes oron i New York vara relativt begränsad och tilltron till myndigheternas kapacitet god. Information om att myndigheterna undersökte en möjlig andra bomb i ett närbeläget kvarter vidmakthöll vid midnatt, amerikansk östkusttid,  en hög nivå av beredskap i staden men operationen minskade i omfattning under morgonen.

KE

Horowitz, Craig (2003) ”The NYPD’s War on Terror”, 2 februari, New York Magazine, http://nymag.com/nymetro/news/features/n_8286/

Ljungkvist, Kristin (2015) The Global City 2.0: An International Political Actor beyond Economism? (London: Routledge)

Mele, Christopher och Al Baker (2016) ”At Least 25 Injured in Explosion in Manhattan,” New York Times, 17 September (11:20 p m).

Olsson, Eva-Karin, Malin Söderlund och JesperFalkheimer (2015) ”Communicating Terror: Selecting, Reinforcing and Matching Frames in Connection to the Attacks in Norway on July 22, 2011”, Scandinavian Journal of Public Administration 19(1): 3-22.

Wilson, Tom och Larry Celona (2016) ”Explosion Rocks Chelsea in New York City,” New York Post, 17 September (9:18 p m) http://nypost.com/2016/09/17/explosion-rocks-chelsea-in-new-york-city/

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning? — september 5, 2016

Hangzhou-toppmötet 4-5 september 2016: mot en ny, prekär världsordning?

Världsordningen har beskrivits på alltmer divergerande sätt under senare år, i och med att många länder men företrädesvis liberala demokratier ser ut att eftersträva multilaterala arrangemang och att en kombination av auktoritära, västfientliga och framväxande stormakter betonar och t o m uppmuntrar fragmentering. De två motstridiga trenderna sammanföll nu i dagarna reellt och symboliskt med en kinesisk folkkongress som precis innan toppmötet i Hangzhou inleddes ratificerade klimatavtalet från Paris 2015, men en president som endast två veckor tidigare förkastat den Internationella domstolens underkännande av Beijings anspråk på överhöghet i stora delar av Sydkinesiska sjön (Philipps, Holmes & Bowcott 2016).

Den kinesiske presidenten Xi Jinpings kraftfulla uppmaning på lördagen, i sin egenskap av värd för G20-toppmötet, att de samlade ledarna borde sätta handling bakom orden om att stärka global ekonomisk tillväxt var tveklöst avsett att demonstrera Beijings nyvunna självförtroende med sin roll i världen, och fick ytterligare eftertryck genom den vältalige ordföranden för den nyinrättade Asian Infrastructure Investment Bank, Jin Liqun. Därutöver har Kinas hastiga omvändelse från världens största producent av koldioxid och andra växthusgaser till en ledarnation inom förnybar energi landet bidragit till att man i vissa avseenden kan framställa sig som progressiv kraft i det internationella samfundet.

Samtidigt återspeglar de ansträngningar Beijing lagt ner på att undertrycka öppet motstånd emot hur man projicerar makt gentemot grannländerna kring Sydkinesiska sjön en ganska konventionell geopolitisk kalkyl som Xi öppet stödjer. Länderna i ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) har såvitt man kan se misslyckats med att skapa en kollektiv motvikt mot Kinas beteende genom att flera av organisationens medlemmar, särskilt de som mottagit betydande investeringar från det stora grannlandet på senare år, blockerat kritik i officiella uttalanden trots ett väsentligt missnöje hos flertalet. Under de senaste två åren har den kinesiska militären dessutom stärkt sina positioner genom allt mer framskjutna positioner och endast enstaka amerikanska flott- eller flygstridkrafter har kunnat störa, dock knappast alls försena, denna styrkeuppbyggnad.

Det kan tyckas paradoxalt att en amerikansk president som gjort mer än någon av sina föregångare för att dra sig tillbaka från globala krishärdar, samt intensifierat diplomatiskt samarbete och internationell handel, tvingas bevittna denna slående avvikelse från folkrättsliga normer och brist på stöd för en legitim utrikespolitisk hållning hos flertalet allierade och partnerländer. Men det är desto mer begripligt utifrån perspektivet av en stormakt vars inflytande ökar och som agerar i sitt egenintresse också för att manifestera sitt nyvunna handlingsutrymme. President Obama, som inte längre utnyttjar sitt ämbetes fulla befogenheter utan låter de två huvudkandidaterna i presidentvalskampanjen utveckla sina respektive idéer om hur USA ska utöva sitt inflytande i världen, kan inte göra mycket mer än uppvisa ett sofistikerat symboliskt ledarskap, en konst han dock bemästrar.

Emellertid kan Xi inte ens på hemmaplan–vilket den gemensamma kommunikén med all önskvärd tydlighet visar–fullt ut kontrollera dagordningen eller toppmötets utfall. Det blev till slut inte något gemensamt åtagande vad beträffar ekonomisk tillväxt, som Xi upppmanat till (G20 Leaders’ Communiqué 2016). Den kinesiska regeringen kunde givetvis inte förhindra att bilaterala möten mellan vissa ledare överskuggade förhoppningarna hos värdlandet om att lyckas orkestrera nyhetsflödet under de två dagar som toppmötet pågick. Inte heller kan man påstå att kinesiska preferenser gällande utelämnande av utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål från G20-toppmöten respekterades, framför allt för att sådana frågor genererar alltför stor uppmärksamhet i den internationella opinionen för att kunna lämnas därhän (Engelbrekt 2015).

Till syvende g sist blev kanske G20-toppmötet i Hangzhou helt enkelt en fingervisning om att varken den multilateralt orienterade, liberaldemokratiska visionen representerad av EU, den klassiskt geopolitiska motbilden bland annat företrädd av Ryssland, eller en dystopisk variant om tilltagande politiskt kaos, terrorism och upplösning av det internationella samfundet ter sig särskilt realistisk. Möjligen representerar vicepresident Joseph Bidens försök att teckna konturerna av en framväxande världsordning där USA fortfarande spelar en central roll, men som samtidigt ter sig mer prekär och avhängig av att både små och stora tillskyndare av stabilitet, välstånd och hållbar utveckling kontinuerligt samverkar mycket närmare än förr, en mer nykter inställning. I artikeln, publicerade i ärevördiga Foreign Affairs, förutsäger Biden att just relationen USA-Kina, den nuvarande supermakten och den ”i vardande”, under överskådlig tid kommer att präglas av ”utökat samarbete men tillika konkurrens under ansvar” (Biden 2016).

KE

—-

Biden, Joseph R. (2016) “Building on Success: Opportunities for the Next Administration”, Foreign Affairs, sept/okt.

G20 Leaders’ Communique Hangzhou Summit, 5:e september 2016, http://europa.eu/rapid/press-release_STATEMENT-16-2967_en.htm

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance, Årg. 21, Nr. 4, 2015, 537-556.

Phillips, Tom (2016 “China Ratifies Paris Climate Change Agreement Ahead of G20”, The Guardian, 3:e september, https://www.theguardian.com/world/2016/sep/03/china-ratifies-paris-climate-change-agreement

Philipps, Tom, Oliver Holmes & Owen Bowcott (2016) “Beijing Rejects Tribunal’s Ruling in South China Sea Case, The Guardian, 12:e juli, https://www.theguardian.com/world/2016/jul/12/philippines-wins-south-china-sea-case-against-china

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity — mars 31, 2016

After the Brussels Attack: Time to Build Transboundary Crisis Management Capacity

by Arjen Boin (Utrecht University), Mark Rhinard (Swedish Institute for International Affairs/Stockholm University) and Magnus Ekengren (Swedish Defence University)

The recent terrorist attacks in Paris and Brussels, in combination with the ongoing refugee crisis, demonstrate to many the risks of increased integration and open borders. In response, the borders are closing and the walls are coming up. The European road towards integration is running into roadblocks.

It is a scenario that EU-skeptics envisioned when the European Union began to speed up its march towards integration in the 1990s. Scholars and skeptics warned that the rise of integration would create new risks: transboundary threats that do not fall neatly within the geographic borders of a country, or politely confine themselves to a well-marked policy sector.

Transboundary crises do not adhere to the response plans of national or functional authorities. To prevent and manage these transboundary risks, we also need response capacities that reach across borders. If you increase integration, in other words, you must enhance transboundary crisis management capacities.

National leaders have always been faster to enable integration than to create transboundary crisis management capacities. As a result, the development of these capacities has not kept up with the speed of integration. This gap is easily and immediately exposed in times of crisis. Examples abound: think of the Mad Cow crisis (BSE), the ash crisis, the pervasive financial crisis, the refugee flows and now terrorism once again.

After each crisis, the leaders of EU member states tiptoe around what really is a stark choice: dial back integration (thus limiting transboundary risks) or increase transboundary crisis management capacities (making sure we can handle the risks). For a long time, EU leaders refused to backtrack and seemingly opted for the latter. But grand statements were rarely followed by meaningful resources and effective implementation.

Nevertheless, European leaders managed to build what looks like the foundation of a European crisis management structure. The EU now has crisis-related agencies, prevention programs, mechanisms for response coordination, crisis centers and rapid response teams both at home and abroad. With only modest funding, European leaders have enhanced EU crisis management capacities inch by inch.

To be sure, these capacities do not suffice: they represent only an initial and rather modest set of safeguards that cannot protect against all risks produced by the free movement of people, goods and services. After the terrorist attacks in Brussels, EU leaders now face a sharp choice: either backtrack on integration or create a truly transboundary crisis management system.

This time backtrackers appear to have the upper hand. Europe’s leaders have become skittish when it comes to building a more complete transboundary response system. As they do not trust the EU’s capacity to protect them from the negative consequences of integration, the backtrackers opt for closing borders and building walls. They seem less concerned by what was not so long the cardinal sin of “backsliding:” reneging on firm promises to democratic values and international treaties. Their voters prefer protection over principles, or so the backtrackers tell us. Backtracking and backsliding – it is today’s preferred solution to deal with transboundary risks.

But the promise of backtracking is a false one. The economic costs of closing borders are immense, much more than Europe can afford in a time of relentless unemployment. As any economist will explain, isolationism does not benefit economic progress. Not only is it expensive, backtracking simply does not work. A country can close it borders and make it harder (but never impossible) to let undesirables in. But many contemporary risks – ash clouds, climate change, cyber terrorism, epidemics, and financial breakdowns – do not recognize borders.

These rational arguments are a hard sell nowadays. It is much easier to promise safety through isolation – an idea that instinctively appeals to our senses. Put an extra lock on the door, fence off the neighborhood. Don’t cross the tracks, where the bad people live. But once the inevitable backsliding begins, there is no telling where it will end. Reneging on hard-earned promises to democracy in the name of crisis is a slippery slope.

The story about a European crisis management system is not self-explanatory. A transboundary system violates traditional conceptions of the state. It rejects the idea that national leaders should be endowed with extraordinary powers to manage “the exception.” It argues against the traditional notion that democracy is justifiably limited as leaders organize the wagons to face the threat coming over the border. It recognizes that these traditional conceptions do not work against modern crises.

The much more promising way forward – protecting integration and building response capacities at the EU level – requires a visionary pitch to convince skeptical publics. It is not sufficient to sell the beauties of integration if EU leaders cannot explain how they will work together to counter the inevitable risks that come with integration. Leaders must explain that a transboundary crisis management system requires giving up a little in exchange for safeguarding the greater good.

Crises provide critical junctures in the development of political systems. The Brussels attacks may well have brought us to such a juncture. Leaders can elect to build walls in the hope that modern risks somehow magically bypass their neighborhood. Or they can cooperate to build an encompassing system that will facilitate joint responses to common threats. Integration can only work when it is safeguarded. A coalition of the willing (and the courageous) must now take the necessary steps to build transboundary crisis management capacities.

Arjen Boin, Magnus Ekengren and Mark Rhinard are members of the Societal Security Research Group (www.societalsecurity.eu) and researchers in the Transboundary Crisis Management project funded by the Swedish Civil Contingencies Agency.

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte” — november 16, 2015

G20-toppmötet i Antalya betonar antiterrorism: ”Ord räcker inte”

”Vi har nu nått en punkt där ord inte räcker i kampen mot terrorismen”, sade Turkiets president Tayyip Erdogan, tillika värd för G20-toppmötet i Antalya 15-16 november, med anledning av terrordåden i Paris natten till lördagen. Även om flykting- och Mellanösternproblematiken redan i förväg funnits på mötesdagordningen förklarade Erdogan att G20-länderna nu skulle ägna betydligt mer uppmärksamhet åt denna samt terroristhotet, på bekostnad av ekonomisk tillväxt och andra ”mjuka spörsmål” som ofta noga beretts under det gångna året (Kandemir och Tattersall 2015).

Den geografiska närheten till kriget i Syrien och territoriet kontrollerat av Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) har skapat en inramning av G20-mötet med potential att sporra till utökat samarbete kring åtminstone partiella lösningar på konflikterna i denna del av världen. Drygt två miljoner flyktingar vistas uteslutande på turkiskt territorium. Saudiarabien, ett annat, G20-land, är synnerligen bekymrat över det allt sämre säkerhetsläget och återverkningarna på hela regionen.

Ryssland, som blockerat förslag till FN-resolutioner under fyra års tid, tycks nu blivit aktivt, även om önskemålet om att bevara den syriska regimen intakt och därmed en allierad i Mellanöstern fortfarande är en överordnad målsättning. Den alltmer spridda uppfattningen om att det civila ryska flygplan som störtade på väg hem från Egypten den 1:a november faktiskt utsatts för ett attentat planerat av ISIS kan dock eventuellt komma att övertyga Kreml om att systematiskt även bekämpa den senare.

En rad bilaterala samtal, inklusive ett mellan USA:s president Barack Obama och hans ryske motpart Vladimir Putin, ägde rum i korridorerna under sön- och måndagen, varav ett flertal sägs framför allt ha gällt aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Sammanfallande intressen om att mer effektivt kontrollera inflödet av cirka 900 000 flyktingar i Europa endast under 2015 (UNHCR 2015), att bättre bekämpa terroristhotet, samt att på sikt få till stånd en fredsprocess i Syrien och en stabilisering av de delar av Mellanöstern som idag präglas av krig och krigsliknande tillstånd, har åtminstone gett europeiska diplomater mer att arbeta med än tidigare.

Att döma av de preliminära uttalanden som cirkulerar i Antalya kommer som vanligt finansiella, ekonomiska och sociala teman helt dominera det huvudsakliga gemensamma dokumentet. Däremot förväntas en särskild text beröra terrorproblematiken, och uppmana till närmare transnationellt samarbete vad gäller underrättelseutbyte och behovet av att se till att terrorism inte finansieras via reguljära finansiella institutioner (Dolan 2015).

Det senare arbetet har pågått aktivt sedan attackerna mot USA i september 2001 och gradvis blivit mer framgångsrikt. Från att ha uppstått inom ramen för G7 och G8 har samtliga G20-länder kommit att involveras i antiterrofinansiering via myndigheter och privata banker och kapitalförvaltningsföretag (Gardner 2007, Engelbrekt 2015). Undantaget från framgångarna är just ISIS, som genom att ha säkrat tillgång till oljefyndigheter lyckats finansiera mycket av sin verksamhet utanför den internationella kapitalmarknaden.

Ingredienserna till en mer proaktiv och systematisk strategi gentemot ISIS, i termer av en koalition av stater som söker eliminera dess materiella maktbas med hjälp av flygattacker och ekonomiska instrument i kombination, skulle eventuellt kunna formas med utgångspunkt i de senaste dagarnas överläggningar i Antalya. Obama, i en presskonferens på måndagen i Antalya, tycktes dock mer inställd på en långsiktig kamp via både politiska, ekonomiska och militära medel.

Trots flera kritiska frågor från företrädare från amerikanska media, som uppenbarligen förväntade sig ett mer robust svar från västländer och USA i synnerhet på terrordåden i Paris, upprepade den amerikanske presidenten att han inte avsåg kortsiktigt revidera sin strategi för att stilla sådan kritik. Obama uppmanade däremot muslimska ledare att närmare samarbeta med lokala och nationella myndigheter samt civilsamhället för att motverka terrorism men också misstänksamhet i samhällen där de utgör en minoritet (Obama 2015).

KE

Dolan, David (2015) “G20 leaders pledge robust fight against patchy economy – draft communique”, Reuters, 16 november , tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-g20-turkey-communique-idUKKCN0T40N420151115

Engelbrekt, Kjell (2015) “Mission Creep? The Non-Traditional Security Agenda of the G7/G8 and the Nascent Role of the G20,” Global Governance 21( 4): 537-556.

Gardner, Kathryn L. (2007) “Fighting Terrorism the FATF Way”, Global Governance 13(3): 325-345.

Kandemir, Asli, och Nick Tattersall (2015) “Paris attack puts terrorism centre-stage as world leaders meet in Turkey”, Reuters, 16 november, tillgänglig via http://uk.reuters.com/article/2015/11/15/uk-france-shooting-turkey-idUKKCN0T30XE20151115

Obama, Barack (2015) “Obama holds news conference at the G20 summit”, NBC News Special report, 16 november, tillgänglig via http://www.nbcnews.com/video/watch-live-obama-holds-news-conference-at-the-g20-summit-322484291648

UNHCR (2015) “Refugees/Migrants Emergency Response – Mediterranean”, direktuppdaterad statistic 16 november, tillgänglig via http://data.unhcr.org/mediterranean/regional.php

Krisinfobloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

O.A.Jonsson

Säkerhetspolitiska Reflektioner

Mänsklig Säkerhet

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

News from EUobserver

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

foskbloggen

En FOrskarblogg om Säkerhetspolitik och Krishantering

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.